Jag drömmer om att komma tillbaka, dit där jag varit. Jag vill se varenda kilo rasa, försvinna, se hur siffrorna på vågen blir mindre och mindre för varje dag, och se hur kläderna börjar hänga och klänga mer och mer hela tiden. Utstickande ben och en död blick. Det är dit jag vill nå, och jag skäms för att erkänna det. Jag har kämpat för att må bättre i över ett och ett halvt år nu. Kämpat för att slippa ätstörningens mörka helvete, på egen hand, men det verkar omöjligt att komma ifrån. Jag kommer inte framåt längre, utan längtar tillbaka till anorexins hårda och vassa klor. Det är dem jag är värd att känna smärtan av. Ångesten. Jag förtjänar nog inte bättre än så här.

Min perfektionssträvan har kommit tillbaka. Jag vill vara liten, prestera på topp, och vara bäst i allt. Bäst, med stort B. Jag får ångestattacker påväg till skolan, återupplever gamla minnen när jag varje morgon gick en lång promenad, i bestämt raskt tempo, och inte ens unnade mig att lyssna på musik. Jag trodde inte att det var möjligt att må så dåligt. Nu kommer tankarna tillbaka. Förbränna, banta, äta så lite som möjligt. Kämpa in i det sista. Inte unna mig något. Frågan är vart den här resan är påväg?

Satt och funderade ut det allra värsta jag vet. Det ena var att städa. Det andra är min kropp.

Hur sorgligt är inte det bara? Grät en stund idag över att mina stockar till ben tycks bli större och större för varje gång jag passerar spegeln. Idag har varit en sån där dag då jag bara vill lägga mig ner och dö. Så snabbt som möjligt.

Idag har verkligen inte varit en bra dag, eller iochförsig, det beror ju på vilken del av mig vi frågar. Delen vars enda mål är att bli smal, tunnare, magrast har nog varit lycklig, medan den delen av mig som vill leva ett ångestfritt liv gråtit stora tårar. För jag känner att det gick lite för långt idag, ångesten och ätstörningen fick lite för stort fäste, lite väl mycket kraft...

Allt började med morgonjogg/promenad med Amanda, ca 5 km, varav minst tre kilometer jogging, fortsatte med tre kilometers jogging i ösregn på eftermiddagen, cyklade 1,5 mil på motionscykel och gick en promenad. Allt för att förbränna, prestera, och kunna äta. Det är sjukt, och jag är medveten om det. Frågan är vad jag kan göra åt det, eftersom rösten som vill att jag ska bli smal fortfarande är starkare än rösten som vill att jag ska må bra...