Det är så mycket som är konstigt just nu, och jag vill bara spy ut all min frustration på allt och ingenting just nu. Jag känner mig maktlös över att livet inte riktigt låter det gå bra för mig, inte på riktigt. Jag har inte velat skriva av mig om detta tidigare, av rädsla för att jag på något sätt skulle bygga upp allt för höga förväntningar av att ha någonting på pränt. Av att det skulle kännas för verkligt då. Som att det var en del av mitt liv.
Någon jag håller av, en kille som funnits i min närhet ett tag nu, en grabb som jag verkligen börjat uppskatta, tycka om, och faktiskt vilja någonting mer med, har drabbats av det där otänkbara. Av den diagnos jag inte ens vill säga namnet på, den diagnos som är förknippad med helvetet, och ren skär död. Cancer. Det ordet tycker jag verkligen inte om. Skelettcancer. En tumör på höftbenet. Någonting som inte ska vara där. Inte alls. Någonting som inte bådar gott, även om läkarna för tillfället säger att inga metastaser hittats. Det är obehagligt, värre än någonting jag tidigare gått igenom. Att oroa sig för någon annan är så tungt. Gör så ont. Jag vill ju bara att han ska vara frisk. Få må bra. Ifrågasättandet. Ångesten. Känslan av maktlöshet och frustration. Vad kan jag egentligen göra? Det faktum att han så länge stängde dörren. Inte lät mig eller någon annan komma in. Igår ringde han. Jag grät glädjetårar och lättnaden var enorm. Om han bara låter mig fortsätta vara hans vän. Det är det enda jag önskar ifrån den sidan nu. Kärleken är borta, han är på något vis inte riktigt densamma längre. Inte så konstigt. Jag antar att chocken har lagt sig ifrån hans sida nu. Att han börjar smälta. Att han kanske kan bli en kommunicerande människa igen. Bakom all död, sjukdom och denna jävla cancer. Jag blir så arg. Ledsen. Tom. Som att all kraft bara rinner ut. Som att ingenting går att göra, när jag egentligen borde bli fylld av kämparglöd. Vinna en strid. Samtidigt vet jag att jag inte kan vinna den åt honom, att det är han ensam som måste kriga. Att han och vi andra måste vara starka.
Vad händer när någon dör? Försvinner? Finns aldrig mer. Jag vill inte ens tänka på döden, men det är helt omöjligt att låta bli. Tänk om... Som att vara med i ett lotteri. En elakartad tumör för dig, en godartad för dig. Långsam eller snabb. I hjärnan eller på skelettet. Cellgifter eller strålning. Både och för dig. Operation. Smärta, ångest och maktlöshet. För oss alla. Både drabbade och anhöriga. Om man nu ens får kalla sig så. Anhörig. Jag känner mig egoistisk. Det är inte jag som behöver kämpa mot ett cancerhelvete, ändå är jag fylld av självömkan och känner mig orättvist behandlad. Jag jag och jag. När han behöver kämpa för sitt liv får jag bara stå och se på. Maktlösheten i det. Orättvisan. Varför inte jag? Varför inte någon helt annan? Bara inte grabben som jag tycker så mycket om. Bara inte han.
Jag skäms över mig själv som mår dåligt, när min smärta inte ens är en tusendel av hans. Att jag lider när han och så många andra har det så mycket värre. Vad är jag ens till honom? Vän eller ingenting alls? Får jag ens anse att jag påverkas av situationen? Jag som står så långt bort. Som att se någon långsamt förtvina. Försvinna i tomma intet, gå upp i rök.
