Känner mig något mer peppad på livet efter ett samtal med bästa M, men som det är nu känns faktiskt det allra mesta kaos. Det är liksom konstigt och jobbigt alltihop. Ingen som riktigt lyssnar eller bryr sig om vad man har att säga, ingen som uppmuntrar en för fem öre, och ingen som väljer att se vad som görs. Varje gång man säger någonting så är man bara jobbig och krånglig, och som det är nu är det bara jag som ifrågasätter saker och ting. Är det jag som är vettig eller jag som är blåst?
Trivs varken med jobbet eller med någonting runtomkring, men det känns ju för dumt att inte vilja vara kvar, med tanke på hur mycket jag har sett framemot det här jobbet. Vill ju inte komma hem med svansen mellan benen, men som det är nu är jag verkligen inte nöjd med situationen. Fick ny kraft förut när jag pratade med M, och hon rådde mig verkligen till att prata med den personalansvariga, så jag måste ta tag i det. Som det är nu kan jag inte ha det. Som det är nu vill jag verkligen inte ha det. Just nu vill jag mest bara åka hem. Se samma gamla saker som jag alltid ser annars och få göra samma saker som innan. Leva som jag känner till. Inte särskilt roligt, men ändå bättre än vad jag har det nu. Jag hatar att jag känner såhär, att det inte är bättre...

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva eller säga. Egentligen borde jag vara så otroligt lycklig just mnu, jag lever ju det livet som jag trodde att jag önskade mig. Det var ju jag själv som så gärna ville komma till just Lindvallen och jobba och inte sitta fast någon annanstans, men just nu känns det som att jag ångrar mig lite. Det är ju inte som jag hade tänkt mig. Jag sitter mitt ute i ingenstanset i en stuga tillsammans med människor som är helt olika mig och som verkligen får mig att förminska mig själv. Det är ju inte så det ska vara. Jag vill ju bara få må bra, nu när det mesta runt omkring klickat, men som det känns nu är allt bara helt fel. Jag saknar mamma och pappa, mina katter, syskon , julstämningen och alla mina vänner, och istället sitter jag här i snöriket och vantrivs. Det värsta är stoltheten. Oavsett hur dåligt jag trivs känns det som att jag omöjligt kan åka hem, just för att jag bestämt mig för detta. Jag kan ju inte springa hem med svansen mellan benen. Det känns jobbigt och ingenting är som jag tänkt mig det. Det är inte som restaurangbiträde jag ska arbeta, utan som någon typ av bartender, trots att jag har noll koll på allt sånt. Det känns jobbigt. Jag bor precis på det sättet som jag inte hade velat bo, mitt ute i ödemarken tillsammans med sex killar, där alla är helt olika mig. Det känns liksom inte jättebra. Som det är nu i början jobbar vi typ aldrig, vilket innebär att man hinner gå hemma med ångest och vantrivas, och jag önskar bara att vi kan komma igång nu. Jag vill jobba jobba jobba, så mycket det bara går och glömma allt liv runtomkring. Det var ju inte såhär jag ville ha det. Jag vill träffa alla dem som jag älskar nu direkt. Få krama om mamma och pappa, ligga i Tildas säng och kolla på Sunes jul och bara få glömma bort det här dumma påhittet att sitta i Sälen. Det var ju inte såhär jag skulle ha det. Vi skulle ju vara ett härligt gäng som alla bodde tillsammans och hade skitkul, inte såhär. Jag hade aldrig räknat med att man kunde sakna någon eller något så otroligt mycket som jag gör nu. Jag vill ju ha jul på riktigt. Imorgon är det dessutom premiär på lodgen, och som det är nu har jag ingen koll på någonting. Jag saknar ALV så att det gör ont i mig, vårt häng och gäng, alla rutiner och allt det som jag utan problem kunde. Jag saknar folket, stämmningen och snacket. Alla de människorna som betyder så otroligt mycket för mig, men istället för att kunna vara med dem så sitter jag fast här ute i ingenstanset. Idag har det snöat en massa också, och jag vill ingenting annat än att känna mig trygg igen, tillsammans med mamma och pappa. Jag vill bara vara liten just nu. Jag vill vara hemma, sitta i soffan tillsammans med mamma och pappa och bara mysa. Vakna i min säng och få en gomorronkram av mamma. Jag vill gosa Alfons och Lillsess, pussa dem på magen och bara mysa. Bara få känna mig trygg, älskad och uppskattad. Få vara liten och ledsen, ha rätt att må dåligt igen. Det värsta är också rent fysiskt, när alla andra pratar om hur de ska åka hem när vi är lediga tre dagar på rad och jag bara sitter här, och ingenting kan göra. Jag kommer inte hem om jag inte är ledig i minst fyra dagar i sträck. Minst. Det tar elva timmar att åka hem. ELVA timmar. Det är sjukt länge, och det är ingenting som jag kan göra bara sådär. Vill ju bara ha dem nära. Jag är ju också mammig, och det är först nu jag inser hur mycket jag älskar dem. Nu när jag inser att jag kommer sitta här fram till maj. Jag vill inte. Inte som det är nu. Just nu vill jag bara åka hem och leva det trygga hemmaisoffanlivet. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit. Det värsta är nog det psykiska. Vetskapen om att jag inte kan komma hem till dem jag älskar. Annars hade det ju inte varit några problem att stå ut, om jag hade vetat att det hade varit en vecka eller två, men nu vet jag att det rör sig om fem månader, och jag har inte ens varit här i en hel vecka. Det är tragiskt. Vill sitta med mamma och pappa i stugan igen och bara mysa. Få vara med dem, träffa dem. Krama dem. Jag skäms för att jag känner såhär, jag får ju inye göra det, eftersom det indirekt var jag som önskade det här. Jag kunde ha valt Branäs, det hade kunnat bli underbart, och det hade kunnat bli skit. Just nu känns allt bara skit. Jag vill känna folk, inte behöva lära känna. Jag vill bo bra, jag vill trivas, känna att jag har kontroll, just nu har jag ingenting. Det är vid såna här tillfällen jag märker hur starkt mitt kontrollbehov är. Maktlösheten är den absolut värsta känslan som finns. Att inte veta vad som gäller, att inte kunna alla sociala koder, att inte ha kontroll över situationen, utan bara förväntas glida med. På intervjuerna kändes ju allt så otroligt bra, men nu är allt bara kaos. De enda människorna jag sett är restaurangare, inte den typen av roliga människor som jag träffat tidigare. Inte den typ av människor som jag vill hänga med dygnet runt. Jag saknar trygghet och kärlek, från familj och vänner. Uppskattning och vetskapen om vad som förväntas av mig. Som det är nu vet jag bara att allt för mycket krävs. Jag skäms. Jag får ju inte ge upp. Jag måste ge det tid. Allt kommer tillslut. Jag vet det ju såväl, men just nu känns allt bara fel. Det är inte det här livet jag vill ha fram till maj 2014. Definitivt inte. Jag vill ju vara lycklig, ha riktigt roligt och må sådär bra som jag gjorde nästan hela sommaren. Få må bra. Visst, det är otroligt bra att testa på en hel massa nya saker, men just nu skriker min hjärna bara NEJ! Det är kortslutning och kontrollbehovet säger ifrån. Skriker. Vill inte vara med nu. Jag vill kunna situationen. Känna mig bekväm. Jag älskar utmaningar, på lagom nivå, men inte utmaningar som jag aldrig känner att jag kommer kunna hantera. Blanda drinkar. Hur i hela fridens namn gör man det. Festa? Så himla kul tycker jag ju inte ens att det är. Jag är en sån typisk tjejkvällsmänniska ju. Sitta i soffan och dricka vin och bara prata, älta och skratta. Det är vad jag älskar. Att vara ute och dansa, festa loss och vara galen, nej, det är inte riktigt min stil. Jag har inte det behovet, och det är inte det roligaste jag vet, men jag känner mig som en pensionär när jag säger det. Gammal som gatan, och sån vill jag ju inte vara. Vill ju bara känna att jag passar in, men som det är nu så gör jag verkligen inte det. Jag är fortfarande rädd för kalorierna i alkohol, vill inte för mitt liv bli fetare än vad jag redan är. Trots att jag ständigt säger att jag släppt ätstörningen så vet jag att den finns kvar, visserligen i liten mängd, men visst finns den. En slags trygghet. En väg till kontroll. Det är det som är så sjukt. Varför sitter jag ens här när jag lever med det kontrollbehov? Det enda jag kan svara på det är sommaren. Tack fina fina sommar och underbara ALV-gäng. Tack alla fina människor för att ni fanns i mitt liv, hjälpte mig växa och utvecklas. Tack för att jag fick vara en del av ert team. Jag älskar er. Det är så sant. Utan denna sommar hade jag aldrig varit där jag är idag. Utan denna sommar hade jag suttit i Uppsala och pluggat till apotekare, ett yrke jag egentligen inte alls vill ha. Verkligen inte. Fy sjutton vad tråkigt. Jag vill arbeta med människor. Med tankar, känslor och dess påverkan. Med hälsa. Med välmående, på ett eller annat sätt. Jag vill hjälpa andra människor att växa och utvecklas, att bli starka i sig själva, fast för att kunna hjälpa andra gäller det att själv vara stark och trygg. Veta vem man är och hur man mår. Känna sig själv och våga leva. På riktigt. Det är ju det som jag vill göra nu också, men det är så otroligt svårt. Jag vill bara få njuta, leva och älska, inte sitta fast i ett ångestmoln fyllt av sorg. Jag måste ändra min inställning, och själv välja mitt liv, hur nu det ska gå till. Jag måste bli positiv, jag vet att det gör allting så mycket enklare, men ändå är det så otroligt svårt. Hur gör man egentligen? Hur gör man egentligen för att må bra mer ofta än ibland? Att vara trygg och älska sitt liv. Jag vill ju så gärna kunna göra det, men får inte riktigt till det. Som det är nu sitter jag med dator, tv och musik, bara för att slippa känna mig så otroligt ensam. Jag vill vara en del av någonting större. Det finns ingenting som jag mår så dåligt av som ensamhet. Jag är en lagspelare, en lagspelare som kräver kontroll över andra. Något svår att spela med. Lite opålitlig. Lite falsk, men samtidigt så otroligt äkta. Just nu är jag så otroligt trött. Trött av alla intryck, men också trött på mig själv och det liv jag alltid lever. Så trött på min egen otrygghet och mitt behov av bekräftelse. Vill ju bara få känna mig nöjd, nöjd med mig själv utan omgivningens bekräftelse, sådär som jag kände i somras. Då när jag mådde så bra att jag inte trodde det var sant. Då när jag var lycklig.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva eller säga. Egentligen borde jag vara så otroligt lycklig just mnu, jag lever ju det livet som jag trodde att jag önskade mig. Det var ju jag själv som så gärna ville komma till just Lindvallen och jobba och inte sitta fast någon annanstans, men just nu känns det som att jag ångrar mig lite. Det är ju inte som jag hade tänkt mig. Jag sitter mitt ute i ingenstanset i en stuga tillsammans med människor som är helt olika mig och som verkligen får mig att förminska mig själv. Det är ju inte så det ska vara. Jag vill ju bara få må bra, nu när det mesta runt omkring klickat, men som det känns nu är allt bara helt fel. Jag saknar mamma och pappa, mina katter, syskon , julstämningen och alla mina vänner, och istället sitter jag här i snöriket och vantrivs. Det värsta är stoltheten. Oavsett hur dåligt jag trivs känns det som att jag omöjligt kan åka hem, just för att jag bestämt mig för detta. Jag kan ju inte springa hem med svansen mellan benen. Det känns jobbigt och ingenting är som jag tänkt mig det. Det är inte som restaurangbiträde jag ska arbeta, utan som någon typ av bartender, trots att jag har noll koll på allt sånt. Det känns jobbigt. Jag bor precis på det sättet som jag inte hade velat bo, mitt ute i ödemarken tillsammans med sex killar, där alla är helt olika mig. Det känns liksom inte jättebra. Som det är nu i början jobbar vi typ aldrig, vilket innebär att man hinner gå hemma med ångest och vantrivas, och jag önskar bara att vi kan komma igång nu. Jag vill jobba jobba jobba, så mycket det bara går och glömma allt liv runtomkring. Det var ju inte såhär jag ville ha det. Jag vill träffa alla dem som jag älskar nu direkt. Få krama om mamma och pappa, ligga i Tildas säng och kolla på Sunes jul och bara få glömma bort det här dumma påhittet att sitta i Sälen. Det var ju inte såhär jag skulle ha det. Vi skulle ju vara ett härligt gäng som alla bodde tillsammans och hade skitkul, inte såhär. Jag hade aldrig räknat med att man kunde sakna någon eller något så otroligt mycket som jag gör nu. Jag vill ju ha jul på riktigt. Imorgon är det dessutom premiär på lodgen, och som det är nu har jag ingen koll på någonting. Jag saknar ALV så att det gör ont i mig, vårt häng och gäng, alla rutiner och allt det som jag utan problem kunde. Jag saknar folket, stämmningen och snacket. Alla de människorna som betyder så otroligt mycket för mig, men istället för att kunna vara med dem så sitter jag fast här ute i ingenstanset. Idag har det snöat en massa också, och jag vill ingenting annat än att känna mig trygg igen, tillsammans med mamma och pappa. Jag vill bara vara liten just nu. Jag vill vara hemma, sitta i soffan tillsammans med mamma och pappa och bara mysa. Vakna i min säng och få en gomorronkram av mamma. Jag vill gosa Alfons och Lillsess, pussa dem på magen och bara mysa. Bara få känna mig trygg, älskad och uppskattad. Få vara liten och ledsen, ha rätt att må dåligt igen. Det värsta är också rent fysiskt, när alla andra pratar om hur de ska åka hem när vi är lediga tre dagar på rad och jag bara sitter här, och ingenting kan göra. Jag kommer inte hem om jag inte är ledig i minst fyra dagar i sträck. Minst. Det tar elva timmar att åka hem. ELVA timmar. Det är sjukt länge, och det är ingenting som jag kan göra bara sådär. Vill ju bara ha dem nära. Jag är ju också mammig, och det är först nu jag inser hur mycket jag älskar dem. Nu när jag inser att jag kommer sitta här fram till maj. Jag vill inte. Inte som det är nu. Just nu vill jag bara åka hem och leva det trygga hemmaisoffanlivet. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit. Det värsta är nog det psykiska. Vetskapen om att jag inte kan komma hem till dem jag älskar. Annars hade det ju inte varit några problem att stå ut, om jag hade vetat att det hade varit en vecka eller två, men nu vet jag att det rör sig om fem månader, och jag har inte ens varit här i en hel vecka. Det är tragiskt. Vill sitta med mamma och pappa i stugan igen och bara mysa. Få vara med dem, träffa dem. Krama dem. Jag skäms för att jag känner såhär, jag får ju inye göra det, eftersom det indirekt var jag som önskade det här. Jag kunde ha valt Branäs, det hade kunnat bli underbart, och det hade kunnat bli skit. Just nu känns allt bara skit. Jag vill känna folk, inte behöva lära känna. Jag vill bo bra, jag vill trivas, känna att jag har kontroll, just nu har jag ingenting. Det är vid såna här tillfällen jag märker hur starkt mitt kontrollbehov är. Maktlösheten är den absolut värsta känslan som finns. Att inte veta vad som gäller, att inte kunna alla sociala koder, att inte ha kontroll över situationen, utan bara förväntas glida med. På intervjuerna kändes ju allt så otroligt bra, men nu är allt bara kaos. De enda människorna jag sett är restaurangare, inte den typen av roliga människor som jag träffat tidigare. Inte den typ av människor som jag vill hänga med dygnet runt. Jag saknar trygghet och kärlek, från familj och vänner. Uppskattning och vetskapen om vad som förväntas av mig. Som det är nu vet jag bara att allt för mycket krävs. Jag skäms. Jag får ju inte ge upp. Jag måste ge det tid. Allt kommer tillslut. Jag vet det ju såväl, men just nu känns allt bara fel. Det är inte det här livet jag vill ha fram till maj 2014. Definitivt inte. Jag vill ju vara lycklig, ha riktigt roligt och må sådär bra som jag gjorde nästan hela sommaren. Få må bra. Visst, det är otroligt bra att testa på en hel massa nya saker, men just nu skriker min hjärna bara NEJ! Det är kortslutning och kontrollbehovet säger ifrån. Skriker. Vill inte vara med nu. Jag vill kunna situationen. Känna mig bekväm. Jag älskar utmaningar, på lagom nivå, men inte utmaningar som jag aldrig känner att jag kommer kunna hantera. Blanda drinkar. Hur i hela fridens namn gör man det. Festa? Så himla kul tycker jag ju inte ens att det är. Jag är en sån typisk tjejkvällsmänniska ju. Sitta i soffan och dricka vin och bara prata, älta och skratta. Det är vad jag älskar. Att vara ute och dansa, festa loss och vara galen, nej, det är inte riktigt min stil. Jag har inte det behovet, och det är inte det roligaste jag vet, men jag känner mig som en pensionär när jag säger det. Gammal som gatan, och sån vill jag ju inte vara. Vill ju bara känna att jag passar in, men som det är nu så gör jag verkligen inte det. Jag är fortfarande rädd för kalorierna i alkohol, vill inte för mitt liv bli fetare än vad jag redan är. Trots att jag ständigt säger att jag släppt ätstörningen så vet jag att den finns kvar, visserligen i liten mängd, men visst finns den. En slags trygghet. En väg till kontroll. Det är det som är så sjukt. Varför sitter jag ens här när jag lever med det kontrollbehov? Det enda jag kan svara på det är sommaren. Tack fina fina sommar och underbara ALV-gäng. Tack alla fina människor för att ni fanns i mitt liv, hjälpte mig växa och utvecklas. Tack för att jag fick vara en del av ert team. Jag älskar er. Det är så sant. Utan denna sommar hade jag aldrig varit där jag är idag. Utan denna sommar hade jag suttit i Uppsala och pluggat till apotekare, ett yrke jag egentligen inte alls vill ha. Verkligen inte. Fy sjutton vad tråkigt. Jag vill arbeta med människor. Med tankar, känslor och dess påverkan. Med hälsa. Med välmående, på ett eller annat sätt. Jag vill hjälpa andra människor att växa och utvecklas, att bli starka i sig själva, fast för att kunna hjälpa andra gäller det att själv vara stark och trygg. Veta vem man är och hur man mår. Känna sig själv och våga leva. På riktigt. Det är ju det som jag vill göra nu också, men det är så otroligt svårt. Jag vill bara få njuta, leva och älska, inte sitta fast i ett ångestmoln fyllt av sorg. Jag måste ändra min inställning, och själv välja mitt liv, hur nu det ska gå till. Jag måste bli positiv, jag vet att det gör allting så mycket enklare, men ändå är det så otroligt svårt. Hur gör man egentligen? Hur gör man egentligen för att må bra mer ofta än ibland? Att vara trygg och älska sitt liv. Jag vill ju så gärna kunna göra det, men får inte riktigt till det. Som det är nu sitter jag med dator, tv och musik, bara för att slippa känna mig så otroligt ensam. Jag vill vara en del av någonting större. Det finns ingenting som jag mår så dåligt av som ensamhet. Jag är en lagspelare, en lagspelare som kräver kontroll över andra. Något svår att spela med. Lite opålitlig. Lite falsk, men samtidigt så otroligt äkta. Just nu är jag så otroligt trött. Trött av alla intryck, men också trött på mig själv och det liv jag alltid lever. Så trött på min egen otrygghet och mitt behov av bekräftelse. Vill ju bara få känna mig nöjd, nöjd med mig själv utan omgivningens bekräftelse, sådär som jag kände i somras. Då när jag mådde så bra att jag inte trodde det var sant. Då när jag var lycklig.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag borde tycka att allt är himla bra och trivas som fisken i vattnet typ, men som det är nu känner jag mig bara malplacerad. Jag sitter på mitt rum, i min stuga och vet liksom inte vad jag ska ta mig för. Jag känner mig utanför och vet inte riktigt vad som förväntas utav mig. Det är så svårt. Intron på jobbet idag kändes hyfsat bra, förutom att typ ingen av dem som ska jobba på mitt jobb nu i vinter känns särskilt rolig alls. Alla var mest dryga och lite sådär frånvarande. Jag söker efter en A, eller en M. Vet att jag inte kommer jobba med dem mer, och att jag inte får jämföra nya jobbarkompisar med dem, men det är svårt. Alla känns på något sätt så otroligt dryga...

Fick nya svar från Vimmerby idag också, ska få va där jag ville och inte på det cafét där jag hamnade, vilket känns jätteskönt. Nu kan jag vara nöjd över mitt sommarjobb, och njuta av vetskapen att jag har arbete fram till den sista augusti. Trygghet, eller tråkighet, beroende på hur man ser det. Trivs så himla bra där, så jag är nöjd. Helt klart bästa arbetsplatsen jag varit på. Jag hoppas att denna också lever upp till mina krav och önskemål.

Var och badade idag också, efter introduktionen, bad utomhus i varmt vatten, saunavärld och så lite surf på det. En timmes konstant rolighet, tillsammans med T och D. Himla skojigt var det minsann, det piggade upp min annars ganska så deppiga dag. Jag saknar att ha någon att prata med dygnet runt, att ha någon som står en nära. T är den närmsta jag har, och frågan är ju hur pass väl jag känner henne. Jag har jobbat med henne i en vecka, och nu hänger jag efter henne konstant. Känns väl sådär, samtidigt som jag är så otroligt glad över att ha henne här. Pratade med A idag också, och med H. Jag saknar dem så otroligt mycket att det inte är klokt. Trodde aldrig att jag skulle sakna mina kompisar så sjukt mycket som jag faktiskt gör. Vill bara ha dem nära hela tiden, krama dem, flumma med dem, skratta med dem. De betyder så mycket. Jag älskar dem. Pratade med mor och far också, och med systern min. Saknar mina katter något enormt också, vill bara ha någon form av trygghet och närhet tillsammans med några av de jag älskar. Vill bara krama och skratta. Älska.

Jaha. Då var det första december och första advent, och för första gången i mitt liv har jag ingen som helst julstämning. Jag sitter i en stuga i Sälen, i en källarlägenhet som stinker gammal fylla trots vädring tillsammans med två skumma snubbar och vetskapen att jag ska bo här i fem månader. Det är jävligt lång tid. Just nu känns det ju sådär, men jag är ganska säker på att det kommer bli bättre med tiden. Jag saknar så himla många människor just nu. Vill bara vara dem nära, och det blir så uppenbart när man sitter ensam på en plats där man knappt känner en kotte. Visst, jag har ju Therese, men hur bra känner vi varandra egentligen?

Jag vill ha M här, en trygghet, en fin vän. Jag saknar henne, liksom jag saknar S och A och en hel massa annat fint folk. Jag vill träffa dem, krama dem och prata bort en hel massa tid med dem. Jag vill ha roligt, på riktigt. Förhoppningsvis kommer det bli så här också, åtminstone är det precis vad alla säger, men just nu känns det liksom lite deppigt. Saknar ALV lite, tänkte på maskeradfesten, på jobbjargongen och hela ALV-livet och känner hur mycket jag vill tillbaka dit igen, jag trivdes ju så himla bra. Jag vill jobba med Anna igen, med Maja och med en hel massa annat kul folk. Jag vill tillbaka. Jag saknar dem. Samtidigt vet jag att ingenting någonsin kommer bli som det var den här sommaren. Vi kommer aldrig jobba tillsammans igen, vårt lilla crew, och det känns lite jobbigt. Jag tycker ju så mycket om dem. Är så tacksam för att jag fått lära känna dem.

Åh. Jag vet inte om jag mår jättebra eller jättekonstigt nu. M ska sluta på jobbet och jag känner bara en tomhet. Nu är det E och jag som ska regera på jobbet, och frågan är hur vi ska lösa allt utan vår ledare. Det känns bara så konstigt. Jag kommer sakna henne så otroligt mycket. Hon är verkligen en av de förebilder som verkligen har betytt någonting i mitt liv. Iallafall i mitt liv just nu. Hon har varit en energigivare utan dess like, fått mig att inse mitt eget värde och hjälpt mig att hitta en del av min identitet. Jag har utvecklats så otroligt mycket i sommar. Känt att jag hittat väldigt mycket mer av mig själv. Så bra som jag mått denna sommar är det otroligt länge sedan jag gjorde senast. Det känns så dubbel. Samtidigt som jag är så himla tacksam för allt hon hjälpt mig med, blir jag så ledsen när jag vet att hon kommer sluta. Visst, jag klarar mig själv nu, men det har betytt mycket att ha henne. Jag vet att jag aldrig hade varit där jag är idag utan henne och utan denna sommaren. På något sätt vill jag få henne att förstå det, att inse hur värdefull hon varit för min självkänsla och självkännedom, men jag vet inte på vilket sätt jag ska förmedla det. Hon har många likheter med mig. Ärlighet. Hatar fjäsk. Rak och envis. Därför vet jag inte riktigt hur jag ska kunna nå fram till henne och få henne att förstå hur mycket hon har hjälpt mig. Hur tacksam jag är utan att det blir fel. Utan henne och några andra hade jag knappast varit där jag är idag, då hade jag fortfarande suttit fast i min självdestruktiva spiral.
Ett mejl jag skickade till en god vän häromdagen...

Shit också vad mitt liv känns skumt just nu, samtidigt så känner jag att beslutet att inte plugga är det bästa beslut jag någonsin fattat i hela mitt liv. Det känns verkligen som att jag har utvecklats en hel massa som människa bara genom att fatta det beslutet och leva utan prestationspressen de här månaderna. Det var länge sedan jag mådde så bra som jag har gjort den här sommaren och hösten liksom. Bara insikten om att mitt liv faktiskt är mitt liv, och att det bara är jag som måste bestämma vad det ska bli av det, liksom insikten om att livet inte kretsar kring prestige och kring att uppnå saker som andra kan vara stolta över, utan snarare kring att må bra, vara lycklig och känna sig nöjd över sig själv och sin egen insats känns så himla bra. Det känns liksom som att jag blivit en hel massa år visare på denna sommar, liksom att jag lärt mig väldigt mycket mer om mig själv.

Jag skulle tro att mina kollegor (världens bästa) har ett finger med i spelet, bara det här att alltid känna sig uppskattad för den man är och inte för det man gör, att få höra att någon man ser upp till ser sig själv i en, och veta att människor tror på en och verkligen vill ha en i sin närhet. Att få umgås med människor som verkligen ger energi och inte bara tar varje dag har verkligen betytt massor. På något sätt känner jag mig bara så himla nöjd och stolt över mig själv över min personliga utveckling. Att inse sitt eget värde är bland det häftigaste jag någonsin gjort.

Haha hjälp vad jag skriver, men just nu är jag inne i en sån himla måbraperiod när jag verkligen inser hur tacksam jag är över det som hänt. Att jag faktiskt litar på mig själv och vet att jag duger genom att bara vara den jag är. Bara det att verkligen ha kunnat vara sig själv och visat sitt rätta jag under hela sommaren betyder så himla mycket. Virriga kaosmalin som på något sätt ändå har en hel massa koll men är ganska så galen. Himlans roligt i vilket fall som.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen, för samtidigt som jag mår bättre än någonsin på vissa sätt, känns det som om jag kommit in i en period av lite sämre mående igen. Kanske beror det på att jag jobbar så lite, och att jag håller på att gå in i någon form av orosdepression. Eller beror det på livet i allmänhet. Jag vet inte riktigt vad faktiskt, mer än att det är jobbigt att inte till fullt ut kunna njuta av situationer som jag tidigare mått så himla bra i. Kanske beror det på att M vill sluta och att jag då isåfall blir ensam kvar på jobbet, med vetskapen om att ingenting kommer bli likadant då? Kanske är det det. I vilket fall som börjar ensamheten på fritiden komma ikapp mig. Jag behöver mina vänner. Jag behöver en konkret sysselsättning. Gymmet har varit min räddning denna veckan, liksom R som jag besökte i hennes nya stad. Jag saknar dem så otroligt mycket, nästan så det gör ont. Jag har ett mycket stort socialt behov, och att vara helt utan dem nu gör ondare än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig. Att leva ensam. Utan vännerna att prata med är jobbigt...

En dag på jobbet kan vara så otroligt olika beroende på vem man jobbar med. Idag var det jag och M som regerade, eller kanske snarare var arga på chefen tillsammans och diskuterade en hel massa saker. Det är så skönt att prata med henne, hennes ärlighet gör mig alltid lika glad. Idag blev det sommarkänslor, uppväxter, tonår och lite annat som pratades om, och att verkligen känna att jag kunde berätta för henne om hur jag mått betydde så himla mycket. Att hon lyssnar. Att hon gång på gång konstaterar att vi är så lika, att hon ser en yngre version av sig själv i mig, och på något sätt ger det mig så himla mycket hopp och en enorm vilja att verkligen vilja leva livet på riktigt. Vi var förbannade på samhället och idealen inom arbete ihop, och på något sätt kändes det bara så himla skönt. När hon berättade att hon inte blev förvånad blev det på något sätt en sådan bekräftelse. Det allra finaste är ju att få höra att man är lik sin förebild. Det betyder bara så otroligt mycket.

Känner lite att jag behöver skriva av mig igen, som vanligt. Dagarna har gått och jag har hunnit göra en hel massa faktiskt, både roliga och jobbiga saker. I fredags jobbade jag till exempel den dagen som jag trodde var min sista jobbdag, vilket var ganska tungt. Särskilt med tanke på att jag inte kunde säga hejdå till Maja, som var sjuk. Taskigt läge liksom. Dock blev det en heldag, jag fick nämligen jobba både öppning och stängning, vilket är en upplevelse i sig. Dock fick jag under lördagen ett telefonsamtal från Maja, som undrade om jag inte ville arbeta mer, och senare ett samtal från personalavdelningen om att jag kunde hoppa in som resurs om jag ville, vilket jag minst sagt blev glad över. Sista dagen på saltis är alltså inte gjord än.
Jag har dessutom hunnit med att fatta beslutet att plugget får vänta, vilket känns som det bästa jag gjort i hela mitt liv. Förutom mer tid på saltis innebär det också en möjlighet att säsonga, och de intervjuerna och ansökningarna är i full gång nu, och jag hoppas hoppas och hoppas på ett positivt resultat. Världens roligaste vinter typ. Ifall jag får jobb vill säga. I övrigt har jag också hunnit ringa till lilla lägenhetsvärden och berättat om mina tankar, hunnit jobba, haft tusenfaldig ångest men också världens största lättnad. Jag har hunnit äta middag med finaste jobbarkompisarna och helt och hållet kämpat för att njuta av livet. Det går bra nu.

Jag har haft några så otroligt fina dagar nu, så fina att det nästan gör ont i mig när jag tänker på hur bra jag mår just nu. Har jag verkligen rätt att må så bra? Jo, just nu anser jag faktiskt att jag har det, iallafall i några dagar till, liksom för att ta igen en massa jobbigt typ. Sofia och jag pratade om det häromdagen, efter en underbar kväll med film och musik, hur mycket man egentligen har gått igenom utan att man tänker på det. Att man kanske egentligen är lite stark som klarat av så himla mycket. Kanske iallafall liiite stark?

Jag menar, det är ändå en ganska bra resa när jag tänker efter. När jag läste i en dagbok ifrån förra våren, alltså från för drygt ett och ett halvt år sedan, och jag kan bara konstatera att jag kommit så otroligt långt. Att jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde då. För jag är lyckligare nu. När jag läste om mattankar som idag inte längre är alls så tydliga, om ångest som skrek så högt om min uppmärksamhet och om tvångsträning för att lindra och kunna komma till ro. Det känns bara så otroligt långt ifrån den verklighet som jag lever i just nu. En verklighet som jag för första gången på nästan fem år mår bra i. Jag blir stolt över min resa, för den har innehållit så mycket mer än bara vanliga tonårsproblem. En resa från mobboffer till självständig, från tystlåten till pratglad, från blyg till social. Deprimerad till lycklig, det allra största steget av dem alla. Just nu är jag verkligen det. Lycklig, just för att jag mår bra.

Kommentarer som "Du jobbar toppen, och jag skulle aldrig tveka till att ha dig som chef, du säger vad du tycker och tänker, är ärlig och kan säga ifrån. Det gillas!". "Du, osocial, knappast! Du är otroligt utåtriktad, en riktig pajas, långt ifrån blyg." "Förstår du nu varför jag känner igen mig så himla mycket i dig?"
får mitt hjärta att smälta fullständigt. Jag blir så otroligt glad. Att få höra att man är lik sin förebild, att förebilden dessutom känner igen sig i en, det gör mig minst sagt lycklig. Lycklig och tacksam över att få ha så fina människor i min närhet. Behöver man ens förklara varför man trivs då?

Åh, jag vet egentligen inte varför jag skriver så himla mycket just nu. På något sätt måste jag bara få ner alla de där orden som simmar runt inom mig och verkligen liksom släppa taget om dem för ett tag. Det skulle bli för mycket annars. För stor del av mig som lever i "måbrabubblan", vilket jag minst sagt inte är van vid. Jag får uppmärksamhet för den jag är, och det gör mig så himla glad. Jag är någon, inte bara ett resultat eller liknande. Förra veckan var en helt underbar vecka, det var en vecka fullspäckad från morgon till kväll i stort sett alla dagarna. På tisdagen var det middag med jobbet, som var himlans trevligt och verkligen energigivande. Vi höll till på bryggan och pratade om en hel massa. Det är sådana kvällar som gör att man verkligen orkar ett tag till. Innan dess hade Evelina och jag dessutom fått göra rent riden, där någon kissat, vilket minst sagt var en upplevelse i sig. Onsdagen var också det en himla fin dag med jobb och gyllene tider på kvällen tillsammans med mamma, moster och kusin. Mysigt, sommarstämning och ett väldigt drag för att vara idoler från 78. Imponerande och en perfekt sommarupplevelse. Konsertkvällar mitt i sommaren är bland det bästa som finns. Torsdagen innebar också den jobb, men med lite åska och regn, och en hel massa kunder. Efter det svidade jag och Evelina om till de snyggaste hippiesarna som sett Vimmerbys gator, och hade personalfest på jobbet. Roligt, efterlängtat och livat. Dock kan konstateras att jobbets musiksmak är fast i början av åttiotalet. Efter nyckelkaos och en hel massa krångel kom jag tillslut hem. Fredagen spenderades på fina ALV tillsammans med syster, en helt underbar dag. Får man trivas så bra någonstans egentligen?
På kvällen väntades grillmys och en hel massa prat med mina finaste körtjejer, också det otroligt uppskattat. Som jag har saknat dem. Helt klart en av världens bästa veckor!

Ibland kan vissa ord göra en så otroligt glad. Ord som kanske inte betyder sådär värstans mycket när den som säger dem gör det, men som för mig kan betyda i stort sett hur mycket som helst. Ord som saknar mening och betydelse för alla andra, men som kan lysa upp hela min tråkiga dag. Ord som man vet är sådär brutalt ärliga. Ett litet skämtsamt "du har fått min roll, alltså den rollen jag hade förra sommaren" kan betyda så himlans mycket, trots att jag vet att rollen jag fått är som den alla jäklas med. Likaså "Vi är himla lika du och jag, du är också sådär effektiv, man vet att saker blir gjorda snabbt och direkt om man ber dig om någonting. Jag antar att du är impulsiv och rastlös också, det är jag." Ord som passar in så perfekt på mig själv, och att få höra dem från en av sina största förebilder på jobbet kan inte annat än göra mig lycklig. Nöjd. Jag blir så glad, och orden från henne är de enda jag kan ta in, just för att jag vet hur ärlig hon är. Precis sådär ärlig som jag själv är. Varför hymla med någonting?

Att ha beslutsångest och en inre panik över vad som egentligen ska hända med mitt liv är ingen hit. Efter en minst sagt intensiv och himlans rolig vecka sitter jag här, med tankar som springer fram och tillbaka och har helt enkelt inte en aning om vad jag ska ta mig för under det kommande året. Tankarna springer fram och tillbaka, och jag blir helt seriöst orolig för mig själv. Jag är oftast en impulsiv människa, ska jag göra någonting ska det göras direkt. Velar jag är det mest för velandets skull, jag har i princip alltid själv bestämt mig för vad jag ska göra redan innan jag börjar vela. Den här gången är det annorlunda. Jag vet verkligen inte. Känner mig tom, ensam och helt fastlåst i vilket beslut jag än väljer. Just nu känner jag mer än någonsin att jag verkligen behöver ett sabbatsår. Jag tror jag behöver göra någonting annat, att leva lite och komma ifatt mitt liv lite känns viktigt och jag känner att jag verkligen behöver växa som människa innan jag börjar plugga. Växa och utvecklas och förhoppningsvis upptäcka lite mer om vem jag vill vara. Att bli vuxen tror jag behövs innan jag ska känna mig redo.

Just nu längtar jag efter en volontärresa, efter att få känna mig behövd och meningsfull, men också efter en säsong i sälen eller liknande. Jag vill göra någonting roligt, utvecklande och välbehövligt. Att jobba lite utan allt för hög press känns som det bästa alternativet. Att känna att någonting är roligt och utvecklande, att jag kan koppla av men ändå trivas. Jag har absolut ingen motivation till plugg just nu, och är mer och mer inne i någon form av känsla att ett år mer eller mindre inte spelar någon större roll. Jag kommer inte bli särskilt mycket lyckligare av att vara färdig när jag är 24 istället för när jag är 25. Jag kommer liksom vara gammal i vilket fall som... Just nu känner jag bara en enorm motivation och längtan efter någonting annat. Jag vill uppleva något, se något nytt och lära mig en hel massa nytt om mig själv. Det är verkligen saker som jag längtar efter.

Frågan är hur ett beslut ska kunna fattas? Det känns som att jag behöver mer kött på benen för att vara säker på mitt val, och just nu vet jag att det verkligen kommer ta tid innan jag vet säkert vad som ska göras. Det är bråttom och mina val måste gå fort... Ångesten är tung, och jag vill verkligen veta vad som göras skall...

Att känna tacksamhet, att själv kunna märka att jag utvecklas och faktiskt vill komma framåt är egentligen ovanliga känslor i mitt liv, men just nu är jag inne i en stor sådan period. Jag är otroligt tacksam över mitt jobb. De andra som jobbar där fyller verkligen mina dagar med en hel massa glädje, och det är sällan jag har tråkigt längre än några sekunder i sträck. Som M sa idag, skillnaden mellan första dagarna och nu märks främst när hela arbetsdagen går ut på att jäklas med varandra så mycket som det bara är möjligt. Det var klockrent sagt, för så är det verkligen. Nu känner vi varandra på ett helt annats sätt. Långt ifrån bra, men på ett sätt som gör att man kan skratta och ha det otroligt roligt tillsammans. Det betyder så mycket för mig. Att vara en i gänget, att känna att jag är minst lika mycket värd som alla andra, att jag uppskattas för det som jag gör och att människor ser mig för den jag är. Varje dag på jobbet är rolig, jag vet att jag gör mitt allra bästa i nästan alla situationer och jag tror att mina arbetsledare ser det också. Jag känner att jag är inne i en positiv cirkel just nu, och på det stora hela trivs jag ganska så bra med livet och vad som händer runt omkring. Jag vill utvecklas som person och M är en väldigt stor förebild för mig, för att visa att man kan ta plats utan att vara jobbig. Jag vill våga synas, höras och märkas, men det är ju så svårt. Hennes ord och agerande ger mig iallafall en del utav det modet, och det får mig att känna mig trygg. Hon sprider så mycket trygghet på jobbet, med sitt brutalt ärliga sätt och sina ord (och inga visor). Det får mig att känna mig sedd, och det hjälper mig att må bra. Att prata med människor som ger så mycket mer än de tar känns som någonting jag inte varit förunnad på otroligt länge. Det är jag väldigt tacksam för.

I övrigt är jag fullt inspirerad av en lista på saker att göra innan jag dör typ. Att skriva en bok är en utav de sakerna. Inte någon låpig och larvig bok, utan någonting meningsfullt. Att vara smal och må bra både fysiskt och psykiskt är en annan punkt. på den listan, likaså att växa som människa, att våga, att resa till Sydafrika, att lära mig danska, att bo utomlands, att vara lycklig och så mycket mer. Jag vill leva på riktigt nu, och jag tror att den här sommaren har varit en riktigt bra start till det. Det är ju nu som jag verkligen får smaka på livet på ett nytt sätt. Jag är så tacksam!

Känner mig på något sätt så ledsen, besviken och tom idag. Egentligen är det ingenting nytt för just idag, men just nu var det ett tag sedan. Det har varit så fullt upp nu så länge att jag inte ens hunnit reflektera över allt som hänt, men just idag finns tiden. Nu när jag sitter ensam på min altan med katter som enda sällskap, medan vännerna är på konsert. En konsert som jag så gärna hade velat vara med på. Som tanken var att jag skulle vara med på. Stå där mitt i publikhavet, känna glädjen, lyckan, sjunga med i varenda textrad, vara hög som ett hus på livets heroin och bara njuta av livet. Älska livet just som det var i det ögonblicket. Istället slutade det såhär. Inte riktigt lika underbart, utan bara fyllt av ren ångest. Ångest över allt som hänt, alla lögner, allt tungt tidigare, men också ångest över saker som händer just nu. Att veta att jag bara har tre veckor kvar på sommarjobbet, ett jobb som jag verkligen trivs på känns tungt. Att veta att jag kanske inte kommer träffa flera av de människorna igen känns på något vis så himla hårt, vi är ju ett så grymt gäng. Att få prata skit, skämta om helt störda saker och ha det grymt roligt på jobbet känns som något utöver det vanliga. Att dessutom känna att man verkligen är uppskattad för vad man gör, säger, tycker och tänker känns så himla bra. Den där bekräftelsen. Vi behöver den alla, kanske sådana som jag behöver den allra mest, vi som är som mest kritiska till oss själva. Maja säger att jag måste ta åt mig, att hon aldrig skulle säga något om det inte var sant, och jag tror henne, men ändå kan jag omöjligt ta in hennes ord, hennes beröm, hennes stolthet. Jag vet bara att jag kommer sakna henne och många andra när den här sommaren är över, och att just dessa saker gör mig så himla taggad på ännu en sommar där nästa år, och nästa igen. För jag älskar ju människorna.

Samtidigt just nu har jag sådan ångest över hur misslyckad hela jag är. Jag väljer att plugga när jag egentligen vill säsonga, bara för att jag är för feg för att ta ett annat beslut. Pluggandet är så enkelt, en trygghet jag känt till i så många år, någonting jag väljer för att jag iallafall kan gissa hur det ska bli. Trots att jag ser fram emot det, tycker att det känns roligt och spännande, så kan jag inte släppa tanken på en vinter i fjällen. Tänk att få släppa ut den där roliga sidan av mig, den som visas på jobbet. Den energirika sidan, den som för att jag kallas för hoppetossa och frökenfräken, inte på något hårt sätt, utan med ett skratt i rösten. Den sidan som får mig att känna mig fri. Att få vara den Linna, och inte bara den Linna som mina vänner känner till. Den kontrollerade, den jag har varit så länge jag kan minnas i deras sällskap. Det är svårt att byta roll, svårare än så mycket annat, och även om jag inget annat vill än att bara få bli någon annan, få fram min andra sida till fullo, så är det svårare än så mycket annat.

Jag undrar vad jag gjort med mitt liv. Vart alla de där festerna under gymnasiet, alla de där fyllorna, alla de där vännerna, killarna, minnena? Bara ett moln av ångest och tyngd. Visst kan jag minnas glädje, men i stort sett all den glädjen kommer från tvåan. Det magiska året. Det lyckligaste året. Det friskaste av dem alla. Åh, egentligen flumskriver jag verkligen på den här bloggen, skriver för att försöka reda ut mitt trassliga liv men det går inget vidare. Vissa dagar är bra dagar, dagar då jag kan se en framtid, ett liv som jag vill leva, ett yrke jag vill ha och kan trivas med, medan dagen efter är nattsvart, tung och hård. En sorg över alla förlorade dagar, tillsammans med vetskapen om att ännu fler förloras hela tiden. Förloras i ältandet och ångesten. I paniken och självhatet, liksom i oförmågan att ta in att till och med jag kan vara bra. Jag vet att det är dags att börja lyssna på Majas ord, men ändå är de så himla svåra att ta in.

Känslan av längtan efter någonting, efter någon. En längtan, en saknad efter någon som egentligen inte finns. Inte i mitt liv iallafall. Jag vet att jag kan låtsas vara stark i mig själv, att jag är en självständig tjej som med lite vilja klarar det allra mesta. Feminist, socialdemokrat och relativt säker på mina egna åsikter och tankar. Jag har mycket. Vänner, fina betyg och framtidsplaner, jobb som jag trivs med, en familj som jag älskar, katter som betyder massor... ja, och ändå saknar jag någon. Någon med sådär lagom breda axlar och lagom mörk röst. Med lite skäggstubb, bruna ögon och en rygg att dö för, ett bröst att vila mot och en axel att luta sig mot när allt känns mörkt och otäckt. Någon på ens egen sida. En kind att stryka med handen över, ett hår att rufsa till, en näsas konturer att följa med fingertoppen. Jag saknar honom, vem han nu är. Den stora kärleken, eller kanske den lilla. Kärleken i vilket fall som. Mannen med skönheten inom sig, som kan visa känslor, och hantera andra människors känslor. Mannen som jag saknar så mycket att det gör ont i mig ibland.

Det kommer i perioder. När JAG mår bättre psykiskt finns det också plats för saknaden, för tankarna på någonting annat än det här, på den där trygga ryggen. Det är så stor skillnad på bra och dålig från mig där. När jag mår bra kan jag känna den saknaden, har inte fullt upp med mig själv och mina känslor som ständigt spelar mig ett spratt, utan jag kan tänka på honom, honom som jag saknar så himla mycket utan att ens ha mött honom. Energin till saknaden finns, jag känner mig så äckligt normal. Det är alltid bara när jag mår bra tankarna har plats. På honom, på livet som jag vill leva, som jag faktiskt längtar efter. Jag som aldrig trodde att jag skulle vilja leva så.

Just nu känns livet bara så otroligt tungt, och jag har inte en aning om varför. Det är ju nu jag ska vara fri, må bra och leva studentens lyckliga dagar. Istället gråter jag mig till sömns om kvällarna, vrider mig i ångest, och har svårt att fokusera på ens de enklaste saker, eftersom ångesten ständigt väljer att göra sig påmind. Jag är fylld av skam, ständigt denna känsla av att skämmas. Skam över att vara för frisk för att vara sjuk, och för sjuk för att vara frisk. Skammen över ett leende på mina läppar, ett leende som jag knappast är värd, av att förstöra någonting för någon annan, över att inte vara tillräckligt stark i mig själv, knappast vara den jag vill vara. Jag vill ju så mycket mer med mitt liv. Det var ju inte såhär allt skulle bli. Det var ju inte såhär jag skulle leva.

Det har varit många avsked nu på senare tid, och jag vet att dessa påverkar mig väldigt negativt. Likaså känslan av stor stress under en längre period, och nu den totala avsaknaden av den. Tiden som finns till att fundera över mitt liv, till att ångra, hata, och älska. Se på mig själv med de kritiskt granskande ögonen, de som är allra farligast för mig själv och mitt liv. Jag vet att jag har ett destruktivt sätt att se på mig själv och mitt liv, samtidigt så intalar jag mig konstant att det enbart är ett normalt beteende, ett klassiskt kritiskt granskande av mig själv, som inte leder till några negativa konsekvenser. Egentligen är jag så otroligt blåst. 

Det gör ont i mig att allt är över, att det idag var exakt en vecka sedan jag tog studenten, en enda vecka sedan jag lämnade min stora trygghet sedan tre år tillbaka. Min fina skola och mina fina vänner. Känslan av att sitta där framme, i studentmössa och vit klänning och ta emot flera fina stipendier kändes underbar, likaså känslan av att tillsammans med klassen få skrika och hoppa runt på ett flak genom staden. Balen var också den svårslagen, trots att jag inte klarade av att se mig i spegeln på hela kvällen, inte om inte ångesten skulle utlösas fullständigt. Håkanhelgen i Göteborg med finaste Fia var också den helt bäst, och så kom den där dagen slutligen. Studenten. Den delen av mitt liv som jag aldrig skulle få uppleva, den dagen då jag i alla mina svarta tankar redan var försvunnen, förintad, borta. Det kändes ångestfyllt. Att veta att man sedan så länge vetat att man inte skulle leva en viss dag, och sedan uppleva den är jobbigt, men samtidigt finns glädjen och lättnaden. Har jag överlevt så här länge mitt i ångestens svärta, ska jag nog klara av ett tag till. Jag mår ju så mycket bättre nu.

Jag har dessutom börjat jobba, och är iväg långa dagar för en kass lön, men riktigt roligt, ja, det har jag. Det är ett fint gäng, och jag är en del utav allting. Det känns himla bra. Jag känner mig meningsfull, känner att folk uppskattar mig, och tror att jag är viktig. Bara det räcker. Dock kommer den där lilla ångeströsten hela tiden, och berättar för mig att jag inte är värd någonting, ingenting alls. Att jag inte syns eller finns, att människor bara pratar och är trevliga mot mig för att de måste...

Sitter fast i meningslöshetens tomrum och kan inte hitta någonting som får mig att vilja gå vidare. Tomrummet,  platsen där min blotta existens gör så ont att jag knappt kan tackla det, är den enda känslan och platsen som jag är värd, det är här jag hör hemma. Jag ska plågas, pinas och skadas. Utav mig själv eller utav andra spelar ingen roll, inte så länge det gör ont. Samtidigt är jag livrädd för smärta, vill inte känna trots att jag vet att jag måste. Jag kommer ingen vart som det är nu, står bara och trampar i mina egna rädslor, fast och klarar inte av att gå vidare. Låtsas att jag lever, att jag har ett liv, men har egentligen ingenting att leva för. Känner mig ständigt så patetisk, så tragisk. Vad är det här egentligen för verklighet? Folk säger att allt är bra nu, att det jobbiga är över och att jag kan blicka framåt. Framåt mot vad, frågar jag då. Mot livet, verkligheten och meningen, får jag till svar. Vilken mening? Hur är det tänkt att man ska kunna hitta den?

Livet, vad innebär det egentligen att leva? När kampen inte längre kretsar kring psykisk överlevnad har allt blivit så mycket svårare. Hur ska man leva, och hur ska jag leva? Vad är kriterierna för att kallas levande? Jag hoppas inte att jag lever i ordets rätta bemärkelse just nu, för isåfall är livet otroligt meningslöst. Det är mörkt, otryggt och jobbigt. Jag vill inte att mitt liv ska se ut så, jag vill vara fri. Fri och trygg i mig själv. Säker på mitt liv och min vilja, inte gå runt såhär i ambivalensens grådisiga universum. Det är inte det livet jag väntat mig, förväntat mig, drömt om. Sjukdomen gav mig en ursäkt till att inte leva, till att vara frånvarande och befinna mig någon annanstans. När inte längre den finns att skylla på står jag ensam, övergiven och tom. Jag tappade ju den trygghet jag fått, den säkerheten som jag med hjälp av den byggt upp. Min plats, mitt liv och min nya verklighet. Platsen där det är tänkt att jag ska befinna mig, var ligger den? Existerar den ens? Antagligen inte. Jag tror inte att tanken är att jag ska leva. Det kan omöjligt vara så. Jag menar, om det hade varit tänkt att livet skulle vara öppet för mig, varför gör det då så otroligt ont att bara existera?

Livet är ganska svårt just nu, samtidigt som det egentligen borde vara enklare än någonsin. Ätstörningen och jag är inte ett längre, vi är två ytterst olika individer, men tyvärr så påverkar vi varandra i allra högsta grad. Min familj övervakar inte längre varenda steg jag tar, jag kan träna utan att veta exakt hur mycket och hur länge, jag klarar av att småäta, att äta glass, godis och kakor (dock med ångest, men ändå) och jag kan umgås med mina vänner relativt bekymmerslöst. Ändå är det någonting som inte stämmer. Ätstörningen finns där i bakhuvudet hela tiden, men det är någonting mer. Någonting som gör hela min tillvaro jobbig, och samtidigt får den att kännas så meningslös. Någonting som gör så ont att det inte går att förklara. Kanske är det den där känslan av att livet rinner ifrån mig, att jag inte klarar av att hålla det kvar. Kanske är det vetskapen om alla de år som gått förlorade, som bara försvunnit ur mitt liv och aldrig någonsin kan komma tillbaka. Eller är det kanske vetskapen att jag fortsätter förstöra mitt liv, hela tiden, som gör så otroligt ont? Jag vet egentligen inte vilket, mitt humör och mitt mående varierar så mycket att det inte är klokt. Ena sekunden älskar jag livet, är positiv, har framtidsutsikter, drömmar och visioner. Andra sekunden är allting nattsvart. Jag ser ingen framtid, ingen mening och absolut inget liv. Jag kan lika gärna gå och gömma mig, dö, försvinna på direkten. Stunderna när jag mår bra får mig att hoppas, att tro på meningsfullheten i livet igen. Stunderna av mörker får mig att må sämre än det bara borde vara möjligt. Jag känner mig så dubbel. Så otroligt falsk. Frånvarande i mitt eget liv, och andra sekunden livs levande, till trehundra procent. Ena dagen kan jag cykla nästan fyra mil, skriva massa sidor psykologi, prata i telefon, gå på promenader, baka, vara i skolan och hinna med i stort sett allting jag vill. Andra dagar orkar jag knappt gå upp ur sängen. Vill det inte ens, hur roliga saker som än väntar mig. Jag saknar energi, motivation och livslust. Klarar inte av att bre en macka utan att fundera på hur jag ska kunna skada mig själv, plåga mig psykiskt. Jag som trodde att jag skulle må bra så fort jag och ätstörningen inte var ett. Istället känns alls nästan värre. Då fanns ju en förklaring, en ursäkt. Idag finns ingenting. Absolut ingenting.
Att vakna ett på natten i full ångest helt utan anledning, att gråtande somna på kvällen, att tackla minsta motgång som ett personligt hat. Det är jobbigt och svårt, och jag vill verkligen inte acceptera att det är så mitt liv ska se ut. Inte när jag vet att jag andra dagar kan vakna halv fem på morgonen, pigg som en lärka och så nyfiken på livet som det bara går. Då när viljan att ta igen alla de år jag missat finns. Då när motivationen får mig att älska allt och alla. Idag var en sådan dag från början. Glädjen över en ny liten kisse, motivationen för att cykla och upptäcka mitt land (notera landet, inte ett nytt land), och att se världen och solen ännu en dag. Nu har allt vänt. Jag kan omöjligt känna någon form av motivation inför att vännerna ska komma ikväll, känner akut och fruktansvärd ångest inför det faktum att någon ska komma till mig, se mig, höra mig, möta min blick. Rädsla. Ångest. Allmän smärta, helt utan naturlig förklaring. Min vardag i en ambivalent värld.

Jag känner att jag behöver skriva just nu, bara skriva av mig. Få ur mig all min ångest, mitt självhat och min inre panik. Egentligen vill jag inte ens skriva, utan skrika. Bara låta omvärlden få höra vad det verkligen är som plågar mig, som ständigt tynger mitt hjärta. Att livet inte alltid är sådär enkelt som det ser ut, sådär smidigt som alla tror. Att jag klarar mig fint, mår bra. Så få vet om vad som gömmer sig inom mig. Ingen mer än jag själv. Mitt liv är mitt och jag tror på att lösa sina egna problem, att ingen tjänar på att jag beklagar mig. Ändå blir det så svårt. Andra klagar, gnäller och går mig på nerverna. Tycker synd om sig själva och skriker ständigt ut sina bekymmer. Samtidigt blir jag anklagad för att inte förstå, eftersom mitt liv ju är så enkelt. Enkelt. Det gör ont i mig att höra, att veta, att förstå. Hur lite omvärlden ser och märker. Samtidigt är det en lättnad. Jag kan omöjligt tycka synd om mig själv, det är ju jag själv som valt mitt liv och då också jag som måste ta konsekvenserna. Det kan tyckas hårt, man väljer ju aldrig en sjukdom, men det är min verklighet. När alla gnäller över hur mycket det har att göra och hur jobbigt allt är känner jag ofta att jag bara vill slå till dem. De skulle bara veta. De slipper ju iallafall kriga mot en förbannad ätstörning och en jobbig depression. Det är inte det livet jag drömt om att leva, men det är ju som sagt min verklighet. Jag har inga alternativ, mer än att genomleva det. Överleva. Kämpa och gå vidare, trots omvärldens oförstånd. För ätstörningar har ju bara smala människor. Deprimerade kan ju aldrig le.

Idag känner jag ett extremt Jag är en dålig människa hat mot mig själv. Den där känslan av att jag är vidrig både till utseende och beteende. En jävla gris. Någon som bluffar, lurar och ljuger sig till egna fördelar. Det är ju inte den människan som jag vill vara. Inte alls den tjejen. Jag vill ju vara ärligheten själv. Uppfylla de förväntningar som finns på mig utifrån, vara alla till lags. Precis alla andra vill jag duga inför. Jag vill ju vara tillräckligt god för dem, och för att vara det, krävs att de alla är nöjda med mig, mitt beteende och mina prestationer. Så är det inte idag. Jag har fått kritik för mitt beteende. Välförtjänt kritik, som jag helt och hållet var beredd på att få. Ändå gör det så ont att höra, så ont att veta att någonting gått så fel. Jag mår dåligt av bara tanken. Den plågar mig något extremt. Jag är en usel människa som betett mig så, som förtjänar kritiken. Vidrig. Äcklande. Avskyvärd. Nu är det bara för mig att ta mitt straff.

Att vara rädd för livet, det är inget positivt tyvärr. Till och med jävligt dumt faktiskt. Det är nu, när jag sitter här, fortfarande livrädd för att leva, som jag verkligen inser allt jag både har missat och missar just nu. Allt som jag är för rädd för, för liten till sinnet för att göra och gå igenom. För feg för att leva på riktigt, och alldeles för feg för att dö, även om det ibland varit min högsta önskan. Det är egentligen inget liv.

Jag vill också kunna vara spontan, göra oplanerade saker, kunna leva utan att ständigt gå runt med den där klumpen i magen. Med demonen som bekräftar att jag inte är värd ett skit. Men samtidigt är det min verklighet, det liv jag är värd, så egentligen kan jag bara tacka och ta emot. Be om ursäkt för att jag är en sådan vidrig människa och vänta på någonting bättre. Bete mig bättre för att förtjäna någonting bättre. Det är det enda jag kan göra i mitt liv. Eller acceptera mitt öde typ. Fast det känns som en så otroligt tråkig lösning. Jag vill ju leva lyckligt.

Leva. Liv. Levande. Livet. Sådana där ord som jag har svårt för. Egentligen så otroligt vackra. Det fanns en period när jag verkligen kände mig så. Levande. Fylld av liv. Levde livet. Då, den där korta perioden då jag verkligen njöt av större delen av tiden, funderade på framtiden och hade både drömmar och visioner. Det känns så länge sedan just nu. Så avlägset och fruktansvärt långt borta. Ändå är det inte milslångt avstånd från den tiden. Jag har inte vandrat tusen steg framåt och mött en annan verklighet. Snarare backat några få steg, fastnat i gyttjan, i smärtan och allt det där svåra som inte vill annat än hålla mig kvar. Kvar i olyckan, självföraktet och drömmen om egen förintelse. Allt det där jag egentligen bara vill lämna bakom mig och gå vidare från. Ändå är det så fruktansvärt svårt. Jag vet inte vilket liv jag egentligen är värd. Min inre röst berättar att det är just här jag ska leva, att jag inte förtjänar någonting bättre än allt det här svåra, medan andra säger att alla har rätt till ett värdigt liv. Att det liv jag lever just nu knappast är värdigt psykiskt. Frågan är vem som avgör vad som är värdigt eller inte. Är det du eller jag, eller någon helt annan? Vem har rätten att säga att en annan människas liv inte är värdigt, om människan som lever livet är säker på att den lever det liv som just han eller hon förtjänar?

Jag sitter här, försöker få andra människor att verkligen förstå hur viktiga de är, både i mitt liv och i alla andras liv, ändå kan jag inte se att jag själv har något som helst eget värde. Jag skriver ner texter om hur värdefull han är, min vän som jag ibland är så orolig för så att jag ska spricka, men inser inte själv att texten bör gälla även mig. Varför ska det vara så svårt att inse det egentligen?

Jag är vuxen. Arton år och några extra månader. Jag har körkort, extrajobb och sommarjobb. Egen ekonomi, egen planering och en alldeles egen framtid. Jag har vänner och fiender, ansvar och förpliktelser. Krav. Massor med krav, både från min egen sida och från omgivningen. Jag är arton år och ändå ett litet barn. Det lilla barnet som söker trygghet och bekräftelse. Det lilla barnet som inget hellre vill än att känna sig älskad.

Dagarna känns ofta så konstiga, jag kan inte bestämma om någonting i mitt liv går bra eller dåligt just nu. Jag har totalt förlorat all motivation till att plugga, studera och utvecklas, och har istället bara ork för att göra nästan ingenting. Det känns som att min livsgnista totalt försvunnit, och jag har inte en aning om vad jag ska göra för att få tillbaka den. Jag orkar inte tänka på framtiden, har ingen ambitionsnivå kvar och vill inte se allt som jag verkligen behöver göra. Istället glider jag igenom dagarna, skjuter upp saker och ting hela tiden och saknar totalt intresse av att ta tag i mitt liv. Energin går liksom till helt fel saker.

Jag önskar att jag kunde vara som förut. Effektiv, ambitiös och smal. Mager och liten, både till storleken och till sinnet. Det är liksom nu som jag håller på att växa upp, kan inte komma ifrån det längre. Jag måste förbereda mig mentalt för allt det som väntar i vuxenvärlden. Allt det där som alla gjorde för flera år sedan. Bara det faktum att jag snart kommer behöva dricka alkohol får mig att darra av ångest och panik. JAG kan ju inte dricka sådant, då blir jag ju smällfet direkt. Ångesten och rädslan som avlöser varandra. Båda finns där, konstant. Jag vet inte riktigt vilken som är värst. Självföraktet och besvikelsen över hur mitt liv har blivit finns där också. Ingenting blev liksom som jag tänkte mig, och nu, när min ungdom är påväg att försvinna klandrar jag ständigt mig själv för att allt blivit som det blivit. Det är ju bara mig själv jag kan skylla när det är mitt eget fel.

Samtidigt längtar jag ju faktiskt efter någonting bättre. Jag vet att jag innerst inne vill gå vidare i mitt liv, utvecklas till den individ som jag så gärna vill vara. Den där jag känner att jag verkligen kan stå för att vara. Jag kan inte gömma mig i min ätstörning hela livet, kan inte hålla den kvar, hur trygg den än är, den tar ju så mycket mer än den ger. Ändå vågar jag inte släppa den till fullo, glider kvar i den tillsammans med mitt förakt. Hatet mot mig själv för att jag inte ens klarar av att bli frisk. Inte ens klarade av att bli sjuk på riktigt. Misslyckandena. Känslan av att jag verkligen är totalt värdelös och vetskapen om att det verkligen stämmer. Jag betyder ingenting. Som luft, som en bubbla i bubbelvattnet, som en myra på marken. Någon att trampa på. Någon som förtjänar det som straff på dennes existens. Mitt straff på grund av att jag fortfarande lever.

En sådan där fruktansvärt extremt omöjligt sällsynt dag har passerat. En dag där tyngden och självföraktet faktiskt har blandats upp av en hel massa glädje, ja faktiskt till och med lycka. Ett enda litet telefonsamtal fick hela min värld att glittra, min dag att lysa upp, och mina ögon att blänka.

Det är nämligen så att i detta lilla telefonsamtal ringde en man, en man som berättade att jag passade perfekt i vad de sökte, jag hade den personligheten de krävde och den erfarenheten de önskade för att arbeta på Astrid Lindgrens Värld i sommar. Lyckan. Lättnaden. Sommarjobbet fixat redan nu. Jag duger. Ja, jag passar till och med perfekt för just det här. Känslan är svår att beskriva.Antagligen svår att förstå för den som inte liksom jag känner sig totalt värdelös annars. Bekräftelsen på att jag kanske duger till någonting. Att till och med jag kan göra någon nytta. Euforin var total.

Sedan kom den, ångesten, som ett brev på posten. Inte tusan är jag värd det. Inte för fem öre. Jävla förbannade äckel kan inte göra det. Jag har inte rätt att jobba. Inte rätt att känna mig nöjd och lite stolt över mig själv. Föraktet biter tag i mig igen. Hatet gentemot mig själv kommer närmare och närmare. Nuddar mig. Äter upp mig. Dödar mig långsamt. Vidriga äckelfetto.

Jag är på något sätt så rädd för mitt liv att jag inte vågar leva på riktigt. Jag saknar modet att leva livet fullt ut, att njuta av dagar utan ångest och självhat, och att se mig själv i spegeln och le med hela ansiktet. Istället kallar jag på det, det där livet jag känner till, som jag levt så många år i. Jag behöver inte locka länge innan det kommer tillbaka. Ångesten, föraktet och hatet mot mig själv. Viljan att skada mig själv, jag är ju inte värd någonting bättre. Det finns där i mitt bakhuvud hela tiden, redo att plockas fram, och oftare och oftare gör jag just det. Jag går tillbaka i min personliga utveckling, tar fram ätstörningen som vapen mot livet och gräver ner mig i ångestens förakt och starka smärta. Det är ju min trygghet, den värld jag levt i under större delen av mina tonår. Jag vet inte hur jag ska bete mig utan min räddare, mina mattankar och min självdestruktiva livsstil. Knappast så att jag skär mig eller skadar mig fysiskt mer än att skapa blåmärken och skrapsår, men psykiskt är jag egentligen ett vrak. Jag har karvat på min själ mer än någon annan jag känner nära, brutit ned, byggt upp och förstört igen. Gång på gång, samma visa. För varje gång blir den lite mer ärrad, lite mindre hel. På något sätt är det ju så jag vill ha det.

Mina vänner säger ibland att jag är en ond människa. Att jag tycker illa om folk utan att de gjort mig någonting, och att jag kan skada genom mina tankar. Om de bara visste att det är mig själv jag skadar mest av allt. Det är min insida jag förstör och karvar sönder, för det är ju jag som inte är värd livet. Jag som inte får vara lycklig. Det är ju därför jag kämpar så hårt med att fortsätta förstöra mitt liv när jag i själva verket borde ha gått vidare för länge sen...

Jag känner bara att allt känns så meningslöst just nu. När jag är tillsammans med människor jag tycker om, med mina fina vänner och familj försöker jag klistra på det där leendet och låtsas att jag mår bra, att allt är som det ska och att jag trivs med mitt liv. När jag är ensam brakar mitt eget inre helvete löst. Det är verkligen krig. Ena sekunden vet jag verkligen att jag vill avsluta det här ätstöringshelvetet en gång för alla. Jag lyssnar på Askan är den bästa jorden och konstaterar att varenda stavelse i den stämmer. Jag läser mattillåtet och intalar mig själv att jag måste börja äta regelbundet. Andra minuter vill jag helst bara dö ifrån alltihopa, slippa lösa någonting och bara få försvinna bort. Det vore ju så enkelt. Jag orkar inte låtsas vara stark så länge till, men jag saknar totalt både mod och energi till att söka hjälp. Jag ser ju så frisk ut. Det är ju bara mina tankar som ständigt spökar...

Första skoldagen på min sista termin av gymnasiet, och jag kan omöjligt förstå hur tiden kan ha gått så snabbt. Det är ju inte så länge sedan jag låg i min säng och grät av ångest inför att börja gymnasiet, av ångest över att jag vägde 46 och inte 45 kilo min första skoldag, och av rädsla för att inte få några nya vänner. Nu sitter jag här och kan snart se slutet, vet att jag inom några år varit med om samma visa en gång till, ja förutom vikten då. Jag undrar var jag kommer vara då?

2010 var ett helvetets år, och då menar jag verkligen helvete. Jag mådde skit, i stort sett hela året. Det började med resa till Kamerun, då vi åt ungefär tre gånger så mycket som jag åt i vanliga fall, och saknade möjlighet att promenera fritt. Varje dag simmade jag minst 1500 meter i en tiometerspool, cyklade på träningscykel och sprang på stället. En resa i kaos, men med goda minnen. Den våren fortsatte precis likadant. Extrem ångest, viktfixering, ätstörning och allmänt kaos i hjärnan. Musikalen var en tid av glädje, och på skolavslutningen kändes avslutet så underbart.
Veckan efter väntade Stockholm med en fin vän, så lite mat som det bara var möjligt och så mycket motion som jag någonsin kunde klämma in. På hemresan på bussen straffade jag mig själv och min glupskhet när jag ätit både ett äpple och ett ballerinakex under sex timmar genom att gå, gå och gå på en parkeringsplats i ren panik i fyrtio minuter. I ösregn!
Resten av sommaren tillbringades i samma mörker. Matvägran, ständig motion och oroliga släktingar, kläder som var för stora och en mamma som ständigt påpekade min vikt. Istället för att se att jag var smal joggade jag som en dåre på vänners toalett, cyklade långa rundor med min syster varje kväll, låtsades gå fel bara för att få gå lite extra, och gjorde allt jag någonsin kunde för att slippa äta.
Gymnasiet började och allt var fortfarande lika svart. Jag gjorde femhundra situps varje morgon, hade tusen olika kvällsövningar varje kväll, joggade på stället så fort jag kom åt, gick morgonpromenader varje morgon innan skolan, och la all övrig tid och energi på att döma mig själv och grotta in mig i mitt eget självförakt. En hel del jämförelser hanns med också, och allt gick ut på att bli den smalaste. Jag såg ner på människor som inte rörde sig konstant, insåg de inte vilka fetton de skulle bli? Skrek på mina föräldrar såfort de hade grädde eller smör i maten, och hela mitt liv var ett enda kaos. När svimningarna blev fler och fler började också jag bli lite orolig. Hade jag någon farlig obotlig sjukdom? Aldrig att jag kopplade dem till mitt matintag och träningsmängd.

2011 fortsatte i ungefär samma banor fram till flera läkarbesök, blodprover och allvarliga hot från mina föräldrar om anorexivård, samt en utebliven parisresa, då jag sakta men säkert började äta lite mer. Jag vågade äta frukt igen, men när mamma en gång ville att vi skulle ta varsin glass blev det totalt krig mellan oss igen. Jag åt den där glassen, men var beredd på att dö direkt. Helt klart ett ångesthelvete utan dess like. Under sommaren 2011 simmade jag dagligen, gick långa promenader, men tvingades äta normalt, med föräldrar som noggrant höll koll på mig, och allt slutade med en viktuppgång på 14 kilo fram till december. Många många kilon som fastnade, en hel del panik, men också en hel del energi och ork. Jag kunde fokusera på saker jag aldrig ens tänkt på tidigare, började flörta och trånade efter kärlek. Hela tvåan kan förklaras som ett år då jag verkligen trivdes. Jag kom närmare mina kompisar, hade riktigt roligt tillsammans med dem, och kände att jag verkligen mådde bra, iallafall ibland. Jag fikade med kompisar på julavslutningen, och skrattade med andra vänner även om mat var inblandad. Jag klarade mig liksom bra.

2012 kom och våren gick hyfsat bra, även om ätstörningstankarna tilltog ganska rejält. Jag var både i Senegal och i Tyskland, och ångesten tog över alldeles för mycket. Jag var allmänt vårdeprimerad och sorgsen, och när sommaren och USA-resan närmade sig hade jag panik. Jag grät hela morgonen innan jag skulle flyga, kom för sent till samlingen, men hade en till största delen helt underbar månad i Florida, om man bortser från mat, familjeproblem och konstiga regler. Resten av sommaren flöt bara bort, och när trean började igen fick också ångesten sig en rejäl kick, och hela höstterminen präglades av stress, matångest och allmänna problem med livet. Körkortet blev mitt, och stressen över det försvann iallafall.  Trots det fanns det dagar då jag levde på enbart ett äpple, dagar då jag inte åt alls (precis som hälften av alla dagar bara två år tidigare) och dagar då jag låtsades att allt var precis som vanligt. Frågan var och är dock fortfarande vad vanligt är. Om ätstörningar ska räknas som vanligt har det liksom gått för långt. Vår bok blev färdig och jag mådde ytterliggare lite sämre, men det var kära kamraten som klagade. Julen och lovet kom, min första utgång slutade i tårar på en bartoalett och en massa ångest hemma, och 2012 slutade precis som 2011 med jobb. Så tråkig var jag...

Så är det nu här, det där 2013. Året då allt antingen kan bli bättre eller sämre. Dagen hör till kategorin bra dagar. Lite för mycket mat och helt onödig äppelkaka, men annars så. Zumba på kvällen och en massa glädje därifrån. Utöver det införskaffades också en helt ny liten bebis, min nya nikon systemkamera med objektiv som jag bara kan få njuta av att lära känna. Det var en lycklig tjej som fixade med kameran kan jag säga, och det ska fortsätta. Förhoppningsvis kanske den kan hjälpa mig som distraktion från all ångest och allt jävligt hat. Jag hoppas verkligen det. Jag sätter mitt hopp till den. Lycka till lilla bebis.

Min sista jullovsdag på mitt allra sista riktiga jullov någonsin har passerat och allt känns bara så himla konstigt. Här sitter jag, en ung tjej och slösar bort hela mitt liv på ångest och onda tankar. Jag är 18 år och har varit ute en enda gång, och den gången slutade med tårar och panik hemma i sängen och på toaletten på utestället över två klunkar cider. Vad tusan, nu är det väl ändå dags att rycka upp mig. Det är ju inte alls sådär jag vill att mitt liv ska se ut. Det är knappast vad jag vill se tillbaka på när jag är gammal. Javisst ja, ungdomen, det var ju den jag tappade bort. Som jag knappt inte minns någonting av. Den där tiden då jag mådde sådär dåligt. Det värsta är att jag vet att jag kommer fortsätta må dåligt hela livet om jag inte tar tag i det snart. Ju längre jag går runt och är sjuk, desto svårare är det ju att komma ifrån det. Jag har mått skit till och från sedan jullovet i åttan nu, det är liksom fyra år. Fyra år av ångest och panik, självhat och allt för mycket smärta. Jag vet ju att det inte är så jag vill leva mitt liv. Jag och ätstörningen måste skiljas, det är egentligen så otroligt uppenbart. Ändå kan jag liksom inte släppa den. 

Jag har satt nytt motionsmål nu under detta året. Varje vecka måste jag röra mig minst tre mil, antingen cyklande eller gående. Om det inte vore nog med det är det inte accepterat att röra sig allt detta på samma dag, utan jag måste träna minst fem dagar i veckan. Det är ett bra mål, och jag vet att jag klarar av att göra det, jag måste bara börja lära mig att prioritera ordentligt och ta vara på all tid jag har, inte låta någonting gå till spillo. I år är liksom året då jag ska bli smal igen. Dubbelmoralen är enorm. Jag kan liksom inte styra vart jag vill för fem öre, men för att försöka komma på "rätt" köl igen beställde jag hem mattillåtet för några dagar sedan, bara för att iallafall försöka lyckas ta mig igenom det här ensam, för alldeles för frisk, det vet jag ju att jag är. Fysiskt frisk till 100%. Psykiskt frisk till 0 %. 

Det var ju det där nu igen, jag vill ju inte må dåligt hela livet, och känna att jag slösar bort det på samma sätt som jag slösat bort så stor del av mitt tidigare liv, av mitt jullov, ja av mitt allt. Jag hittar liksom ingen gyllene medelväg och får ingen rätsida på allt mitt krångel. Vill inte leva såhär, samtidigt som jag ständigt låtsas att jag living my dream. Att allt är sådär bra. Ibland spricker dock fasaden, och helt fel människor får se en del av min verklighet. Dock är det nästan aldrig människor som skulle göra något bra åt situationen, utan bara små menlösa personer som rycker på axlarna och säger att livet inte kan vara roligt jämt. Som om jag inte är medveten om det eller? Som om jag vore en enbart lyckosökande människa. Visst kanske jag är det, men knappast bara. Jag vill ju faktiskt kunna leva ett helt vanligt liv, utan att känna dödsångest om jag inte hunnit träna en dag. Kunna andas normalt även efter en måltid, och kunna skratta tillsammans med mina vänner över ett glas vin. Jag vill ju kunna leva på riktigt. Är det alltför mycket begärt? Är det helt enkelt så att jag ska skylla mig själv för den sits jag fastnat i? Som man bäddat får man ligga liksom... Jag vet inte alls just nu. Det enda jag vet är att jag inte orkar leva såhär så mycket längre. 

Förut idag hade jag en stund som kändes så otroligt bra. Jag och far min lagade mat, och jag står och kommer på mig själv med att tänka: "Shit vad härligt det är att JAG och inte ätstörningen kan bestämma vad jag ska äta till middag." Just då kände jag mig bara så otroligt frisk och normal, på något sätt kände jag mig så himla nöjs. Mina ätstörningar hindrade mig inte längre från att äta vad jag ville. Det har varit en så lång tid då jag ständigt varit sugen på olika saker, men aldrig nämnt dem som önskemål när familjen behövt matförslag, just för att jag inte vågat. Det har varit så förbjudet, och visst finns det förbjuden mat fortfarande, men knappast så mycket som det tidigare funnits.
Vi lagade färdigt maten och allt kändes fortfarande så himla bra. På något sätt kände jag mig stolt över mig själv, fortfarande när vi satt och åt till och med, just för att jag visste att jag aldrig ens hade vågat smaka på maten för ett halvår sedan. Att jag utvecklas hela tiden, även om det går otroligt sakta hela tiden. Det var först när vi var färdiga och jag satt uppe på mitt rum som chocken kom, chocken över vad jag gjort, och ångesten över maten jag ätit. Paniken som stegrades, hjärtat som bultade snabbare och snabbare och tårarna som brände innanför ögonlocken. Jag fick svårare att andas, kunde omöjligt fokusera på någonting annat än att jag både ätit för mycket och att jag ätit fel mat, trots att jag ätit min tallriksmodellportion precis som vanligt. Det hela slutade på två mil på träningscykel och en röst i mitt huvud som hela tiden påminde mig om hur vidrig jag är, hur vidrig jag ständigt varit och som berättade hur kass jag är, som inte längre är sådär smal och vältränad som jag en gång var. Inte längre någon kondition, inte längre sådär psykiskt stark. Inte längre anorektiker.

Egentligen vet jag att det finns någon mer psykologisk störning i bilden. Det kan inte vara normalt att känna så kraftigt för allting. Jag vet att jag är högkänslig, jag uppfyller varenda kriterium för det, men någonting mer måste det vara. Annars borde väl inte livet gå så extremt mycket upp och ner hela tiden. Jag borde inte kunna få extrem ångest när som helst, av helt olika orsaker. Det känns liksom inte som att alla andra också utkämpar detta ständiga krig, eller gör de det? Är de bara så otroligt mycket bättre än jag på att dölja kampen som ständigt finns där? Jag vet faktiskt inte. Det känns liksom som att jag tappat verklighetsuppfattningen lite. Lever precis som alltid i min lilla egna värld, där alltför mycket saknas. Det håller inte att leva ett helt liv i den världen. Det fungerar liksom inte. Jag har insett det nu.

Det är inte normalt att ena dagen inte vilja leva, att få stå framför spegeln och ständigt intala sig själv att också idag är en bra dag, att jag ska fortsätta leva för att det är det jag vill, att jag klarar av alla situationer, att jag faktiskt mår bra. Nästa dag står jag istället och hoppar framför spegeln av glädje och engagemang, har hur mycket energi som helst att ge, och är allmänt nyfiken på livet. Ett enda ord kan få båda av dessa dagar att rasa. Ett enda ord kan få mig att vilja dö en bra dag, och att vilja leva en dålig dag. För jag är livrädd för att leva, och dödsrädd för att dö. Jag orkar inte med det längre.