Livet är så läskigt just nu. Det bara rullar på och jag vill bara skrika ut till allt och alla att de ska ta tillvara på de dagar som finns nu, för att inte ångra sig sen. Jag vill att alla ska lyssna och att alla ska förstå, medan jag själv står här bredvid och tittar på. Själv kan jag omöjligt ta in det. Jag är för fylld av ångest över alla dagar i mitt liv som gått till onödiga saker. Den där ångesten som ingen ser, för det finns ju så sjukt många bra bortförklaringar och olika så kallade orsaker till ångesten, Antingen är det nervositet, att man håller på att bli sjuk, lite prestationsångest hit eller dit, oro, men aldrig att någon inser att det är ångest över maten, eller ångest över alla de dagar då jag enbart haft ångest över maten och aldrig gjort något vettigt. Ångest att mitt liv inte blivit som jag drömt om, och en hel massa känslor på grund av det. Ilska över vad ätstörningen tagit ifrån mig och var jag kunde ha befunnit mig utan den. Jobbigt det här.
Idag är det dessutom exakt fem veckor tills jag fyller 18. Fem veckor är alldeles för kort tid, men minst åtta kilon ska bort tills dess. Fram tills på söndag ska 2 bort, och jag ska ligga på under 61 kg, det är det närmsta målet just nu. Det ska verkligen kämpas på och krigas nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar