Åååångest

Jag hatar att jag har ångest för ingenting just nu. Att jag har ångest på grund av google, för att jag inte tränat och för att jag ätit choklad. Att jag sitter här i sängen och inte gör annat än hatar mig själv, utan att inse vad det ska tjäna till. Jag mår inte bättre av att hata mig själv. Ångesten gör mig inte sundare. Jag hatar att jag både lyssnar och ignorerar den. Att jag låter den få mig att må dåligt. För innerst inne vet jag ju. Jag drömmer ju om att må bra. Att leva det livet som jag och alla andra förtjänar. Att vara lycklig och trygg i mig själv. Att inte avsky mig själv. Att se mig som lika mycket värd som alla andra, för det är jag väl?

Och vad vet du om månljuset, förrän du har blivit sönderslagen under det?

Jag läste igenom en av mina gamla uråldriga bloggar. En föredetta, en som spårade ur, inte fungerade mer. Inlägg från förra sommaren får mig att börja gråta. Inte för att mitt beteende var särskilt hemskt just då, utan för att jag inte kommit ett dugg längre. Jag står kvar i samma ruta idag, ett helt år senare. Drabbas av samma panik, samma ångest som då, utav samma anledningar. Hatar mig själv och min kropp lika mycket som då. Föraktar mitt liv på samma sätt. När ska det sluta? När ska jag börja gå framåt?

Är det min obeslutsamhet som gör att jag står och trampar. Min omotivation, mina kluvna tankar, eller vad är det? Vad kan det annars vara? Vad är det som krävs för att komma vidare, släppa en del, och lasta på med nytt? Jag vill bygga nya erfarenheter, få leva det där tonårslivet på riktigt, inte bara gå och släpa på en annan erfarenhet, en sorglig sådan. Jag vill gå framåt, utvecklas i rätt riktning. Nå ett mål, och sedan kunna fokusera på något annat. Där jag är fast nu är ingenting sådant möjligt...

Varför samlas kalorierna på hög?

Idag kom jag på mig själv med att känna mig duktig. Duktig för att jag sprungit 11 km på 75 minuter. Är det duktigt? För bara några år sedan var detta normalt. Jag rörde mig konstant, hela tiden. Alltid på språng. När försvann det? När dog den motionerande Linna ut?

Endorfinerna är den stora glädjen, så enkelt är det. Jag känner mig lycklig när jag sprungit. Lycklig av vetskapen att jag förbränt över 700 kcal på så kort tid. Att det faktiskt kan vara så enkelt. Att jag kan älska den känslan.

Alla behöver vi andningshål

Jag älskar känslan och vetskapen om att den här bloggen bara är min. Mitt andningshål, min ventilationspunkt. Här kan jag skriva precis vad jag känner att jag behöver göra. Det är min terapi. Bara vetskapen om att platsen finns gör att allt känns lite lättare. Min och ingen annans. Ingen kan säga något om det. Jag älskar det. Det är en del av ett liv.

Att acceptera sig själv kommer aldrig gå

Jag vet inte riktigt var jag är just nu. Förlorad. Borttappad. En i mängden. Min personlighet är ett virrvarr av tankar och frågor, av rädsla och av en helt nyfödd nyfikenhet på livet och på vad livet har att erbjuda. Jag känner mig fylld av energi, livslust och inspiration, samtidigt som jag inte kan bestämma mig för vilket liv som är värt att leva. En kompromiss känns som det enda alternativet, det enda som kan vara bra nog. Om ens det fungerar. Efter en månad i USA, där mängder av tankar kretsat kring kalorier, mat och motion är jag nu hemma igen. En enorm upplevelse rikare, mängder av erfarenheter fullare, och väldans mycket gladare. Glädjen fanns där hela tiden, stöttade mig igenom nätter fyllda med hjärtklappning och trög andning, nätter fyllda med självhat och ångest. För sådana fanns det, en hel del. Ångest över varför jag inte lever upp till mina egna krav, varför jag inte följer mina löften och lyder det jag har bestämt mig för att göra. Varför jag inte lever livet som det är tänkt, som alla förväntar sig. Ångest över att jag är glad. Det är ingenting som jag förtjänar. Resan har hjälpt mig att utvecklas, det känner jag redan. Jag kanske inte har blivit säkrare i mig själv, men jag vet vad jag klarar av och vad jag inte gör. Jag vet hur jag kan trotsa ångesten och vara lite lycklig ändå, och det har jag tagit vara på. Hemma igen kommer dock allt ifatt mig. Mina drömmar om den magiska vikten finns fortfarande kvar, men var finns energin som jag förut svämmade över utav. Den att verkligen ta tag i mitt liv, och bygga upp det där som jag kan trivas och känna mig bekväm i. Motivationen att hitta tillbaka till det där livet som jag innerst inne drömmer om mer än något annat, det där livet som jag inbillar mig är helt perfekt, men som jag egentligen vet är ett rent helvete. Dit ska jag, så enkelt är det. För som det är nu kommer jag aldrig överleva. Jag är inte ett dugg friskare än vad jag var förra sommaren, mår nog till och med sämre psykiskt nu... när ska detta vända och gå framåt egentligen?