Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

De senaste veckorna har livet varit totalt upp och ner. Ingen dag har varit som den andra, och det allra mesta har känts antingen allt för enkelt eller allt för tungt. Efter att ha varit sjuk uppe i Idre i fem veckor bar det av hemåt i två och en halv vecka för lite annat, och det var minst sagt välbehövligt. Att bara få vara hemma och samla ny energi i några veckor. Väl tillbaka här, vecka åtta, kändes allt dock bara hemskt. Ingen energi över huvud taget, ingen kraft och uppgifter som jag ännu inte fått in någon rutin i. Ett projekt i sig. Efter första veckan börjar saker dock äntligen lägga sig lite, och det känns en aning bättre iallafall. Bara fem veckor kvar tills det är påsk och dags att åka hem, för att umgås med de finaste av vänner i några dagar då. Det känns som ett fint mål, och någonting som jag verkligen ser framemot.