Var glad, intala dig själv att du mår bra. Se dig själv som lika mycket värd som alla andra, du duger, jag lovar. "För helvete människa, hur kan du ens gå omkring och se ut som du gör? Ta livet av dig, dö, försvinn, vi klarar inte av att se dig något mer. Blir alltför äcklade. Omöjligt. Snälla, bara dra. Direkt. Nu!"

Kriget, kriget med mig själv, som jag verkligen inte vet vem som ska vinna. Att ständigt behöva intala sig själv saker som man inte ens tror på, bara för att orka leva en dag till, det tär på krafterna. Min motivation är inte direkt på topp, jag är inne i en mörk period. Fick hjärtklappning och ångest påväg till en kompis nu ikväll. Kände hur pulsen steg, hur andningen blev mer ansträngd, och intalade mig hela tiden att allt skulle bli roligt, bara jag spelade normal. Bara jag inte på något sätt skulle avslöja hur jag mår, då klarar jag mig. För visst mår jag bra, iallafall så bra som jag förtjänar. Det vill säga skit.

Mitt krig är svårt att hitta en segrare i. Jag vill ju må bra och vara lycklig på ett litet hörn, men allt för ofta är det utseendet, betygen och det allmänna misslyckandet som tar upp allt för stor plats i mitt liv. Fokus ligger på kroppen, antal kilon på vågen, och inte på antal leenden på en dag. Det är när man måste fundera innan man ska le som någonting börjar gå snett. När man unnar sig att lyssna på musik i några minuter, bara för att man vet att man eventuellt kan må bättre av det, och må bra får man ju inte. Det är då man inser att någonting är påväg att gå fel. Att allt inte riktigt är som det borde, för att prioritera att må bra borde ju vara det självklaraste i världen, och inte att hindra att man mår bra.

Jag vill leva mitt liv på riktigt, men jag vet inte hur jag ska börja. Hur tar man de där första vacklande stegen, innan man så småningom står där som fri människa, ute ur självdestruktivitetens beroende. En självständig ung tjej, eller ung kvinna, om det är det jag räknas som nu, mitt i mellanläget, mellan barn och vuxen. Visst får jag rösta, gifta mig och gå på krogen, men det gör det ju inte direkt enklare att hitta min plats. Jag känner mig lika liten för det, men förväntningarna från omvärlden säger någonting helt annat. Man ska vara mogen, vuxen och framåt. Social och utåtriktad, framgångsrik och lyckad. För annars är man ju ingenting... Man ska veta vad man vill göra med sitt liv, och inte ständigt vara en liten funderare, en sökare. Det är inte bra att vara det, det har mina föräldrar sagt allt för många gånger. Ändå vet jag att sökare är precis vad jag är. Någon som ständigt strävar efter någonting bättre, som aldrig kan må bra, som vill hitta något visst här i livet. Någon som vill hitta sin plats att må bra på.

Ändå anses man bara som konstig. Flickan som blivit vuxen, men fortfarande är kvar på det lilla barnets sätt. Flickan som inte har något klart mål med sin tillvaro, som irrar omkring, planlöst. Omotiverad, ofokuserad. För hur skulle jag kunna vara fokuserad på livet utanför, när jag har ett krig inuti mitt eget huvud? Är det ens möjligt?

Vet inte vad jag ska skriva, säga, tycka eller tänka. Lever som i något slags mellanläge. I en zon fylld av ambivalens och osäkerhet. Jag har inte en aning om vad jag ska göra. Vill bara kunna leva mitt liv nu, leva på riktigt, värdigt, tryggt och stabilt. Leva mitt liv, inte ätstörningens. På andra planet vill jag inget hellre än att vara sjuk, smal, liten, vacker, stark och sund. Vara någon jag kan stå upp för att vara, slippa knipa ihop ögonen hårt varje gång jag går förbi en spegel, och istället kunna vara stolt över vad jag ser. Le. Inte bara sitta gråtande av ångest.

Jag är själv så dubbel. Samtidigt som jag är jävligt trött på hjärtats evinnerliga ångestslag, ökad puls och ansträngd andning, är det någon slags bekräftelse på att jag mår skit. Bevis på hur dåligt jag mår, trots att vikten inte är dålig. Jag trivs med det, samtidigt som jag bara vill slippa ifrån allt. Orkar snart inte mer, det får liksom vara nog. Vill inte ha slösat bort hela mitt liv på ätstörningar och skit, utan vill känna att jag har levt också. Levt mitt liv.

"Jag, min egen fånge, säger så: Livet är att förakta sig själv och ligga orörlig på botten av en brunn och veta att solen skiner däruppe. Livet är att vinka ett kort farväl. Livet är att vara en främling för sig själv. Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka och att stöta bort det enda ögonblicket. Livet är att tro sig vara svag och icke våga." - Livet av Edith Södergran

Livet är så läskigt just nu. Det bara rullar på och jag vill bara skrika ut till allt och alla att de ska ta tillvara på de dagar som finns nu, för att inte ångra sig sen. Jag vill att alla ska lyssna och att alla ska förstå, medan jag själv står här bredvid och tittar på. Själv kan jag omöjligt ta in det. Jag är för fylld av ångest över alla dagar i mitt liv som gått till onödiga saker. Den där ångesten som ingen ser, för det finns ju så sjukt många bra bortförklaringar och olika så kallade orsaker till ångesten, Antingen är det nervositet, att man håller på att bli sjuk, lite prestationsångest hit eller dit, oro, men aldrig att någon inser att det är ångest över maten, eller ångest över alla de dagar då jag enbart haft ångest över maten och aldrig gjort något vettigt. Ångest att mitt liv inte blivit som jag drömt om, och en hel massa känslor på grund av det. Ilska över vad ätstörningen tagit ifrån mig och var jag kunde ha befunnit mig utan den. Jobbigt det här.

Idag är det dessutom exakt fem veckor tills jag fyller 18. Fem veckor är alldeles för kort tid, men minst åtta kilon ska bort tills dess. Fram tills på söndag ska 2 bort, och jag ska ligga på under 61 kg, det är det närmsta målet just nu. Det ska verkligen kämpas på och krigas nu!

Jag är fylld av ångest över saker jag borde ha gjort, saker jag gjort, och saker jag inte borde ha gjort. Kort och gott, jag har ångest över allt just nu. Likadant var det igårkväll, när jag låg i min säng med ett snabbt tickande hjärta och ett bröst som försökte stå emot ångestens krafter. Jag hatälskar den känslan. Veckan som gått har varit jobbig, men ändå betydligt bättre än väntad. Tyskarna har varit här, och jag har varit helt grymt jätteförkyld, vilket har hindrat mig från att göra det jag hade planerat. Träningen är lika med noll och viktuppgången ligger på tio kilo plus, minst... Jag hatar det verkligen... Samtidigt vet jag att jag kommer må ännu sämre om jag tränar när jag är sjuk. En vidrig vetskap och en ekvation som aldrig tycks gå ihop. Just nu håller jag på med plugg efter plugg efter plugg, men det känns aldrig som att det går framåt... men men.

Ibland ser jag livet efter gymnasiet som en omöjlighet långt där framme. En del som aldrig kommer att  komma, något jag inte kommer uppleva. Jag lever ju här och nu, går i trean och funderar lite för mycket. Eller ganska mycket för mycket ibland. Jag går här och tänker i nuet, men lever minst lika mycket i det som varit. I den tiden då jag visste att jag aldrig skulle få leva i framtiden. I den delen av livet när jag var säker på att dö innan min tjugoårsdag, bara för att jag mådde så dåligt, både fysiskt och främst psykiskt. Ett ras, på alla sätt och vis, en människa på bristningsgränsen. En flicka som tappat tron på livet. Då döden var den del av livet som hägrade, tron på att få slippa allt, slippa räkna, springa, tänka och ångra. Slippa panik, tårar och känslor av värdelöshet. Slippa veta att jag var värdelös. Då, när jag önskade att livet bara skulle ta slut, eller att någon bara skulle komma och rädda mig från allt.

Då såg jag ingen framtid, ansåg inte att det fanns någon mening med att fundera på vad jag ville göra senare i mitt liv, eftersom jag ju ändå aldrig skulle komma dit. Det fanns ingen väg dit, det fanns inget liv. Nu vet jag att jag måste börja fundera. Det är bara lite drygt en månad kvar till min artonårsdag. Till den dagen då jag får kalla mig vuxen på riktigt, får vara vuxen. Får känna åldersångesten över att aldrig mer vara barn, en så mycket enklare ångest än den jag så många gånger känt. En ångest jag kan acceptera och överleva, eftersom jag vet att den inte plågar mig tjugofyra timmar om dygnet. Känslan av att JAG är vuxen... jag längtar, samtidigt som jag bävar. Vill vara liten och stor på samma gång, och kommer aldrig få den ekvationen att gå ihop. Jag vet ju innerst inne att det är omöjligt.

Det läskigaste och helt klart värsta är att drömmarna om perfektion aldrig verkar vilja försvinna. Gång på  gång försöker jag intala mig själv att jag är okej som jag är, minst lika ofta intalar den där rösten mig att jag måste banta. Fetton har inte rätt att leva. Äckel borde dö fortare än kvickt. Men jag vill inte dö, vill bara leva och låta mitt psyke växa sig starkare och starkare. Klara av det där livet som jag aldrig har klarat innan, utan att förstöra både för mig själv och för andra. För jag vill vara frisk.

Ikväll och igår kväll har helt klart varit två av de bästa kvällarna på länge. Kvällar när jag börjar tro på livet och glädjen igen, känner gemenskap och trygghet tillsammans med människor som jag verkligen tycker om, och verkligen känner att vinden kanske kommer att mojna. Lugna ner sig lite. Hjälpa mig att slappna av.

Gårdagen tillbringades tillsammans med roliga människor på bussen hem från skolan, Teckenspråk, massa kärleksskvaller och en hel del knasigt mys stod på programmet, innan jag och Amanda raggade med SKP-bilen till lill klobo, där finaste Maja och Nate väntade. En helt underbar kväll fylld med prat, fika, engelska och svenska, lite ångest och mycket kärlek. För jag älskar verkligen dessa underbara människor!

Ikväll har vi firat systerysters födelsedag, och mer än någonsin känner jag att jag uppskattar kusinvitamin och lilla William. Min lille bebis. Så gosig unge :) Att jag och kusinen kunde prata om ditten och datten, och att jag fick reda på saker om henne som verkligen fick mig att känna samhörighet gjorde ju inte saken sämre, och det var en enorm känsla av trygghet att sitta tillsammans och bara prata. Så himla mysigt.

Åh. Den lilla lycka, den lilla acceptans, den lilla glädjen och känslan av frihet jag tror att jag lyckats samla upp under en promenad med finaste vännen försvinner på ett ögonblick. En enda text som totalt krossar mitt minimaliska nyvunna självförtroende och min nya energi. Några få enkla rader som slår min tro på mig själv och min lilla glädje i spillror. Jag räknas visst inte. Jag finns kanske inte. Jag trodde att jag hade betytt något för den personen. Att jag iallafall hade varit en del av hennes liv. Uppenbarligen inte längre.

Jag kan inte låta bli att koppla det till min kropp. Då, när vi stod varandra nära, eller iallafall då jag trodde att vi stod varandra nära, var jag smal. Mager. Nu, när jag inte längre är en del av hennes liv, är jag fet. Fetknopp. Äckel. Solklart att ingen vill umgås med mig. Inte vill synas i min närhet, inte vara en del av mitt liv, inte låta mig vara en del av det livet. Som sagt, ingen vill umgås med ett äckel. Inte heller jag.

Ändå kan inte besvikelsen lägga sig. Känslan av värdelöshet går inte att lägga undan, omöjlig att få bort. Den sitter där, fastklistrad med karlssons klister. För jag räknas inte. Är inte längre en del av en gemenskap. Inte en del av ett gäng. På grund av min kropp. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, men istället låtsas jag att allt är bra, och att det inte spelar mig någon som helst roll, utan att jag trivs som det är. Försöker att ljuga både för mig själv och en massa andra. Lögnare. Jag misslyckas gång på gång. Misslyckas med att låta självsäker och världsvan. Misslyckas med att leva mitt liv på mitt sätt, utan lyssnar allt för mycket på den lilla rösten i mitt huvud. Den som ständigt pockar på uppmärksamhet. Som gör sig påmind dag som natt, och som ständigt skriker ut sitt budskap. Banta om du ska vara värd ett dugg. Lyd mina ord. Lyssna. Ge upp ditt liv för mig, du kan ju inte bli mer jävla värdelös än vad du redan är. Lyssna. Försvinn. Tyna bort.

