Det var länge sedan jag skrev sist, alldeles för länge sedan för min egen skull. Jag behöver den här ventilen mer än någonting annat tror jag. Mina egna tankar. Jag har skrivit en del i min "allt-allo-dagbok" denna sommar. Den har varit så otroligt viktig, men på något sätt tycker jag bättre om att ha det samlat här. En del av ett liv. Mitt liv.

Sommaren hittills har varit magisk. Till största delen, men långt ifrån enbart. Det har varit en känslomässig bergochdalbana med helt andra känslor än vad jag är van vid i mitt liv. Istället för ångest och självhat har det kretsat kring kärlek och glädje. Upp och ner, hela tiden. Magiskt. Men också ganska så tragiskt i det här läget. Det är enkelt att bli förälskad i helt fel person- samma visa varje gång. Någon som utstrålar så mycket av det jag saknar. Trygghet. Charm. Känslan av att vara sedd. Doften. Hans doft. Jag borde vara så förbannat arg, ändå saknar jag honom mest. Hjärtat vill inte glömma det det känt, även om han inte är värd minsta lilla mer energi. Så ovärd som det bara går att vara ungefär. Att jag slösat så mycket kärlek, tid och ångest på honom känns sorgligt, samtidigt som han gav så otroligt mycket i början. Så fin, men ändå en total idiot. Att veta att allt det jag kände för honom var ingenting i hans värld. En av många. På ett sätt vill jag bara hångla runt, njuta av fest och fylla, skratta och gråta och låta tiden gå. På ett annat sätt vill jag bara krypa ihop och berätta att jag saknar honom så mycket. Att han faktiskt var så viktig.

Samtidigt är jag så tacksam för det han fick mig att känna. Lyckan i vardagen. All den energi det gav. Att verkligen få vara lite kär ett tag. Få mysa med någon. Få lite närhet. Samtidigt ger det ju så mycket mersmak. Jag vill ju bara att någon tar på mig nu.

De senaste veckorna har livet varit totalt upp och ner. Ingen dag har varit som den andra, och det allra mesta har känts antingen allt för enkelt eller allt för tungt. Efter att ha varit sjuk uppe i Idre i fem veckor bar det av hemåt i två och en halv vecka för lite annat, och det var minst sagt välbehövligt. Att bara få vara hemma och samla ny energi i några veckor. Väl tillbaka här, vecka åtta, kändes allt dock bara hemskt. Ingen energi över huvud taget, ingen kraft och uppgifter som jag ännu inte fått in någon rutin i. Ett projekt i sig. Efter första veckan börjar saker dock äntligen lägga sig lite, och det känns en aning bättre iallafall. Bara fem veckor kvar tills det är påsk och dags att åka hem, för att umgås med de finaste av vänner i några dagar då. Det känns som ett fint mål, och någonting som jag verkligen ser framemot.

Hamnade inne på en ätstörningsblogg tidigare idag, och vet att det egentligen innebär någon form av trigger. en sorts inre längtan efter att ta sig tillbaka till det smala, vackra och så kallade perfekta idealet. Tidigare gånger jag gjort det har jag ändå velat dras tillbaka, velat leva det livet igen, men idag slogs jag mest av smärtan. Av ångesten som ständigt finns med i det livet, om all gråt och all energi som går åt till att enbart stå ut med sig själv. Till att överleva. På något sätt finns ändå insikten där att mitt liv är värt så otroligt mycket mer idag. Det är stor skillnad på att leva och att överleva.

Jag läste i min väns blogg om hennes förlust av sin far, och det gör ont. Jag lider med henne, samtidigt som jag ibland inte kan känna allt det jag egentligen vill för henne, eftersom jag på något sätt är blockerad ifrån tiden vi umgicks. Ifrån min egen livskris och hennes sätt att hantera det. På grund av hennes sett att se på livet och visa ganska totalt noll förståelse för mitt perspektiv. För att det är så jävla tungt att varje dag kriga mot en jävla ätstörning att det inte finns. Att kämpa emot någonting som i dagens samhälle ser som självklart. Att göra allt som står i ens makt för att inte gå under. Då går man sönder. Ganska så ofta till och med. Tårar och gråt är en väsentlig del av ens vardag. På en skoltoalett, för att inte hela världen ska se hur trasig man är, även om ens högsta önskan är att någon ska se och faktiskt förstå. Hon gjorde det inte, utan var istället en del i att jag under mitt sista år på gymnasiet tog ett rejält skutt bakåt i min sjukdom, och tyvärr inte kommit ända ifrån det än. Det gör ont att veta att en av dem jag verkligen hoppades skulle förstå, blundade och skuldbelade mer än någon annan.

Livet leder oss dit vi är ämnade att ta oss. Det sa en lärare till mig en gång när jag sprang runt i panik med framtidsångest upp över öronen och tårar rinnande längs med kinderna. Mascarasvarta tårar, trots att jag lovat mig själv att aldrig någonsin gråta så att någon annan såg det. Jag misslyckades med det, precis som med så mycket annat i mitt liv. Ett misslyckande. Jag vet att jag påstår att jag tagit bort det ordet ur min vokabulär. Att jag inte längre ska anse att en människa, allra minst jag själv, är misslyckad. Ändå kan jag inte låta bli. Jag lever ju i ett samhälle där det är uppenbart att vissa saker är förenade med någonting bra, och andra saker med någonting ytterst dåligt. Att vi radar upp vår personlighet med hjälp av hur vi äter eller tränar, att vi visar prov på en god karaktär eller på felsteg som gör oss dåliga. Värdelösa till och med. Ett samhälle där vi ständigt upplever ett ökande behov av att redovisa saker och ting, liksom av att visa upp någon form av felfri verklighet. Perfektion in till döden. Vi söker bekräftelse ifrån alla håll och kanter, medömkan och positiv respons. Vårt eget självförtroende är tappat långt bort härifrån, och vi behöver hjälp utifrån för att själva kunna bedöma vad som är bra eller vad som är dåligt. Det är få som i dagens samhälle litar på sin egen förmåga att tycka och tänka att någonting är rätt. Att känna. Den egenskapen är så gott som bortglömd nu.

Läste igenom en gammal blogg och dess inlägg, från en tid så otroligt långt ifrån idag. Känslorna kommer över mig och tårarna rinner. Jag lyssnar på Melissa Horn, från den tiden när livet inte alls var vad det skulle vara. Gråter stilla och tyst, vill inte, men kan omöjligt låta bli. Jag skräms av hur dåligt jag mått och över hur mina tankar snurrat. Att jag själv lyckades dra mitt liv så långt, så otroligt nära kanten. Jag blir rädd över min inre makt. Att förlisa utan synlig storm. Att vända upp och ner på hela sig själv för att hitta den jag ville vara. För att inte komma fram, att egentligen inte ens vara i närheten. Självhatet som speglades i de där texterna gör mig så upprörd. River runt alla känslor i kroppen och får mig att vilja skrika. Att ingen gjorde någonting åt det. Att det livet faktiskt var min enda verklighet just då. Jag kan inte förstå hur det ens var möjligt. Det gör ont ända in i märgen. Jag känner tryck över kroppsdelar jag inte plågats av på länge, Kan omöjligt släppa ifrån mig ångestkänslan som vill göra mig uppmärksam. Påminna mig om att den minsann finns kvar och kan lockas fram, varesig jag vill det eller inte. Att jag inte själv styr mitt liv. Lilla Linna. Att livet har kunnat göra så ont. Det ger mig perspektiv på min vardag idag, på min nuvarande verklighet som jag också gnäller över ibland. Jag borde vara tacksam. Mot mig  själv och ingen annan, för att jag kämpade och tog mig bort därifrån. Satte mig själv och mina känslor i säkerhet, iallafall för stunden. Älskade liv, jag är så tacksam för att jag har dig. Älskade minnen, jag gråter av smärta över att fortfarande behöva bära på er. Insikten om att jag verkligen blev allt det jag inte ville vara. Över att jag var beredd att släppa allt jag hade på jorden, och omöjligt kunde se något värde i någonting. Den vetskapen gör så ont i mig. Tänk om jag faktiskt hade gett upp? Alla fina människor jag aldrig hade lärt känna då, allt det vackra i livet jag då inte hade haft möjlighet att upptäcka. Var det envisheten som såg till att jag inte gav upp, eller var det envisheten som tryckte mig framåt i sjukdomen, som såg till att jag mådde sämre och sämre för varje dag? Jag vet inte längre. Det kanske var någon form av öde, någons vilja att se till att Linna skulle komma längre än hon trodde var möjligt. Som gav mig chansen till ett nytt liv, och insikten att jag enbart har rätt att leva det ifall jag iallafall försöker ta vara på den tid jag fått. Den tid en högre makt trots allt tyckte att jag var värd.

En dag som faktiskt har räddat min sommar, det är iallafall vad det känns som just nu. Jag pratade med min gamla ledare idag, och han berättade att alla på kontoret blivit jätteglada när de fått mejlet om att jag eventuellt var intresserad av att jobba för dem igen. Bra betyg, minst sagt. Idag ringde han tillbaka och berättade att de hade diskuterat en hel del, och troligen kunde fixa fram den tjänsten jag ville ha, genom att erbjuda den som redan fått tjänsten en annan... Han ringde upp en halvtimme senare och sa att mitt jobb var mitt ifall jag ville ha det, och konstaterade att ledarna gjorde high five på kontoret. Jag blev så otroligt glad, och är det än kan jag lova. Lyckan där går knappast att ta miste på, liksom lättnaden. Jobbet jag vill ha är mitt, och jag kommer få ägna mig åt någonting jag tycker är sjukt roligt en hel sommar till. En utmaning, absolut, men förhoppningsvis är jag lite tryggare till denna sommar än vad jag var till förra. Jag har ju faktiskt gjort allt redan en gång. Och jag vet hur mycket jag tycker om det. Att ledarna har blivit som min andra lilla familj. Fina fina de. Fina fina park.

En känsla av att få saker blir som jag egentligen vill just nu. En magkänsla som kanske säger allt för mycket ibland, som ger utlopp för så mycket som jag egentligen inte vet någonting om. Tankar som snurrar fram och tillbaka, som ger mig svårt att sova och väcker ångest. En önskan om att livet bara vore enkelt. Att få kontraktet från mitt sommarföretag och direkt drabbas av en ond aning. Att morgonen efter få besked om att företaget är ute till försäljning. Fanns det någon form av öde där? Någonting som sa att jag skulle välja mitt trygga alternativ istället? Min trygghet och min plats, som jag så ofta längtat efter, Som jag blir arg på mig själv över att jag alltid väljer. Min park. Är det ett beslut av trygghet, eller av vilja? Är jag feg eller smart? Följer jag mitt hjärta, eller väljer jag enbart den enklaste vägen? Det är ibland svårt att svara på, och jag känner själv att jag inte riktigt vet. Jag vill ju så mycket, men lyckas inte alltid. Det låter lovande att min förra ledare lät väldigt glad nu när han ringde upp, så någon form av bra intryck och arbete lär jag ju ha utfört. Det gör ont i mig att inte denna sommar kommer innehålla så mycket som den förra. Att jag inte kommer kunna få ha ansvaret i år. Inte ha samma möjlighet som tidigare att dagligen få umgås med alla de fantastiska människor som tidigare fyllt mina dagar. Att istället vara dömd till att stå bredvid, och inte längre ha rättigheten att vara en stor del av det hela. Jag funderar på hur jag ska klara det. Om jag kommer gå både mig själv och andra på nerverna, eller om det helt enkelt kommer bli roligt och mysigt. Jag vill jobba med mycket människor omkring mig. Kommer det vara möjligt nu? Jag är tveksam. En sommar till i parken kommer antagligen inte kunna ge mig vad jag vill ha, och det gör mig ledsen. Inte nu när jag tackat nej till jobbet jag tyckte så mycket om. För att jag trodde att jag hade någonting bättre.

Det känns som att hela mitt liv ibland är kantat av dåliga beslut, ett evinnerligt velande och alldeles för mycket tankar som mal runt i huvudet, varv efter varv. Jag saknar mina vänner och min trygghet. Jag saknar min sommar, redan nu. Det är nog först nu jag insett att jag aldrig kommer kunna få den tillbaka. Det skaver i mig. Jag vet egentligen inte hur jag ska välja, det känns som att det blir pest eller kolera vad den än blir, och att jag aldrig kommer att leva upp till mina egna förväntningar. Det känns som att jag kommer sjunka i mina egna ögon, att jag kommer tappa en del av mitt värde som människa. Eller så kommer jag helt enkelt kunna njuta av mina dagar, och enbart låta dagarna gå. Vad det nu kan vara för mening med det.

Jag vet inte vad all denna trötthet egentligen beror på. Någon misstänker en whiplash-skada, en annan är säker på att det är järnbrist. Jag själv är mest trött på att inte veta, att faktiskt inte ha den allra minsta aning. Jag mår skit konstant, och orkar snart inte med att må dåligt någonting mer. Det är både fysiskt och psykiskt krävande, framförallt när jag inte ser sjuk ut, utan det enbart är inuti jag mår dåligt. Jag orkar ju inte med ett jobb. Jag orkar ju för sjutton knappt ens äta middag tillsammans med någon eftersom jag då måste vara social. JAG SAKNAR ENERGI. Det gör mig tokig.

Idag firar vi in sjukdag 103 typ. Minst så känns det som. Jag har kollat in alla eventuellt intressanta program på TV, lyssnat på alla spännande podcasts som jag kunnat hitta och läst en hel del i mina få medtagna böcker, eftersom majoriteten av dem väntar hemma på sängen i Småland

inför leverans ifrån mor och far. Morgonen fylldes med gråtkalas, framför allt av frustration inför att jag mår som jag mår, och inte har en aning om varför. Jag vill ju bara vara frisk. Masade mig tillslut ner till Konsum, gick en hel massa varv där eftersom jag omöjligt kunna vara logisk och plocka det jag skulle ha i rätt ordning, och kom hem alldeles slut i både kropp och själ. Att det kan vara så kämpigt att gå 150 meter för att handla trodde jag aldrig. Kroppen känns som en pensionärs, seg och matt, yr i perioder, sus i öronen, huvudvärk då och då och liksom en bortdomnad skalle. Tryck över ögon, hjärtklappning och andfådd efter att ha gått ner för trappan till köket. Det är krävande, framför allt psykiskt. Hallå liksom, jag är 20, inte 75...

I övrigt har dagen ägnats åt lite ångest, lite stress och lite svensson svensson, cirka världens bästa tv-serie, efter Solsidan naturligtvis. Jag har pratat med min kära far, och känner att saknaden efter honom har börjat lägga sig, liksom saknaden efter mina katter och resten av familjen. Det här kommer naturligtvis att fungera, men det tar tid att komma in i rutiner, särskilt när man inte mår bra. Att börja om på nytt är egentligen bland det värsta jag vet, ändå gör jag det minst två gånger om året. Jag frågar mig själv vad jag har för alternativ? Jag gillar ju livet när jag väl har kommit in i det, när nybörjarångesten släppt och blygheten försvunnit. Jag är ju en kul person, när man väl lärt känna mig, och när jag börjar känna mig trygg. Det tar tid, och tyvärr har ganska få personer tålamodet att vänta ända tills jag öppnar mig. Att jag dessutom bor med ett väldigt tjejgäng här är ganska jobbigt. De blev tighta direkt och jag känner mig ganska utanför, och gjorde väl egentligen det redan ifrån början. Jag är ju inte sån. Jag vet ju inte ett skit om tjejtjejiga saker...

Just nu längtar jag efter att resa. Vara iväg, släppa vardagen och bara njuta. Jag längtar efter att upptäcka någonting, under en begränsad tid, tillsammans med någon jag känner mig trygg. Jag hoppas att jag och A kan komma iväg till Sydafrika i höst, och jag funderar på om det är all planering framöver som gör mig stressad. Att veta vad livet ska bjuda på, för så lång tid framöver. Planen nu är ju Idre till april, därefter Kos till oktober, och förhoppningsvis en månad i Sydafrika innan jul, och studier i januari. Den stora frågan är ju vad jag ska plugga? Jag vill ju arbeta med någonting meningsfullt, någonting som ger både mig och andra något, utvecklande, intressant och lärorikt. Just nu ligger tankarna antingen på sjukgymnast, eller någonting inom HR, antingen beteendevetenskap, personalvetenskap eller någonting liknande. Det finns så mycket jag kan tänka mig att göra, men frågan är vad som är värt att lägga ett antal år på att studera till? Jag vill ju kunna få jobb relativt snabbt, och faktiskt göra någon form av utvecklingskarriär. Jag vill gärna ha ett varierande arbete med flera olika möjligheter, gärna möjligheter att arbeta utomlands också, samtidigt som jag inte vill plugga allt för länge. Jag är ju ändå 20 nu, och har i praktiken missat två möjliga års studier genom säsongslivet. Helt klart två värda år fyllda med nya erfarenheter.

Ibland tänker jag tillbaka till den där lilla Linna som snart skulle ta studenten och inte hade en aning om vad framtiden hade för planer för henne. Lilla gumman. Jag var ju så rädd för livet, lite som i Kentlåten, ”Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö”. Jag kan fortfarande känna så ibland, särskilt när jag inser att livet ligger i mina egna händer, att ingen annan kommer se till att mitt liv känns och blir meningsfullt. Det är en konstig känsla och vetskap. Hur tusan ska jag ensam kunna fylla mitt liv med mening. Ensam? Nej, det behöver jag inte vara. Däremot är det mitt ensamma ansvar att se till att det fylls med mening, tillsammans med människor jag älskar. På något sätt är det mäktigt. Mitt liv består av konsekvenser utifrån mina egna handlingar. Och en smula öde. Det är jag säker på. Öde, kunskap och handlingsförmåga. Mitt liv i mina egna händer. I guds händer. Lyckan kommer lyckan går, den gud älskar lyckan får. Jag hoppas att jag kan få ta del utav den. Att jag är älskad. Iallafall utav någon.

Jag saknar eller längtar efter ganska så mycket just nu, precis som alltid. Jag har svårt att vara helt nöjd och att verkligen leva i nuet, vilket jag egentligen vill. Vill klara av att njuta av dagen idag, innan jag för fullt planerar morgondagen, veckan som kommer, min brors födelsedag om tre veckor, julafton osv. Att stanna upp och gilla läget som det är just nu är jag nog ganska så värdelös på. Det är verkligen något jag vill lära mig, för att enklare kunna acceptera och njuta av mitt liv. Få utbyte av mig själv och dem jag umgås med just nu, inte dem jag kommer att träffa om tre veckor. Likaså behöver jag lära mig att acceptera mig själv och den jag är. Att börja tycka om mina egna tankar, värderingar, prioriteringar och känslor. Mina intressen och erfarenheter. Mitt eget utseende. Just allt det som gör mig till mig. JAG. Ett fruktansvärt svårt ord. Särskilt i en människa och själ som sällan vill hänga ihop och acceptera varken helheten eller detaljerna. Är man värdelös så är man ju. Iallafall om den lilla inre rösten redan från början har gjort klart för en att man är det. Vanor och tankemönster som är svåra att bryta, men som garanterat går att förändra. Annars skulle mitt liv nog aldrig kunna hitta någon mening. Att kunna acceptera sig själv är ju en grundförutsättning för att kunna bli accepterad av andra.

Ibland känns livet stort och svårt. Jag kan vara så liten i den stora världen. En av få. Samtidigt vet jag egentligen att allt för många mår som jag, känner ungefär som jag, och tänker tankar i liknande banor som jag. Destruktiva tankar. Tankar som förstör självbilden och uppfattningen av sig själv. Tankar som påverkar mer än så mycket annat, som kan slå så mycket hårdare. Tankar som kan förstöra nästan ett helt liv. Jag läste precis ett norskt citat, ”Folk ändrar sig av två anledningar. De har lärt sig en massa, eller så har de blivit sårade alltför ofta.”Det känns som att det kan stämma in så bra på min verklighet. Att bli sårad och själv bygga upp ett försvar, ett massivt skydd känns allt för ofta som en självklarhet. Tryggheten i en hård värld. Tryggheten i en verklighet jag tyvärr inte alltid vet hur jag ska hantera.  

Har en riktig gråtdag idag, precis som jag hade igår kväll. Om det är några spänningar som släppt, eller om jag helt enkelt bara är i ovanligt stort behov av att gråta vet jag inte, men det gör mig frustrerad. Av allt eller inget kan det börja, och helt plötsligt stortjuter jag. Saknar att vara nära allt och alla som jag älskar, känner mig minst sagt som det svarta fåret. Är dessutom så otroligt trött på att vara sjuk. Orkeslös. Matt. Sus i öronen. Det är jobbigt. Särskilt med tanke på att symptomen är så diffusa, det känns som att man inte blir tagen på allvar alls. Jag skäms över att inte orka jobba, när jag egentligen inte är tydligt sjuk. Problemet där är ju typen av jobbet. Hade jag inte haft ansvar för tio sjuåringar hade det varit en annan sak. Då hade jag ju klarat av mer, men att veta att jag måste orka, ha gott om energi och vara aktiv och närvarande, gör att jag inser att jag faktiskt inte klarar av just det. Jag vill ju. Jag avskyr att vara sjuk, att inte kunna fullfölja det jag åtagit mig på riktigt, och att inte kunna vara en aktiv del av mitt liv. Som det är idag är jag helt slut av att bara borsta tänderna. Jag vill inte.

Egentligen vill jag nog ingenting. Vill vara utomhus tillsammans med dem jag älskar. Åka skridskor hemma på isbanan bakom huset, grilla korv ute och gå en långpromenad med min kära mor. Åka på loppmarknad, träffa vänner, dricka en hel massa te framför en gammal julkalender tillsammans med min syster. Njuta. Istället sitter jag här, utan riktigt wifi, och utan förståelse. Vill inte berätta för alla att jag är sjuk, jag vet ju att det kommer att oroa dem. Är stressad nog över vad jobbet säger, om jag ska vara frånvarande ännu en vecka. Jag som brukar må bra och vara frisk.

Jag skäms över att jag gråter hela tiden, till synes utan anledning. Det är som i Sälen till en början. Tårar, ångest och ännu mera tårar. Dessutom en del självförebråelser. Jag borde ju ha insett att detta inte är så mycket för mig egentligen. Inte livet i fjällen med fest dygnet runt. Pensionären har talat.  

Att skriva är i perioder det allra viktigaste som jag gör. Att skriva av mig, få bli av med tankar, ångest och frustration. Få sätta det på pränt, och slippa bära med mig allt i huvudet. Man orkar ju inte med den biten så länge. Ibland kan jag formulera ord till meningar på ett kick och det låter bra, medan jag allt som oftast bara kastar ur mig orden huller om buller för att kunna bli av med dem ifrån huvudet så fort det bara är möjligt. Jag är ibland rädd. Ganska så ofta faktiskt. För mig själv och för mina möjligheter att påverka mitt liv. För omgivningen och deras sätt att styra mina val. För livet för dess förmåga att ta fram oväntade situationer, som för att testa mig. Just nu är jag rädd för mina egna känslor. Saknaden efter familjen är just nu enorm. Mamma och pappa. Jag vill bara vara liten igen, få ligga mellan dem i sängen på morgonen och bli kramad, få krypa upp mot pappa i soffan och bara mysa. Få baka bröd med mamma, smaka på degen och bara vara i vardagsstämning. Att få en varm kram av T på morgonen, när hon ställt klockan för att väcka mig klockan sju och hinna se julkalendern, för att jag bett henne om det. Att gå in med småkissarna till G och bara sitta där. Finnas. Få vara nära. Att ha Alfons sovande i min säng, konstant, och bara kunna gå och borra ner sitt huvud i hans varma tjocka päls. Att reta upp den lilla kissen, eller att lyfta upp henne i famnen när hon är så trött att hon knappt reagerar. Älskade vardag. Älskade familj.

Att vara här i tretton veckor till utan dem känns svårt, näst intill outhärdligt. Ändå vet jag att det bara är en mjukstart inför vad som komma skall. Ett halvår på Kos. Så länge har jag aldrig varit ifrån dem tidigare. Hur tusan ska jag klara mig? Jag vill ju bara kunna krama dem hela tiden. Är det såhär livet kommer fortsätta vara?

Samtidigt blir jag rädd för mig själv. Varifrån har denna familjekärleken kommit? Separationsångesten? Jag som aldrig har haft några problem med att vara ifrån dem tidigare, kan nu börja gråta för minsta lilla. Visst, skillnaden är väl att man annars vet att man alltid kommer hem, och att jag nu inte har det där hemmet på samma sätt. Iallafall ingen vardagsframtid just där. Det gör lite ont i mig att inse att den tiden i mitt liv numera är passerad. Att den aldrig kommer komma tillbaka. Ordet vuxen nästan skär i mig. Är jag verkligen redo för det här? På något sätt känns det här mer definitivt än vad Sälen gjorde. Varför vet jag inte. Kanske för att jag är äldre nu. Det är inte längre lika okej med misstag. Erfaren. Jag förväntas helt enkelt veta vad det är jag ger mig in på. Ingen ursäkt något mer. Det är konstigt nog tyngre än jag någonsin väntat mig.

Den första januari 2015. Det är sjukt att tiden har kunnat gå såhär snabbt. Det känns som att det var igår jag satt i Sälen samma datum, samtidigt som det känns som tio år sedan. Tiden flyger iväg, och ibland känns det som att jag inte hinner med någonting. Att mitt liv aldrig någonsin innehåller någonting. Inatt somnade jag långt innan tolvslaget, för att orka jobba idag. Idag kom jag till jobbet men var alltför yr för att klara av att vara kvar. Min arbetsledare fick skjutsa mig hem. Jag som sett framemot att komma tillbaka till jobbet. Få känna mig iallafall lite värdefull.

Mitt mål är att 2015 ska bli så mycket bättre än 2014. Att jag ska träffa människor som höjer mig, istället för sänker mig, få utvecklas som person, och hitta trygghet någon annanstans än hemma. I mig själv framför allt. I somras sa JT att han tyckte jag hittat den, och jag höll med. Just då kände jag mig trygg och säker, både privat och i min yrkesroll. Just nu känner jag mig så otroligt långt därifrån. Det var ju inte såhär det skulle bli. Att allt känts så bra tidigare här uppe, när jag haft min livlina kvar. Att kunna åka hem. Nu finns inte den kvar längre, och jag känner mig mest vilsen, både i mig själv och i min relation till andra. Jag har redan blivit allt för frånvarande för att någonting ska kunna fungera. Blyg och osäker, som ett litet nervöst barn. I min yrkesroll känner jag mig någorlunda trygg. Det är mycket som behöver utvecklas, men överlag känner jag mig säker. Jag vet ju att jag kan vara en bra ledare, att jag tidigare har lyckats med det. Ändå blir jag så osäker nu när jag börjar jämföra mig själv med andra. De är ju så mycket bättre än vad jag är. Jag ifrågasätter mig själv och mitt beslut till att vara här varje dag. Undrar vad jag egentligen trodde om mig själv. Som om jag skulle klara av det här? Som om jag någonsin skulle kunna duga.

Som alltid söker jag trygghet i min ätstörningsbubbla såhär. Bubblan som jag levt i så länge. Det börjar räknas och mätas, och jag blir osäkrare på mig själv hela tiden. Självföraktet klickas in, det har en självklar plats i vissa delar av mitt liv, såsom här, Naturligtvis är jag inte värd lycka, vad skulle jag ha gjort för att förtjäna den? Ingenting. Absolut ingenting.

2015 ska bli ett sanningens år. Jag ska vara ärlig och uppriktig, både inför mig själv och andra. Jag ska inte ljuga för mig själv, inte medvetet trycka ner mig själv eller förstöra för mig själv, utan göra så mycket som möjligt utav det som jag mår bra av. Fokusera på mig själv och acceptera mig själv. Försöka lära mig att förstå vad JAG vill få ut av livet, inte vad alla andra vill. Det är ju ändå jag och de som står mig nära som är allra viktigast. Ofta har jag svårt att prioritera mig själv. Jag vill sällan göra andra besvikna, vilket jag ofta känner att jag gör. Jag vill leva gott, må bra och trivas med mig själv och min livsstil, istället hamnar jag i någon inre fälla där jag klandrar mig själv för allt och inget och ser ner på mitt eget liv. Kanske är det dags för utveckling, kanske är det dags att gå vidare och hitta nya vägar.

Jag börjar mer och mer känna att detta är min sista säsong. Som kusinen undrade, om jag inte tycker att det är jobbigt att flytta runt och säsonga, så har nog den känslan precis kommit ikapp mig. Jag börjar bli färdig med det här, jag är på god väg att känna mig nöjd med just denna delen i mitt liv. För ett år sedan kändes studierna extremt avlägsna, just nu känns de betydligt närmare. Jag börjar hitta motivation till saker och ting nu igen, vill resa och uppleva, men också hitta trygghet och hitta en egen plats i mitt liv. En plats som består, iallafall ett litet tag, till skillnad från livsstilen jag har nu. Jag vill leva ett liv där hälsa och välmående är prioriterat, där alkohol inte existerar varje dag, och där livet inte enbart går ut på fest. Jag tycker ju om vardag.

