Idag har varit en sån där jobbig dag, med ångest helt utan begriplig anledning. När det bara trycker och är svårt att andas. När hjärtat slår lite fortare än vad det ska. Hemska känsla. Jag var ute och gick för att försöka hitta något lugn i kroppen. Försökte känna någon slags frid. Det var omöjligt. Satte mig tillslut i korreköket och väntade på att någon mer skulle komma dit och bara finnas. Vi blev ett pluggäng där tillslut. Det räddade min dag.
Det är så obehagligt när de här ångestattackerna kommer, utifrån absolut ingenting. Vad är det som händer? Jag blir så orolig när det sker. I själen och kroppen, inte mentalt. Jag vet ju vad det är som händer på något sätt, men allt blir så uppenbart tomt. Det är någonting i livet som fattas, det blir som att dagarna med ångest blir en enda lång tid för att försöka hantera det. Någonting annat går inte att tänka på. Hur vill jag ha det egentligen? Vad vill jag ska ingå? Vem vill jag vara i det hela? Vad är egentligen syftet med allt? Inte att stressa runt tror jag. Det känns som att detta är någon efterreaktion på att det varit så mycket så länge och nu helt plötsligt lite smålugnt. Som att kroppen och psyket inte alls vet vad som ska hända nu. Som en slags ångest över förlorad tid. Över allt jag inte hunnit med hittills. Jag tillåter mig att må dåligt över det i några dagar, men därefter är det dags att gå vidare. Att ta nya tag och försöka komma över det. Börja om. Jag har fortfarande all chans i världen att hitta ett sammanhang här i Lund, har redan kommit betydligt längre än bara innan sommaren. Vardagen känns på så vis mycket enklare. Jag har tid på ett annat sätt nu. Tid att plugga tillsammans med folk. Att lägga på andra. Och på att känna. Den jobbiga konsekvensen av det hela.
