Idag kom jag på mig själv med att känna mig duktig. Duktig för att jag sprungit 11 km på 75 minuter. Är det duktigt? För bara några år sedan var detta normalt. Jag rörde mig konstant, hela tiden. Alltid på språng. När försvann det? När dog den motionerande Linna ut?
Endorfinerna är den stora glädjen, så enkelt är det. Jag känner mig lycklig när jag sprungit. Lycklig av vetskapen att jag förbränt över 700 kcal på så kort tid. Att det faktiskt kan vara så enkelt. Att jag kan älska den känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar