Känslan när man saknar någon eller
något. Känslan när man är någonstans och inte vantrivs men inte
heller trivs. När man lever ett liv som känns så långt ifrån
fulländat. Precis så är mitt liv just nu. Jag menar, visst, jag
trivs med mitt jobb och med mitt boende, men ändå är det så
mycket som saknas. Jag saknar en meningsfull fritid, riktiga vänner,
ett riktigt liv. Jag saknar min familj och mina katter så mycket att
det ibland gör ont. Jag vill bara ha dem nära. Jag älskar ju dem,
de är ju min familj. Visst kändes det bra att ha släkten här, och
visst hade jag en jättebra kväll i fredags, när jag var ute och åt
middag med dem, och sedan satt och hade det skönt i deras soffa på
kvällen, men det gjorde ju också saknaden efter min egen familj
ännu större. Jag vill ju träffa min mamma och pappa, mina egna
syskon. Mina fina katter. Mina bebisar. Att se alla glada familjer
som är i fjällen tillsammans gör det ju bara ännu jobbigare. Alla
som har det så mysigt tillsammans, som njuter av livet och har det
så där familjigt. Vill bara ha dem nära just nu.
Dessutom saknar jag verkligen vänner
här. Visst har jag folk att umgås och skämta med på jobbet, och
visst är de jag bor med trevliga, men jag saknar någon som man kan
prata med lite mer på riktigt, någon som det känns enkelt och
naturligt att umgås med, och inte bara ansträngt och krångligt.
Som det känns nu är det liksom som att jag inte riktigt behövs.
Alla har redan någon eller några att umgås med och man själv blir
bara som något slags substitut. Det är ingen rolig känsla alls...
Jag saknar att känna mig viktig, att veta att det är självklart
att jag kan ringa någon efter jobbet, och att någon vill åka
skidor med mig. Att vara lite efterfrågad. Det känns som att jag
mest är överflödig liksom. Det är nog främst den känslan som
gör att jag liksom inte riktigt trivs. Visst hade jag höga
förväntningar på den här vintern, säkert alldeles för höga,
men som det är nu är det så otroligt mycket som jag saknar.
Framförallt umgänge. Det finns liksom ingenting mysigt, ingenting
självklart och ingenting naturligt. Usch. Vill bara ha ett riktigt
socialt liv. Det är tomt och det är jobbigt, det finns liksom ingen
som man kan prata med om någonting sånt. Hej du, vill du lyssna på
hur ledsen jag kan bli helt utan anledning för att jag saknar ett
socialt liv liksom?
I övrigt så är jag inne i någon
liten depperiod. Börjar gråta för allt och inget istort sett hela
tiden, och är extremt trött typ hela tiden. Trots att jag sover
massor känns det som att jag ligger typ tusen sovtimmar efter, och
jag orkar nästan ingenting utanför jobbet. Andra festar, men jag
har inte ens någon som det känns självklart att festa med, för
jag har typ ingen konkret vän som frågar just mig. Visst kan jag
hänga på andra, med då måste jag typ sitta och vänta på att
folk ska sluta jobbet, och det tar ju några år i sig... åh. Jag
känner mig så himla maktlös i min situation just nu, samtidigt som
jag vet att det är jag som själv måste förändra, att det bara är
jag som kan göra någonting åt det. Det är mitt liv och mina val,
och jag vet att jag verkligen måste ta tag i det. Jag måste nog
ändra min inställning också, jag kan helt enkelt inte gå runt och
förvänta mig för mycket. Jag kanske är för desperat. Saknar
någonting alldeles för mycket. Eller så är jag för
avståndstagande. Har liksom redan gett upp. Som det känns idag
känns det sjukt jobbigt att veta att jag ska bo och jobba här ända
till slutet av april. Fyra månader kvar här. En femtedel är redan
gjord. Det är stört. Jag vet inte riktigt hur jag ska orka
egentligen. Jag måste orka. Nu får jag inte komma hem med svansen
mellan benen. Jag känner att jag inte kan säga upp mig heller. Jag
har fått ett allt för bra jobb och jag vet att min chef var beredd
att göra otroligt mycket för att ha mig kvar. ”Vi måste se till
att hon stannar, hon är aldrig still, jobbar på som bara den, vi
måste se till att hon är kvar här uppe”. Visst var det positiv
bekräftelse, men det gav också mig ännu mer ångest. Nu måste jag
verkligen stanna, de vill förhoppningsvis fortfarande ha mig kvar.
Det är så svårt det där samvetet. Jag vill så gärna ha det bra
här. Nu känner jag dessutom att jag verkligen vill ha en bra merit
härifrån, och några fina ord på arbetsgivarintyget. Här gäller
det att jobba. Det jobbiga är att här känns jobbet som någonting
jag verkligen måste prestera på igen, och det tycker jag inte
riktigt om. Jag är ju en prestationsprinsessa, gör allt för att
vara bättre än folks förväntningar, och det är riktigt svårt
när man börjar med flaggan på topp. Jag har mycket att fixa, och
mycket kvar att leverera. Fyra månader kvar.
I övrigt längtar jag bara efter att
få komma hem och hälsa på. Att få boka biljetter och veta att jag
verkligen åker hem. Jag vill ha ett mål. Kunna dela in min vår i
olika perioder, för som det är nu ser jag bara en evighet framför
mig, en evighet med sjukt många veckor. 17 veckor kvar. Det är
jävligt lång tid, särskilt när man känner att man inte trivs.
Vecka två är det nu. Vecka 17 går mitt kontrakt ut. Det är så
lång tid kvar att jag tror jag går under. Särskilt med tanke på
att hela livet här verkligen är veckovis. Alla gäster är ju i
stort sett här i en vecka, och det är så man har koll på allt.
Psykiskt är det sjukt jobbigt att det är så, jag vill ha mer koll
och vill gärna ha månadsscheman, men här är det bara veckoscheman
som gäller också, vilket är sjukt jobbigt. Jag vet om att jag har
ett kontrollbehov, och jag vet att det är därför som jag reagerar
som jag gör, men ändå. Är det för mycket begärt med ett
månadschema?
I övrigt har jag filat lite på mina
nyårslöften nu, och 2014 ska förhoppningsvis bli året då jag lär
mig att känna av mina egna gränser och inte fortsätter leva som
jag gjort allt för länge, i 120 och sedan kollapsa. Jag måste
kunna fördela min energi bättre och börja må bra. Kunna lära mig
att lyssna på min kropp på riktigt och faktiskt göra som den vill,
inte gå tvärtemot. Det är dags för min kropp att få bli lite
omhändertagen med mycket motion och bra mat. Den måste kunna få
byggas upp på rätt sätt, få bytas ut, få bli på riktigt. En
kropp som orkar med mitt liv på riktigt. En kropp som är stark och
sund. Jag vet om att platsen jag bor på inte direkt ger mig de bästa
förutsättningarna för det, men jag måste jobba för det. Jag
måste kämpa för att komma någonvart. Jag ska dessutom börja
avvänja min kropp vid socker och snabba kolhydrater nu. Det är
ingenting som jag vill att min energi ska komma ifrån. Riktig mat
ska det vara, med långsamma kolhydrater och riktigt fett. Så
naturlig mat som möjligt. Jag vill ge kroppen chansen att läka från
insida och ut. Jag vill kunna må bra fysiskt och psykiskt av att
leva i den kropp jag gör. Jag vill känna mig stark.
Dessutom vill jag lära mig att leva,
på riktigt. Ett liv värt att leva. Ett liv som får mig att må
bra, som ger tillbaka. Jag vill lära mig att älska människor på
riktigt, och få känna kärlek tillbaka. Få känna mig fri. Att
veta att det är jag som bestämmer över mitt liv. Dessutom vill jag
känna mig lycklig. Få vara glad på riktigt. Längtar som en tok
till Håkankonserten nu. Det är lycka det. På riktigt. Stark, fri
och lycklig. Det är målen med 2014.
