Det är så mycket som händer hela tiden, samtidigt som nästan allt står helt still. Som att livet lite sats på paus, här i min sommarstad blir det lätt så. Åren flyter ihop med varandra, man umgås med samma människor sommar efter sommar, har liknande traditioner, går till samma uteställen och dricker samma öl. Alla ältar vi vuxenfrågor och delar cigaretter ute i sommarnätterna. Vi skrattar mycket, pratar och finns. Vi är alla här av olika anledningar, kommer stanna olika länge, och har olika relationer till varandra, vissa enklare, andra något så katastrofalt svåra. Det är svårt att inse att man inte finns samtidigt som man nog definitivt finns. Vilken roll har man själv i någon annans liv, och vilken roll har denna någon annan hos en själv egentligen? Vad är okej, och vad tar bara slut på ens energi helt och hållet? Hur långt kan man sträcka sig, när det handlar om någon annans villkor? När kommer man till den punkten att nej, nu får det fan räcka, jag orkar inte gå och undra/vara reserv/längta/tråna/sakna den idioten något mer. Det är ju inte hållbart. Det är ju inte värt att spilla en massa dyrbara dagar från sitt eget liv på någon som inte ens har vett att uppskatta det. Att karva och skarva på sig själv tills man knappt finns kvar längre. Varför är man så dum att man gör så? För vems skull?

Jag vet inte varför jag skriver här överhuvudtaget. De senaste månaderna har jag verkligen lärt mig att uppskatta att skriva för hand. Att få känna att man skriver orden, forma varje enskild bokstav med pennan. Det tar längre tid, men fungerar lite som terapi hela grejen. Att kunna bläddra i något och se vad jag tänkte, tyckte, kände och trodde känns fint. Som ett viktigt bevarande på något sätt. Någon gång har ju alla de där tankarna tyngt en, glatt en och betytt någonting för en. Att skrivande kan vara så läkande. Det gör mig så fascinerad.

Dagarna bara går här, och allt som oftast gör det mig otroligt stressad. Att tiden bara försvinner iväg, helt utan att man själv gör någonting meningsfullt. Tiden fram till verkligheten. Det bästa jag vet. Att veta att det bästa med en helg är att jag jag oftast får hänga så mycket jag vill med mina två finaste. Prata. Skratta. Äta. Göra ca allt som känns viktigt nu. Njuta av livet mest. Försöka påverka roomies med kärlek i alla dess former, laga mat som är så äcklig att man vill gråta, skratta tills man nästan kissar på sig, njuta av meningslösheten i vardagen. Av att det finns så få måsten. Egentligen den bästa känslan i världen. Det gäller att passa på. Nu är hembiljetterna bokade för nästan alla oss här. Alla vi som just nu är, och senare en gång var, just den här kursen. Som skrattade åt lärarens skämt, suckade åt meningslösa uppgifter och gladdes åt att få umgås med varandra. Snart är vi ingenting tillsammans mer, bara någonting som en gång varit. Vi går vidare i våra liv, en och en, eller ibland två och två. Ett par har det blivit, utav alla oss. Jag går vidare till min park. Till en sommar som jag inte vet vad jag känner inför. Tryggheten blandas med otryggheten. Borde jag helt byta grej, inte fortsätta att krampaktigt hålla kvar i någonting som en gång varit? Jag vet inte längre. Har varit i den omvända situationen varje år innan, bara just i år är det annorlunda. Förutsättningarna är annorlunda. Jag har som alltid ett val. Den enda skillnaden, är att valen just nu är lika. Det gör allt som allra svårast. Att ingenting kommer att bli som jag kan det varken här eller där. Att jag börjar, inte på noll, men iallafall på tre, och inte på det klassiska tio. Att jag kommer in i säsongen så mycket senare än vanligt, och på något vis tror att jag kan få ner de förra fyra fantastiska sommarmånaderna i fem ynkliga veckor. Vill bara banka mig själv i huvudet för att jag ska inse att det inte går. Det kan inte gå. Logisk nog för att inse det borde jag väl ändå vara?

Jag saknar så mycket av det som var förra sommaren idag. Det som där och då var min trygghet. Alla dem som jag varken har här och nu, eller kommer att ha där. Mitt vidar. Mitt andra hem. Det som Verkligen blivit hemma. Jag är rädd för att gå miste om den känslan i sommar. För att jag förväntar mig för mycket, samtidigt som jag knappt vågar förvänta mig någonting i rädsla för att bli besviken, och går runt och redan nu är ledsen över hur tråkigt det kommer vara i sommar jämfört med tidigare år. En så ond cirkel och så korkade tankar… varför måla fan på väggen och göra saker dåliga innan man ens vet hur det blir? Ibland är man så otroligt korkad.

I övrigt jobbar jag på att släppa någon helt ur mitt liv, att gå vidare, att sluta ta allt i livet för seriöst, för på riktigt, vem kommer någonsin ångra att man ibland tillät sig att tycka lite för mycket om människor, än om alternativet? Allt i livet behöver ju verkligen inte vara blodigt allvar, att man har haft roligt lär ju aldrig vara något man önskar vore ogjort? Dessutom måste jag jobba med mig själv. På att våga chansa. Hoppa. Falla. Tas emot. Slå i. Lära mig att ett platt fall alltid innebär att man kan resa sig igen. Att man måste resa sig igen, inte bara ligga där på marken och ruttna bort. Hur roligt vore livet där nere egentligen? Att lära sig att det är okej att slå i, att skrika och gråta för att det gör så jävla ont rent utsagt, men att man inte kan spinna på att det gör ont för evigt, även om det fortfarande skär som knivar vid varje rörelse. Förr eller senare går det över, och gör det inte det är det bara att vänja sig vid smärtan och se det som en ny förutsättning. Det är det här vi har att jobba efter nu, bygg upp ditt liv utifrån de nya förutsättningarna. Därför kan jag omöjligt gå runt här och tycka att det är svårt att släppa taget om den där idioten jag en gång blev kär i. Fortsätta veta att allt det som blivit fult nu också en gång varit fint, absolut, annars hade han ju inte varit kvar i mina tankar, men att också inse att just nu är det ganska så fult, och verkligen ingenting att hänga i julgranen. Det finns någon annan, någonstans, någongång. Antagligen först när jag lärt mig uppskatta mig själv ordentligt.