Det är väl den rösten jag har att lyssna på nu. Den enda vännen som kan tänka sig att umgås med mig. Min inre röst. Den enda som kan ta mig som jag är, och hjälpa mig att förändras. Allt för att passa in.

Egentligen vet jag inte hur många gånger jag har försökt, hur mycket jag har längtat och srävat efter det. Den där perfektionen. Den som jag innerst inne vet är ouppnåelig. Omöjlig att nå. Omöjligt att bli perfekt. Jag vill inte tro på det, utan vill kämpa, sådär som jag har gjort förut. Då när perfekt var det enda jag ville bli, när kampen för perfektion var det enda jag levde för.

Det tragiska är hur drömmen inte tar slut. Hur jag har sett en del av helvetet, men ändå vill komma tillbaka till det. Hur mina försvarsmekanismer har trängt bort de värsta minnena, de jobbigaste stunderna, för att spela mig ett spratt och låtsas att jag mådde bra under den här perioden. Att det var den bästa tiden i mitt liv. Att kampen nedåt inte alls var ett helvete utan dess like, utan som en underbar smekmånad, baserad på glädje, lycka och njutning. Jomen tjena, visst njuter väl alla av att smygträna överallt och ständigt gå hungrig. Visst är väl det ett steg på stegen över livskvalitet. Ångest, hunger och inre smärta. Det liksom panik, salta tårar och en kropp som sakta men säkert börjar protestera, som vill ge upp.

För visst är det skönt att frysa konstant, att ha blå tår och lila händer, att vara blå under naglarna, ha ett kritvitt ansikte. En död blick som bara skriker ut ångest är väl härligt, liksom blåmärken och blödande sår längs hela ryggraden, för att kotorna i kombination med tusen dagliga situps har skavt upp den. Blåmärken längs med höftbenen, tunt hår i stripor, bara för att allt annat hår är borta på grund av näringsbrist. Koncentrationsförmågan var lika med noll, liksom förmågan att fokusera på någonting i mer än tre minuter åt gången. Tappade ord, hade enorma inlärningssvårigheter, problem med att vara stilla. Rotat rastlöshet. Äcklad, äcklig. Fet ful och grotesk. Alltid lika dant. Sömnproblem, mardrömmar om mat och panik av att vakna upp efter att ha ätit ett äpple för mycket. Ett äpple.

Många saker jag gjorde då lever kvar. Jag har fortfarande koncentrationssvårigheter, är rastlös och har svårt att lära in. Tack vare min kamp att utplåna mig själv, och min hjärna som sakta men säkert började ge upp.

Ångesten har tagit mig i besittning. Jag har gått upp 1,7 kg på en enda dag. Och jag som ska gå ner ner ner. Raka vägen ner. Imorse var jag nöjd då vågen landade på minus fem hekto, och så kommer idag. Dagen med mat mat och ännu mera mat. Ingen motion, ingenting. Jag känner mig bara äcklig. Vidrigt äcklig. Fettolinna. Fet fetare fetast. Jag kan slå rekord i att gå upp mycket på en dag. Rekord i att bli fetare än fetast under bara några få timmar. Hur lyckas jag egentligen? Jag avskyr mig själv för det. Äckel!

Idag har minst sagt varit en dag i ångestens och minnenas tecken. Känslan av att ha oroliga föräldrar omkring sig, av att alltid frysa, och av att ingenting var roligt fanns där idag. Den inre smärtan, den som kunde gå genom både ben och märg. Ångesten. Paniken. Jag var helt inne i mina egna av sorg för att jag inte är kvar där längre, Av längtan efter en färd tillbaka dit, till den kropp jag en gång lämnat.

Särskilt viktigt är det att jag blir smal till Lucia. Jag vägrar vara en fet Lucia. Jag vill vara smal och bräcklig. Skör. Liten. Petite. Fin. Vacker. Och viktigast av allt. Jag vill vara perfekt. En lucia kan inte väga 62 kg. Det är vidrigt, groteskt och äckligt. En Lucia ska vara smal och fin. Oskuldsfull. Det är min morot just nu. Smal som en sticka.

Känslan av att inte vara värd något hänger kvar. Etsar sig fast i mitt minne, i mina tankar. Inte förrän jag är perfekt duger jag. Kommer jag någonsin att bli det? Kommer jag någonsin att kunna acceptera mig själv, precis som jag är. Att uppskatta mitt eget beteende? Kommer jag någonsin ens att bli accepterad av mig själv, så pass mycket att jag kan leva ett normalt liv?

I fem år har ätstörningar, ångest och oro plågat mig. Knappt en tredjedel av mitt liv. Det är sjukt. Äckligt och sorgligt. Jag vill ju bli helt fri, men på mina egna villkor. Hitta tillbaka till en personlighet som jag kan tänka mig att leva med. Som kan få representera mig på riktigt. Den riktiga jag. Den jag som egentligen inte är ett dugg perfekt. Den jag som faktiskt lever ett liv. På riktigt.

Jag skäms hela tiden för mitt agerande. Skäms om jag äter. Skäms om jag inte äter. Vill inte ljuga, men samtidigt vill jag vara smal. Anorektisk. Sjuk. Jag vill tappa många många kilon innan jag ens kan närma mig ordet nöjd. Bli fin. Vacker och smal. Det enda som är värt att kämpa för. Det mitt liv går ut på.

Visst finns det dagar...

Åh, jag är så otroligt trött på allt. Trött på mitt liv, på mig själv, på alla krav utifrån och på alla krav från mitt så kallade överjag, iallafall är det det enligt Freuds personlighetsteori. Själv vet jag inte var jag befinner mig just nu, någonstans långt borta från den tjejen jag en gång har varit. Jag pluggar, och låtsas att jag tycker det är roligt, njuter av att träna, och låtsas aldrig vara hungrig, eftersom hunger är fult. Jag och ätstörningen har bestämt det, och ätstörningens ord är lag.

Ångesten plågar mig dagligen, påminner mig om vårt tidigare samarbete, som slutade i fin kropp och olycklig Linna. Jag påminner mig om de fina stunderna då jag känt mig lycklig på senaste tiden, såsom tjejmilen, galenprat med Sofia, körlektioner med bästa läraren, Odd Molly shopping och en massa fina dagar med Amanda. För det är sånt jag njuter av. Inte av att göra situps eller jogga på stället för att inte ångesten ska kväva mig. Det är inte det livet jag vill ha.

Ändå vet jag inte hur jag ska göra. Hur jag ska kunna säga ifrån, och få fram min mening, och inte den där rösten inom mig, den som vill göra mig perfekt. För innerst inne vet jag, att jag är accepterad som jag är. Att jag duger även om jag inte har ett BMI på 14, och även om jag bara springer milen på en timme. För jag är okej ändå.

Jag drömmer om att komma tillbaka, dit där jag varit. Jag vill se varenda kilo rasa, försvinna, se hur siffrorna på vågen blir mindre och mindre för varje dag, och se hur kläderna börjar hänga och klänga mer och mer hela tiden. Utstickande ben och en död blick. Det är dit jag vill nå, och jag skäms för att erkänna det. Jag har kämpat för att må bättre i över ett och ett halvt år nu. Kämpat för att slippa ätstörningens mörka helvete, på egen hand, men det verkar omöjligt att komma ifrån. Jag kommer inte framåt längre, utan längtar tillbaka till anorexins hårda och vassa klor. Det är dem jag är värd att känna smärtan av. Ångesten. Jag förtjänar nog inte bättre än så här.

Min perfektionssträvan har kommit tillbaka. Jag vill vara liten, prestera på topp, och vara bäst i allt. Bäst, med stort B. Jag får ångestattacker påväg till skolan, återupplever gamla minnen när jag varje morgon gick en lång promenad, i bestämt raskt tempo, och inte ens unnade mig att lyssna på musik. Jag trodde inte att det var möjligt att må så dåligt. Nu kommer tankarna tillbaka. Förbränna, banta, äta så lite som möjligt. Kämpa in i det sista. Inte unna mig något. Frågan är vart den här resan är påväg?

Satt och funderade ut det allra värsta jag vet. Det ena var att städa. Det andra är min kropp.

Hur sorgligt är inte det bara? Grät en stund idag över att mina stockar till ben tycks bli större och större för varje gång jag passerar spegeln. Idag har varit en sån där dag då jag bara vill lägga mig ner och dö. Så snabbt som möjligt.

Idag har verkligen inte varit en bra dag, eller iochförsig, det beror ju på vilken del av mig vi frågar. Delen vars enda mål är att bli smal, tunnare, magrast har nog varit lycklig, medan den delen av mig som vill leva ett ångestfritt liv gråtit stora tårar. För jag känner att det gick lite för långt idag, ångesten och ätstörningen fick lite för stort fäste, lite väl mycket kraft...

Allt började med morgonjogg/promenad med Amanda, ca 5 km, varav minst tre kilometer jogging, fortsatte med tre kilometers jogging i ösregn på eftermiddagen, cyklade 1,5 mil på motionscykel och gick en promenad. Allt för att förbränna, prestera, och kunna äta. Det är sjukt, och jag är medveten om det. Frågan är vad jag kan göra åt det, eftersom rösten som vill att jag ska bli smal fortfarande är starkare än rösten som vill att jag ska må bra...

Åååångest

Jag hatar att jag har ångest för ingenting just nu. Att jag har ångest på grund av google, för att jag inte tränat och för att jag ätit choklad. Att jag sitter här i sängen och inte gör annat än hatar mig själv, utan att inse vad det ska tjäna till. Jag mår inte bättre av att hata mig själv. Ångesten gör mig inte sundare. Jag hatar att jag både lyssnar och ignorerar den. Att jag låter den få mig att må dåligt. För innerst inne vet jag ju. Jag drömmer ju om att må bra. Att leva det livet som jag och alla andra förtjänar. Att vara lycklig och trygg i mig själv. Att inte avsky mig själv. Att se mig som lika mycket värd som alla andra, för det är jag väl?

Och vad vet du om månljuset, förrän du har blivit sönderslagen under det?

Jag läste igenom en av mina gamla uråldriga bloggar. En föredetta, en som spårade ur, inte fungerade mer. Inlägg från förra sommaren får mig att börja gråta. Inte för att mitt beteende var särskilt hemskt just då, utan för att jag inte kommit ett dugg längre. Jag står kvar i samma ruta idag, ett helt år senare. Drabbas av samma panik, samma ångest som då, utav samma anledningar. Hatar mig själv och min kropp lika mycket som då. Föraktar mitt liv på samma sätt. När ska det sluta? När ska jag börja gå framåt?

Är det min obeslutsamhet som gör att jag står och trampar. Min omotivation, mina kluvna tankar, eller vad är det? Vad kan det annars vara? Vad är det som krävs för att komma vidare, släppa en del, och lasta på med nytt? Jag vill bygga nya erfarenheter, få leva det där tonårslivet på riktigt, inte bara gå och släpa på en annan erfarenhet, en sorglig sådan. Jag vill gå framåt, utvecklas i rätt riktning. Nå ett mål, och sedan kunna fokusera på något annat. Där jag är fast nu är ingenting sådant möjligt...

Varför samlas kalorierna på hög?

Idag kom jag på mig själv med att känna mig duktig. Duktig för att jag sprungit 11 km på 75 minuter. Är det duktigt? För bara några år sedan var detta normalt. Jag rörde mig konstant, hela tiden. Alltid på språng. När försvann det? När dog den motionerande Linna ut?

Endorfinerna är den stora glädjen, så enkelt är det. Jag känner mig lycklig när jag sprungit. Lycklig av vetskapen att jag förbränt över 700 kcal på så kort tid. Att det faktiskt kan vara så enkelt. Att jag kan älska den känslan.

Alla behöver vi andningshål

Jag älskar känslan och vetskapen om att den här bloggen bara är min. Mitt andningshål, min ventilationspunkt. Här kan jag skriva precis vad jag känner att jag behöver göra. Det är min terapi. Bara vetskapen om att platsen finns gör att allt känns lite lättare. Min och ingen annans. Ingen kan säga något om det. Jag älskar det. Det är en del av ett liv.

Att acceptera sig själv kommer aldrig gå

Jag vet inte riktigt var jag är just nu. Förlorad. Borttappad. En i mängden. Min personlighet är ett virrvarr av tankar och frågor, av rädsla och av en helt nyfödd nyfikenhet på livet och på vad livet har att erbjuda. Jag känner mig fylld av energi, livslust och inspiration, samtidigt som jag inte kan bestämma mig för vilket liv som är värt att leva. En kompromiss känns som det enda alternativet, det enda som kan vara bra nog. Om ens det fungerar. Efter en månad i USA, där mängder av tankar kretsat kring kalorier, mat och motion är jag nu hemma igen. En enorm upplevelse rikare, mängder av erfarenheter fullare, och väldans mycket gladare. Glädjen fanns där hela tiden, stöttade mig igenom nätter fyllda med hjärtklappning och trög andning, nätter fyllda med självhat och ångest. För sådana fanns det, en hel del. Ångest över varför jag inte lever upp till mina egna krav, varför jag inte följer mina löften och lyder det jag har bestämt mig för att göra. Varför jag inte lever livet som det är tänkt, som alla förväntar sig. Ångest över att jag är glad. Det är ingenting som jag förtjänar. Resan har hjälpt mig att utvecklas, det känner jag redan. Jag kanske inte har blivit säkrare i mig själv, men jag vet vad jag klarar av och vad jag inte gör. Jag vet hur jag kan trotsa ångesten och vara lite lycklig ändå, och det har jag tagit vara på. Hemma igen kommer dock allt ifatt mig. Mina drömmar om den magiska vikten finns fortfarande kvar, men var finns energin som jag förut svämmade över utav. Den att verkligen ta tag i mitt liv, och bygga upp det där som jag kan trivas och känna mig bekväm i. Motivationen att hitta tillbaka till det där livet som jag innerst inne drömmer om mer än något annat, det där livet som jag inbillar mig är helt perfekt, men som jag egentligen vet är ett rent helvete. Dit ska jag, så enkelt är det. För som det är nu kommer jag aldrig överleva. Jag är inte ett dugg friskare än vad jag var förra sommaren, mår nog till och med sämre psykiskt nu... när ska detta vända och gå framåt egentligen?

Nu ligger jag här. Dan före dopparedan om det varit jul. Dagen före en månad i det stora väster. Dagen före the US and A... Ligger i en säng i Järfälla, tillsammans med en smågalen mycket gosig katt, ett mysigt täcke och en hel massa tomhet. Jag är inte ens nervös. Bara alldeles tom. Dock måste resan bli bra, jag får inte förstöra den med min likgiltighet, inte sabba den med min bristande motivation. Istället ska jag ha grymt kul, trots att jag inte är värd det...

Jag är så velig. Funderar fram och tillbaka åt alla håll och kanter. Längtar och skräms, saknar och är lycklig. Sommarlovet kom som det skulle, sådär underbart och fritt. Kusinens studentfest var också den bättre än väntat, men plötsligt kommer insikten. Jag är inte den jag bestämt mig för att vara. Jag har inte blivit den jag vill vara. Jag är inte mig själv.

Frågan är hur allt ska gå till för att bli mig själv. Är det ens möjligt?

I samband med USA resan känns detta så konstigt. Jag måste tro på mig själv, annars är det ingen annan som gör det heller, men hur lätt är det, när jag inte är den jag vill vara? Känner mig som ett levande frågetecken, ett moln som inte kan bestämma sig för om det ska släppa fram solen och våga tro på vackert väder, eller om det ska regna och åska. Som en obeslutsam liten unge. Ingen riktigt fri vilja, ständigt den där ångestklumpen i magen. Den som talar om att jag inte duger. Men nu ska det bli bra, nu måste det bli riktigt bra. Det finns inga alternativ, för precis som mamma säger, så blir allt vad man gör det till, och jag ska göra det här fruktansvärt bra!

En gråtande flicka på perrongen. En ångestfylld tonåring på tåget. Apatisk, frånvarande och med en död blick. Fylld av ångesten som dödar. Det värsta är inte ångestens smärta, utan omvärldens blindhet. Ingen lägger ens märke till den tårfyllda blicken, till den hopkrupna gestalten i fosterställning i tågsätet, och de ångestfyllda rörelserna. Smärtan. Paniken i ögonen, samtidigt det där apatiska uttrycket och den tomma blicken. Helt inne i sina egna tankar. Helt frånvarande, så långt borta i smärtan. Plågad. Lidande.

Ändå ser inte en människa vad som händer, inser inte vad som sker, och frågar inte hur hon mår. Ingen bryr sig. Lilla landet lagom där vi inte tränger oss in i medmänniskors privatliv. Inte visar att vi bryr oss.

Hur förklarar man för sina vänner varför allt går ut över maten när man är ledsen? Hur ska jag säga att jag inte kan äta när jag mår dåligt, att allt bara låser sig då. Tar stopp, känns helt omöjligt. Det är helt omöjligt. En sån som du förtjänar inte att äta och må bra. Du är inte värd det. Du är inte värd livet.

Idag hade jag en enorm möjlighet. En möjlighet som kom, som jag sabbade och som försvann. Som fick mig att nästan gråta, och som fick ångesten och paniken att samarbeta på högsta nivå. Någonting jag verkligen vill, och de arbetar bättre än någonsin tillsammans. Allt för att knäcka mig, smula sönder mitt självförtroende i små små bitar och få mig att bli mer psykiskt instabil än vad jag redan är. Mer beroende av ätstörningen än jag redan är. Jag blir så arg på mig själv, hur jag förstör, sabbar och misslyckas. Misslyckandena personifierad. Det är den jag är.

Jag kommer inte slippa det här idag, inte alls. Det är den vetskapen som gör mig så panikslagen. Jag hör fettet i köttet puttra på spisen, fettet som köttet steks i, som köttet innehåller, och som köttet består av. Jag känner lukten av kalorier, av ångest och av ensam gråt.

Varför kan jag aldrig se mat som vad det är, näring som krävs för att vi ska överleva. Istället ser jag bara mat som en oformlig massa av kalorier. Kalorier som jag tvingas äta, som människor kräver att jag ska "njuta" av, och som de försöker pränta in att jag behöver. Att jag också måste bli tjock, fet och äcklig. Att jag också behöver rulla fram. Jag vill inte.

Jag orkar inte, och jag vill inte. Just nu vill jag bara vara frisk, slippa tänka på allt som får mig att gråta och vilja dö. Slippa se ångesten som plågar mig, slippa känna, inte höra. För innerst inne vet jag ju att jag inte ska känna sånt. Det är inte naturligt, alla människor har inte ångest över mat hela tiden, det är inget normaltillstånd. Det är bara jag och alla andra ätstörda som ständigt lider av den. Som hör ätstörningens varnande klockor ringa, och känner anorexins hatiska röst. För fet, för äcklig, för meningslös. Kan inte längre leva upp till mina krav, och förtjänar inte livet. Får inte ta del av livet. Måste försvinna.

Jag har gråtit för mig själv idag, suttit på mitt rum och gråtit för att jag är så jävla fet. Hatat mig själv för att jag inte gör någonting åt det, och skrattat för mig själv för att jag tror att jag är okej som jag är. För att andra människor försöker intala mig det. Varför kan de inte bara erkänna att jag är gigantisk, säga det rakt ut, istället för att bara ljuga mig rätt i ansiktet. Är det så svårt för dem? Fattar de inte att jag bara blir tusen gånger ledsnare när de ljuger, och istället skrattar bakom min rygg? Det känns så i alla fall.

Jag vill gråta nu med, sitter med panik och klappande hjärta, och är redan nervös inför morgondagen, som knappast kommer att bli som den borde. Jag kommer inte få åka med. Jag vet det, känner det på mig och är alldeles säker. Jag är för dålig, för blyg och för rädd. För nervös, skrajsen och liten i psyket. Klen och svag. Socialt efterbliven. Fet, inga fetton får följa med, de bara äcklar ner. Glöm allt. Glöm mig. Glöm den feta.

Tjejmilen

Är så sjukt taggad redan, och så himla glad över att vi anmälde oss, jag och fina vännen. För springa, det ska vi verkligen. Första september smäller det, då ska vi också klara den där älskade milen, den som alla andra också lockas till. Kan de så kan vi, så enkelt är det!

Vill verkligen börja träna inför den nu, taggar på som bara den. Vill få upp konditionen, känna pulsen öka och prestationen stiga. Det ska bli så sjukt kul. Längtar!!!

Jag har fått min värdfamilj nu!!! Det känns så sjukt skönt att få veta lite om dem som jag ska bo hos, det är verkligen en enorm glädje. Åh, just nu känns det faktiskt som att jag längtar lite, trots all den stress och rädsla över resan kommer att tona ner glädjen inom några sekunder. Men men, nu vet jag äntligen mer!

Dubbla frukostar, och redan sjukt mycket ångest. Varför ska mitt liv se ut såhär?
Har dock hunnit med en finfin gymrunda med Amanda nu på morgonen, vilken kändes himla välbehövlig. Är dock så himla rädd för USA, och att jag inte kommer kunna träna där. Att gå upp i vikt är det värsta som kan hända, och det känns så himla omöjligt att inte göra det där, med deras extremt osunda matkultur. Hur ska jag överleva?
Om jag ska klara tjejmilen i höst så gäller det verkligen att ligga i med träningen, minst tre gånger i veckan, samt en hel del promenader och cykling är mitt mål. Ner i vikt ska jag tills dess, det är mitt absolut största mål...

Idag har jag varit förföljd av nästan samma ångest som igår. Den har pinat och plågat, fått mina ben att skaka och trycket över mitt bröst att öka. Kalorierna har varit alldeles för många, vilket inte känns allt för bra, och eftersom ångesten tar varje tillfälle i akt till att plåga, har dagen inte varit nådig. Särskilt inte eftersom gympan knappast förbrände så mycket som den borde.

Jobbade en del med min historiaredovisning, som jag typ dör på, och funderar på min USA-uttagning. PANIK!!!
Jag vet inte vad jag ska prata om, hur jag ska formulera mig och vad jag kan säga. För fasen, en veckas resa i USA hänger på den här redovisningen/samtalet, och jag lär inte lyckas. Den känslan är nästan den värsta. Misslyckandet i sig hade inte varit hälften så jobbigt om jag hade blivit ratad direkt, men nu, när jag gått vidare till steg två känns det rent utsagt vidrigt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till egentligen. Orkar inte med all press längre. Den är för jobbig och för tung att bära. Mina axlar är för klena för det, hela jag är för svag.

Beslutsångesten personifierad, det är vad jag är. Helt beroende av att tänka ut mina beslut i förväg, och under nästan hela min dag har jag funderat på hur jag ska kunna göra med maten imorgon. Ska jag äta frukost innan eller efter gymmet, och vad ska jag isåfall äta? Hur ska jag lägga upp resten av dagen med mat och allt, och hur ska jag egentligen lyckas slippa ifrån pizzan på kvällen? Bara vetskapen om den typ dödar mig. Usch, jag känner verkligen ångesten och paniken stiga i bröstet. Hatar verkligen den känslan. Lär dessutom ha gått upp typ tre ton i vikt under dagen. Usch. Dör typ...

För första gången någonsin, har dagen nästan blivit exakt som jag planerat, i både mat och träningsväg. Jag känner mig så himla nöjd över det. Dock innebar detta också ett besök av ondskans demon vid lunchtid, då jag  valde en annan rätt istället för den jag bestämt mig för att välja tidigare, just för att denna var nyckelhålsmärkt. Dock stegrades paniken hela tiden när jag stod i matkön, och jag kände verkligen hur jag höll på att gå in i mig själv och mina egna panikartade ångestfyllda tankar. Tyvärr innebar dessutom det nyckelhålsmärkta (och därför borde det vara nyttigt) en enorm köttfärsbiff (jag som skulle sluta äta kött i onödan), som det vällde ut fett från när jag försökte skära. Det gick bara inte. Jag satt där, med universums ångest redan innan, framför en enorm fettig biff, dessutom gjord av djur, och förväntades äta. Tårarna brände innanför mina ögonlock, och jag åt gurka istället. Både godare och nyttigare!

Nationellt prov i tyska väntade efter lunch, och därefter det årligalivräddningsprovet, samt 400 meter simning på det. Jobbigt att visa sig i bikini inför andra, men tack vare att vi bara var en liten grupp, den så kallade restgruppen, med folk jag verkligen känner mig trygg med, så gick det helt okej. Paniken lättades något av vetskapen att en eller två små kalorier brändes. Älskar verkligen den känslan. Njöt av varje sekund i vattnet, just av den vetskapen.

I övrigt har jag hunnit med en dryg timme på gymmet tillsammans med Sofia, lite pluggande, matlagning och en del TV-mys. Känner mig tillochmed ganska nöjd, endorfinerna har väl gjort sitt. Det är dock läskigt att verkligen märka hur snabbt och drastiskt ångesten slår till för fullt igen, att jag glömt bort känslan av att den inte längre bara ligger och moler, utan att den verkligen bubblar upp till ytan igen. Plågar mig, rättar mig, och hjälper mig att inte göra allt fel. Inte så länge jag följer och lyder ångestens vilja. Jag har ett mål, och ångesten vill hjälpa mig att nå dit!

Jag känner mig så otroligt borttappad i mig själv just nu. Alldeles vilse. Vet inte alls vad jag vill, mer än att jag får ångest utav minsta lilla. Så liten så liten i psyket, samtidigt som jag är så himla stor i kroppen. En jätte, en grotesk sådan. Ingen någon människa vill skåda. Svider i ögonen, de rinner av äckel. Ingen vacker syn, det vill jag lova er.

Hade dessutom min allra första körlektion någonsin idag, vilket faktiskt kändes helt okej. Jag var riktigt nervös innan, men när jag väl satt i bilen tillsammans med min körlärare kändes allt helt okej. Hon tillochmed berömde mig för vissa av momenten, vilket verkligen kändes toppen.

Hemma kom dock ångesten tillbaka igen. Mamma bjöd på glass, och jag kände beslutsångesten smyga sig på, för att sedan utvecklas till helvetets ångest. Ångest för alla kalorier i glassen, över allt fett och socker jag fick i mig, över hur fet jag har blivit. Kent fick hjälpa mig att bearbeta den. Tack alla fina svenska grupper med meningsfulla texter som faktiskt får mig att må bättre, ger mig något annat analysera över. Det känns så skönt att sätta sig in i en texts problem istället för mina egna för en liten stund. Slippa tänka på mig själv och bara bry mig om musiken. Musiken som fått en viktigare del av mitt liv på sista tiden. Var vore en dag utan Håkan Hellström, Melissa Horn, Kent, eller Kapten Röd? Hur skulle jag överleva?

Sitter ensam med världens ångest just nu, och jag kan ju säga att det är tur att jag sitter på biblioteket med en miljon saker runt omkring mig, för annars hade jag utan tvekan gjort något jag inte borde just nu...
Känner trycket över bröstet, tungt att andas, paniken som hela tiden stegras i min gigantiska kropp. Hatar allt som har med ångesten att göra, mår så himla dåligt. Just idag beror det på att jag fick skjuts av Amanda på hennes cykel istället för att själv promenera i rask takt. Panik, om jag säger så. Samtidigt drömmer jag om att vara normal, vara som alla andra, en del av alla andra. Verkligen tillhöra den där gruppen av människor som lever, och som njuter av att leva. De som kan tillåta sig det, och acceptera hur livet ser ut. Att det vrider och vänder på sig, inte alltid är precis likadant. Att det finns bättre och sämre dagar, och att det bara är att acceptera. För ingen lever det där perfekta livet, det som jag fortfarande är säker på att alla smala människor gör. För det är ju så att bara de förtjänar lyckan.

Jag är så jävla värd min ångest, utan tvekan. Jag gör aldrig som jag själv har bestämt. Följer aldrig mina egna mål, och straffas, nästan alltid. Ångsten är mitt straff, det är den som ska lära mig min läxa, och ändå lyckas den aldrig. Ständigt hittar jag nya saker att äta. Nya saker att göda mig med, bli ännu fetare utav. Hur kan jag? Hur kunde jag svika ätstörningen? Hur kunde jag sluta kämpa för den där smala och perfekta kroppen, och istället acceptera att gå upp i vikt? Jag kommer alltid ångra mig för det, för all framtid. För det här är inte heller något liv jag vill ha, sitta här i skarven, och varken vara smal eller leva på riktigt. För just nu lever jag inte, jag bara överlever. Ångesten dödar sakta men säkert hela mitt inre. Tar mina tankar, skjuter mina drömmar, och förstör mitt liv. Men som sagt, jag är så jävla värd det!

Den där tragiska personen

Egentligen är jag en väldigt tragisk människa. En sådan som drömmer, föreställer mig saker, och sätter upp höga mål, men som nästan aldrig klarar av att få tanke att bli till verklig handling. Jag börjar lite smått, men ger upp längs halva vägen, krossad av en liten motgång, sopad under mattan som en dammtuss ligger jag sedan där, bortglömd, grå och sorgsen, just för att jag inte lyckades. Inte denna gången heller.

För några år sedan, en vår, bestämde JAG mig på riktigt, och började verkligen kämpa. Jag stupade på mållinjen, uppfyllde alla krav på anorexia nervosa, men vägrade söka hjälp. Var alldeles för rädd för att vara tjock. Istället lyckades jag vända allt på egen hand, på något konstigt sätt, och sitter här idag, smällfet och arg på mig själv. Jag fick ju aldrig min bekräftelse, aldrig något bevis på att jag varit tillräckligt smal, mager och tunn. Aldrig tillräckligt sjuk. Med den diagnosen i bagaget hade jag varit en helt annan människa idag. Då hade jag kunnat börja om, få behandling och slippa alla dessa helvetes tankar. De som plågar mig dag som natt. För ätstörd, det är jag utan tvekan fortfarande. En normal relation till mat, det har jag inte haft på många många år. Om ens någonsin. Jag har ju alltid varit för stor, för klumpig, för operfekt. Äcklig. Inte tillräckligt bra.

Jag tycker fortfarande inte att jag är värd att må bra. Jag förtjänar det bara inte. Jag förtjänar inte att njuta av en valnöt, att tycka att en portion lax med broccoli, ärter och bulgur är gott, att skratta och vara glad tillsammans med vänner, eller att shoppa. Det är fortfarande sådant som är reserverat för de perfekta. De smala, de lyckade. De som lyckas fullfölja de mål de sätter upp. De som når toppen. Dit kommer aldrig jag...

Ondskan och glupska proteinjagare

Varför finns de där ondskan mitt ibland oss. Varför finns hat, panik och hemska sjukdomar? Sjukdomar som cancer, en av de värsta. Jag såg just avsnittet "Så gick det sen" om änglarna på TVn, och usch så hemskt det var. En liten flicka förlorade sin tvillingsyster, föräldrar förlorade sin ena dotter i cancer, leukemi. Helvetet personifierat. Ondskan. Om det nu finns en Gud som ska ta hand om allt och alla, hur kan han då låta sådana saker hända? Det  här är just det som får mig att tvivla på livet, på meningen med allt som händer, den där det sägs att det finns. Vad finns det för mening med att små barn dör av sjukdomar värre än något annat? Kan det ens finnas någon mening med det?

Eller själva poängen med att vi ska "göda" upp djur, för att sedan transportera dem med vidriga djurtransporter, föra dem till slakterier och där plåga dem, bara för att vi människor ska proppa i oss en massa kött. Så meningslöst. Efter att jag såg rätt in i djurtransportbilen idag tändes äckelkänslorna på riktigt i mig. Jag har varit på väg ett bra tag tidigare, men nu känner jag det verkligen på riktigt. Gud vad jag vill vara vegetarian nu. Köttindustrin äcklar mig, ger mig en ångestklump i magen, får mig att hata både mig själv och alla andra glupska proteinjagare. Vi idioter som inte fattar att vi kan få lika mycket protein från andra håll. Vi som hellre väljer kött och proteiner framför kolhydrater och fett, tror att vi ät nyttigare då, blir smalare, inte går upp i vikt utan bara bygger muskler. Glupska jävlar vi är, rent utsagt.

Just nu känner jag mig sjukt äcklad av hela köttindustrin, och just nu bestämmer jag mig för att undvika kött så gott det bara går. Köttproduktion är äckligt, vidrigt och uselt. Jag mår illa, känner mig spyfärdig, äcklad som bara den. Från och med nu är det mer vegetariskt och mindre djur som gäller.

Lyssnar på Håkan Hellström och försöker skriva på en hel drös med onödiga uppgifter såhär på slutet. Alla de där uppgifterna jag varken orkat eller velat ta tag i innan kommer ifatt nu, pressar mig, och får mig att bli gråtfärdig. Ändå orkar jag på något sätt inte riktigt bry mig, trots att alla ska in alldeles snart. Varför är det egentligen så?

Vädret kan kanske vara en bidragande orsak, 26 grader varmt, strålande solsken och en härlig sextiotalsklänning ger mig kanske inte plugginspiration, utan motivation till att göra helt andra saker, typ springa, gå långa promenader och bara njuta av livet... När får man egentligen tid över till det?

Hemma igen efter underbara dagar i Malmö, fyllda med glädje, lycka och panik, ångest, träning och mat. Varför ska det alltid vara någonting som förstör? Någon liten hake i allt det bra?
Visst, resan var en helt underbar paus, men varför går det aldrig att komma ifrån tankarna? Är det verkligen helt omöjligt att fly från sig själv?



En trip till den danska huvudstaden, en promenad ut till västra hamnen och Turning Torso, en liten tur på de skånska kanalerna, lyxiga hotellfrukostar, mindre lyxiga middagar och både morsdags och femtioårsdagsfirande hanns med. Mysigt, men jobbigt...

Bokade mina allra första körlektioner idag, vilket känns så himla läskigt. Är jag verkligen vuxen nog? Är jag tillräckligt mogen? Kan jag? Vågar jag? Vill jag?

Jag har visserligen övningskört lite smått tillsammans med mamma nu i flera dagar på rad. Övat krypkörning och backning, tragglat parkering och start i uppförsbacke, och sakta men säkert börjar körvanan jag satt inne på i somras infinna sig. Förhoppningsvis går det snart ännu bättre.

Utöver det har min dag varit ytterst ointressant. Vi hade bolagsstämma som avslutning på UF-året på eftermiddagen, massa matte på förmiddagen, lite shopping efter skolan, packa inför imorgon, och lite handling i mataffärerna inför imorgon. Ganska taggad faktiskt, de ska bli så himla skönt att slippa allt här hemma i några dagar och bara njuta nere i Skåneland. Samtidigt är jag så rädd för maten. Mamma och pappa har i flera dagar pratat om hur mycket vi måste äta till frukost, hur underbar hotellfrukosten kommer att vara och att vi verkligen måste satsa på att bli riktigt riktigt mätta. Hur ska det gå egentligen? Hur ska jag komma undan med så lite som möjligt då?

Det konstigaste är nästan hur kroppen reagerar på olika mängder mat. Idag har jag ätit alldeles för mycket, eftersom vi har fikat och jag har bakat, ändå visade vågen nästan exakt lika mycket som igår, då jag ätit som jag skulle och dessutom tränat. Hur konstigt är inte det egentligen? Är det kanske så att mellanmål verkligen hjälper kroppen, eller stjälper de bara förbränningen? Varför finns det så många olika råd egentligen?

Ofta, och då menar jag antagligen alldeles för ofta funderar jag på livet och döden. Skulle någon sakna mig om jag bara försvann, eller skulle de bara konstatera att jag är borta? Sorg, eller bara likgiltighet?

Jag vill betyda något för någon, men med tanke på att all uppmärksamhet jag fick som smal försvunnit nu när jag är fet syns jag aldrig. Osynlig. Gömd bakom höga murar. Mina egna skyddande murar. Murar som både skyddar och döljer. Gör mig mer osynlig än vad jag skulle vara innan. Mörk. Frånvarande.

Det är så läskigt. Utan ätstörningen var jag glad, under ätstörningen deprimerad, och nu som tjockis känner jag mig bara likgiltig. Orkar inte bry mig inför någonting. Vill inte kämpa. Vill inte komma någon vart. Ser inte fram emot något. Lever som i ett mörker, hela hela tiden. Kommer jag någonsin komma framåt? Kommer ljuset att återvända, och det är naturligt att skratta och le igen? Det funderar jag så ofta på.

Samtidigt är det så obehagligt att se framsteg från ätstörningen. Då kunde jag sitta och titta på recept i timmar varje dag. Drömma om vad jag skulle äta till frukost på helgen, eftersom det bara var då jag åt frukost, liksom titta i fina bakböcker och drömma om alla goda bakverk folk kunde äta. Alla andra. Inte jag. Åt mig mätt med ögonen. Kände mig mätt, nöjd och belåten bara av att titta i böckerna, samtidigt som jag verkligen äcklades över mig själv. Hur kunde jag ens tänka på mat? Det var ju det skamligaste som fanns. En anorektiker ska avstå mat, inte vilja ha, längta och tråna. Jag drömde mardrömmar om mat också, att jag ätit hamburgare, smakat glass, eller att jag ätit lunch i skolan. Usch. Vaknade med ångest och panik, livrädd för att mardrömmen varit sann.

Idag åt jag till och med ett frivilligt mellis innan träningen, just för att jag var svimfärdig innan dess. Kroppen har nog svårt att förstå hur den ska använda all energi jag får i mig. Ska det förbrännas och få mig att orka, eller ska det lagras som ännu mer fett på min redan otroligt feta kropp. Blir så äcklad av mig själv, tittar in i ett par tårfyllda ögon i spegeln, ser tjocka ben, breda lår, gigantisk rumpa, dallrig mage, hängiga bröst och överarmar med gäddhäng. Dubbelhaka och pluffsigt ansikte, som grädden på moset. Äckligast i världen. Fulast. Jag förstår att ingen någonsin frivilligt kommer närmare. Jag vill inte heller göra det!

Sitter här och försöker koncentrera mig, men tänker nästan bara på vad jag borde göra istället. Att jag borde träna framför att sitta här, röra mig mer, äta bättre, och verkligen bli sådär hälsosam som jag så gärna vill framstå som. För det är de som är mina förebilder. De smala, hälsosamma människorna som lever på frukt och grönsaker, med kroppar tighta som bara den. Åh vad jag också vill se ut så!

Tänker tillbaka lite på gårdagen också, på världens smartaste och sötaste unge, lille William. Så himla smart alltså, kopplar direkt och fattar så otroligt mycket mer än vad man kan tro, ändå är han bara två. Charmtroll utan dess like, om jag får säga så!

Har försökt att arbeta massor med min kemi, som jag har typ tusen uppgifter i, men kan verkligen inte koncentrera mig, trots att jag vet att jag verkligen måste göra det. Usch vad jobbigt det är alltså.Det blev lite övningskörning, bloggläsande och traderatittande istället. Mysigt, men inte ens hälften så effektivt...

Jag känner mig så otroligt falsk. Så oäkta, äckligt oärlig, och knappast sådär ärlig och rak som jag drömmer om att göra. Jag påstår ständigt att jag mår dåligt över mat och träning, men varför gör jag då ingenting åt det? Istället sitter jag kvar på samma feta rumpa och blir ännu fetare, och äter mat trots att jag vet att jag inte förtjänar det. Varför då?

Jo, kanske är det för att jag är för lat för att ta tag i mitt liv, och hellre sitter här med ångest upp över öronen. Dock är det verkligen inte värt det. Hellre svält och mängder av träning, istället för ångesten från helvetet. Frågan är om min lata, feta och vidriga kropp någonsin kommer att förstå det?

Brors konfirmation, en viktig dag i hans liv.

Själv har jag känt mig tjockare än någonsin, klädd i min älskade långklänning och nya vagabondskor. Knappast vacker, inte ens acceptabel. Det kommer jag väl iochförsig aldrig att bli. Kommer alltid vara den där äckliga, hon man ser, men ändå inte. Den man blundar för, eftersom jag är för äcklig för att se. Inte värd det. Olycklig.

Har haft en ganska jobbig dag idag, dels på grund av cirkus 173 kilo reklam som skulle delas ut, från en cykel som inte var min egen, och dels på grund av en hel massa förberedelser inför imorgon, och en hel massa mat fylld av ångest. Kanske därför allt känns så tungt nu. Kroppen är för stor, maten för mycket, och livet i allmänhet alldeles för jobbigt.

Jag längtar efter att leva på samma villkor som alla andra. Att ha samma krav, samma tankar och samma värld. En värld utanför kaloritabeller och självhat. En värld där inte ondskan är den segrande delen... Samtidigt vet jag hur lång den vägen är, och undrar ständigt om jag klarar av att gå den. Jag är inte ens säker på om jag vill det.

Gårdagen var desto bättre, fylld med underbara timmar i Kosta tillsammans med finfina kompisen. Så mäktig känsla att VI ensamma kunde åka bil dit! Grymt coolt och grymt mysigt. En efterlängtad muminmugg införskafafdes, liksom en matlåda och lite annat smått och gott! Mys, utan tvekan! På något sätt är tankarna så mycket mindre när jag är med vänner. Jag har inte lika mycket plats att ge dem, och allt känns så mycket ljusare. Jag hoppas att hela livet kommer bli just ljusare nu. Jag längtar efter att livet ska börja!

Jag har verkligen haft så grymt mycket energi idag att det inte är klokt...

Dagen började med att jag gick upp pigg och glad vid kvart över sex, åt lite frukost och började göra iordning en bulldeg. Satt vid datorn lite, pratade med pappa och gick sedan till gymmet med Amanda. Körde lite backträning innan. På gymmet blev det 2000 m rodd, en hel del styrka, och fem minuter på level 13 crosstrainer, vilket verkligen var skönt. Vi stretchade och drog sedan hemåt.

Väl hemma blev det en andra frukost/träningsmellis bestående av ett knäckebröd med smör och ägg, och svartpeppar, ett knäckebröd med keso, och ett halvt äpple med kanel, samt en kopp söderté. Jobbigt att äta allt, samtidigt kände jag att jag behövde det för att orka. Så kluven hela tiden.

Jag bakade ut bullarna, och gjorde glutenfria bullar till Tilda, samtidigt som jag surfade lite på nätet. Var allmänt slö ett tag, pratade i telefon, farmor var här, och pappa och jag åt lite lunch, bestående av kesoknäcke. Därefter lite mejlande, innan det var dags att packa ihop och dra iväg mot Rebecka med cykeln. Jag, Rebecka, Andreas, Amanda och Sofia cyklade tillsammans mot stugan någon mil bort, och fikade där med värsta superpicnicken. Mums, men alldeles för mycket. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och riktigt njöt. Var dessutom på upptäcksfärd i det gamla utedasset, där vi lärde oss att upphittad egendom höra till 2/3 till konungen, som hava rätt till värdet. Åh vad jag har saknat de där filurerna!

Väl hemma blev det grillad fläskfilé med sallad och keso, innan TV:n lockade tillsammans med pappa.

Mysigt mysigt, trots alldeles för mycket ätbart. Härligt, minst sagt. Jag älskar verkligen lediga dagar!

Det där livet som kom och försvann

Alla dagar som gått, inte visste jag att det var livet.

Det är just sådana saker som ger mig ångest. Fyra år av mitt liv har jag slösat bort på ångest över mig själv och mitt utseende, och ändå är jag beredd att slösa bort så många år till. Jag avskyr fortfarande mig själv, så enkelt är det, och skulle med glädje göra det mesta för att komma tillbaka och bli någon jag verkligen vill vara. Om det ändå vore så enkelt. 

För jag vet hur det är. Jag inser vilka fula spratt den där ätstörningen spelar oss. Ondskefulla och usla. Hon inbillar mig att jag ska bli nöjd och älskad bara jag når en viss etapp, men när jag väl är där, sitter etappen ännu längre ner. Ytterliggare lite längre ner sitter nästa, och det är först när jag nått botten som hon kommer bli nöjd. Om ens då, när ytterliggare ett offer är skördat. Att döda mig, det är vad hon vill. Låta mig svälta ihjäl, och inbilla min omgivning om att det var med egen fri vilja. Ingen vet ju att det är hon som plågat mig i så många år. 

Nu vet jag spelreglerna. Jag vet villkoren, förstår ångesten och paniken, smärtan och tårarna. Trots det är det alldeles för sent för mig att dra mig ur nu, när jag är mitt uppe i det.

En vidrig dag fylld av ångest just nu. Ångest över frukosten som blev lite större än planerat, stress över hur jag ska lyckas förbränna alla kalorierna, och panik över hur många kilon jag måste ha gått upp. För gått upp, det är självklart att jag har gjort. Känner mig så himla äcklig, som världens sämsta ätstörda människa, för hu kan jag ens tänka på att äta frukost, när jag borde banta och bli av med allt fläsk istället? Äckel...

Jag blir så trött på mig själv och mitt eviga ältande. Aldrig gör jag något åt allt jag tänker, aldrig rättar jag till något av alla mina fel. Jag bara gnäller på dem, äcklas av mig själv, och drömmer om ett bättre liv. Kommer jag någonsin att inse att det bara är jag själv som bär på den nyckeln?

Antagligen vet jag det redan, men saknar kraft till att verkligen lyfta den och föra den till dörren. Saknar motivation att trycka ner handtaget och öppna. Samtidigt längtar jag så otroligt mycket till den dagen då jag kan välkomna livet och lyckan igen!

Idag har ändå varit en ganska okej dag. Inköp av mysigaste långklänningen, som jag dessutom kunde ha i storlek 32/34. Det kändes liksom helt stört, med tanke på att jag knappast är en xs. Dock är den himla stor i storleken och sitter perfekt. In love, om man får säga så om kläder. Det är problemet, shopping har blivit en väg till att dämpa min ångest och döva min smärta. En liten "bra och ha sak" där, och ett "basplagg" där, och så känner jag mig med ens mycket gladare och lyckligare. Tror att jag nästan är värd lite glädje, och jag hamnar i en ond cirkel. För glädje, det är fortfarande bara perfekta människor värda, människor med möjligheter, smala kroppar och fina personligheter. Glädjen är inte till för sådana som mig, och jag förstår varför.

Samtidigt som jag vet att jag knappast är värd varken glädje, lycka eller ett bra liv, så gör känslan av värdelöshet mig så otroligt ledsen. Jag vill vara värd något, betyda något särskilt för någon, och vara viktig. Att synas och höras för den jag är skulle vara helt underbart, men istället blir ätstörningen som någon slags mask för det hela. Vem skulle jag vara utan ätstörningen?

Kanske inte en dag som den borde ha varit, men med en lärare som nästan blev rörd till tårar, och en mysig stund tillsammans med mamma och farmor kändes allt ganska okej ändå.

Min svenska lärare satt med gråten i halsen när hon läste mitt tal till nationella provet i svenska B, det är vad jag kallar ett bra betyg. Hon fortsatte dessutom med att prata om att hon tycker att jag är modig, att det är starkt gjort, och att hon tror att det här kan hjälpa mig lite med att få distans till vad jag gått igenom. För en gångs skull känner jag mig nöjd, om än fruktansvärt nervös. Detta måste verkligen bli det perfekta avslutet!

Annars har både dagen och helgen varit intensiv, dock lite för mycket fika idag, trots att det är måndag, vilket inte alls känns bra. I fredags var det artonårsfest för finaste Amanda, klädd i mormors femtiotaling trivdes jag som fisken i vattnet tillsammans med ett helt gäng fina människor, och på lördagskvällen väntade åtta timmar jobb på kommunalrådets sextioårsfest. Intensivt, men grymt kul! Söndagen tillbringades med reklamcykeln, tårtbakning och ett långt telefonsamtal med fina Fia, mysig dag helt enkelt!

Stygnen på ryggen hindrar mig dock från att träna som jag vill, vilket ger mig en hel del ångest. Jag vet inte hur många gånger jag känt paniken stiga i bröstet och andningen bli tyngre på bara några få dagar, och jag känner mig räddare och räddare för den ångesten som väntar. Så länge jag "lyder" vet jag att allt känns bra, men minsta lilla snedsteg hindrar mitt välmående något extremt. Just sådana dagar känner jag bara att jag minst sagt avskyr denna helvetes ätstörning!

Har ångest och känner mig äckligast i världen just nu. Värst. Dagen har liksom inte blivit riktigt som jag hade tänkt mig, vilket förstör allting. Jag klarar inte av förändringar i mitt tilltänkta schema, utan vill att allt ska vara som jag förväntat mig... Sjukt, men med ett alltför stort kontrollbehov efter månader av tvång kan jag omöjligtvis släppa det. Någon form av trygghet måste jag ju få ha kvar. Eller måste jag verkligen släppa allt på en och samma gång?

Annars känner jag bara för att gräva ner mig just nu. Är alldeles för tjock för att vara värd något, alldeles för lat för att kunna uppskattas, och alldeles för misslyckad för att någonsin lyckas med något igen. Jag drömmer om evig lycka och sanna tankar. Om en alldeles för låg vikt, och ett vackert skal. Insidan kan jag väl inte göra någonting åt... Jag vill se en framtid då jag är säker på vad jag vill, och vad jag kan. Jag vill nå någonstans, komma långt, och jag vill vara glad. Alltid glad.

Jag har bestämt mig för att börja se livet lite mer positivt, och jag tror verkligen att det kan vara bra för mig. Jag är alldeles för duktig på att se det dåliga i allting, men aldrig det bra, och behöver minst sagt lära mig det. Prioritera skolarbeten och träning framför onödiga saker, och se livet som något positivt, och inte bara som ett helvete jag måste ta mig igenom. Livet är roligt, iallafall bra mycket roligare nu än för ett år sedan. Det känns hårt att säga, men det är ju ändå så uppenbart att ja mår bättre nu än vad jag gjort på många många år. Jag trivs inte i den situationen, jag trivs inte i den kroppen, och jag har svårt att unna mig själv att faktiskt må bra, känna glädje, frihet och lycka igen. Någon som jag förtjänar inget sånt.

Usch vad jag känner mig äcklig idag. Vidrig. Inte värd att leva. Vill bara försvinna, gå och dö just nu, eller springa tusen mil och förbränna varenda äcklig kalori jag fått i mig idag. Jag avskyr verkligen mat, mer än något annat. Hemsk.

Jag avskyr mig själv också, för att jag inte kan bestämma mig för var jag vill vara. Ett tjockt liv fyllt av ångest är knappast ett liv, ångesten är bara accepterad på smala. Jag mår verkligen skit just nu, har failat totalt på nationella proven i engelska B, och kommer misslyckas minst lika mycket på mitt nationella muntliga i svenska B. Ingenting kommer att gå att förstå, och allt kommer bara bli snurrigt och huller om buller. Vill erkänna något, vet inte vad. Vill berätta, men inte allt. Skäms av att äta igen, det går åt alla möjliga håll just nu. Min högsta önskan är att bli den jag var förut...

Mormor sa dessutom igår att jag alltid ser så pigg och glad ut nu för tiden. Full av energi, vilket är alldeles sant med tanke på att hemsk mat jag äter. Hur kan vi vara gjorda för att äta tre gånger per dag egentligen? Det känns så sjukt mycket bara. Ångest att höra att jag ser pigg ut. Jag vill vara liten, svag, sjuk och skör. Är det för mycket begärt?

Retro

Ny sextiotaling som sitter lite väl tight över rumpa och höfter, en helkväll hos mormor och morfar, och en massa ångest på det. Det är en perfekt sammanfattning på min kväll. Mysig, men jobbig. Hatad men älskad. Att klänningen satt som en smäck för ett år och 18 kg sedan är något jag måste försöka bortse från. Ingenting kan göras ogjort, och nu är istället det ända rätta att ta tag i allt igen. Det är dags att börja gå åt rätt håll på riktigt.

En timme på gymmet gav minst sagt sitt för min kvällsenergi. Sammanlagt 26 minuter på Crosstrainern, 2000 meter på roddmaskinen och lite olika benövningar gjorde verkligen susen. Känner att jag orkar plugga hur länge som helst just nu. 26 minuter tillsammans med mormor kanske också fick upp min fart en del.

För tillfället har jag nämligen massa tankar och idéer till mitt tal i svenska B, som är en del av det nationella provet. Den inre resan blir samtalsämnet, och ska handla om den resan jag påstår ha avslutat, om att släppa mina höga krav på mig själv och mina enorma ambitioner. Mina drömmar om anorexi kommer aldrig någonsin komma med där!

Jag känner mig stressad igen, det blev lite för mycket att göra på lite för kort tid. Samtidigt känner jag mig lycklig. Sommaren är verkligen på väg just nu. Vi befinner oss mitt i den allra underbaraste våren, och jag njuter. De tidigaste veckorna var kantade av vårångest, stress och den så kallade vårdepressionen. Det är svårt att hinna med allt jag vill göra, uppleva och se. Hinna gå alla de promenaderna jag drömmer om, springa alla de milen som jag önskar att jag hade gjort, och framför allt, hinna gå ner alla de där kilona som jag minst sagt borde ha gjort. Jag misslyckades denna vår också...

- 29%

När jag bestämde mig för att tappa kilon, gick jag i åttan. Jag grät på morgonen till min konfirmationsdag, eftersom jag inte gått ner tillräckligt mycket. Jag kände mig tjockast i världen på min körresa, för att jag inte var tillräckligt smal, och kunde omöjligt begripa hur mina körkompisar och min ledare såg att jag gått ner i vikt, eller varför ledaren så varnande talade om anorexi och hur hon varit nära att försvinna på högstadiet. Jag var ju tjock.
Ännu fler kilon försvann under resans gång, och jag minns när en kompis mamma sa att jag nästan höll på att försvinna, när hon såg mig efter nästan ett halvår. Inte konstigt, med tanke på att jag då tappat 12 kilogram. Ändå såg jag själv ingen skillnad. Från det att jag var som störst, till att jag var som smalast, men såg mig själv som ännu större, försvann knappa 20 kilo. 18 kilo av fett, muskler och vilja. 18 kilo av liv och lust, glädje och lycka, stolthet och motivation. 18 kilo Linna. 29 procent av min kropp försvann, på relativt kort tid. Det är vad jag kallar läskigt. Nästan en tredjedel av mig försvann. Nästan allt av min gamla personlighet gick upp i rök. Hela mitt normala tankesätt var spårlöst borta. Allt som fanns kvar var tankar om siffror, kilogram, kalorier, mått, träning och mat. Mat, mat och ännu mera mat. Det finns inga så ätfixerade människor som ätstörda. Jag lovar.

Livets stora frågor var inte längre djupa och avancerade, utan handlade istället om hur lite jag skulle kunna äta utan att bli upptäckt, hur jag skulle kunna träna mer och tystare på mitt rum, hur mycket jag skulle behöva gå/springa/cykla för att förbränna teet, och så vidare. Jag bedömde mig själv, livet och varenda situation efter vad vågen visade på morgonen, drack enorma mängder vatten för att dels hålla mig mätt, men också för att väga mer, och föraktade mig själv och min lathet varenda sekund jag inte tränade. Till och med på semestern simmade jag 1500 meter varje dag, smygtränade massor, och cyklade på träningscykel i x antal minuter varenda dag. Stört.

Så sjukt, så tragiskt. 18 kilo tyngre ser jag tillbaka till helvetet, och saknar det något fruktansvärt. Saknar de bleka kinderna och den döda blicken, och känner att jag verkligen längtar tillbaka. Det var ju mitt liv, en viktig del av mitt liv. Just nu skulle jag ge mycket för den kroppen, kroppen som trots de förlorade kilona aldrig dög, och som antagligen heller aldrig kommer duga. Jag vill verkligen tillbaka. Jag har ju fortfarande ångest. Varför ha tjockångest, när jag likväl kan ha ångest och vara smal samtidigt?

Också idag krossas hela mitt förhållande till mat och motion mer än en gång...
Jag kände nämligen ett extremt behov av att röra mig, och funderar länge på om jag ska springa en runda, för att förbränna så mycket som möjligt, eller om jag ska fråga mamma om hon vill gå en promenad med mig, för att kunna prata lite med henne. Efter mycket om och men, alternativa kompensationstankar och en massa dealande mellan mig och ätstörningen, slutar allt med att jag väljer promenaden med mamma, och i ganska rask takt börjar vi gå en sväng. Vi kommer ca 500 meter innan fina Amanda och hennes mamma stoppar vår väg, och vi pratar på så i ungefär 40 minuter. När vi sedan är färdiga upptäcker mamma att vi inte hinner gå en promenad, eftersom vi måste laga middag. Ingen promenad! Hur jobbigt kändes inte det egentligen? Hela min planering förstördes, och jag gick upp på mitt rum och försökte andas så normalt som möjligt. Ingen promenad.

Visst, jag kan hantera sådana situationer utan problem, så länge jag är förberedd på det. Det är liksom när jag förväntar mig att göra något som hela min bild och föreställning går i kras, och paniken och ångesten kommer. samtidigt märker jag hur otroligt långt jag har kommit sedan bara i höstas, då jag utan tvekan hade börjat gråta om något liknande hänt. Vi växer som människor, säger så många. Kanske växer vi också ifrån helvetet? Eller iallafall klättrar upp några steg på stegen?

Igår fattade jag ett så icke-ätstört beslut att det inte är klokt. Det läskiga är verkligen hur mycket det tog emot att göra... På kvällen skulle jag nämligen till fina Fia, och det var sedan flera dagar tillbaka bestämt att vi hemma skulle äta grillad kyckling med bulgursallad och sås. Mums filibabba, och dessutom väldigt säker och trygg mat. Dock blev maten senare än vi trodde, och när jag hade tänkt sticka iväg till Fia hade vi inte ens börjat laga maten. Då kom erbjudandet om att äta där, jag hade inte en aning om vad, när eller hur, mer än att också jag kunde serveras det de åt. Jag velade länge... Skulle jag säga till Sofia att jag åt hemma, och till mamma och pappa att jag åt där, som så många gånger förut, eller skulle jag för en gångs skull äta?

Resultatet blev att jag åkte till Fia, åt grillad hamburgare där, och faktiskt inte ljög om någonting. Livet fattade ett beslut, och inte den ätstörda sidan. Omöjligt för ett halvår sedan. Så himla läskigt!

En sådan där alldeles för jobbig dag har passerat. En dag fylld av ångest, panik över mig själv och ätstörda tankar. Sådana dagar som kommer antingen för ofta, eller för sällan. Aldrig lagom. Nationella prov i Engelska B, och en ordentlig frukost fick igång karusellen idag. Lunchen fortsatte, liksom idrotten och historian. Fika hemma, liksom pizza till middag fick den dessutom att snurra ännu snabbare. Så snabbt att jag bara ville hoppa av och kräkas. Bli av med all ångest. Slippa alla bekymmer och panikartade tankar. När ska hela jag påverkas av dem?

Vissa dagar är bra dagar, jag tror att livet är till också för mig, medan andra dagar är fyllda av ångest, panik och ätstörning. Det går upp och ner hela hela tiden. När ska jag komma in i något mellanläge?

3 Maj

Fortfarande röd i ansiktet efter två varv runt huseby. Sex kilometer, alltid något. Jag känner mig dock så missnöjd med mig själv när jag svart på vitt ser hur långsamt jag joggar nu för tiden. När ska min toppkondition komma tillbaka? Jag saknar känslan av att aldrig vara svettig, av att vara lätt när jag sprang. Det jag inte saknar är den ständiga yrseln, det låga blodsockret, och känslan av att kunna svimma vilken sekund som helst. Större delen av mina dagar präglades av den känslan. Rädsla. Vad skulle hända om jag svimmade så att någon såg?

De gångerna jag svimmade i min ensamhet var knappast några större problem. Fruktansvärt obehagligt. Tjutande i öronen. Yrsel, och panik. Likadant var det för mig i morse, och med tanke på att jag inte längre är van, var det så otroligt jobbigt. Flashbacks om något. Minns exempelvis när jag svimmade på morgonen när jag pluggat engelska halva natten, inte ätit varken frukost, lunch eller middag ordentligt under hela dagen innan, och bara middag innan dess. Jag hade panik. Ville vara perfekt, inte sitta på en stol i köket och vänta på att falla ännu än gång. Livrädd för att någon annan i familjen skulle vakna. Vad skulle de säga eller göra?

Förutom svimningskänslor och en envis förkylning har dagen varit bra. Matten var dock lite jobbig, med tanke på att vi helt oförberett fick reda på att vi skulle göra ett litet Matte C prov... inte lite panik där alltså!
Eftermiddagen spenderades ute i solen, tillsammans med kemiböcker, och jag lyckades skicka in en av mina två rest-labbrapporter, vilken egentligen skulle varit inne den nionde februari. Men men, bättre sent än aldrig!

Åt en av brors nybakade bullar också, vilket var lättare sagt en gjort. Jag var otroligt sugen, men sen när jag väl satt med bullen framför mig, så riktigt tvingade jag i mig den, fylld av ångest. God var den kanske, jag vet inte säkert. Kunde inte fokusera på smaken, kände bara kaloriernas smak. Fettets smak, kolhydraterna. Äcklade mig själv. Hatade mig själv. Hatar fortfarande mig själv.

För ett år sedan var jag hemma från skolan och hade ont i magen. Ute snöade det, och min morgonvikt var 47 kg. Jag tyckte att jag var gigantisk, och grät när jag såg mig själv i spegeln. Jag hade precis kommit hem från en vecka i Budapest, och en helg i Köpenhamn tillsammans med vänner. En resa där jag undvikit så mycket mat som bara var möjligt, hade bott på femstjärnigt hotell en natt, och åkt varenda läskig bergochdalbana på Tivoli, dött i fritt fall, och frusit sönder mina fingrar en kall valborgsnatt. Jag hade ljugit, gråtit, tränat i smyg och gömt undan massor med mat. En resa jag aldrig kommer att glömma. En resa fylld av ångest.

Just idag har jag bakat, bakat och bakat lite till. Ätit minitwister i solen och njutit av det underbara sommarvädret. Lagat mat och varit livrädd för att bita mig själv i svansen, och laga något fruktansvärt onyttigt. Klassas sallad, tomat, gurka, paprika och majs, tillsammans med kassler, philadelphia light med smak av tomat och pesto, samt grova baguetter som det? Det måste det göra. Alla måste höra hur mycket det låter, hur fet maten måste ha varit, och hur äcklig jag är som en kunnat tänka på att laga något sådant. Fetto, äcklig. Försvinn.

Jag har gått runt i min pappas gamla Lee rider från artonhundratalet, tillsammans med min mysiga och alldeles underbara blåa pippitröja har den gjort sig perfekt. Patina, kult, och alldeles underbara tankar. Älskad, sliten och välanvänd. Tydliga lagningar, breda axlar, och så mycket "inte min stil" att det inte är klokt. Ändå är jag kär.

Annars har dagen mest varit som andra dagar. Jag har träffat mina fina körisar, pratat massor med en saknad René, och pluggat lite svenska, rättat uppsatser, och njutit. Skolavslutningen närmar sig, vilket iochförsig medför lite smått panik över mina två labbrapporter som ännu inte skickats in... Men men, man lever väl bara en gång?

Mina tankar går verkligen huller om buller och bakochfram hela tiden. Ena sekunden vill jag inget annat än att tappa varenda kilo jag gått upp i vikt, bli smal, smalare, smalast, vacker och stolt. För för mig, är smalhet skönhet, och så kommer det alltid att vara.
Samtidigt är jag så äckligt medveten om vad jag förlorar på att välja det alternativet. Normala relationer, vänner, förtroende, ja, och så otroligt mycket mer som verkligen förloras av en ätstörnings ondska och hårda kamp. Om jag tittar tillbaka på mitt första gymnasieår, ser jag allt det fattas. Jag vet att jag kan förlora det ännu en gång, om jag vill. Det svåraste är att välja.

Jag vill vara både mager, och ha vänner omkring mig. Vara mätt men smal. Ha kontroll men vara avslappnad. Glad och vacker. Hur svårt ska det egentligen vara att kunna vara allt på en och samma gång?

Den förväntade springrundan slutade med svimningskänslor och en promenix med fina Amanda istället. Inte riktigt som jag hade tänkt mig, men bra det också. Lite drygt en timme fylld av motion, inte toppenmotion, men ändå någon. Det är ju faktiskt det allra viktigaste.

Annars har jag redan ätit alldeles för mycket, trots att sommaren kommer med stormsteg. Jag har haft sommarångest i många många år. Drömmarna om magerhet har alltid varit som starkast då, och det är då tankarna och kroppen ständigt har samarbetat. Bara ett kilo ner till, när jag väger 55 kg är jag nöjd. Bara 2 kg till, under femtio till sommarlovet, då är allt som det ska vara. Bara lite till, 45 kg till skolan börjar, det är det enda rätta. Sommaren innan gymnasiet var fylld av sådana tankar. Under semestern gick jag ner tre kilo, tre kilo av skräck inför att ha ätit för mycket, tränat för lite, och inte kunnat väga mig på länge. Inte kunnat ha någon form av kontroll. Jag tränade på toaletten hos pappas kompisar, låtsades gå vilse med min syster, bara för att få gå en lång runda, och lekte med henne på lekplatsen en halvtimme bort i över en timme varje kväll, bara för att få motion. Cyklade på långa upptäcksrundor, och visste inte när det var okej att sluta, anorexin var ju aldrig nöjd, och köpte klänningar i 36, som hängde och klängde på min smala rygg. Ändå såg jag bara ett fetto i spegeln.

Jag strävar också denna sommaren efter en smalare kropp, mer synliga ben, och muskulösa armar. Samtidigt vet jag att mina tidigare viktmål är omöjliga att nå, hur mycket jag än kämpar, så vet också jag att det är omöjligt att gå ner 20 kilo på mindre än två månader. Helt omöjligt. Frågan är hur jag ska göra för att lyckas gå ner tio?

Lördag-Ångest
Söndag-Ångest
Måndag-Ångest
Tisdag-Ångest

Ångest varenda ledig dag. Panik över att inte klara av att leva upp till mina egna höga krav. Inte klara av att uppfylla ätstörningens mål. Inte klara av att vara den jag ska vara. Så himla läskigt. Bygger upp en fasad, en fasad som inte representerar en enda del av mig. Tror att jag är deprimerad igen. Ser inget positivt, börjar gråta för minsta lilla, och klarar inte av att se folk i ögonen. Tror på fullaste allvar att alla skulle vara lyckliga och glada utan mig, utan mina problem, och utan mina äckliga tankar. Känner hur folk tittar konstigt på mig, önskar att jag vore någon annan. Umgås med mig, eftersom det är synd om mig. Klarar inte av att få MVG, trots att det är det ända riktiga betyget. Gråter på natten, gråter på morgonen och gråter på kvällen. Ler på dagen, låtsas att jag mår bra. Orkar inte engagera mig i någonting, inte ta något på allvar, inte bry mig. Bara finns. Räcker det att bara finnas?

Fin kväll hemma hos Rebecka, tillsammans med Sofia, Andreas, ångest och chokladbollar. Nya Odd Molly jackan fick guida mig dit, och finaste Melissa fick förgylla min vandring. Dagens träning har varit bra, dagens mat inte fullt lika bra. Reklamutdelning, en mil på motionscykel och två kortare promenader, yeah. Laddar nu upp inför morgondagen i Unicefs tecken...

Kvällstankar

Är det någon som bryr sig om vad jag tänker? Någon som anar hur jag mår? Ofta tror jag inte det. är säker på att det inte är så. Tjock och äcklig. Hur skulle en sådan som jag kunna må dåligt. Människor med ätstörningar är smala, tunna, magra. Inte tjocka jättar. Inte feta troll. Magra skrikor. Tunna ben.

Jag vill också vara sådan. Väga 20 kg mindre igen, inte lämna så djupa avtryck på jorden, som jag nu gör, med min tunga kropp. Komma i mina gamla kläder igen. Skratta, njuta, älska och andas, för det är så livet ska se ut. Vad krävs egentligen för att bli nöjd med sig själv? Uppskatta sig själv för den man är. Uppskatta mig själv för den jag är. Omöjligt. Helt och hållet jävla omöjligt. Ingen som inte är både blind, döv och stum kan uppskatta mig. Absolut ingen. Äcklig, ful, korkad, dålig, kass, vidrig, grotesk. Wannabe. Hatad, älskad. Avskyvärd.

För att komma bort från en del av mina egna tankar har jag börjat läsa en del igen. Johanna Nilsson skriver de underbaraste böckerna man kan tänka sig. Så äkta, så ärliga och så beskrivande. Raka, trovärdiga och längtansfulla. Osäkra. Fina helt enkelt. De skingrar för stunden. Ger mig perspektiv. Låter mig uppleva annan smärta än mig egen. För min del är det underbart, för andra kanske det inte alls fungerar. Jag är rädd att jag gett ut mig själv för mycket, både till olika personer och i olika texter. För mycket information går att få tag på om mig, för mycket går att lista ut. Jag vill ge ledtrådar, men samtidigt vara så otroligt hemlig. Vara diskret, men ändå synas. Samtidigt är jag trött på att vandra på balansgången mellan liv och att leva, för det är skillnad. Ena sekunden har jag ett liv, som jag inte har en aning om vad jag ska göra med, andra sekunden lever jag. Det är stort. Mäktigt, och läskigt. Jag känner mig oviktig i denna stora värld. Liten och meningslös. Stor och klumpig. Tung.

26 april

Hade ett så läskigt samtal med en fin vän idag. Vi såg tillsammans en så otroligt smal, liten, tunn tjej, som hon genast var tvungen att kommentera. Strax efter kom hon in på någon kille hon hade läst om, med 68 kg fördelat på ståtliga 188 cm. 68 kg, på den längden. Helt absurt. Fatta vilken liten kille. Hon hade världens utläggning om detta en lång stund, och för att ha något att jämföra med, jämförde hon med mig. För det första gissade hon på att jag vägde 65 kg, mer än vad jag faktiskt väger, vilket fick mig att vilja gråta. Nu syns det verkligen hur enormt tung, stor och äcklig jag har blivit... Jag kontrade med min egentliga vikt, men la till att jag ju är rund, för det är sanningen, numer sedd ur fler ögon än mina egna.

Hon berättade att jag var lagom, fin i kroppen, jag kunde omöjligt hålla med. Fin, det var jag för 20 kg sedan. Hon tittade på mig, riktigt granskade, och sa att jag verkligen var mycket finare nu, än jag varit förut. Jag försökte hålla masken, kunde inte säga att jag hatar min spegelbild mer än något annat, utan svarade metodiskt att jag mår bättre nu, än jag gjort förut.

Hennes svar förvånade mig. Hon berättade att hon varit himla orolig över mig i ettan. Hur hade det kunnat synas? Sa att jag var finare med färg i ansiktet. Har jag någonsin inte haft det? Orden riktigt etsade sig fast i mitt huvud. Är hon den enda som var orolig, eller var de fler? Var det en tanke hon ägnade, eller flera som malde? Frågor som jag egentligen inte vill ha svar på, för samtidigt som jag ville ha uppmärksamhet, ville jag vara osynlig. Lämnad att svälta alldeles ensam. Lämnad att pina mig själv ifred.

Jag känner mig så sorgsen, vill så gärna berätta om kemilektionen jag satt med på, fylld av riktig panikångest. Berätta om alla frukostar jag aldrig ätit, alla femhundra situpsen vareviga morgon, och varje lunch jag promenerat bort. Beskriva ångesten jag känt, som fått mig att titta längtansfullt på rakhyveln, fundera på hur man gör. Hur ser det perfekta rakbladet ut? Det som jag ville skära mig med, men aldrig vågade. Aldrig var tillräckligt desperat. Lätta mitt hjärta och dela med mig av mina tankar. Tiden är inte mogen för det, inte än. Jag vill tillbaka, kan inte öppna mitt innersta redan nu, det är så omöjligt. Kan inte blotta mig så totalt, inte stå rak och erkänna mig själv, vara helt ärlig med vem jag är. Inte längre. Inte nu.

Ibland liksom känner jag mig riktigt odödlig. Stark, stolt och ärlig. Duktig, intelligent och begåvad. Jag tror på mig själv, och ser faktiskt realistiskt på vad jag kan klara av. Det är mycket sällan, men det händer.

Idag önskar jag hade varit en sådan dag. Just en sån där dag då jag hade litat på mig själv. Jag vet att jag kan skriva, innerst inne. Vet att jag egentligen kan forma underbara meningar och stycken med hjälp av endast penna och papper. Vet att jag kan beröra. Om jag hade gått in med den vetskapen på dagens nationella prov i Svenska B, hade förhoppningsvis provet gått betydligt bättre.
Papperna delades ut, och med tårfylld blick och en otroligt uppmuntrande kommentar från J tog jag emot mitt. Jag var knappast förberedd, varken fysiskt eller mentalt, men hade inget val. Läste igenom alternativen på uppgifter, men kunde inte koncentrera mig. Läste igenom de där alternativen flera gånger, utan att över huvud taget förstå innebörden. Ansträngde mig för att vara fokuserad, men lyckades inget vidare. Först efter en liten stund i mina egna tankar, i den lockande fantasin, lyckades jag komma igång.

Temat "Hälsotrend eller hälsohets" passade mig som handen i handsken, och jag skrev så att pennan glödde om riskerna för ätstörningar i ett samhälle grundat på sjuka skönhetsideal, triggande barnleksaker och bantningsprogram på TV. Precis om samma saker som fått mig att vilja bli smal, tunnare, magrast. Precis det som fått mig att springa rundor i smyg. gråta över en macka, och ha panik över att ha missat en situps. Jag vill dela med mig, visa vad som faktiskt kan hända, och visa hur länge man är fast i det. Jag är knappast fri än, vet inte ens om jag vill bli fri. Vill slippa tankarna, men vara smal.

För tillfället lever jag i en kropp som inte alls känns som min egen. En kropp med ca 20 kg mer fett än för ett år sedan, ingen kropp jag på något sätt kan acceptera. Samtidigt vet jag att tankarna kommer bli starkare så fort jag börjar min kamp om förändring på riktigt. Jag vet hur starka och manipulativa de är, hur svårt det är att stå emot. Ändå dras jag tillbaka. Vill dras tillbaka på riktigt. Jag vill synas, märkas och oroa igen, då vet folk att jag finns. Som det är nu lever jag ändå lite utanför, med fast ändå inte. Ständigt i skuggan av andra. Bakom de starka, de synliga, de märkbara. Vågar aldrig ta för mig så mycket som jag borde. Hamnar ständigt i fel kretsar, blir sedd som en av de svaga. Därför inbillar jag mig ständigt att en annan kropp skulle göra mig stark. Bli en av de starkaste, de snyggaste, och perfektaste. Det är dit jag strävar, det målet jag vill nå...

Det är så himla läskigt nu... Mitt liv rinner bara iväg, utan att jag ser vad som händer. Jag har bara en, max två hela veckor kvar av tvåan på gymnasiaet. Snart är hela andra året slut. Bara sista året kvar. Vad gör jag sen? Hur kommer mitt liv och min framtid se ut? Vad kommer jag göra? Tusen frågor, men bara ett enda svar: det får framtiden utvisa...

Hemma igen efter den första resan NÅGONSIN som jag längtat hem från. Läskigt värre. Visst, min värdfamilj var trevlig i lagom mängd, men det känns helt underbart att träffa min egen familj igen!

Ångesten har funnits där under hela resan, och det har inte gått en dag utan att jag mått dåligt över vad jag ätit, hur vi ätit, på vilka tider, ja allt. Varför så onyttigt, så oregelbundet, så äckligt? Jag äcklar mig själv...

Lämnar mörka och dystra Sverige för några dagar utomlands nu. Njutning, spännande möten och nya kompisar står på programmet. Ett liv att drömma om. Min stora skräck är maten. Maten och träningen. Tänk om jag inte hinner träna, inte någonting. Risken är stor. Matdagboken ska med, allt för att försöka hålla koll och behålla kontrollen under osäkra situationer. Jag hoppas på att kunna ta vara på resan, och inte enbart leva i ett moln av ångest. Njutning är faktiskt också viktigt.

En sammanfattning över dagar som gått

Sofia vägrar sitta still när hon leker med de röda linserna...

Mästerkockarna

Sitter med ångest upp över öronen just nu, allt på grund av alldeles för mycket mat och fika både igår och idag. Samtidigt försöker jag göra mig iordning inför en myskväll hos Ellen tillsammans med mina älskade körtjejer. Det är inte lätt när det är svårt.  Innan inlägget blev färdigt hann jag dessutom komma hem från en underbar körkväll. Ångesten är inte direkt mindre...

Det känns som att lyckan ständigt möter sorgen, bråkar, fightas och inte riktigt kan bestämma sig för vad som är bra och vad som är dåligt. Dagen ha spenderats med Sofia i stan, tillsammans med nya kängorna och massa skratt. Uteliggaren gav oss pest och vi fick ett kvitto från världens sista Domus. Spännande spännande. Sviterna efter gårdagen sitter dock i, ångesten vägrar släppa greppet om mig, vägrar göra mig fri. Istället ligger den där och maler, som en ondskefull klump i magen. Jag vill spola tillbaka, ändra om, och sedan spola fram igen. Spola fram tills livet ser ljust ut, istället för mörkt och grått.

Annars känns allt bara konstigt och dubbelt hela tiden. Jag känner mig som universums mest schizofrena människa, en människa som inte ens kan kontrollera sina egna tankar och sin egen vilja, hur ska jag då kunna leva mitt liv, och vilket liv är det jag vill leva?

Hur ser egentligen det där perfekta livet ut?

Viktigt att inte glömma lilla finisen!

    Var det så underbart som jag trodde att vara smal, väga 45 kg och blek? Knappast just då, särskilt inte med tanke på att alla ständigt tjatade på mig om läkarundersökningar hit och blodprover dit. Ingen förstod att det var psyket som låg bakom det fysiska skicket, inte ens läkaren. Han var dock den första som pratade om ätstörningar. Åh vad jag önskar att jag bett om hjälp då, när jag uppfyllde anorexikriterierna. Nu kan jag inte längre göra det, inte förrän jag är nere på botten igen. Vem tar emot en UNS patiens, när anorektiker och bulimiker behöver den riktiga hjälpen, när de är dom som har rätt till den?

Bus på gång...

                                                                                                                                                                      Statistik har visat att obehandlade ätstörningar, eller ätstörningar som inte behandlas på ett rätt sätt ofta kommer tillbaka, även om de sjuka
upplevs tillfriskna av sig själva och enbart med hjälp av omgivningens stöd. Återkomsten, det är där jag är, jag kan omöjligt släppa mina ätstörda tankar, eller drömmen om den smala och perfekta kroppen. När kommer jag kunna gå vidare, sluta klandra mig själv för alla fel och brister jag gör, och börja leva igen. Eller kommer jag aldrig börja leva på riktigt igen, utan sitta fast i ätstörda tankar för all framtid?

Den stora frågan är dock om jag ens vill ha en frisk

Resultat!

eller en sjuk framtid. Just nu känner jag att jag vill nå botten innan jag kan börja leva och kämpa mig uppåt. Det räcker inte med att leva mitt på hela livet, det är knappast något fullvärdigt liv. Istället gäller det kanske att våga falla, för att sedan fångas upp och klättra hela vägen upp, en gång för alla. Det är min teori, och det är den jag strävar efter att uppnå.

Mitt stora problem är dock att ingen låter mig falla, ingen alls. De låter mig inte ens prova mina vingar och se, eftersom de fullkomligt saknar förtroende. Mina föräldrar och nära släktingar känner mig allt för väl, och är noga på mig,

Självklart var ju allt tvunget att dokumenteras!

angående varenda val jag gör när det gäller mat. Om jag så missar/hoppar över ett glas mjölk blir det ett himla liv, dricker jag hellre te än varm choklad får jag universums utskällning, och om jag föredrar grönsaker framför potatis, så är det en störd del av mig som vill det. Med ens kommer mammas vaksamma blick fram, den blicken som säger allt. Hela ansiktsuttrycket förändras, och jag riktigt ser hur hon tänker. Likadant är det med pappa. Tränar jag mer ena dagen tappar jag kontrollen enligt föräldrarna, och om jag glömmer bort att äta, eller helt enkelt inte är hungrig så är allt sjukt. När kommer de att släppa sin enorma kontroll, och istället låta mig leva som jag vill? Kommer de någonsin att göra det? Mitt mål är knappast att må dåligt hela livet, att leva i ångestens och förtvivlans värld för alltid. Det enda jag vill är att nå den punkten då jag av egen fri vilja faktiskt vill klättra uppåt igen, för med de här psykiska tankarna, har jag i dagsläget inget liv. Inget alls...

Det är lov, och jag har gått upp klockan halv sju. Jag har ångest som bara den över både igår och idag, och hela händerna skakar för fullt. Vågen pekar på 20 kilon för mycket, och kläderna passar inte längre min svullna mage. Är det här det livet jag vill ha?

Skulle inte tro det, inte alls. Hur trevlig kvällen än var igår, var det inte värt det för matens skull. Diet känns som det enda rätta, hårdbantning är det som ska gälla, dock har jag redan misslyckats med det...

Psykiskt instabil

Känner ångesten bubbla inom mig. Ångesten över ovissheten. Hur kommer kvällen bli, vad kommer vi göra, äta, prata om, tänka på, drömma om? Ovisshet skrämmer mig. Att inte kunna planera in exakt hur dagen ska se ut är otäckt, liksom att inte vara helt säker på dagens kaloriintag. Lycka skrämmer mig också. Jag förtjänar inte att vara glad och lycklig, frisk och fri. Jag är inte värd det. Smala människor, magra, har rätt till lycka. De har rätt till mat, lycka och gemenskap. Sådana som jag finns inte i den kategorin.

Det är sådana tankar som gör mitt liv så svårt. Mindervärdeskomplexen är enorma. Varför finns jag egentligen, när jag inte klarar av att prestera som jag vill? Varför lever jag ens? Vad har jag att ge till människor i min närhet, de människorna som påstår att jag betyder något för dem, att de älskar mig? Vad är jag värd egentligen? Vill någon ens ha mig i sin närhet, eller umgås människor med mig bara för att de känner sig tvungna? Det är min stora skräck. Att jag ska vara till besvär, att vara hon den där man vill bli av med, men inte riktigt vågar säga ifrån till. Är jag den hemska, hon som förstör kanske?

Maten är iallafall det som kommer förstöra min kväll. Ångesten bubblar i magen, gör sig påmind, vill ha uppmärksamhet. Ångest över både mat och lycka. Att jag är psykiskt instabil är uppenbart, frågan är hur jag ska göra för att stabilisera mitt psyke?

Vi ska ses ikväll, tjejerna och jag och laga mat. Mat, förknippad med enorm ångest. Vi valde tillsammans ut recept, men hur gör man för att veta att recepten inte innehåller för mycket? Det är det allra svåraste. Kalorier, fett, näring, ångest, kolhydrater.... Allt blir bara fel., hur det än blir. Maten kan bli okej, men dessert sen... Usch så jobbigt. Om det är någon som har tips på en lättare dessert utan för mycket av vare sig socker eller fett får den gärna hojta till...

Drömmer drömmar om att alla försvinner

Jag vaknade med panik idag över att inte ha gått upp tidigare och tränat som jag hade planerat. Jag drömde så himla konstigt inatt. Vi bodde i Stockholm, och jag skulle på inskrivningssamtal på SCÄ, där jag dessutom gick på Multifamily. Jag kände Julia, och vi var jätteglada över att ha kärt känna varandra, och det visade sig typ att vi båda hade massor att ta igen med skolan och allt. Jag var dock jätterädd för att vara för tjock och väga för mycket under hela drömmen, så det var lite otäckt. Men det var en mysig dröm, en ljus och fin sådan. Dock önskar jag verkligen att den var sann...

Att livet inre riktigt blev som det borde, det är lätt att säga. Varför berättar ingen hur det skulle ha varit då? Varför vet ingen hur han eller hon hade velat ha det istället? Att klaga, det är enkelt, men att försöka göra något åt det, är tusen gånger svårare.

Just nu sitter jag och skriver för fullt. Skriver på en tyska uppsats som det inte blir någon ordning med alls, samtidigt som jag funderar på vad jag och mina fina tjejer ska ägna ås åt imorgon kväll. Laga mat står på programmet, och det är inte vilken mat som helst som gäller, utan mat med udda ingredienser. Någon form av tacochili, innehållande kidneybönor, röda linser, krossade tomater, nötfärs och massa kryddor, tillsammans med tortillabröd och grönsaker. Någorlunda okej näringsmässigt också, hoppas jag iallafall...

Annars väntar en hel del tankar på allt och inget, ett planerat köp av universums finaste jacka och lite situps som måste göras innan dagen är slut. Livet rullar på, och jag känner redan paniken inför att lovet är slut...

Jag blir så äcklad av mig själv, så trött på mina egna tankar och på min ständiga glupskhet. Mår dåligt av att se mig själv i spegeln, gråter när jag ätit en godis, och känner lättnad varje gång jag tränat. Hatar mina ben, armar, mage, rumpa, bröst, ansikte och fötter. Är rädd för mat, godis, kakor, fika, ja, allt ätbart. Är det ett liv värt att leva?

Mina tankar är helt schizofrena, men jag vet inte hur jag ska komma vidare. Det är otäckt hur lätt man fastnar i tankemönster. Som igår, till exempel. Då hade jag och Amanda varit på gymmet och tränat i ca 80 minuter, och jag hade dessutom delat ut reklam i ungefär en timme. Ändå hade jag världens ångest på kvällen för att jag inte hunnit göra mina 100 situps, utan bara gjort 30. Hur intelligent låter det? Ätstörningen tar knappast hänsyn till att jag tränat ordentligt innan, utan det jag bestämt för mig själv måste alltid uppfyllas. Jag märker att det blir värre och värre för varje dag som går, ändå varken kan eller vill jag sluta. Att bli smal är ju meningen med mitt liv, det är ju det enda rätta, eller hur var det nu igen? Jag är inte längre säker på varför jag finns, vad jag vill få ut med mitt liv, eller hurdan jag är. Vem är Linna egentligen? Är det bara ätstörningen som  har makten över mina egna tankar, eller har jag själv fortfarande möjlighet att påverka?

Eller som idag, när jag sitter med världens ångest över min dubbla frukost, bestående av mindre än en deciliter mellanfil, müsli och ett knäckebröd med ett hårdkokt ägg. Jag har dessutom tränat och förbränt ca 500 kcal på det. Ändå kan jag inte acceptera mig själv över huvud taget. Blir så otroligt trött på allt...