Mina känslor just nu är svåra att beskriva. På ett sätt har jag ju fått det precis som jag vill. Jag har fått jobbet som jag vill ha på ett alldeles för enkelt sätt, vilket borde vara världens glädje och trygghet, men istället är det en besvikelse. Sökandet är på något vis avslutat, spänningen och förväntan är borta. Är en säsong till det jag vill? På något sätt är jag ju ändå redo för ett lite mer rutinerat liv. Samtidigt så vet jag ju, rutiner kommer resten av mitt liv handla om, varför inte njuta av glädjen och livet som det är just nu istället, nu medan jag är fri? Än så länge är det ju faktiskt min egna vilja och egna förmåga som är det enda som sätter gränser för mig i mitt liv. Just därför ser jag allt för ofta till att jag inte vill. För att jag inte vågar förlora. Jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte tog chansen till en vinter i Österrike, ändå velar jag. Antagligen bara för velandets skull. Egentligen vill jag ju fira jul, men vad skulle jag i så fall göra under resten av vintern? Jag kan ju inte hänga upp allt på en liten jul. Min favorithögtid. Att missa den för andra året i rad känns ju sorgligt. Tänk om jag redan nu har firat min sista jul med mormor eller morfar? Farmor? Fast jag vet att jag inte får tänka så, så gör jag det ändå. Det är ju trots allt bland det bästa jag vet. En arbetssäsong på fem månader. Ett halvår. Egentligen inte så länge, samtidigt som det är en evighet ifall man vantrivs. Samtidigt vet jag ju att jag inte får tänka så. Allt blir ju vad man gör det till. Jag vill ju så gärna. Tror jag iallafall. Varför skulle jag inte vilja, när det är just det här jag sökt och snackat in mig på på intervjun. Just detta jag promotat mig själv för, och ändå tvekar jag. För att jag är feg, så jävla feg just nu. För att det känns så långt hemifrån. Jag får inte sabba den här möjligheten. Inte gå miste om det här chansen. Det kan vara något av det häftigaste jag gjort. Det kan också vara något av det jobbigaste. Jag vet att livet formar än, och ja, på något sätt tror jag att Linnas liv behöver den touchen, den erfarenheten och den formen, för det finns ingenting som utvecklar oss så mycket som utmaningar. Ingenting som kan överträffa visheten som utvecklas utav dem. Livet är för kort för att slösa bort tid, får man så ofta höra. Är mitt liv just nu slöseri, eller är det att ta vara på livet i allra högsta grad? Jag har svårt att avgöra skillnaden i det läget. Jag tror att jag lever, medan andra ser det som slöseri. Samtidigt vet jag ju det, att jag just nu gör precis det jag vill. Vad hade hänt ifall jag börjat plugga, som min första så säkra tanke var? Var hade jag då befunnit mig i livet?

På ett sätt känns det som att alla mina möjligheter inför vintersäsongen är borta. Jag har INGENTING, och det gör ont. Att veta att det är jag som sabbat för mig själv. Eller om man kan säga att man sabbar när man söker vägar utanför det man enbart kan. Jag vill ju utvecklas och lära mig så mycket mer, inte bara sitta fast i trygga hjulspår där jag inte kommer någon vart. Ändå är det just det beslutet som är så svårt. Hur kommer jag egentligen vidare nu? Jag vågade, chansade och vann och sitter nu i Grekland tillsammans med ett helt gäng sköna personer, vilket jag är så otroligt tacksam över. Att det kunde gå så otroligt snabbt. Att jag verkligen fick den möjligheten och upplevelsen. Det känns stort. Hur bra jag än trivs är det trots det svårt att släppa osäkerheten inför vintern. Vad händer ifall jag faktiskt inte får något jobb? Vad gör man då egentligen? Att leva på och med mor och far en hel vinter utan jobb känns inte som någon rimlig möjlighet, men vad har jag annars för alternativ? Visst jag kan åka till Sydafrika en sväng, men där kan jag ju inte stanna och terrorisera mina fina vänner hur länge som helst. De har ju också rättigheten till ett vettigt liv, och inte bara till att hänga med mig för att jag är arbetslös. Det är en jobbig fråga som tar mycket energi just nu, eftersom jag vet att det är nu jag måste försöka påverka situationen, när jag kommer hem härifrån är det ju redan för sent. Vetskapen om att det bara är jag som påverkar min situation och kan styra den känns tung.

Dock har jag utvecklats så otroligt mycket personligt nu under det senaste halvåret. Jag har inte mått alls så dåligt psykiskt som jag tidigare gjort utan allt som oftast känt mig stark. Jag tror att jag genom jobben fått känna mig behövd, fått vara stark och alltid varit sysselsatt, så att rastlösheten inte kunnat komma och sätta sina käppar i hjulet för mig. Jag har fått känna mig delaktig och meningsfull, och jag tror att det var precis vad jag behövde. Mitt arbete i sommar var helt enkelt helt rätt för mig just då, och just det. Jag är så tacksam över att livet hade andra planer för mig än vad jag själv hade just då, och att omständigheterna såg till att jag hamnade där jag från början tackat nej till att hamna. Att ha fått lära känna alla mina fina kollegor och fått vara en del av deras och alla gästers upplevelse i denna älskade park. Det gör mig stolt, över både mig själv och vart jag har kommit i mitt liv, samt över mina kollegor och vänners stora utveckling. Tacksamheten över att ha fått lära känna dem är enorm. I och med detta tror jag att jag mer och mer släppte tvivlet kring min egen existens, varför jag skulle finnas och vilken mening som det var tänkt att jag skulle bidra med. Varför älta om det liksom, när jag har ett helt liv att leva och lägga energi på istället. Att bli frisk från psykiska problem tar tid, lång lång tid, jag har mått dåligt i snart sex år, men nu, äntligen, känns det mer och mer som att jag börjar komma ifatt mig själv. Det gör mig så jävla stolt. Det är mitt liv, och min förtjänst.

Jaa, vad ska jag egentligen säga. I mitt liv blev det lite hastiga vändningar just nu. För drygt en vecka sedan hade jag telefonintervju samt fick besked om att jag fått jobb på Rhodos, på ett hotell vid en strand via ett svenskt resebolag. Total lycka. Säsongsjobb för sex veckor framåt, med start i söndags. Jag är här nu, och jag är fortfarande så otroligt lycklig och tacksam för den här möjligheten. För att jag får vara här, i värmen, solen och sommaren, tillsammans med roliga och sköna människor, på en plats som är en av de vackraste jag upplevt, någonsin. Jag trivs, minst sagt. Jag har bara hunnit vara här i några få dagar, men känner ändå lyckan över att jag hoppade på flyget, tackade ja, att jag ens sökte. En tjänst där tyska, i stort sett flytande var ett av kraven. Att jag inte backade utan verkligen tog chansen. Jag är så jävla stolt och nöjd över mig själv. Just nu sitter jag i mitt rum här på ön. Grekland, ett land jag aldrig ens funderat över, men nu bor i. För att jag kan, för att jag är ung och faktiskt inte har någonting som binder mig alls. Det känns otroligt bra. Det gäller liksom att passa på när livet ger en chanser man aldrig tidigare hade förväntat sig.

Jag arbetar med barn/reseledare, vilket är precis det jag velat göra ett tag, och har ett utmärkt tillfälle till att testa mina vingar. Vi är tio personer som arbetar och bor tillsammans, vilket är alldeles lagom, och det känns verkligen som att alla strävar efter samma mål och att gruppen är sammansatt på ett bra sätt. Att jag fick glida in på den här räkmackan känns helt enormt.

Något som faktiskt är minst lika roligt är att jag samma dag som jobbeskedet kom, fick bekräftat att min fina vän verkligen ska bli mamma. I februari är det dags, och jag är så otroligt glad och förväntansfull för deras skull. Det känns verkligen magiskt, samtidigt som det är en stor omställning. Hon är den första av mina vänner som tar steget in i det riktiga vuxenlivet med hus och barn. Det är konstigt, men otroligt roligt. Mamma. Till en liten bebis. Det är så imponerande, samtidigt som det kommer bli sorgligt att hon och jag aldrig mer kommer att vara på samma plan i livet. I och för sig har vi väl aldrig varit det innan heller, eftersom hon alltid legat två år före mig med allting, även om vi i stort sett har gått igenom samma saker. Finaste vännen. Jag är så fruktansvärt tacksam över att jag får ha henne som en del av mitt liv.

Jag sitter här nu med en molande ångest. En ångest och en besvikelse över att den bästa sommaren i mitt liv är slut, över att jag inte längre har något arbete att gå till eller några kollegor att umgås med. Att i stort sett alla av mina närmsta vänner ifrån i sommar kommer från helt andra delar av Sverige, delar som jag alldeles för sällan passerar. Jag känner en tacksamhet över att ha kvar några av mina kollegor ifrån förra sommaren, men också en besvikelse över hur få det är man lyckas behålla. Jag har min extramorsa. Hon som alltid tvingas lyssna på mig när jag pratar, som ger mig goda råd, som är seriös och social, och som allt som oftast får mig att våga. Ändå har jag så svårt att lita på henne, eftersom jag aldrig vet hur nära hon står och på vilket sätt hon finns. Vill hon finnas, eller är hon bara tvingad? Hon är så otroligt saknad att det inte finns, och det är det som gör det så svårt. Antagligen är jag ju bara vem som helst för henne, medan hon är min mentor i livet typ, den som har gjort allt jag överväger att göra några år innan mig, den som kan det allra mesta om allt jag någonsin kommer ta mig för. Den som är vuxen. Som nu när jag pratade om att jag känner mig så misslyckad och efter ganska så konstant, att ha henne där som kan berätta om hur mina erfarenheter fått mig att växa som människa, att utvecklas och ligga långt före min egentliga ålder. Trots att jag lagt mina erfarenheter på ätstörningar och ångest, så är det ändå kunskaper och utveckling...Hon är för bra på att vinkla saker åt rätt håll hon.

I övrigt har jag världens ångest över vad som hände igår kväll, och vilka det var som såg mig sådär alldeles för full. Det känns så pinsamt på något sätt. M har sätt mig full, J, och i stort sett alla mina kollegor. En roll som jag inte brukar ha, men som jag uppenbarligen verkar vara jävligt rolig i. Alltid någonting bra i det iallafall... Ändå känns det skamligt. En ledare är inte full på det sättet, oavsett om det gör mig roligare och mänskligare eller hur det nu är. Jag och J stod och pratade typ hur länge som helst, och jag vet att jag frågade hur mycket han druckit för att kunna utröna hur relevant informationen var för mig, problemet är bara att jag knappt minns vad som hände och vad som sas. Det är nog mest det jag avskyr. Känslan av att inte riktigt kunna hantera situationen. Att inte se, att inte säkert veta. Jag skäms över att ha kramat honom, över att han sa "Tack som fan, du vet vad jag tycker om dig" och för att han stod och pratade på om det hur länge som helst. Jag gråter för att jag förlorat majoriteten av alla säsongsvänner från denna sommaren redan nu, att de försvunnit, flytt till nya håll, att vi alla aldrig någonsin mer kommer träffas igen. Alla såna saker gör så otroligt ont. Jag mår skit för att jag fyller tjugo om knappt två månader, och över att jag inte ser något liv fram tills dess. Att inte vilja bli äldre, att ha ångest över att man inte har några vänner där man befinner sig, att man står ensam och utan. Det är alla såna saker som gör hela situationen så mycket värre. All ångest och osäkerhet, allt som inte går att föreställa sig. Allt jag inte kan styra över just precis nu. ADHD-aktig. Så blev jag beskriven igår av J. För att han inte kom på ett bättre ord i den situationen, alldeles för berusad för djupare konversationer. Precis som jag. Jag vet att det stämmer, ändå gör det ont att höra någon annan säga det. Att bli beskriven så.

Jag hade nog en av tidernas roligaste kvällar igår. Avslutningsfest med alla de fina människor som jag fått den äran att jobba med i sommar. Alla jag fått möta, lära känna, arbeta med, umgås med och bara ha roligt tillsammans med. Alla de fina människorna som jag tycker så mycket om. Att inte längre träffa dem varje dag känns så himla jobbigt, jag kommer ju sakna dem så mycket. Festen började med ledarträff och champagneskål, lyxigt och fint, och en massa prat och lite för mycket dricka. Jag var överglad redan där, och snurrade på för fullt i min glädjebubbla. Efter det blev det mat, och en massa snack med fina tjejerna, rökpaus, ännu mer öl och så lite skrattrundor överallt. Det var hyllningstal och tacktal och filmer ifrån de olika avdelningarna, vilket var superroligt, och efter det var det dans och öl som gällde. En massa snack med fina tjejer ifrån förra året, fina A och M, en hel massa öl för mycket, fika, skuttrundor och tacktal, ledare som spelade och sjöng i bandet, en massa konstiga diskussioner om allt möjligt skumt, terapisamtal med majsan, halsblosskurs med min knäppis, en hel del håkandans och dans till gt, och så alldeles för mycket kramar och konstiga snack med en hel massa folk som jag verkligen inte borde krama över huvud taget... vill knappt tänka på det samtidigt som jag på något sätt borde göra det. Så otroligt rolig fest i vilket fall som, utan tvekan den bästa under min tid på jobbet. Älskade saknade jobb, jag vill bara vara kvar för evigt.