En sammanfattning över dagar som gått

Sofia vägrar sitta still när hon leker med de röda linserna...

Mästerkockarna

Sitter med ångest upp över öronen just nu, allt på grund av alldeles för mycket mat och fika både igår och idag. Samtidigt försöker jag göra mig iordning inför en myskväll hos Ellen tillsammans med mina älskade körtjejer. Det är inte lätt när det är svårt.  Innan inlägget blev färdigt hann jag dessutom komma hem från en underbar körkväll. Ångesten är inte direkt mindre...

Det känns som att lyckan ständigt möter sorgen, bråkar, fightas och inte riktigt kan bestämma sig för vad som är bra och vad som är dåligt. Dagen ha spenderats med Sofia i stan, tillsammans med nya kängorna och massa skratt. Uteliggaren gav oss pest och vi fick ett kvitto från världens sista Domus. Spännande spännande. Sviterna efter gårdagen sitter dock i, ångesten vägrar släppa greppet om mig, vägrar göra mig fri. Istället ligger den där och maler, som en ondskefull klump i magen. Jag vill spola tillbaka, ändra om, och sedan spola fram igen. Spola fram tills livet ser ljust ut, istället för mörkt och grått.

Annars känns allt bara konstigt och dubbelt hela tiden. Jag känner mig som universums mest schizofrena människa, en människa som inte ens kan kontrollera sina egna tankar och sin egen vilja, hur ska jag då kunna leva mitt liv, och vilket liv är det jag vill leva?

Hur ser egentligen det där perfekta livet ut?

Viktigt att inte glömma lilla finisen!

    Var det så underbart som jag trodde att vara smal, väga 45 kg och blek? Knappast just då, särskilt inte med tanke på att alla ständigt tjatade på mig om läkarundersökningar hit och blodprover dit. Ingen förstod att det var psyket som låg bakom det fysiska skicket, inte ens läkaren. Han var dock den första som pratade om ätstörningar. Åh vad jag önskar att jag bett om hjälp då, när jag uppfyllde anorexikriterierna. Nu kan jag inte längre göra det, inte förrän jag är nere på botten igen. Vem tar emot en UNS patiens, när anorektiker och bulimiker behöver den riktiga hjälpen, när de är dom som har rätt till den?

Bus på gång...

                                                                                                                                                                      Statistik har visat att obehandlade ätstörningar, eller ätstörningar som inte behandlas på ett rätt sätt ofta kommer tillbaka, även om de sjuka
upplevs tillfriskna av sig själva och enbart med hjälp av omgivningens stöd. Återkomsten, det är där jag är, jag kan omöjligt släppa mina ätstörda tankar, eller drömmen om den smala och perfekta kroppen. När kommer jag kunna gå vidare, sluta klandra mig själv för alla fel och brister jag gör, och börja leva igen. Eller kommer jag aldrig börja leva på riktigt igen, utan sitta fast i ätstörda tankar för all framtid?

Den stora frågan är dock om jag ens vill ha en frisk

Resultat!

eller en sjuk framtid. Just nu känner jag att jag vill nå botten innan jag kan börja leva och kämpa mig uppåt. Det räcker inte med att leva mitt på hela livet, det är knappast något fullvärdigt liv. Istället gäller det kanske att våga falla, för att sedan fångas upp och klättra hela vägen upp, en gång för alla. Det är min teori, och det är den jag strävar efter att uppnå.

Mitt stora problem är dock att ingen låter mig falla, ingen alls. De låter mig inte ens prova mina vingar och se, eftersom de fullkomligt saknar förtroende. Mina föräldrar och nära släktingar känner mig allt för väl, och är noga på mig,

Självklart var ju allt tvunget att dokumenteras!

angående varenda val jag gör när det gäller mat. Om jag så missar/hoppar över ett glas mjölk blir det ett himla liv, dricker jag hellre te än varm choklad får jag universums utskällning, och om jag föredrar grönsaker framför potatis, så är det en störd del av mig som vill det. Med ens kommer mammas vaksamma blick fram, den blicken som säger allt. Hela ansiktsuttrycket förändras, och jag riktigt ser hur hon tänker. Likadant är det med pappa. Tränar jag mer ena dagen tappar jag kontrollen enligt föräldrarna, och om jag glömmer bort att äta, eller helt enkelt inte är hungrig så är allt sjukt. När kommer de att släppa sin enorma kontroll, och istället låta mig leva som jag vill? Kommer de någonsin att göra det? Mitt mål är knappast att må dåligt hela livet, att leva i ångestens och förtvivlans värld för alltid. Det enda jag vill är att nå den punkten då jag av egen fri vilja faktiskt vill klättra uppåt igen, för med de här psykiska tankarna, har jag i dagsläget inget liv. Inget alls...