Jag skriver och skriver och skriver. Egentligen vet jag inte om jag någonsin kommer någon vart. En massa dravel, en massa lösa ord utan sammanhang. Vissa dagar är jag så fylld av energi, andra dagar ligger jag på botten hela tiden. Idag var en pigg dag, det gör mig motiverad för fler likadana. Jag vill röra mig, träna, cykla, springa, simma. Finnas. Vara i rörelse, så som jag tror och vill att livet ska se ut. Jag vill ha ett aktivt liv och möjligheten att orka med varenda dag. Få vara energifylld, pigg och glad. Vill så gärna att det ska få ta en stor del av mitt liv, eftersom det ger minst lika mycket tillbaka. 

Jag funderar mycket på vad det är som berör mig egentligen. Vad det är som får mig att vilja engagera mig, som motiverar mig till att göra skillnad. Det är ju med någonting sådant jag borde jobba med. Någonting som motiverar mig till att kämpa, som sprider meningsfullhet i min vardag, någonting som känns viktigt för just mig. Jag försöker komma på vad det är, det finns så många frågor av det vi går igenom i skolan här, i jämförelsen mellan Sverige och Tyskland som väcker uppmärksamhet och engagemang ifrån mina sida. Orättvisor. Likabehandling. Allas rätt till en möjlighet. Till att nå toppen, så länge man är motiverad. Att ge alla samma chans. Är det det som väcker min kämparglöd till liv? Att sprida möjligheter och motivation till dem som inte är på toppen bland de priviligerade. Vilken kategori människor hör jag till egentligen? Vad är det som avgör en människas möjligheter? Jag vill jobba med allas lika värde, med rättvisor, med förändring. Med möjligheter att nå sina mål, och med mod att våga hoppas och kämpa, även om man enligt samhällets ögon inte har möjligheten till det. Med tolerans och förståelse. Vi är olika, men ändå precis likadana. Vi är alla människor, vi är värda att bli bemötta med respekt och värdighet, med rättvisa och jämlikhet, oavsett bakgrund. Jag vill jobba med att uppmärksamma, att påverka, att sprida kunskap och förståelse. Med integration och acceptans. Jag vill öppna ögonen för att vi alla är lika, har samma värde och ska få samma möjligheter. Alla ska kunna nå dit de vill. Jag vill skapa förståelse mellan människor, bygga broar mellan enkelt och svårt, mellan lågutbildade och högutbildade. Få en möjlighet att påverka. Utveckla Sverige till ett bättre land att leva i. Där acceptans och jämlikhet är värdeord, där trygghet och ro är målet. Där man ska kunna leva i frid, och vara den man är. Det är så långt ifrån det land vi idag har. Ändå är Sverige ett mer utvecklat land inom så mycket, än vad exempelvis Tyskland är. Trots att vi är så nära varandra, och påminner så mycket om varandra i många avseenden.

Jag vill bli av med tankesättet att människor ska delas in i grupper, att människor ska sorteras, segregeras, att det enkla och naturliga samspelet mellan oss ska bli svårare. Att det ska försvinna, för att vi tror att vi är olika. Visst har vi olika kulturer, ibland olika syn på saker och ting och olika värderingar, men varför skulle det göra någon skillnad på vilka vi är? Det handlar ju om förståelse, om diskution och argumentation. Om förmågan att ta in, lära sig nytt, tänka om.

Det var så spännande på skolan igår, för samtidigt som min handledare kändes ytterst tydlig med allas lika värde, att alla skolbarn är trevliga, bara att de fått och får olika förutsättningar att hantera sina liv och därför beter sig olika, ofta för uppmärksamhetens skull, så satt hon ändå inne på en liten tå om ett vi och dem. En tanke om att vi alla kanske ändå inte är helt lika, att det finns tyskar, och att det finns invandrare. Tanken på att jag är utlänning och därför borde behandlas annorlunda fanns ändå inte hos henne. Jag är vit, kommer från trygga sverige och är i tyskland av egen fri vilja. För att utvecklas och för att lära mig göra skillnad. För att växa som människa. Inte för att leva på tysklands skattepengar och försörja mig på någon annan. Det är ju svenska staten jag lever på. Inte den tyska. Det gör mig omedelbart en smula bättre än någon annan som också flyttat hit. Det skrämmer mig så otroligt mycket att det oftast är samma syn på saken i Sverige.  

Varför är jag så dum att jag sitter och scrollar igenom finkonversationer med M just när jag är mentalt instabil? Idiot. Självplågeri.

Jag tror egentligen inte att jag är fast i honom och det längre, utan mer i det fina någon någongång fått mig att känna. Något slags bekräftelsesökande, en känsla av att någon sett en så, även om det i just detta fall inte var så, överhuvudtaget, så lyckades han ju ändå få mig att känna mig sedd. Det handlar nog mer om att jag kom tillbaka till känslan som fanns då, mindes så tydligt alla känslor, både fint och fult, som någon slags påminnelse om jag vet inte vad. Nu är det stabilare igen. Just han får mig nog inte att längre känna någonting stort, mer än ett stick i det som en gång fanns.

Jag hittade så många ord, så mycket minnen, inte bara av honom, utan av den park som alltid gör mig trygg. Oavsett hur det har varit så är det ju alltid en trygg punkt. Han är en del av den, vare sig jag vill eller inte, precis som O alltid kommer vara en del av tanken i fjällvärlden. Det är så mycket känslor i allt bara. I minnen. Så enkla saker. Så mycket fysiskt. Det enkla i att någon stryker sin hand över ens rygg när man ska vakna. Kyssar i halsgropen och tryggheten i skäggmummel en tidig morgon. Det är nog det som känns mest. Vems det är spelar nog inte längre någon roll, det är mer ensamheten i det. Den som dyker upp när det första här kommit till ro. Som en slags Maslows behovstrappa. Nu har jag vänner och deras trygghet. Jag har mat, boende och den tryggheten. Jag har en sysselsättning som ger mig något, som känns meningsfull. Då upptäcks avsaknaden av nästa steg igen, nu när allt där under redan finns. Nu behöver jag kärleken.  

Dagarna rullar på något märkligt sätt på hela tiden här. Det som för fyra veckor sedan inte ens existerade är nu min vardag. Hur blev det ens möjligt? Det är så konstigt. Ändå är jag redan nu så trygg att jag letar vidare efter nästa kick, nästa mål, nästa äventyr. Vad kommer att hända då? Vart kommer det att ta mig?

Precis när jag kommit hit lovade jag mig själv att aldrig mer ta avsked av min familj och mina vänner så som jag fick göra när jag flyttade hit, så som jag gjort varje gång jag försvunnit någonstans. Idag känns det löftet otroligt avlägset. Varför stanna hemma när det går att uppleva världen. Upptäcka nya sidor hos sig själv. Se vem man egentligen är. Allt för ofta är det dock sidor jag inte tycker om som upptäcks. En rastlöshet som en dag kommer ta kål på mig, Det är en av mina största rädslor. Att aldrig kunna hitta ro någonstans. Ska livet vara så här för evigt? Upplevelserikt och allt som oftast fantastiskt roligt, men var kommer tryggheten in? Den där tryggheten som inte enbart kommer ifrån mig själv. Det är den stora frågan. Samtidigt som det här livet ger mig så otroligt mycket just nu ger det ju ingenting i längden. Vad är det egentligen man ska sträva efter i livet? Det som ger mest, men på lång eller kort sikt?

Egentligen är det ju enklare än någonting annat, om man bara är lite logisk. Framtiden vet jag ingenting om, här och nu vet jag massor. Varför fokuserar jag inte bara på att göra här och nu så bra som det bara är möjligt, istället för att älta framtid, drömmar och visioner fram och tillbaka. Det kommer ju ändå aldrig bli som man vill. Det borde jag ju ha lärt mig vid det här laget.

Jag vaknade inatt av att jag drömde, jag drömde att jag blivit mamma till en fantastisk liten baby. Vem som var far var den stora frågan, det jag egentligen inte visste. Var det M, eller någon helt annan? Det var obehagligt, men tryggt på något sätt. Barn. En del av livet som jag mer och mer inser att jag verkligen drömmer om nu. Jag vill bli förälder, inte idag, men inom några år. Leva familjeliv. I min illusion har jag hittat tryggheten där och då. Då kan ju inte rastlösheten vara lika påtaglig. Borde inte vara det. Får omöjligt vara det. Om jag ens någon gång kommer till familjestadiet.  

Nu i eftermiddag gick jag en promenad i området, Volksgarten, parken som ligger här i området har verkligen fått en plats i mitt hjärta. Så fantastiskt. Det är häftigt det här, att det bara går att byta liv härs och tvärs. För fyra veckor sedan var jag hemma, vi firade morfars födelsedag för fullt, hade middag med mina kompisar, jag hade en hel vecka kvar hemma. I min vardag och i det som är och alltid kommer vara mitt liv. Bara inte just här och nu. Första veckan saknade jag alla så otroligt galet mycket. Kanske blev det annorlunda direkt när vi kom in i rutiner. När jag började veta vilka folket runtomkring mig är och vad de gör. Hur de är. Det börjar bli lite mer tryggt och hemtamt nu, äntligen. Det är bara i min lägenhet det fortfarande känns en smula obehagligt. Jag trivs inte med boendet, och jag trivs inte med folket. Det känns som en hotfull stämning, ingen tycker om någon annan och om någon har någonting att säga någon annan så är det bara kritik att vänta sig. Det känns lite otryggt och ytterst omysigt, men det får gå. Jag vill inte förlora mer på det här än vad jag redan har gjort. Det blir ett extremt dyrt boende med tanke på hur lite jag får för pengarna här. Jag vill ju inte ens nyttja någon av våra gemensamma faciliteter för att det är för äckligt. Att människorna som bor här verkligen har bott såhär, mer eller mindre lång tid, det är för mig en gåta hur de har lyckats med det.

I övrigt känns allt okej nu. Jag börjar bygga upp min egen trygghet, lite mer för varje dag. Jag kan ta en dag för mig själv, utan att träffa någon annan. Så länge jag har musik och podcasts så klarar jag mig. Röster i min omgivning. En känsla av att inte vara så ensam. Varför jag nu är så otroligt rädd för det. Att bli lämnad. Övergiven. Fullständigt ensam. Jag har ju aldrig ens upplevt den känslan förut. Ändå gör den sig så påtaglig så fort jag inte har någon annan omkring mig eller någonting inplanerat att göra. Det är så märkligt. 

Rummet börjar komma iordning, lite mer för varje dag. Det fungerar. Går att vara i nu, så länge jag slipper befinna mig någonstans i resten av lägenheten. Det är en så märklig känsla. Vetskapen om att det är här jag bor, och att det är här jag ska fortsätta att bo i fem månader till. Med en bipolär idiot, italienare som snart ska flytta, en hyresvärd som inte ens verkar existera, depositioner som aldrig fås tillbaka, städregler som inte existerar, och där äckligast verkar vara det vinnande konceptet. Jag vill inte, orkar inte. Blir mer äcklad än någonsin. Hatar det här, samtidigt som jag till viss del också saknar energi till att göra någonting annorlunda. Vad är det här egentligen för en plats? Var har jag egentligen hamnat?

I övrigt rullar saker och ting på här. Det är karneval, fullt av liv och rörelse överallt och ganska så kaosigt vissa tider. Det är roligt, som att vara en besökare i någon annans liv. Det är lite känslan av att kliva in i en film, stå lite på sidan, iaktta, våga ta plats och vara med. Jag är glad att jag får vara här i staden och ta del av den här upplevelsen.

Idag firar jag in tre veckor som tysk också. Det känns alldeles galet att tre veckor redan har passerat, utav 22. Att jag bor här nu. Att lidl är min matbutik, att skolan ligger mitt i stan, att sonnenstraße numera är min gata och att kyrkan här bredvid är en av mina närmsta grannar. Vi har det ganska så bra här i området, jag och mina vänner jagar gratishörnor och plockar på oss diverse bra att ha saker här och där, handlar galna mängder frukt, testar allt vegetariskt vi kan hitta, och bara har det skönt. För det allra mesta. Skolan är rolig, utvecklande, och livet känns ganska så bra. Det börjar bli tryggt här också. Mitt hem.

Det är så märkligt det där med att hemma kan byta plats. Att det här är platsen jag bor på nu. Att det är här jag äter min frukost, lunch och middag. Umgås med mina vänner och lever mitt liv. Det är så fascinerande. Att Tyskland för tillfället är mitt land och att Düsseldorf är min stad. Kan inte riktigt släppa tanken på att det är coolt. Ibland galet frustrerande, men allt som oftast väldigt roligt. Jag trivs så bra än så länge. Förutom med mitt boende då såklart. Att det ens kan vara så illa. 

Tankarna snurrar, fram och tillbaka, hit och dit. Jag är i Tyskland nu. Var hade jag varit annars? Vad hade jag gjort? Vilka möjligheter hade jag haft? Den ständiga rädslan för att vara låst någonstans. För att inte riktigt veta vad jag vill eller var jag är. Vart jag är påväg? Vad har jag egentligen i mitt liv som betyder någonting på riktigt? Ingenting. Den vanliga säsongsångesten, rädslan för planering, och den lika stora rädslan för ovissheten. Jag saknar så mycket och så många just idag. Sommaren. Så fina människor som jag lärt känna i olika omgångar. Så många som betyder så mycket för mig. Som finns i mitt liv, mer eller mindre hela tiden. Nära eller lite längre bort. Jag vet inte, stressar upp mig över beslut som behöver tas redan nu, men som jag inte kan leva i förrän till sommaren igen. Tankarna går runt. Är det här det jag verkligen vill, eller är det en enkel och trygg lösning. Jag slipper ju försöka. Det känns tomt och konstigt att jag inte ska vara med ifrån början i år. Är min tid som ansvarig över, för alltid, eller bara för nu? Hur ser planerna i mitt liv ut egentligen? Vad borde jag tänka på? Vad borde jag vilja? Vad vill jag egentligen? Jag känner mig stressad, är rädd att säsongslivet är över, är jag verkligen helt klar med det och allt vad det innebär? Borde jag försöka få till en säsong utomlands? En sista ansvarssommar på ALV så småningom? Hur ska jag tänka, och vad ska jag prioritera? Vad vill jag egentligen göra? Nu och framöver. Jag stressas av tanken på att allt i livet någon gång behöver bestämmas. Att det inte går att vänta och vänta och se att det löser sig. Att man ibland måste vara den som löser någonting, vare sig man vill eller inte. Hela mitt liv vilar ju på sätt och vis i mina händer. På ett eller annat sätt. Det är ju det som blir det obehagligaste av allt. Insikten av att det är upp till mig.

Varje gång jag funderar kommer jag in i samma banor. Ältar, grubblar och tänker. Fastnar i samma gamla mönster om och om igen. Så som jag alltid har gjort. Kanske för att jag är så jävla rädd för att gå miste om någonting. Någonting som jag hade kunnat gjort, eller kanske något som jag borde ha hunnit med. Som om hela livet handlade om att stressa från plats till plats och uppleva så mycket som möjligt. Det kanske är vad det handlar om. Jag vet inte längre.

Jag skräms av min rädsla för fasta punkter. För att ha någonting i livet bestämt, planerat eller uppstyrt. Jag vill ju kunna ändra mig hela tiden. Jag vill inte fastna, är en rastlös och rotlös själ och funderar på hur tusan den ska gå att tämja. När var och hur ska jag hitta ro? Vad är det jag egentligen vill? Är det någonting jag letar efter i livet? Harmoni? Trygghet? Kärlek? Jag vet inte alls, den stora frågan finns ju kvar. Kommer jag känna mig tillfreds när jag har det? Kommer jag känna mig nöjd med var jag är och vad jag gör om det går i uppfyllelse? Jag tvivlar. Det handlar kanske faktiskt om gener. Om en vilja att uppleva upptäcka och utvecklas, i vardagen, i nuet.