Var glad, intala dig själv att du mår bra. Se dig själv som lika mycket värd som alla andra, du duger, jag lovar. "För helvete människa, hur kan du ens gå omkring och se ut som du gör? Ta livet av dig, dö, försvinn, vi klarar inte av att se dig något mer. Blir alltför äcklade. Omöjligt. Snälla, bara dra. Direkt. Nu!"

Kriget, kriget med mig själv, som jag verkligen inte vet vem som ska vinna. Att ständigt behöva intala sig själv saker som man inte ens tror på, bara för att orka leva en dag till, det tär på krafterna. Min motivation är inte direkt på topp, jag är inne i en mörk period. Fick hjärtklappning och ångest påväg till en kompis nu ikväll. Kände hur pulsen steg, hur andningen blev mer ansträngd, och intalade mig hela tiden att allt skulle bli roligt, bara jag spelade normal. Bara jag inte på något sätt skulle avslöja hur jag mår, då klarar jag mig. För visst mår jag bra, iallafall så bra som jag förtjänar. Det vill säga skit.

Mitt krig är svårt att hitta en segrare i. Jag vill ju må bra och vara lycklig på ett litet hörn, men allt för ofta är det utseendet, betygen och det allmänna misslyckandet som tar upp allt för stor plats i mitt liv. Fokus ligger på kroppen, antal kilon på vågen, och inte på antal leenden på en dag. Det är när man måste fundera innan man ska le som någonting börjar gå snett. När man unnar sig att lyssna på musik i några minuter, bara för att man vet att man eventuellt kan må bättre av det, och må bra får man ju inte. Det är då man inser att någonting är påväg att gå fel. Att allt inte riktigt är som det borde, för att prioritera att må bra borde ju vara det självklaraste i världen, och inte att hindra att man mår bra.

Jag vill leva mitt liv på riktigt, men jag vet inte hur jag ska börja. Hur tar man de där första vacklande stegen, innan man så småningom står där som fri människa, ute ur självdestruktivitetens beroende. En självständig ung tjej, eller ung kvinna, om det är det jag räknas som nu, mitt i mellanläget, mellan barn och vuxen. Visst får jag rösta, gifta mig och gå på krogen, men det gör det ju inte direkt enklare att hitta min plats. Jag känner mig lika liten för det, men förväntningarna från omvärlden säger någonting helt annat. Man ska vara mogen, vuxen och framåt. Social och utåtriktad, framgångsrik och lyckad. För annars är man ju ingenting... Man ska veta vad man vill göra med sitt liv, och inte ständigt vara en liten funderare, en sökare. Det är inte bra att vara det, det har mina föräldrar sagt allt för många gånger. Ändå vet jag att sökare är precis vad jag är. Någon som ständigt strävar efter någonting bättre, som aldrig kan må bra, som vill hitta något visst här i livet. Någon som vill hitta sin plats att må bra på.

Ändå anses man bara som konstig. Flickan som blivit vuxen, men fortfarande är kvar på det lilla barnets sätt. Flickan som inte har något klart mål med sin tillvaro, som irrar omkring, planlöst. Omotiverad, ofokuserad. För hur skulle jag kunna vara fokuserad på livet utanför, när jag har ett krig inuti mitt eget huvud? Är det ens möjligt?

Vet inte vad jag ska skriva, säga, tycka eller tänka. Lever som i något slags mellanläge. I en zon fylld av ambivalens och osäkerhet. Jag har inte en aning om vad jag ska göra. Vill bara kunna leva mitt liv nu, leva på riktigt, värdigt, tryggt och stabilt. Leva mitt liv, inte ätstörningens. På andra planet vill jag inget hellre än att vara sjuk, smal, liten, vacker, stark och sund. Vara någon jag kan stå upp för att vara, slippa knipa ihop ögonen hårt varje gång jag går förbi en spegel, och istället kunna vara stolt över vad jag ser. Le. Inte bara sitta gråtande av ångest.

Jag är själv så dubbel. Samtidigt som jag är jävligt trött på hjärtats evinnerliga ångestslag, ökad puls och ansträngd andning, är det någon slags bekräftelse på att jag mår skit. Bevis på hur dåligt jag mår, trots att vikten inte är dålig. Jag trivs med det, samtidigt som jag bara vill slippa ifrån allt. Orkar snart inte mer, det får liksom vara nog. Vill inte ha slösat bort hela mitt liv på ätstörningar och skit, utan vill känna att jag har levt också. Levt mitt liv.