Alkoholen tar överhanden i det allra mesta såhär, måste jag erkänna. Jag trodde att Idre skulle vara mindre fest, med tanke på att det är mindre, enbart har ett uteställe, och eftersom det är ännu mer fokus på barnfamiljerna här. Så är inte fallet. I stort sett varje kväll är det iallafall några som dricker, och egentligen spelar det ju inte mig någon som helst roll, ifall inte det skulle ha varit själva livsfilosofin. Man blir konstant ifrågasatt ifall man inte dricker eller är på det livet. Hallå, vart tog sömnen vägen liksom? Och matlagningen? Och träningen? Fokuset på att må sitt bästa jag. Det fokuset som jag bestämt mig för att leva efter.

Jag vill inte leva det livet där jag ser fler och fler skadas utav utvärtes saker. Skador på grund av alkohol, tobak, droger. Jag vill vara frisk, och värnar om att andra jag tycker om, ser upp till och uppskattar också ska få vara det. Leva och må bra. Egentligen har vi ju världens chans till det här uppe på fjället, med den friska luften och de vackra vyerna. Terapi för själen

Okej, jag skriver ännu ett inlägg idag, kanske för att jag just nu börjar må bättre och faktiskt börjar bli uttråkad. Eller för att jag helt enkelt använder orden och skriften för att få ut mina känslor och tankar, alla dem som jag blir tokig på att bära runt på.

Ibland tänker jag att jag har ensamrätt på att aldrig förlora någon av alla dem som står mig nära. Att ingen i min familj någonsin får dö, försvinna, för jag skulle inte överleva en sådan förlust. Jag är känslig, det brukar jag vara och det vet jag om, ändå har jag så svårt att erkänna att det faktiskt finns ganska så många situationer som jag inte har en blekaste aning om hur jag ska kunna hantera. Min familj ska ju vara min trygghet, för tid och evigt. De ska finnas där för mig för alltid, de är ju de allra viktigaste jag har. Allt jag har, i stort sett.

Det är skrämmande att ännu ett år har gått, det känns som att tiden försvinner så rasande snabbt. Jag frågar mig själv vad året har fyllts med, och samtidigt som det känns som att jag inte gjort någonting, så inser jag att det ändå varit ganska så händelserikt.

I Januari bodde jag i Sälen, jag längtade hem och mådde ganska så dåligt. Jag jobbade på och åkte en del skidor, och var överlycklig när min faster med familj kom dit, liksom när två körkompisar och deras familjer kom upp och skulle åka. Jag åkte hem och gick på kusinens bröllop och njöt av fyra hela dagar hemma i Småland tillsammans med världens bästa familj. Resan tillbaka fylldes av tårar.

I Februari hade jag börjat komma in i allt igen. jag sökte vård för mitt skadade knä och började gå hos sjukgymnasten varje vecka. Sportlovsveckorna kom, liksom det fina vädret, och jag njöt av att åka skidor igen. Det var mycket jobb, särskilt under sportloven, men jag trivdes ganska så bra och fick mycket stöd ifrån min arbetsledare.

I Mars åkte jag till Uppsala och hälsade på våren och min fina vän. Jag njöt av att komma ifrån fjällivet lite, av att kunna shoppa och umgås med någon som verkligen stod mig nära. en matförgiftning senare kom en annan fin vän upp till fjällen och hängde med mig i knappt en vecka. Skidor, öl i vårsolen och en hel massa prat präglade våra dagar, och jag mådde så otroligt bra.

I April började allt äntligen gå mot sitt slut. Jag var sorgsen, fick kaosbesked ifrån jobbet jag skulle haft, och tog kontakt med min park igen. Erbjudandet om MIN tjänst kom tillbaka och jag var nöjd och glad. Jag kom hem tisdagen innan påsk och ägnade påskdagarna åt ICA-jobb, vänreunion och släktkalas. Jag njöt till fullo av att vara sysselsatt och omringad av dem jag älskar mest. Påskveckan fortsatte med ullaredstrip med kusinerna, en hel massa hemmapyssel och så småningom flyget till Uppsala för en knapp vecka i London tillsammans med vännen. Där inledde vi också de allra första dagarna av maj.

I Maj började också jobbet i parken. Det var en hel del slit, men det gav också resultat