Det har varit en sån panik. En vecka i ett så totalt kaos. Helvete. Gråt. Ångest och rädsla. Så mycket jobbigt. Beslut om liv och icke liv. Om existens. Om drömmar. Om vad jag vill och vad jag inte vill. Om ett barn jag aldrig önskat mig. Inte just nu. Om en kropp som trots allt fungerade. Om valmöjligheter och helt andra framtidsvägar. Någonting jag egentligen inte vill ha just nu. Om drömmar som helt plötsligt satts på spel. Vad har man rätt att välja och vad har man rätt att välja bort? Vem har rätt att styra över livet? Är det jag eller inte alls jag? Allt har känts så uppochner. Känns så uppochner. Överallt och ingenstans. Kaos. Ändå så kontrollerat.

Idag har varit en sån där jobbig dag, med ångest helt utan begriplig anledning. När det bara trycker och är svårt att andas. När hjärtat slår lite fortare än vad det ska. Hemska känsla. Jag var ute och gick för att försöka hitta något lugn i kroppen. Försökte känna någon slags frid. Det var omöjligt. Satte mig tillslut i korreköket och väntade på att någon mer skulle komma dit och bara finnas. Vi blev ett pluggäng där tillslut. Det räddade min dag.

Det är så obehagligt när de här ångestattackerna kommer, utifrån absolut ingenting. Vad är det som händer? Jag blir så orolig när det sker. I själen och kroppen, inte mentalt. Jag vet ju vad det är som händer på något sätt, men allt blir så uppenbart tomt. Det är någonting i livet som fattas, det blir som att dagarna med ångest blir en enda lång tid för att försöka hantera det. Någonting annat går inte att tänka på. Hur vill jag ha det egentligen? Vad vill jag ska ingå? Vem vill jag vara i det hela? Vad är egentligen syftet med allt? Inte att stressa runt tror jag. Det känns som att detta är någon efterreaktion på att det varit så mycket så länge och nu helt plötsligt lite smålugnt. Som att kroppen och psyket inte alls vet vad som ska hända nu. Som en slags ångest över förlorad tid. Över allt jag inte hunnit med hittills. Jag tillåter mig att må dåligt över det i några dagar, men därefter är det dags att gå vidare. Att ta nya tag och försöka komma över det. Börja om. Jag har fortfarande all chans i världen att hitta ett sammanhang här i Lund, har redan kommit betydligt längre än bara innan sommaren. Vardagen känns på så vis mycket enklare. Jag har tid på ett annat sätt nu. Tid att plugga tillsammans med folk. Att lägga på andra. Och på att känna. Den jobbiga konsekvensen av det hela.

Det här med ångest. Så ständigt närvarande. Alltid beredd att hugga till. Som tusen nålar vissa gånger. Som att någon håller fast en under vattenytan andra gånger. Kippar efter luft. Försöker finnas. Andas. Bara vara. Inte tänka så mycket hela tiden. Inte känna. Fyller dagarna med saker så jag slipper det. Det fungerar så länge jag inte behöver vara ensam. Då är det kört. Direkt. Vet aldrig hur jag ska klara mig. Lyckas på något sätt varje gång. Hittills iallafall. Tar mig vidare. Jobbar på. För att glömma. För att slippa känna. För att aldrig någonsin hinna möta mig själv. Jag är så jävla rädd för det. Är inte där än. Inte på länge. Dränker mig i annat istället. Ser till att aldrig hinna aldrig orka aldrig behöva. Aldrig leva. Bara vara i ett tomrum konstant. Fram och tillbaka. Letar pusselbitar, hittar någon tappar bort en annan. En gör så gott en kan. Intalar jag mig. Vad hjälper väl det när prestationspressen är hög. När det är så mycket jag vill. Så lite jag klarar. När en alltid kan vara lite duktigare. På alla sätt. När en träffar en saknad kompis och inget känns som vanligt längre. Rädslan. När ångesten tar över. När en inte längre orkar kämpa emot. När allt blir svart. Sådär som livet blir ibland. Sådär som det sägs inte behöva. Vem vore jag utan uppochnergångarna? Vad vore jag då. Är rädd för att vara meningslös, rädd för att vara meningsfull. Söker ständigt bekräftelse. Kickar. Klappar på axeln. Kramar. Är så beroende av dem för att överleva. Hur gör jag annars? Samlar kraft genom närhet. Att livet inte gått värre är ett under. Så destruktivt ibland. Så magiskt andra gånger. Försöker kämpa. Blir tillsagd att släppa livsångesten. Hur gör en det? Går det ens att styra? Att sluta grubbla. Vem vore jag då? Ändå känner jag mig ofta så platt. Så endimensionell. Så färglös. Är väl ingenting. Inser det då och då. Rasar. Försöker klättra upp igen. På något vis ska det väl gå. Lyckas ibland. Misslyckas ofta. Är halv och hel på samma gång. Letar efter mig själv. Som om jag tror att jag någonsin kommer hitta något. Naiv. Alltid och oavsett. Vill vara vill inte vara.

Det var länge sedan jag skrev här. Antagligen för länge sedan jag satte ord på mina känslor, för mitt eget bästa. Idag är jag skör. Liten. Ledsen. Känner mig ganska trasig. Jag vet att jag har dessa dagar, ibland ofta, och ibland mer sällan, ändå blir jag alltid lika golvad när känslorna kommer ifatt mig. Tomheten. Ångesten. Att inte ha en aning om vad som egentligen händer inom mig, mer än att allt skär. Att jag går sönder, sakta men säkert. Ingenting drastiskt. Bara så oändligt långsamt. Jag är vilsen. Vilsen i mig själv, vilsen i livet. I min egen tidsrytm bör jag börja om nu. Lämna det här och gå vidare. I livsrytmen kommer jag fortsätta vara i denna stad i två och ett halvt år till. Minst. Jag vet inte hur det ska gå. Om jag kanske behöver en paus för att klara av att gå vidare. Om inte annat en paus ifrån staden.

Hela våren har varit fylld av välmående och obehag om vartannat. Stress och sårbarhet blandat med tacksamhet och glädje. Då och då iallafall. Annars har jag nog mest stressat runt. Igår drog någon ur proppen. Terminen var slut och jag föll. Inte just då, men senare. När jag slappnat av. Nu. Helt och hållet vilse. Ganska så ledsen också. Lite besviken på mig själv. Men framför allt mest tom. För vad händer egentligen nu? Vem kommer jag vara i denna stad en hel sommar utan någon mer än mig själv? Vem är jag i livet och vardagen?