Ibland kan jag fastna i tankar kring när allt var fint. De där första veckorna, den första månaden. När allt var nytt och spännande. Varmt. Tryggt. Hans händer över min rygg, mina lår, min mage, min hals. Hans enkelhet. Hans humor. Hans dialekt. Hans sätt att vara. Glad. Rolig. Snäll. Lite mjäkig. Rädd för att göra fel. Rädd för att komma för sent, för att någon annan inte ska uppskatta det man gör. Till lags. Alldeles för många till lags, så många att man nog glömmer bort de allra första. De som kommit lite innanför. Det sökande. Det uppskattande i honom. Det simpla. Det varma. Det stora hjärtat. Hans sociala kompetens. Som tyvärr inte sträckte sig så långt som att inse att en åt gången är mer än nog. Det skämtsamma leendet, de varma blå ögonen. Vad såg han ens i mig? Kanske var det därför det var omöjligt. Mitt eget tvek på vem jag är. Jag vet inte längre. Jag tror egentligen inte det. Med honom var jag mer säker. Jag ville ju veta allt allt allt om vem han var. Cykla med honom till festerna, stå alldeles för nära i köer, luta mig mot hans trygga bröst. Värma fötterna under hans stora under bordet, sitta med benen i hans knä och stryka genom hans hår. Få en varm kram, en viskning i örat varje gång man ses. Om att man är vacker. Bekräftelsen på att man duger. Få ligga med huvudet i hans knä och se lejonhjärta, få lyssna till gitarrspel och vila på någons säng, för att man inte vill gå därifrån. Bli väckt av smekningar längs armen, över håret, när man somnat och inte svarat på meddelanden. Få ligga på en filt i gräset en ljum sommarkväll, kika på moln, lyssna igenom varandras spellistor och hångla som tonåringar. En av oss var ju faktiskt det. För en gångs skull var det inte jag. Alla pikar om åldrar och kriser, alla skämt. Att dansa bugg i en sunkig sporthall för att han bett om att få dansa med just mig just då, eller komma hem och mötas av honom och hans kompisar, söka kontakt med varandra under bordet, känna en hand på ens lår under jobbmöten. Alla stunder, alla kramar på jobbet, när man bara ”går in och säger hej”. Allt det där fina, som gör att jag omöjligt kan vara arg på honom. Bara så äckligt jävla besviken. För att jag gav mitt hjärta till honom och för att han kastade det i backen så totalt.

Jag har slutat vara besviken på mig själv nu, äntligen. Jag tjänar ingenting på att snåla med mitt hjärta egentligen. Jag vill hellre se tillbaka på ett liv där jag vågade älska och falla, än där jag fegade mig igenom allt, som jag gör just nu. Jag kunde inte ha gjort så mycket annorlunda, mer än att släppt honom från start. Direkt när jag fått reda på vad han höll på med. Inte ta det på hans villkor. Jag kan ångra att jag inte visade direkt hur ont det gjorde. Sa ifrån. Sa nej. Tog avstånd. Att jag inte direkt plockade upp mitt tilltumlade hjärta från backen, istället för att stå kvar och se på när han trampade på det några gånger också. Sådär. Nu har det nog gjort så ont det bara kan göra. Klart. Att jag hade gått vidare direkt. Finns det en så finns det flera, när man mister en så står där tusen åter och så vidare. Att jag hade vågat visa honom hur ont det gjorde. Att det inte är okej att behandla en annan människa så. Att jag hade svalt min stolthet, gentemot honom. Mot mig själv hade jag ju inte minsta uns stolthet kvar. Det gör nästan ondast. Att jag nästan hjälpte till att smula sönder mitt hjärta ännu mer. Att han fortfarande bara gör hål i mig. Ingen ilska. Inga tårar. Han skulle ju aldrig få inse hur viktig han var, han kommer aldrig att inse det heller. Det kommer varken göra från eller till. Ändå saknar jag det han gav fortfarande.  

Känner att jag går emellan så många olika perioder. Så många stadier just nu. Vem är jag längre? Överväger på fullaste allvar att börja plugga till hösten. Lund väntar kanske. På mig, eller bara på alla andra? Jag vet inte. Är osäker och rädd. Kanske mest av allt för att jag nog vill. Känner mig ändå ganska så redo. Det känns lockande. Blir lite rädd för mig själv. Vem kommer jag vara? Jag vill ju bara få vara den jag varit hela det senaste året. Bara mig själv. Det är så fantastiskt. Tror ändå att jag gillar den personen. Mentalt. Utseendet är ett annat helvete dock. Väger för mycket, är för osmidig och klumpig, svag och ful. Vill komma längre. Känna mig stark i kropp och själv. Fin. Kommer jag ens kunna bli det? Mår för dåligt för att prova kläder. Är för fet. Känner mig för stor för mig själv. Hur fan kunde detta bli jag? Kaloriräknar lite då och då, men tror att det var för länge sedan. Den delen är inte längre min närmsta sida. Önskar ibland att det vore det. Då visste jag ju vem jag var och vilken identitet jag hade. Vill jag någonsin ha den igen? Nej, egentligen verkligen inte. Usch. Skäms så över mig själv. Hamnar dock allt för lätt i småsjuka mönster. Inte som tar över någonting, utan såna där fula, såna som bara stör. När man börjar grubbla på kaloriantalet i en prezel liksom. Vill gå ett extra varv på promenaden för att det känns bättre i hjärtat, eller när man känner att lite armhävningar är viktigt, det gjorde jag ju ändå sist liksom. Såna där småsaker, som man blir lite irriterad på. På sig själv.  

Från att ha tyckt att Tyskland var fantastiskt och att jag hade det så himla bra, till vart jag har kommit nu är det ljusår. Jag hade det bra, otroligt bra till och med, men efter att jag lärt känna en av de finaste vännerna så blev allt komplett. Det här självklara i vem man skriver till såfort man upptäcker någonting roligt, fult, dumt, patetiskt och spännande. Vem man pratar om allt mellan himmel och jord, växlar mellan högt och lågt, fint och fult, utan att behöva bry sig det allra minsta. Vem man kan vara sig själv till hundra procent med, som man orkar och vill hänga med under trettiotre vakna timmar på en och samma helg, vem man skrattar så man nästan kissar på sig med, eller berättar om varenda konstig craving man kan ha för. Det är så himla fantastiskt att ha lärt känna en sådan människa här. Det är magiskt. Om man kan använda ordet kompiskär så är det rätt ord, så tacksam över att ha lärt känna en vän som betyder så otroligt mycket. Som finns för att hon vill, inte för att hon måste. Det är så skönt. En sådan stor trygghet.

Det roliga är att på bara några veckor har vi verkligen gått ifrån att vara främlingar i samma klass, genom kallpratet, till nivå bestie, till nivån måste gå ut till toan och skratta för att den vi sitter vid samma bord som snackar så mycket rappakalja, kan prata hela nätter om allt och inget, och bara vara. Jag hade aldrig räknat med att hitta en sån vän här.

Tänk om man bara hade vetat det för sju veckor sedan, att man tack vare en liten helg i Bryssel, lite paketinslagningar till födelsedagar och ganska så rena tillfälligheter kan hitta vänner som betyder guld. Det är så fantastiskt.  

Jag skriver och skriver och skriver. Egentligen vet jag inte om jag någonsin kommer någon vart. En massa dravel, en massa lösa ord utan sammanhang. Vissa dagar är jag så fylld av energi, andra dagar ligger jag på botten hela tiden. Idag var en pigg dag, det gör mig motiverad för fler likadana. Jag vill röra mig, träna, cykla, springa, simma. Finnas. Vara i rörelse, så som jag tror och vill att livet ska se ut. Jag vill ha ett aktivt liv och möjligheten att orka med varenda dag. Få vara energifylld, pigg och glad. Vill så gärna att det ska få ta en stor del av mitt liv, eftersom det ger minst lika mycket tillbaka. 

Jag funderar mycket på vad det är som berör mig egentligen. Vad det är som får mig att vilja engagera mig, som motiverar mig till att göra skillnad. Det är ju med någonting sådant jag borde jobba med. Någonting som motiverar mig till att kämpa, som sprider meningsfullhet i min vardag, någonting som känns viktigt för just mig. Jag försöker komma på vad det är, det finns så många frågor av det vi går igenom i skolan här, i jämförelsen mellan Sverige och Tyskland som väcker uppmärksamhet och engagemang ifrån mina sida. Orättvisor. Likabehandling. Allas rätt till en möjlighet. Till att nå toppen, så länge man är motiverad. Att ge alla samma chans. Är det det som väcker min kämparglöd till liv? Att sprida möjligheter och motivation till dem som inte är på toppen bland de priviligerade. Vilken kategori människor hör jag till egentligen? Vad är det som avgör en människas möjligheter? Jag vill jobba med allas lika värde, med rättvisor, med förändring. Med möjligheter att nå sina mål, och med mod att våga hoppas och kämpa, även om man enligt samhällets ögon inte har möjligheten till det. Med tolerans och förståelse. Vi är olika, men ändå precis likadana. Vi är alla människor, vi är värda att bli bemötta med respekt och värdighet, med rättvisa och jämlikhet, oavsett bakgrund. Jag vill jobba med att uppmärksamma, att påverka, att sprida kunskap och förståelse. Med integration och acceptans. Jag vill öppna ögonen för att vi alla är lika, har samma värde och ska få samma möjligheter. Alla ska kunna nå dit de vill. Jag vill skapa förståelse mellan människor, bygga broar mellan enkelt och svårt, mellan lågutbildade och högutbildade. Få en möjlighet att påverka. Utveckla Sverige till ett bättre land att leva i. Där acceptans och jämlikhet är värdeord, där trygghet och ro är målet. Där man ska kunna leva i frid, och vara den man är. Det är så långt ifrån det land vi idag har. Ändå är Sverige ett mer utvecklat land inom så mycket, än vad exempelvis Tyskland är. Trots att vi är så nära varandra, och påminner så mycket om varandra i många avseenden.

Jag vill bli av med tankesättet att människor ska delas in i grupper, att människor ska sorteras, segregeras, att det enkla och naturliga samspelet mellan oss ska bli svårare. Att det ska försvinna, för att vi tror att vi är olika. Visst har vi olika kulturer, ibland olika syn på saker och ting och olika värderingar, men varför skulle det göra någon skillnad på vilka vi är? Det handlar ju om förståelse, om diskution och argumentation. Om förmågan att ta in, lära sig nytt, tänka om.

Det var så spännande på skolan igår, för samtidigt som min handledare kändes ytterst tydlig med allas lika värde, att alla skolbarn är trevliga, bara att de fått och får olika förutsättningar att hantera sina liv och därför beter sig olika, ofta för uppmärksamhetens skull, så satt hon ändå inne på en liten tå om ett vi och dem. En tanke om att vi alla kanske ändå inte är helt lika, att det finns tyskar, och att det finns invandrare. Tanken på att jag är utlänning och därför borde behandlas annorlunda fanns ändå inte hos henne. Jag är vit, kommer från trygga sverige och är i tyskland av egen fri vilja. För att utvecklas och för att lära mig göra skillnad. För att växa som människa. Inte för att leva på tysklands skattepengar och försörja mig på någon annan. Det är ju svenska staten jag lever på. Inte den tyska. Det gör mig omedelbart en smula bättre än någon annan som också flyttat hit. Det skrämmer mig så otroligt mycket att det oftast är samma syn på saken i Sverige.  

Varför är jag så dum att jag sitter och scrollar igenom finkonversationer med M just när jag är mentalt instabil? Idiot. Självplågeri.

Jag tror egentligen inte att jag är fast i honom och det längre, utan mer i det fina någon någongång fått mig att känna. Något slags bekräftelsesökande, en känsla av att någon sett en så, även om det i just detta fall inte var så, överhuvudtaget, så lyckades han ju ändå få mig att känna mig sedd. Det handlar nog mer om att jag kom tillbaka till känslan som fanns då, mindes så tydligt alla känslor, både fint och fult, som någon slags påminnelse om jag vet inte vad. Nu är det stabilare igen. Just han får mig nog inte att längre känna någonting stort, mer än ett stick i det som en gång fanns.

Jag hittade så många ord, så mycket minnen, inte bara av honom, utan av den park som alltid gör mig trygg. Oavsett hur det har varit så är det ju alltid en trygg punkt. Han är en del av den, vare sig jag vill eller inte, precis som O alltid kommer vara en del av tanken i fjällvärlden. Det är så mycket känslor i allt bara. I minnen. Så enkla saker. Så mycket fysiskt. Det enkla i att någon stryker sin hand över ens rygg när man ska vakna. Kyssar i halsgropen och tryggheten i skäggmummel en tidig morgon. Det är nog det som känns mest. Vems det är spelar nog inte längre någon roll, det är mer ensamheten i det. Den som dyker upp när det första här kommit till ro. Som en slags Maslows behovstrappa. Nu har jag vänner och deras trygghet. Jag har mat, boende och den tryggheten. Jag har en sysselsättning som ger mig något, som känns meningsfull. Då upptäcks avsaknaden av nästa steg igen, nu när allt där under redan finns. Nu behöver jag kärleken.  

Dagarna rullar på något märkligt sätt på hela tiden här. Det som för fyra veckor sedan inte ens existerade är nu min vardag. Hur blev det ens möjligt? Det är så konstigt. Ändå är jag redan nu så trygg att jag letar vidare efter nästa kick, nästa mål, nästa äventyr. Vad kommer att hända då? Vart kommer det att ta mig?

Precis när jag kommit hit lovade jag mig själv att aldrig mer ta avsked av min familj och mina vänner så som jag fick göra när jag flyttade hit, så som jag gjort varje gång jag försvunnit någonstans. Idag känns det löftet otroligt avlägset. Varför stanna hemma när det går att uppleva världen. Upptäcka nya sidor hos sig själv. Se vem man egentligen är. Allt för ofta är det dock sidor jag inte tycker om som upptäcks. En rastlöshet som en dag kommer ta kål på mig, Det är en av mina största rädslor. Att aldrig kunna hitta ro någonstans. Ska livet vara så här för evigt? Upplevelserikt och allt som oftast fantastiskt roligt, men var kommer tryggheten in? Den där tryggheten som inte enbart kommer ifrån mig själv. Det är den stora frågan. Samtidigt som det här livet ger mig så otroligt mycket just nu ger det ju ingenting i längden. Vad är det egentligen man ska sträva efter i livet? Det som ger mest, men på lång eller kort sikt?

Egentligen är det ju enklare än någonting annat, om man bara är lite logisk. Framtiden vet jag ingenting om, här och nu vet jag massor. Varför fokuserar jag inte bara på att göra här och nu så bra som det bara är möjligt, istället för att älta framtid, drömmar och visioner fram och tillbaka. Det kommer ju ändå aldrig bli som man vill. Det borde jag ju ha lärt mig vid det här laget.

Jag vaknade inatt av att jag drömde, jag drömde att jag blivit mamma till en fantastisk liten baby. Vem som var far var den stora frågan, det jag egentligen inte visste. Var det M, eller någon helt annan? Det var obehagligt, men tryggt på något sätt. Barn. En del av livet som jag mer och mer inser att jag verkligen drömmer om nu. Jag vill bli förälder, inte idag, men inom några år. Leva familjeliv. I min illusion har jag hittat tryggheten där och då. Då kan ju inte rastlösheten vara lika påtaglig. Borde inte vara det. Får omöjligt vara det. Om jag ens någon gång kommer till familjestadiet.  

Nu i eftermiddag gick jag en promenad i området, Volksgarten, parken som ligger här i området har verkligen fått en plats i mitt hjärta. Så fantastiskt. Det är häftigt det här, att det bara går att byta liv härs och tvärs. För fyra veckor sedan var jag hemma, vi firade morfars födelsedag för fullt, hade middag med mina kompisar, jag hade en hel vecka kvar hemma. I min vardag och i det som är och alltid kommer vara mitt liv. Bara inte just här och nu. Första veckan saknade jag alla så otroligt galet mycket. Kanske blev det annorlunda direkt när vi kom in i rutiner. När jag började veta vilka folket runtomkring mig är och vad de gör. Hur de är. Det börjar bli lite mer tryggt och hemtamt nu, äntligen. Det är bara i min lägenhet det fortfarande känns en smula obehagligt. Jag trivs inte med boendet, och jag trivs inte med folket. Det känns som en hotfull stämning, ingen tycker om någon annan och om någon har någonting att säga någon annan så är det bara kritik att vänta sig. Det känns lite otryggt och ytterst omysigt, men det får gå. Jag vill inte förlora mer på det här än vad jag redan har gjort. Det blir ett extremt dyrt boende med tanke på hur lite jag får för pengarna här. Jag vill ju inte ens nyttja någon av våra gemensamma faciliteter för att det är för äckligt. Att människorna som bor här verkligen har bott såhär, mer eller mindre lång tid, det är för mig en gåta hur de har lyckats med det.

I övrigt känns allt okej nu. Jag börjar bygga upp min egen trygghet, lite mer för varje dag. Jag kan ta en dag för mig själv, utan att träffa någon annan. Så länge jag har musik och podcasts så klarar jag mig. Röster i min omgivning. En känsla av att inte vara så ensam. Varför jag nu är så otroligt rädd för det. Att bli lämnad. Övergiven. Fullständigt ensam. Jag har ju aldrig ens upplevt den känslan förut. Ändå gör den sig så påtaglig så fort jag inte har någon annan omkring mig eller någonting inplanerat att göra. Det är så märkligt. 

Rummet börjar komma iordning, lite mer för varje dag. Det fungerar. Går att vara i nu, så länge jag slipper befinna mig någonstans i resten av lägenheten. Det är en så märklig känsla. Vetskapen om att det är här jag bor, och att det är här jag ska fortsätta att bo i fem månader till. Med en bipolär idiot, italienare som snart ska flytta, en hyresvärd som inte ens verkar existera, depositioner som aldrig fås tillbaka, städregler som inte existerar, och där äckligast verkar vara det vinnande konceptet. Jag vill inte, orkar inte. Blir mer äcklad än någonsin. Hatar det här, samtidigt som jag till viss del också saknar energi till att göra någonting annorlunda. Vad är det här egentligen för en plats? Var har jag egentligen hamnat?

I övrigt rullar saker och ting på här. Det är karneval, fullt av liv och rörelse överallt och ganska så kaosigt vissa tider. Det är roligt, som att vara en besökare i någon annans liv. Det är lite känslan av att kliva in i en film, stå lite på sidan, iaktta, våga ta plats och vara med. Jag är glad att jag får vara här i staden och ta del av den här upplevelsen.

Idag firar jag in tre veckor som tysk också. Det känns alldeles galet att tre veckor redan har passerat, utav 22. Att jag bor här nu. Att lidl är min matbutik, att skolan ligger mitt i stan, att sonnenstraße numera är min gata och att kyrkan här bredvid är en av mina närmsta grannar. Vi har det ganska så bra här i området, jag och mina vänner jagar gratishörnor och plockar på oss diverse bra att ha saker här och där, handlar galna mängder frukt, testar allt vegetariskt vi kan hitta, och bara har det skönt. För det allra mesta. Skolan är rolig, utvecklande, och livet känns ganska så bra. Det börjar bli tryggt här också. Mitt hem.

Det är så märkligt det där med att hemma kan byta plats. Att det här är platsen jag bor på nu. Att det är här jag äter min frukost, lunch och middag. Umgås med mina vänner och lever mitt liv. Det är så fascinerande. Att Tyskland för tillfället är mitt land och att Düsseldorf är min stad. Kan inte riktigt släppa tanken på att det är coolt. Ibland galet frustrerande, men allt som oftast väldigt roligt. Jag trivs så bra än så länge. Förutom med mitt boende då såklart. Att det ens kan vara så illa. 

Tankarna snurrar, fram och tillbaka, hit och dit. Jag är i Tyskland nu. Var hade jag varit annars? Vad hade jag gjort? Vilka möjligheter hade jag haft? Den ständiga rädslan för att vara låst någonstans. För att inte riktigt veta vad jag vill eller var jag är. Vart jag är påväg? Vad har jag egentligen i mitt liv som betyder någonting på riktigt? Ingenting. Den vanliga säsongsångesten, rädslan för planering, och den lika stora rädslan för ovissheten. Jag saknar så mycket och så många just idag. Sommaren. Så fina människor som jag lärt känna i olika omgångar. Så många som betyder så mycket för mig. Som finns i mitt liv, mer eller mindre hela tiden. Nära eller lite längre bort. Jag vet inte, stressar upp mig över beslut som behöver tas redan nu, men som jag inte kan leva i förrän till sommaren igen. Tankarna går runt. Är det här det jag verkligen vill, eller är det en enkel och trygg lösning. Jag slipper ju försöka. Det känns tomt och konstigt att jag inte ska vara med ifrån början i år. Är min tid som ansvarig över, för alltid, eller bara för nu? Hur ser planerna i mitt liv ut egentligen? Vad borde jag tänka på? Vad borde jag vilja? Vad vill jag egentligen? Jag känner mig stressad, är rädd att säsongslivet är över, är jag verkligen helt klar med det och allt vad det innebär? Borde jag försöka få till en säsong utomlands? En sista ansvarssommar på ALV så småningom? Hur ska jag tänka, och vad ska jag prioritera? Vad vill jag egentligen göra? Nu och framöver. Jag stressas av tanken på att allt i livet någon gång behöver bestämmas. Att det inte går att vänta och vänta och se att det löser sig. Att man ibland måste vara den som löser någonting, vare sig man vill eller inte. Hela mitt liv vilar ju på sätt och vis i mina händer. På ett eller annat sätt. Det är ju det som blir det obehagligaste av allt. Insikten av att det är upp till mig.

Varje gång jag funderar kommer jag in i samma banor. Ältar, grubblar och tänker. Fastnar i samma gamla mönster om och om igen. Så som jag alltid har gjort. Kanske för att jag är så jävla rädd för att gå miste om någonting. Någonting som jag hade kunnat gjort, eller kanske något som jag borde ha hunnit med. Som om hela livet handlade om att stressa från plats till plats och uppleva så mycket som möjligt. Det kanske är vad det handlar om. Jag vet inte längre.

Jag skräms av min rädsla för fasta punkter. För att ha någonting i livet bestämt, planerat eller uppstyrt. Jag vill ju kunna ändra mig hela tiden. Jag vill inte fastna, är en rastlös och rotlös själ och funderar på hur tusan den ska gå att tämja. När var och hur ska jag hitta ro? Vad är det jag egentligen vill? Är det någonting jag letar efter i livet? Harmoni? Trygghet? Kärlek? Jag vet inte alls, den stora frågan finns ju kvar. Kommer jag känna mig tillfreds när jag har det? Kommer jag känna mig nöjd med var jag är och vad jag gör om det går i uppfyllelse? Jag tvivlar. Det handlar kanske faktiskt om gener. Om en vilja att uppleva upptäcka och utvecklas, i vardagen, i nuet. 

Morgnarna är den värsta tiden på dagarna här, tiden då allt känns mer eller mindre hopplöst, då jag inte har någonting som direkt får livet att kännas värt. Det är mest en känsla av tomhet, meningslöst alltihop, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet. Varje kväll är jag ju nöjdare än vad jag trodde var möjligt, så vad är egentligen felet med förmiddagarna? Det är jobbigt oavsett, jag känner att jag inte fyller någon funktion, att jag bara är i vägen för mig själv och för alla andra som med liv och lust försöker leva sina liv. Jag är nog lite som en bromskloss, och det känns ganska så tungt.

Jag undrar när jag blev sån här. Grubblig. Ångestfylld och tyngd. I perioder är det ju verkligen så. Tomheten inom mig känns så otroligt mycket. Var det såhär allt skulle bli? Jag vet inte, det var iallafall inte såhär jag föreställde mig livet. Rädslan för ensamheten, den blir starkare för varje dag. Det känns meningslöst om det bara är jag, vill vara omringad av människor. Sysselsatt. Är så jävla rädd för att bli bortglömd. Ensam. Tystnaden skrämmer mig så. Är det här vanliga ”biverkningar” efter ett överdrivet socialt tidigare liv? Jag vet inte, jag vet bara att jag saknar så många människor och så många lyckliga stunder i mitt liv just nu. Jag saknar energi till allt, samtidigt så vet jag att ger jag ingenting kommer ingenting heller komma tillbaka till mig. Att umgås med mina vänner här ger allt, att sitta här och må dåligt ger inget, så enkelt är det. Hur lång tid tar det egentligen att känna sig hemma i en ny vardag? Jag har inte längre någon aning, borde ju vara van eftersom det är det här livet som jag testat fram och tillbaka i flera år nu. Tre år av kringflackande. Ena dagen älskar jag det, andra dagen funderar jag på vad tusan jag gör med mitt liv egentligen? Alla dessa jobbiga känslor. Kommer livet alltid vara lika tvetydigt?

Jag är rädd att tankarna på honom rör till det hela ytterligare. Vad är värt någonting egentligen, och. vad är en patetisk illusion som jag fortfarande försöker hålla kvar? Om någonting som en gång var. Som jag intalar mig att jag släppt, för varför skulle jag hålla fast vid en tanke om hur någonting en gång var? Vad ger det mig egentligen? I stort sett ingenting. Det är över sedan länge, det är minst sagt någonting jag är medveten om. Ändå söker jag någon form av bekräftelse i honom. Jag tror aldrig att vi kommer kunna bli vänner. Umgås så. Det känns allt för avlägset att det ska vara möjligt. Han har nog gjort mig allt för ledsen för det. Jag minns så mycket. Alldeles för mycket, Hur vi ligger ute på en filt i gräset och pratar om livet och lyssnar på musik. Kikar på moln. Pratar. Myser. Så otroligt fint. Tryggt. Hur jag vaknar av att han gör sig iordning för jobbet, kysser mig hejdå på morgonen. Hur jag söker trygghet och kärlek, lutar mig mot hans bröst. Blir kysst. Kysser. I hallen. Ute på krogen. När vi dansar. På jobbet. Bland vänner. Den självklara. Det självklara i vardagen. Tryggheten. Det som ifrån min sida var kärlek. Filmdagar, sjukdagar, att få ligga och skeda i sängen, prata om allt och inget. Bara få vara, tillsammans. Det är så fint. Det var så fint tills jag insåg hur det egentligen gick till. Att han var ett stolpskott som jag omöjligt kunde släppa taget om. För att han en gång lyckats få mitt hjärta. Som att det går att hålla kvar en annan människa. Som att man innerst inne vill ha en idiot. Jag tror verkligen inte det. Inte en sådan människa som gång på gång sårar, utan att ens förstå det. Hur går sådant till egentligen? Hur blev det så fel?

Jag är starkare nu. Vet nog kanske eventuellt lite mer vad jag vill. Eller är jag precis lika liten och osäker som då. Vill så mycket, men funderar på hur tusan det ska gå till. Lyssnar på musik som får mig att minnas alldeles för mycket, av allt och inget. Vill så gärna bara vara omringad av dem som får mig att må bra just nu. Bli tröstad. Kramad. Älskad. Inte sitta här och bara känna mig patetisk för att jag velar, tvekar, känner, när alla andra bara är lyckliga. Vad är egentligen felet på mig och mina känslor? Jag kan omöjligt få kläm på dem egentligen. De lever sitt fullständigt egna liv.  

När bestäms det egentligen ifall man är stark eller svag? Ifall man är en sådan som klarar allt, eller om man faller vid minsta lilla. Handlöst, och alltid kommer behöva hjälp att ta sig upp. De allra flesta är nog oftast starka. Man gör det man måste, klarar precis det som behövs. Behövs för vadå? För att orka gå igenom livet med högt buret huvud? Eller för att bara våga låta dagarna passera. Komma och gå, se vad de har att bjuda på. Vem bär med sig livet? Vem har ansvaret för det egentligen? Vår omgivning som hjälper till att fylla livet med mening, eller jag själv, som väljer att ta tillvara på det jag har? Den som är rik eller den som är fattig? Vem är det egentligen som är vem, när allt kommer omkring?

Jag och AK satt och pratade igår. Om vad livet burit med sig hittills, om ätstörningar och skeva mönster, om tonår som försvunnit bort, om liv som inte längre finns. Med ett tack och lov på det, för var det ens något liv? Ingenting som jag vill ha kvar i mitt liv idag. Jag hade en intalad ramsa om tacksamhet, om utveckling, om att jag inte hade kommit hit där jag är idag utan åren av störda tankar och sjukliga matmönster, men frågan är, är det verkligen så? Är en ätstörning någonting att känna tacksamhet över? Över vad det lärt mig, när den samtidigt tagit tid och energi ifrån så mycket viktigare saker som jag hade kunnat kunna, veta och känna till. Kunskaper om livet som jag hade haft större nytta utav än kaloritabeller för frukt och grönsaker och exakta innehåll i mejeriprodukter? För när behöver jag egentligen någonsin veta sånt längre? Det var som ett slag i magen. Inte stenhårt, men en klar puff. Ett uppvaknande, en insikt över hur mycket tid ur mitt jag slösat på meningslösa saker, men också på hur skev vår tacksamhetsfilosofi är. Bara för att jag idag är friskare än någonsin betyder inte det att jag behöver vara tacksam för allt och inget. Allting för faktiskt inte alltid någonting gott med sig, även om jag är lärd att tro det. Något jag iochförsig är väldigt tacksam över. Med positivitet kommer jag så mycket längre i mitt liv. Inget fokus på det jag ändå inte kan göra någonting åt. Dit jag håller på att komma nu. För nej, jag är inte ett dugg jävla tacksam över att jag slösat bort många många år av mitt liv på ätstörningar och kroppsfixering. Inte ett dugg. För det har tagit så otroligt mycket mer än det någonsin kan ge. Det tog ju faktiskt några av mina viktigaste år.  

Jag kan omöjligt bestämma mig för vad jag vill. Vad känns egentligen bra på riktigt, och vad känns mest bra för att det är tryggt och stabilt. För att jag vet vad jag får? Jag vet inte längre. Velar i samma gamla hjulspår varje sommar. Hur kommer det vara att inte ha ansvar i år? Vad kommer vara annorlunda? Hur kommer jag bete mig? Jag vet inte alls. Vet bara att det känns en smula jobbigt att inte längre ha någon kontroll. Att behöva jobba med och under honom. Vem är han nu? Med största sannolikhet samma idiot som han var i somras. Om man någonsin har rätten att kalla en annan människa för en idiot. Någon som tänker, tycker och känner. Någon som tror och handlar utifrån vad hen tycker känns bäst. Det behöver ju inte vara detsamma som jag tycker är bäst. Bara för att vi handlar olika har jag ju inte rätt att totalt döma en annan människa. Det är viktigt att tänka på. Kanske just därför jag har så svårt att släppa tanken på honom. Jag tror varje gång att det är över, att jag äntligen har kommit över honom, men så plötsligt kommer de små nålsticken. De som gör så ont. Påminner mig om att jag nog inte är helt färdig än. Att hjärtat mitt fortfarande inte riktigt har glömt vad det en gång känt. Påminnelsen om hans existens. Den som jag egentligen bara vill glömma. Att han varit fin. För det har han ju faktiskt. Det var ju någonting som gjorde att jag föll för honom. Trots att jag bara var en i raden för honom. Någon att leka med. Se vart det skulle leda. Ett spel för honom. Lyckades han, eller lyckades han inte?

Ändå går det inte att hata. Jag hatar inte människor, tycker knappt illa om dem. Alla har ju en historia, en bakgrund som på något sätt gjort dem till den de är. Jag kan hata en handling, eller iallafall starkt tycka illa om den, men människan bakom. Det är ju fortfarande en människa. Stark och svag, trygg och otrygg. En liten själ. Ibland vilsen. Ibland stark, precis som alla andra människor.

Just nu är jag inne i en period av extra kärlekskrankhet. Jag är närhetssökande. Vill och behöver ha kramar i min vardag. Små gester som visar att en annan människa betyder någonting, både som vän och som någonting annat. Jag söker bekräftelse, uppskattning, trygghet. Så mycket som gömmer sig i en och samma sak. Så små saker som kan betyda så otroligt mycket för någon annan. Jag saknar familjen ibland, allra värst var det första dagen, när separationsångesten aldrig ville släppa sitt grepp om mig. Frågorna hopade sig i mitt huvud, och tankarna kring vad som egentligen är viktigt i livet ville inte försvinna. För vad är det egentligen som i längden betyder mest? Familjen är ju alltid så viktig, de finns ju alltid där, trogna, väntar. Lever sitt eget liv, helt utan en själv. Det är nästan det läskigaste av allt, att deras vardag bara fortsätter, vara sig det är tre eller två barn där hemma. Familjen. En så trygg punkt. 

Det är så mycket som händer, fram och tillbaka, runt omkring mig, överallt hela tiden. Jag vet inte alls vad jag har eller var jag är i livet riktigt. Upp och ner, varje dag. Vem är jag? Vad gör jag? Vem vill jag vara? Försöker konstatera att livet är här och nu, och så länge jag är nöjd med det så är det bra. Hur enkelt är det egentligen? Jag tror på mina ord, men har ändå så svårt att ta in dem. Vara nöjd. När det går att få mer? En orolig själ. Rastlöst blod. Det klockrenaste uttrycket jag vet. Så otroligt mycket jag, och uppenbarligen så otroligt mycket utav den familj och släkt som jag är en del av. En vilja av någonting mer. Ett rastlöst och rotlöst konstaterande. Är det så min framtid kommer se ut? Virrande, farande, obestämd? Det glädjer mig lika mycket som det skrämmer mig. Kan omöjligt avgöra hur jag egentligen vill ha det. Vad som egentligen betyder någonting i livet. Familj? Vänner? Upplevelser? Var ligger innebörden för ett rikt liv egentligen?

Just nu sitter jag i Tyskland och känner mig än så länge skrämmande tillfreds med det. Varför skulle jag vara någon annanstans än här, när den här nya spännande vardagen finns? Livet här är än så länge hektiskt. Upp och ner. Sprudlande underbart och alldeles fruktansvärt jobbigt ensamt vissa stunder. Små stunder av osäkerhet. Över vem jag är och vem jag en dag ska bli. Kommer jag någonsin bli stabil. Nöjd? Eller är det ett helt ouppnåeligt tillstånd?

Vi pratar så ofta om att saknad efter vänner här och var är priset man får betala för ett ”rikt liv”, ett liv med upplevelser och bekanta i alla jordens hörn. Mitt liv. Min nuvarande trygghet. Ändå är det så otroligt jobbigt att sakna och längta efter alla dem som inte är här alldeles precis just nu. Alla som jag vill ha runtomkring mig, alltid oavsett. Det som inte går. Den totalt omöjliga ekvationen. Det som kallas en kringresandes liv. De senaste åren har jag levt mitt liv på så många ställen. Inget fast, bara tillfälligt. Det jag just nu trivs så bra med. Det faktum att man alltid kan se ett slut. Att man förstår att någonting annat finns därefter, att nya möjligheter gömmer sig bakom varje gathörn. Chanser. Risker. Förhoppningen om att hitta mig själv någonstans där emellan finns hela tiden. Just där och då. Just då. Då vet jag säkert vem jag är och vad mitt liv går ut på. För det räcker ju aldrig med att bara leva.

Just nu grubblar jag för fullt över sommaren. Över mitt fina sommarliv, det som i så många år nu har känts så bra och alltid varit min trygghet. Alla de människorna som jag vill träffa dag efter dag. Spendera ytterligare en del utav mitt liv med. Vilka är de? Vart kommer det leda mig? Den ständiga frågan, för naturligtvis måste allt ha ett syfte, en mening. Sommarens placering kändes som en självklar önskning ifrån början, nu som ett hånskratt någonstans i bakgrunden. Han. Måste jag verkligen? Är det säkert att det här är vad jag vill. Han som både väckt och krossat mitt hjärta. Som varit så fin och så otroligt ful på samma gång. Han som gör mig starkare än någon annan, samtidigt som han sakta bryter ner mig, bit för bit. Monterar ner det som en gång varit jag. För att jag en gång var dum nog att tycka om honom. För att jag numera är starkare och inte låter honom förstöra min framtida sommar. För att det är jag som bestämmer i mitt liv. Inte han. Han har inte längre någon del alls. Är reducerad till ett ingenting. Någonting avlägset. Det trodde jag iallafall. Tills idag, när jag pratade med Anna, som faktiskt förstår precis hur det ligger till, utan att jag berättat mer än absolut nödvändigt. För att hon är självklar. Finns där. Hon vet för mycket, utan extra ord ifrån mig. Har ögonen med sig, ser det som känns svårt. Även om hon inte alltid utstrålar det så vet jag att hon alltid är med. Att hon betyder så otroligt mycket för mig och mitt liv. Är så otroligt klok, helt utan att ge sken av det.

Han. Med stort H. Eller kanske numera utan H. Han som jag egentligen inte vill träffa alls mer. Någonsin. Som jag inte längre vet hur jag beter mig när jag ser. För att jag inte längre känner mig själv. Så liten ibland. Alldeles för stor ibland. En maktlöshet som kan skölja igenom det mesta. För att jag så ofta är så dum. Jag har det senaste året lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Om naivitet, hundvalpsbeteenden, tårar och skratt. Om hopp och mod. Om rädslor och tankar. Så otroligt lite man egentligen vet om den komplexa personlighet som man verkligen är. Om den delen av ens kropp som man inte med mat eller träning kan förändra. Om livsgrundande värderingar och beteenden, tankegångar och behov. Om det inre, det som jag egentligen aldrig riktigt har vågat lita på att jag kan styra över. För att jag varit så osäker så länge. På allt och inget. På klokheter och svagheter. För att jag så ofta känt mig så jävla svag, när jag egentligen är starkast. För att jag vågat, och fortfarande vågar saker som jag aldrig trodde var möjliga.