Jag blir så äcklad av mig själv, så trött på mina egna tankar och på min ständiga glupskhet. Mår dåligt av att se mig själv i spegeln, gråter när jag ätit en godis, och känner lättnad varje gång jag tränat. Hatar mina ben, armar, mage, rumpa, bröst, ansikte och fötter. Är rädd för mat, godis, kakor, fika, ja, allt ätbart. Är det ett liv värt att leva?
Mina tankar är helt schizofrena, men jag vet inte hur jag ska komma vidare. Det är otäckt hur lätt man fastnar i tankemönster. Som igår, till exempel. Då hade jag och Amanda varit på gymmet och tränat i ca 80 minuter, och jag hade dessutom delat ut reklam i ungefär en timme. Ändå hade jag världens ångest på kvällen för att jag inte hunnit göra mina 100 situps, utan bara gjort 30. Hur intelligent låter det? Ätstörningen tar knappast hänsyn till att jag tränat ordentligt innan, utan det jag bestämt för mig själv måste alltid uppfyllas. Jag märker att det blir värre och värre för varje dag som går, ändå varken kan eller vill jag sluta. Att bli smal är ju meningen med mitt liv, det är ju det enda rätta, eller hur var det nu igen? Jag är inte längre säker på varför jag finns, vad jag vill få ut med mitt liv, eller hurdan jag är. Vem är Linna egentligen? Är det bara ätstörningen som har makten över mina egna tankar, eller har jag själv fortfarande möjlighet att påverka?
Eller som idag, när jag sitter med världens ångest över min dubbla frukost, bestående av mindre än en deciliter mellanfil, müsli och ett knäckebröd med ett hårdkokt ägg. Jag har dessutom tränat och förbränt ca 500 kcal på det. Ändå kan jag inte acceptera mig själv över huvud taget. Blir så otroligt trött på allt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar