Idag har minst sagt varit en dag i ångestens och minnenas tecken. Känslan av att ha oroliga föräldrar omkring sig, av att alltid frysa, och av att ingenting var roligt fanns där idag. Den inre smärtan, den som kunde gå genom både ben och märg. Ångesten. Paniken. Jag var helt inne i mina egna av sorg för att jag inte är kvar där längre, Av längtan efter en färd tillbaka dit, till den kropp jag en gång lämnat.
Särskilt viktigt är det att jag blir smal till Lucia. Jag vägrar vara en fet Lucia. Jag vill vara smal och bräcklig. Skör. Liten. Petite. Fin. Vacker. Och viktigast av allt. Jag vill vara perfekt. En lucia kan inte väga 62 kg. Det är vidrigt, groteskt och äckligt. En Lucia ska vara smal och fin. Oskuldsfull. Det är min morot just nu. Smal som en sticka.
Känslan av att inte vara värd något hänger kvar. Etsar sig fast i mitt minne, i mina tankar. Inte förrän jag är perfekt duger jag. Kommer jag någonsin att bli det? Kommer jag någonsin att kunna acceptera mig själv, precis som jag är. Att uppskatta mitt eget beteende? Kommer jag någonsin ens att bli accepterad av mig själv, så pass mycket att jag kan leva ett normalt liv?
I fem år har ätstörningar, ångest och oro plågat mig. Knappt en tredjedel av mitt liv. Det är sjukt. Äckligt och sorgligt. Jag vill ju bli helt fri, men på mina egna villkor. Hitta tillbaka till en personlighet som jag kan tänka mig att leva med. Som kan få representera mig på riktigt. Den riktiga jag. Den jag som egentligen inte är ett dugg perfekt. Den jag som faktiskt lever ett liv. På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar