Morgnarna är den värsta tiden på dagarna här, tiden då allt känns mer eller mindre hopplöst, då jag inte har någonting som direkt får livet att kännas värt. Det är mest en känsla av tomhet, meningslöst alltihop, även om jag innerst inne vet att så inte är fallet. Varje kväll är jag ju nöjdare än vad jag trodde var möjligt, så vad är egentligen felet med förmiddagarna? Det är jobbigt oavsett, jag känner att jag inte fyller någon funktion, att jag bara är i vägen för mig själv och för alla andra som med liv och lust försöker leva sina liv. Jag är nog lite som en bromskloss, och det känns ganska så tungt.

Jag undrar när jag blev sån här. Grubblig. Ångestfylld och tyngd. I perioder är det ju verkligen så. Tomheten inom mig känns så otroligt mycket. Var det såhär allt skulle bli? Jag vet inte, det var iallafall inte såhär jag föreställde mig livet. Rädslan för ensamheten, den blir starkare för varje dag. Det känns meningslöst om det bara är jag, vill vara omringad av människor. Sysselsatt. Är så jävla rädd för att bli bortglömd. Ensam. Tystnaden skrämmer mig så. Är det här vanliga ”biverkningar” efter ett överdrivet socialt tidigare liv? Jag vet inte, jag vet bara att jag saknar så många människor och så många lyckliga stunder i mitt liv just nu. Jag saknar energi till allt, samtidigt så vet jag att ger jag ingenting kommer ingenting heller komma tillbaka till mig. Att umgås med mina vänner här ger allt, att sitta här och må dåligt ger inget, så enkelt är det. Hur lång tid tar det egentligen att känna sig hemma i en ny vardag? Jag har inte längre någon aning, borde ju vara van eftersom det är det här livet som jag testat fram och tillbaka i flera år nu. Tre år av kringflackande. Ena dagen älskar jag det, andra dagen funderar jag på vad tusan jag gör med mitt liv egentligen? Alla dessa jobbiga känslor. Kommer livet alltid vara lika tvetydigt?

Jag är rädd att tankarna på honom rör till det hela ytterligare. Vad är värt någonting egentligen, och. vad är en patetisk illusion som jag fortfarande försöker hålla kvar? Om någonting som en gång var. Som jag intalar mig att jag släppt, för varför skulle jag hålla fast vid en tanke om hur någonting en gång var? Vad ger det mig egentligen? I stort sett ingenting. Det är över sedan länge, det är minst sagt någonting jag är medveten om. Ändå söker jag någon form av bekräftelse i honom. Jag tror aldrig att vi kommer kunna bli vänner. Umgås så. Det känns allt för avlägset att det ska vara möjligt. Han har nog gjort mig allt för ledsen för det. Jag minns så mycket. Alldeles för mycket, Hur vi ligger ute på en filt i gräset och pratar om livet och lyssnar på musik. Kikar på moln. Pratar. Myser. Så otroligt fint. Tryggt. Hur jag vaknar av att han gör sig iordning för jobbet, kysser mig hejdå på morgonen. Hur jag söker trygghet och kärlek, lutar mig mot hans bröst. Blir kysst. Kysser. I hallen. Ute på krogen. När vi dansar. På jobbet. Bland vänner. Den självklara. Det självklara i vardagen. Tryggheten. Det som ifrån min sida var kärlek. Filmdagar, sjukdagar, att få ligga och skeda i sängen, prata om allt och inget. Bara få vara, tillsammans. Det är så fint. Det var så fint tills jag insåg hur det egentligen gick till. Att han var ett stolpskott som jag omöjligt kunde släppa taget om. För att han en gång lyckats få mitt hjärta. Som att det går att hålla kvar en annan människa. Som att man innerst inne vill ha en idiot. Jag tror verkligen inte det. Inte en sådan människa som gång på gång sårar, utan att ens förstå det. Hur går sådant till egentligen? Hur blev det så fel?

Jag är starkare nu. Vet nog kanske eventuellt lite mer vad jag vill. Eller är jag precis lika liten och osäker som då. Vill så mycket, men funderar på hur tusan det ska gå till. Lyssnar på musik som får mig att minnas alldeles för mycket, av allt och inget. Vill så gärna bara vara omringad av dem som får mig att må bra just nu. Bli tröstad. Kramad. Älskad. Inte sitta här och bara känna mig patetisk för att jag velar, tvekar, känner, när alla andra bara är lyckliga. Vad är egentligen felet på mig och mina känslor? Jag kan omöjligt få kläm på dem egentligen. De lever sitt fullständigt egna liv.  

När bestäms det egentligen ifall man är stark eller svag? Ifall man är en sådan som klarar allt, eller om man faller vid minsta lilla. Handlöst, och alltid kommer behöva hjälp att ta sig upp. De allra flesta är nog oftast starka. Man gör det man måste, klarar precis det som behövs. Behövs för vadå? För att orka gå igenom livet med högt buret huvud? Eller för att bara våga låta dagarna passera. Komma och gå, se vad de har att bjuda på. Vem bär med sig livet? Vem har ansvaret för det egentligen? Vår omgivning som hjälper till att fylla livet med mening, eller jag själv, som väljer att ta tillvara på det jag har? Den som är rik eller den som är fattig? Vem är det egentligen som är vem, när allt kommer omkring?

Jag och AK satt och pratade igår. Om vad livet burit med sig hittills, om ätstörningar och skeva mönster, om tonår som försvunnit bort, om liv som inte längre finns. Med ett tack och lov på det, för var det ens något liv? Ingenting som jag vill ha kvar i mitt liv idag. Jag hade en intalad ramsa om tacksamhet, om utveckling, om att jag inte hade kommit hit där jag är idag utan åren av störda tankar och sjukliga matmönster, men frågan är, är det verkligen så? Är en ätstörning någonting att känna tacksamhet över? Över vad det lärt mig, när den samtidigt tagit tid och energi ifrån så mycket viktigare saker som jag hade kunnat kunna, veta och känna till. Kunskaper om livet som jag hade haft större nytta utav än kaloritabeller för frukt och grönsaker och exakta innehåll i mejeriprodukter? För när behöver jag egentligen någonsin veta sånt längre? Det var som ett slag i magen. Inte stenhårt, men en klar puff. Ett uppvaknande, en insikt över hur mycket tid ur mitt jag slösat på meningslösa saker, men också på hur skev vår tacksamhetsfilosofi är. Bara för att jag idag är friskare än någonsin betyder inte det att jag behöver vara tacksam för allt och inget. Allting för faktiskt inte alltid någonting gott med sig, även om jag är lärd att tro det. Något jag iochförsig är väldigt tacksam över. Med positivitet kommer jag så mycket längre i mitt liv. Inget fokus på det jag ändå inte kan göra någonting åt. Dit jag håller på att komma nu. För nej, jag är inte ett dugg jävla tacksam över att jag slösat bort många många år av mitt liv på ätstörningar och kroppsfixering. Inte ett dugg. För det har tagit så otroligt mycket mer än det någonsin kan ge. Det tog ju faktiskt några av mina viktigaste år.  

Jag kan omöjligt bestämma mig för vad jag vill. Vad känns egentligen bra på riktigt, och vad känns mest bra för att det är tryggt och stabilt. För att jag vet vad jag får? Jag vet inte längre. Velar i samma gamla hjulspår varje sommar. Hur kommer det vara att inte ha ansvar i år? Vad kommer vara annorlunda? Hur kommer jag bete mig? Jag vet inte alls. Vet bara att det känns en smula jobbigt att inte längre ha någon kontroll. Att behöva jobba med och under honom. Vem är han nu? Med största sannolikhet samma idiot som han var i somras. Om man någonsin har rätten att kalla en annan människa för en idiot. Någon som tänker, tycker och känner. Någon som tror och handlar utifrån vad hen tycker känns bäst. Det behöver ju inte vara detsamma som jag tycker är bäst. Bara för att vi handlar olika har jag ju inte rätt att totalt döma en annan människa. Det är viktigt att tänka på. Kanske just därför jag har så svårt att släppa tanken på honom. Jag tror varje gång att det är över, att jag äntligen har kommit över honom, men så plötsligt kommer de små nålsticken. De som gör så ont. Påminner mig om att jag nog inte är helt färdig än. Att hjärtat mitt fortfarande inte riktigt har glömt vad det en gång känt. Påminnelsen om hans existens. Den som jag egentligen bara vill glömma. Att han varit fin. För det har han ju faktiskt. Det var ju någonting som gjorde att jag föll för honom. Trots att jag bara var en i raden för honom. Någon att leka med. Se vart det skulle leda. Ett spel för honom. Lyckades han, eller lyckades han inte?

Ändå går det inte att hata. Jag hatar inte människor, tycker knappt illa om dem. Alla har ju en historia, en bakgrund som på något sätt gjort dem till den de är. Jag kan hata en handling, eller iallafall starkt tycka illa om den, men människan bakom. Det är ju fortfarande en människa. Stark och svag, trygg och otrygg. En liten själ. Ibland vilsen. Ibland stark, precis som alla andra människor.

Just nu är jag inne i en period av extra kärlekskrankhet. Jag är närhetssökande. Vill och behöver ha kramar i min vardag. Små gester som visar att en annan människa betyder någonting, både som vän och som någonting annat. Jag söker bekräftelse, uppskattning, trygghet. Så mycket som gömmer sig i en och samma sak. Så små saker som kan betyda så otroligt mycket för någon annan. Jag saknar familjen ibland, allra värst var det första dagen, när separationsångesten aldrig ville släppa sitt grepp om mig. Frågorna hopade sig i mitt huvud, och tankarna kring vad som egentligen är viktigt i livet ville inte försvinna. För vad är det egentligen som i längden betyder mest? Familjen är ju alltid så viktig, de finns ju alltid där, trogna, väntar. Lever sitt eget liv, helt utan en själv. Det är nästan det läskigaste av allt, att deras vardag bara fortsätter, vara sig det är tre eller två barn där hemma. Familjen. En så trygg punkt. 

Det är så mycket som händer, fram och tillbaka, runt omkring mig, överallt hela tiden. Jag vet inte alls vad jag har eller var jag är i livet riktigt. Upp och ner, varje dag. Vem är jag? Vad gör jag? Vem vill jag vara? Försöker konstatera att livet är här och nu, och så länge jag är nöjd med det så är det bra. Hur enkelt är det egentligen? Jag tror på mina ord, men har ändå så svårt att ta in dem. Vara nöjd. När det går att få mer? En orolig själ. Rastlöst blod. Det klockrenaste uttrycket jag vet. Så otroligt mycket jag, och uppenbarligen så otroligt mycket utav den familj och släkt som jag är en del av. En vilja av någonting mer. Ett rastlöst och rotlöst konstaterande. Är det så min framtid kommer se ut? Virrande, farande, obestämd? Det glädjer mig lika mycket som det skrämmer mig. Kan omöjligt avgöra hur jag egentligen vill ha det. Vad som egentligen betyder någonting i livet. Familj? Vänner? Upplevelser? Var ligger innebörden för ett rikt liv egentligen?

Just nu sitter jag i Tyskland och känner mig än så länge skrämmande tillfreds med det. Varför skulle jag vara någon annanstans än här, när den här nya spännande vardagen finns? Livet här är än så länge hektiskt. Upp och ner. Sprudlande underbart och alldeles fruktansvärt jobbigt ensamt vissa stunder. Små stunder av osäkerhet. Över vem jag är och vem jag en dag ska bli. Kommer jag någonsin bli stabil. Nöjd? Eller är det ett helt ouppnåeligt tillstånd?

Vi pratar så ofta om att saknad efter vänner här och var är priset man får betala för ett ”rikt liv”, ett liv med upplevelser och bekanta i alla jordens hörn. Mitt liv. Min nuvarande trygghet. Ändå är det så otroligt jobbigt att sakna och längta efter alla dem som inte är här alldeles precis just nu. Alla som jag vill ha runtomkring mig, alltid oavsett. Det som inte går. Den totalt omöjliga ekvationen. Det som kallas en kringresandes liv. De senaste åren har jag levt mitt liv på så många ställen. Inget fast, bara tillfälligt. Det jag just nu trivs så bra med. Det faktum att man alltid kan se ett slut. Att man förstår att någonting annat finns därefter, att nya möjligheter gömmer sig bakom varje gathörn. Chanser. Risker. Förhoppningen om att hitta mig själv någonstans där emellan finns hela tiden. Just där och då. Just då. Då vet jag säkert vem jag är och vad mitt liv går ut på. För det räcker ju aldrig med att bara leva.

Just nu grubblar jag för fullt över sommaren. Över mitt fina sommarliv, det som i så många år nu har känts så bra och alltid varit min trygghet. Alla de människorna som jag vill träffa dag efter dag. Spendera ytterligare en del utav mitt liv med. Vilka är de? Vart kommer det leda mig? Den ständiga frågan, för naturligtvis måste allt ha ett syfte, en mening. Sommarens placering kändes som en självklar önskning ifrån början, nu som ett hånskratt någonstans i bakgrunden. Han. Måste jag verkligen? Är det säkert att det här är vad jag vill. Han som både väckt och krossat mitt hjärta. Som varit så fin och så otroligt ful på samma gång. Han som gör mig starkare än någon annan, samtidigt som han sakta bryter ner mig, bit för bit. Monterar ner det som en gång varit jag. För att jag en gång var dum nog att tycka om honom. För att jag numera är starkare och inte låter honom förstöra min framtida sommar. För att det är jag som bestämmer i mitt liv. Inte han. Han har inte längre någon del alls. Är reducerad till ett ingenting. Någonting avlägset. Det trodde jag iallafall. Tills idag, när jag pratade med Anna, som faktiskt förstår precis hur det ligger till, utan att jag berättat mer än absolut nödvändigt. För att hon är självklar. Finns där. Hon vet för mycket, utan extra ord ifrån mig. Har ögonen med sig, ser det som känns svårt. Även om hon inte alltid utstrålar det så vet jag att hon alltid är med. Att hon betyder så otroligt mycket för mig och mitt liv. Är så otroligt klok, helt utan att ge sken av det.

Han. Med stort H. Eller kanske numera utan H. Han som jag egentligen inte vill träffa alls mer. Någonsin. Som jag inte längre vet hur jag beter mig när jag ser. För att jag inte längre känner mig själv. Så liten ibland. Alldeles för stor ibland. En maktlöshet som kan skölja igenom det mesta. För att jag så ofta är så dum. Jag har det senaste året lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Om naivitet, hundvalpsbeteenden, tårar och skratt. Om hopp och mod. Om rädslor och tankar. Så otroligt lite man egentligen vet om den komplexa personlighet som man verkligen är. Om den delen av ens kropp som man inte med mat eller träning kan förändra. Om livsgrundande värderingar och beteenden, tankegångar och behov. Om det inre, det som jag egentligen aldrig riktigt har vågat lita på att jag kan styra över. För att jag varit så osäker så länge. På allt och inget. På klokheter och svagheter. För att jag så ofta känt mig så jävla svag, när jag egentligen är starkast. För att jag vågat, och fortfarande vågar saker som jag aldrig trodde var möjliga.