För att jag bara är så lättad nu. Jag har bestämt mig. Jag har pratat med chefen, sagt att jag inte längre är intresserad av jobbet, men att vi antagligen kommer att ses i sommar ändå. För jag vägrar ha en sommar utan min älskade park. Såklart jag tänker hänga där. Jag ska skratta åt folk, gå runt och kika och bara vara nöjd. Jag slipper mat och drycks dåliga chefer och knäppa konstruktioner. Jag ser verkligen fram emot att se hur de kommer att lösa allting, detta är verkligen spännande. Inte för att jag är oumbärlig, så långt ifrån det man kan komma, men däremot eftersom de nu hade pustat ut och trodde att de hade allt på det torra. Det är det som känns så himla roligt. Haha typ. Där fick ni. Lycka till liksom!

I övrigt känns hela alltet lite granna lättare nu. Är glad över att jag bestämde mig för att säsonga. Det leder ju ändå någon vart. Jag känner att jag har blivit en helt kluven personlighet dock, samtidigt som jag bara älskar kombinationen odd molly och junkyard, dr marteens och vagabond. Det bara känns så skönt. Just nu känns sälen ganska så stabilt. Det är sportlov och lovet levererar tyvärr inte alls som jag förväntat mig, men det hindrar ju förstås inte oss från att ha ganska så roligt på jobbet. Dock är jag så sjukt trött på en av mina kollegor. Jag klarar verkligen inte av henne, är typ allergisk mot hennes jävla attityd hela tiden. Alltid sur och nedtryckande, och hon tror alltid att hon är så mycket bättre än alla andra. Jag är verkligen allergisk mot den typen av människor. Det är så tråkigt för hon drar ner oss alla. Dessutom förväntar hon sig ständigt att särbehandlas. Att alla ska dalta för henne och tycka synd om henne. Usch. Blir irriterad av att bara skriva ner det, samtidigt som jag känner att jag behöver göra det. Blir så trött på henne bara. Har gnällt sönder om det för M... tycker lite synd om henne som får ta all min skit. Måste bli bättre på att behandla henne väl. Chefen. Det känns så stört. Samtidigt som det känns så skönt. Vi är visst några därifrån som byter. Konstigt det där, men samtidigt bra. Roligt och spännande. Jag känner mig nöjd, det är det viktigas

Har haft några ganska så bra dagar på jobbet och i livet nu. Idag satte vi försäljningsrekord, och det kändes så otroligt bra. Äntligen fick vi visa vad vi går för liksom. Stockholmsvecka här uppe nu och full rulle, minst sagt. Älskar det verkligen, samtidigt som jag känner på mig att jag kommer vara sjukt trött när den här veckan är över. Ska bli så skönt då. Vecka nio nu. Det har gått fortare än vad jag hade väntat mig, samtidigt som det känns som att varje vecka är så sjukt lång. Vecka sjutton åker jag hem. Det känns som en hel evighet tills dess, samtidigt som jag nu börjar känna att det finns en ände. Veckorna är inte längre extremt många, det finns inte hur många ångestdagar som helst att genomleva. Det kommer att gå, det vet jag om. Samtidigt får jag lite ångest. Vill jag verkligen stanna hela perioden? Just nu känns det som att det är lite krångel med löner och fiffel, och det är inte direkt vad jag vill arbeta i. Samtidigt vill jag ju inte sätta mina kollegor i skiten och bara låta dem sopa igen problemen efter mig. Jag känner ju att jag varit jobbig nog som jag varit innan...

Saknar tryggheten som ätstörningen gav mig lite just nu, samtidigt som jag senast igår konstaterade hur tacksam jag är som slipper leva med den nu. Att den tidigare varit mitt liv känns så sjukt, för just nu känner jag mig friskare mentalt än någonsin. Det är en så läskig känsla, samtidigt som jag njuter. Samtidigt har jag ångest över hur stor jag har blivit, går upp i vikt hela tiden, trots att det är motsatsen jag vill göra, och hatar mig själv för det. Nu är det gluten/sockerfritt och lågkolhydratkost som gäller... vill inte leva mitt liv såhär så länge till...

Ibland blir jag bara helt mållös. Sittande och stirrande rakt framför mig. Kanske av ångest. Kanske av något tillstånd som inte riktigt går att förklara. Typ att man bara tappar allt och inte riktigt vet hur man ska få tillbaka det. Nästan som att man tappar meningen med det man just gjorde. Att jag gång på gång tappar meningen med livet. Att jag för varje dag går några steg ifrån den människan jag vill vara. Att jag hela tiden tappar bort mig själv lite mer. Jag vet sällan hur jag ska tänka längre. Hur jag ska komma vidare i mitt liv. Var ska jag hitta mitt syfte? Hur ska jag lära mig att uppskatta mig själv. Hon säger att jag måste lära mig göra det, att mitt självhat och min känsla av att jag inte är värd någonting måste utrotas nu, innan det är för sent. Jag vet att hon har så rätt, ändå kan jag inte erkänna det. Jag avskyr när hon har rätt, liksom hon avskyr när jag har det. Jävla M. Samtidigt är jag så tacksam över att jag har henne i mitt liv, över att jag har henne att fråga om hjälp och råd när helst jag vill. Att jag alltid vet att hon finns där. Att hon försöker tvinga mig att hitta mig själv. Att hon erbjuder mig sin famn när jag behöver gråta. När hon säger att hon själv varit där. Att hon gråtit över allt och inget, krisat, föraktat sig själv. Att hon hittat sitt eget värde, och att hon trivs ganska så bra där hon är nu. Hon växer då. Är min stora förebild. Som min syster. Och jag vet det, hon har själv varit där. Hon har mått dåligt och vuxit som människa. Hon säger att jag borde prata med någon, inte låta hatet få mer tid än det redan fått. Jag vet att det hon säger är sanning. Jag berättar att jag varken har tid, energi eller mod. Hon konstaterar att jag har allt, men saknar viljan att älska mig själv. Och ja, det gör jag antagligen, men var hittar jag den? Finns det ens någon sådan vilja? Hon säger att jag blev som en riktigt människa när jag började öppna mig. Jag kontrade med att hon var den enda jag riktigt litade på. När hon berättade att hon sett min fasad glipa. Att det är okej att gråta, att jag får göra det när helst jag vill. Ändå så gör jag det inte. Inte så hon ser. När hon slutade höll jag på att gråta ihjäl mig, hur många arbetsdagar som helst. Ingenting blev ju som jag hade tänkt mig. Visst blev det bra ändå, och jag är ändå så otroligt glad över att ha fått jobba med denna människa. Fått lära känna min nya syster. Min mentor i livet.

Jag vet att jag borde ta tag i mitt liv. Att hon finns där ifall jag behöver dela någonting. Att hon bryr sig. Ändå så undrar jag om det verkligen är sant. Varför skulle någon bry sig om mig? Det visar ju mina andra vänner hela tiden. De kan inte ens föreställa sig att ta sig hit, trots att det knappast är svårt. Jag blir så besviken på det. Vill så gärna ha dem nära. Krama om alla som betyder någonting. Riktigt hårt. Och så kan jag inte det, för ingen vill vara i närheten. Det gör mig så ledsen. Visst vet jag att blod är tjockare än vatten, jag tänker ju likadant, men visst finns det väl ändå vatten som rinner lite trögare också? Jag vill iallafall inbilla mig det.

Det sjuka är att jag trodde att jag hade passerat så mycket mer än vad jag egentligen har. Jag har nog inte gått vidare med mig själv det allra minsta egentligen, inte mer än att jag lärt mig att gå upp på morgonen och låta dagen passera, utan ångest. Sedan fyller jag fortfarande inte dagen, njuter inte. Jag låter den bara gå, men jag mår inte dåligt under tiden. Visst är det framsteg jämfört med när jag mådde som sämst, men det är så långt ifrån bra. Förstår det inte. Jag som trodde att jag hade kommit så långt i somras, knappast, men just då var det så stora framsteg ifrån min tidigare vardag. Det är så läskigt. Jag är så glad att jag hade den sommaren. Att jag fick chansen att utvecklas. Att jag egentligen fortfarande har den, även om jag inte riktigt inser det. Att det finns människor som försöker hjälpa mig med det hela tiden. Ändå är jag inte tacksam.

Häromdagen insåg jag att det var den där februaridagen som jag skickade in min ansökan som mitt liv förändrades. Att det var den där intervjun som väckte min nyfikenhet på någonting annat. Att det var det där introt som fick mig motiverad till ett nytt och spännande jobb. Att kollegorna räddade mitt liv. För annars hade jag inte haft det livet jag har idag. Jag utvecklades så sjukt mycket i somras, trivdes ganska så bra med mig själv, och fick världens bekräftelse ifrån de allra bästa kollegorna. Jag tror jag älskar dem. Det är tack vare dem jag tackade nej till plugg och sökte mig vidare till någonting annat. Också tack vare dem jag sitter med sådan sjuk ångest över mitt liv just nu. Någon ger mig för många val. Någon vill hjälpa mig, och jag vet faktiskt inte om jag är mottaglig för det. Ifall jag verkligen vill ha hjälpen eller ifall jag klarar mig ändå. Visst klarar jag mig alltid. Jag lever ju. Fast frågan är om jag verkligen gör det. Det sägs ju att det är stor skillnad mellan att leva och att överleva. Problemet nu är också att jag har så mycket högre krav än vad jag tidigare haft. Jag har ju liksom fått smaka på verkligheten, den som är så mycket bättre än min egen. Hon säger att det är okej att tvivla, att det hör till, men att man också måste komma vidare. Jag vet att hon har rätt. Jag måste hitta framåt och inte bara stå still här och trampa, men det är svårt. Jag vet att hon står bredvid och är beredd att hjälpa ifall jag faller. Ändå vågar jag liksom inte lita på att hon står kvar, att hon orkar ta emot. Varför skulle hon göra det, när ingen annan gör det?

I vilket fall som så måste jag börja lita på människor och inte alltid vara så otroligt svår. Jag kommer aldrig komma framåt ifall jag fortsätter att reservera mig mot andra människor, vilket jag gör hela tiden just nu. Det går inte att vara rädd hela tiden. Jag måste våga göra fel och våga ställa saker tillrätta, inte bara undvika att göra någonting i rädsla för att göra fel... Det finns ju så mycket mer där bakom. Jag vet ju egentligen att jag har så mycket mer att visa. Hon och så många fler säger det, ändå så vågar jag liksom inte ta in det. Jag vill ha någon som berättar det för mig varje dag. Är nog lite kärlekskrank just nu också. Längtar efter en famn att få känna mig trygg i och en röst som viskar i mitt öra. En hand att hålla och ett bröst att luta sig mot. En rygg att krama om och en kind att smeka. Vill så gärna, men vet att det inte går. Inte som det är just nu. För vem vill egentligen ha något att göra med någon som inte vågar leva? Jag själv tar ju avstånd från alla sådana. Föraktar. Snackar. Är så otroligt trött på allt jävla skitsnack. Allt skvaller. Det går runt så otroligt mycket här uppe. På jobbet är det mer regel än undantag att snacka så fort någon går ut ur rummet. Att skratta och fnissa. Och snacka en sådan jävla massa skit. Jag vill inte höra mer. Hur svårt är det att prata med varandra istället för om varandra? Är det det allra värsta som finns? Är det så otroligt läskigt att ge kritiken direkt till någon istället för att låta personen få reda på saker och ting på andra vägar? Vågar man inte ens stå för vad man säger då? I sådana lägen blir jag lite rädd för mänskligheten. Fört vart vi är på väg och vart vi egentligen vill komma. Vill vi att barnen ska växa upp i ett samhälle där det är via skitsnack vi ger varandra kritik? Borde vi inte vilja hjälpa varandra att utvecklas åt rätt håll istället? Berätta när vi gör någonting dåligt och när vi gör någonting bra?

Jag vet inte vad det är som är fel med mig. Ibland känns det som allt, ibland som inget. Jag vet att jag kan vara annorlunda, men jag undrar också varför jag inte passar in. Så konstig är jag liksom inte. Jag vet att jag har mina starka sidor, jag vet att jag har mina svaga. Visst är jag bättre på att se de svaga, men det är ju inte så att jag är helt omedveten om mina starka sidor. Inte alltid iallafall...

En heldag i backen, det kan man ju minst sagt säga om dagen. Jag gick upp hyfsat tidigt och åt en ordentlig frukost innan bussen väntade och jag tog mig in mot Gustav. Där träffade jag av en slump Therese, som hängde på jobbet, och pratade lite med henne. Jag mötte upp Caroline i liften och det kändes så himla bra att träffa henne igen, man har så sjukt mycket att prata om efter att inte ha setts på några månader. En sån dag som idag gav verkligen energi för ett bra tag framöver, och det känns som någonting jag verkligen behövde. Vi åkte runt på nästan hela det öppna fjället, allt från sälfjällstorget till märta, vilket var himla roligt. Jag känner verkligen hur jag har utvecklats sedan första gången, idag var jag exempelvis inte alls rädd för farten och kunde verkligen jobba med svängarna. Det var otroligt roligt, och det känns så bra när jag numera känner mig hyfsat trygg på skidorna, jag plogar i stort sett aldrig utan begränsar farten med svängar, vilket känns bra. Just nu känner jag bara att jag vill åka imorgon igen, men nej nej, nu måste jag vänta till måndag innan jag kan åka nästa gång... I vilket fall som helst var det en himlans fin dag, med våffellunch och riktigt fina backar, trots att det varit så dåligt väder tidigare i veckan. På väg hem, klockan halv sex så lyckas jag dessutom gå på fel buss hem till mig, och hamnar borta i hundfjället. Inte riktigt platsen där jag tänkt hänga under kvällen. Som tur är kunde Carro och hennes far komma och hämta mig, och det hela slutade med tacomiddag hemma i deras lilla stuga. Inte mig emot.

I övrigt så kommer jag hem, sitter i soffan med onepiece och bara chillar när jag hör trippande steg på golvet. En mus springer runt i stugan och jag typ dör av skräck. När den dessutom väljer att springa in i mitt rum och gömma sig går det för långt och jag står i panik i soffan med en skidstav och tvingar husets två Jocke att rädda mig och få bort musen. Minst sagt en dödsupplevelse utöver det vanliga... Det blev iallafall ett minnesvärt avslut på denna dag om vi säger så.

Jaha, en ledig dag idag då, vilket jag till en början tyckte var otroligt skönt. Tänk att få sova ut på riktigt och verkligen få känna sig pigg. Trodde jag ja. Visst sov jag en hel del timmar, men knappast kände jag mig utvilad när jag vaknade. Istället blev det en segdag i onepiece och noll energi. Tänkte gå ut på en promenad och kom 20 meter innan jag insåg att det inte gick att ta sig fram mer, så det hela slutade med tio minuters kamp mot halkan. I övrigt har dagen varit sådär lugn, lite snack med husetfolk, och filmeftermiddag framför en halvtaskig film. Fina vännen fyller 20 idag också, och det känns ju ganska så sisådär att inte ens kunna vara i närheten av henne och kunna fira. Jag saknar henne och flera andra vänner så otroligt mycket. Vill bara ha dem nära. Kunna prata med dem, skratta, ha den där avslappnade stämningen som bara finns med vänner som man känner sig 100 % trygg med. Tillbaka till den där jävla tryggheten.

Jag kommer alltid till den när jag skriver. Saknar alla dem som får mig att känna mig trygg och säker i alla situationer så sjukt mycket. Vill ha mina vänner här. Vill kunna krama om dem och berätta för dem hur viktiga de verkligen är för mig. Jag vill bara kunna vara mig själv. I somras trodde jag att jag visste vem jag var, jag var säker på att jag hade hittat mig själv, men som det är nu tror jag att jag tappat bort mig själv igen. Vet ingenting, mer än att jag just nu lever ett liv i ångest och med en personlighet som jag inte riktigt känner igen mig i. Jag är blyg, osocial och ganska så tråkig, så typisk den gamla jag, så typisk den människan som jag trodde att jag kommit bort ifrån. Jag trodde att jag hade kommit så mycket länge, att jag blivit så mycket bättre. Jag är tillbaka till den tiden då jag inte kan se på mig själv och le. Kan omöjligt se mig i spegeln och se någonting vackert. Istället ser jag bara ett missfoster. I somras insåg jag mitt eget värde som människa, det var det häftigaste jag någonsin varit med om. Som det är nu har jag tappat bort den personligheten och insikten igen. Jag kan omöjligt se varför någon skulle uppskatta mig, hittar inga bra egenskaper längre och har otroligt svårt att se mig själv seriöst. Jag är ju ingen viktig. Vad skulle egentligen kunna få någon att uppskatta mig?

Jag saknar sommarkänslan och de underbara kollegorna. Saknar uppmuntran och respekt. Vetskapen om att jag gör ett bra jobb och att jag är värdefull. Här kretsar det mer kring att klanka ner på varandra. Jag vill ha kritiken, direkt till mig så att jag kan göra det dåliga bättre, men jag vill också höra positiv kritik som är ärlig och på riktigt. Inte det som är standard här ”bra jobbat” oavsett om man gjort någonting eller ej. Jag saknar livet som inte är så prestationsinriktat som här, för som det är nu känner jag att jag är tillbaka i mitt gamla tänk där jag inte är värd ett skit om jag inte levererar som tusan. Jag vill ju vara bäst, men jag vill också kunna acceptera mig själv oavsett om jag är bäst eller sämst så länge jag själv gör så gott som jag kan. Det är svårt det där. Folk säger att jag har dåligt självförtroende, men i själva verket är det nog självkänslan, och vetskapen om det egna värdet som är dåligt. Jag menar, jag vet ju vad jag kan prestera bra och dåligt, och jag vet att jag oftast kan lita på mina egna bedömningar när det gäller sånt, men det där med livet utanför prestationerna, det är så mycket svårare. Jag vet inte alls vad som gäller där, vet inte hur jag ska bete mig eller hur folk uppfattar mig. Jag vill ju bara vara någon, någon som är viktig på riktigt. Det är så svårt allt sånt där. Jag saknar min coach. Min mentor. Min hjälp att klara av att tolka livet. Hon som är som jag, så otjejig att det smäller om det, men ändå så jävla analyserande. Hon som förstår mig, för att hon själv varit där. Jag saknar henne.

Känslan när man saknar någon eller något. Känslan när man är någonstans och inte vantrivs men inte heller trivs. När man lever ett liv som känns så långt ifrån fulländat. Precis så är mitt liv just nu. Jag menar, visst, jag trivs med mitt jobb och med mitt boende, men ändå är det så mycket som saknas. Jag saknar en meningsfull fritid, riktiga vänner, ett riktigt liv. Jag saknar min familj och mina katter så mycket att det ibland gör ont. Jag vill bara ha dem nära. Jag älskar ju dem, de är ju min familj. Visst kändes det bra att ha släkten här, och visst hade jag en jättebra kväll i fredags, när jag var ute och åt middag med dem, och sedan satt och hade det skönt i deras soffa på kvällen, men det gjorde ju också saknaden efter min egen familj ännu större. Jag vill ju träffa min mamma och pappa, mina egna syskon. Mina fina katter. Mina bebisar. Att se alla glada familjer som är i fjällen tillsammans gör det ju bara ännu jobbigare. Alla som har det så mysigt tillsammans, som njuter av livet och har det så där familjigt. Vill bara ha dem nära just nu.

Dessutom saknar jag verkligen vänner här. Visst har jag folk att umgås och skämta med på jobbet, och visst är de jag bor med trevliga, men jag saknar någon som man kan prata med lite mer på riktigt, någon som det känns enkelt och naturligt att umgås med, och inte bara ansträngt och krångligt. Som det känns nu är det liksom som att jag inte riktigt behövs. Alla har redan någon eller några att umgås med och man själv blir bara som något slags substitut. Det är ingen rolig känsla alls... Jag saknar att känna mig viktig, att veta att det är självklart att jag kan ringa någon efter jobbet, och att någon vill åka skidor med mig. Att vara lite efterfrågad. Det känns som att jag mest är överflödig liksom. Det är nog främst den känslan som gör att jag liksom inte riktigt trivs. Visst hade jag höga förväntningar på den här vintern, säkert alldeles för höga, men som det är nu är det så otroligt mycket som jag saknar. Framförallt umgänge. Det finns liksom ingenting mysigt, ingenting självklart och ingenting naturligt. Usch. Vill bara ha ett riktigt socialt liv. Det är tomt och det är jobbigt, det finns liksom ingen som man kan prata med om någonting sånt. Hej du, vill du lyssna på hur ledsen jag kan bli helt utan anledning för att jag saknar ett socialt liv liksom?

I övrigt så är jag inne i någon liten depperiod. Börjar gråta för allt och inget istort sett hela tiden, och är extremt trött typ hela tiden. Trots att jag sover massor känns det som att jag ligger typ tusen sovtimmar efter, och jag orkar nästan ingenting utanför jobbet. Andra festar, men jag har inte ens någon som det känns självklart att festa med, för jag har typ ingen konkret vän som frågar just mig. Visst kan jag hänga på andra, med då måste jag typ sitta och vänta på att folk ska sluta jobbet, och det tar ju några år i sig... åh. Jag känner mig så himla maktlös i min situation just nu, samtidigt som jag vet att det är jag som själv måste förändra, att det bara är jag som kan göra någonting åt det. Det är mitt liv och mina val, och jag vet att jag verkligen måste ta tag i det. Jag måste nog ändra min inställning också, jag kan helt enkelt inte gå runt och förvänta mig för mycket. Jag kanske är för desperat. Saknar någonting alldeles för mycket. Eller så är jag för avståndstagande. Har liksom redan gett upp. Som det känns idag känns det sjukt jobbigt att veta att jag ska bo och jobba här ända till slutet av april. Fyra månader kvar här. En femtedel är redan gjord. Det är stört. Jag vet inte riktigt hur jag ska orka egentligen. Jag måste orka. Nu får jag inte komma hem med svansen mellan benen. Jag känner att jag inte kan säga upp mig heller. Jag har fått ett allt för bra jobb och jag vet att min chef var beredd att göra otroligt mycket för att ha mig kvar. ”Vi måste se till att hon stannar, hon är aldrig still, jobbar på som bara den, vi måste se till att hon är kvar här uppe”. Visst var det positiv bekräftelse, men det gav också mig ännu mer ångest. Nu måste jag verkligen stanna, de vill förhoppningsvis fortfarande ha mig kvar. Det är så svårt det där samvetet. Jag vill så gärna ha det bra här. Nu känner jag dessutom att jag verkligen vill ha en bra merit härifrån, och några fina ord på arbetsgivarintyget. Här gäller det att jobba. Det jobbiga är att här känns jobbet som någonting jag verkligen måste prestera på igen, och det tycker jag inte riktigt om. Jag är ju en prestationsprinsessa, gör allt för att vara bättre än folks förväntningar, och det är riktigt svårt när man börjar med flaggan på topp. Jag har mycket att fixa, och mycket kvar att leverera. Fyra månader kvar.

I övrigt längtar jag bara efter att få komma hem och hälsa på. Att få boka biljetter och veta att jag verkligen åker hem. Jag vill ha ett mål. Kunna dela in min vår i olika perioder, för som det är nu ser jag bara en evighet framför mig, en evighet med sjukt många veckor. 17 veckor kvar. Det är jävligt lång tid, särskilt när man känner att man inte trivs. Vecka två är det nu. Vecka 17 går mitt kontrakt ut. Det är så lång tid kvar att jag tror jag går under. Särskilt med tanke på att hela livet här verkligen är veckovis. Alla gäster är ju i stort sett här i en vecka, och det är så man har koll på allt. Psykiskt är det sjukt jobbigt att det är så, jag vill ha mer koll och vill gärna ha månadsscheman, men här är det bara veckoscheman som gäller också, vilket är sjukt jobbigt. Jag vet om att jag har ett kontrollbehov, och jag vet att det är därför som jag reagerar som jag gör, men ändå. Är det för mycket begärt med ett månadschema?

I övrigt har jag filat lite på mina nyårslöften nu, och 2014 ska förhoppningsvis bli året då jag lär mig att känna av mina egna gränser och inte fortsätter leva som jag gjort allt för länge, i 120 och sedan kollapsa. Jag måste kunna fördela min energi bättre och börja må bra. Kunna lära mig att lyssna på min kropp på riktigt och faktiskt göra som den vill, inte gå tvärtemot. Det är dags för min kropp att få bli lite omhändertagen med mycket motion och bra mat. Den måste kunna få byggas upp på rätt sätt, få bytas ut, få bli på riktigt. En kropp som orkar med mitt liv på riktigt. En kropp som är stark och sund. Jag vet om att platsen jag bor på inte direkt ger mig de bästa förutsättningarna för det, men jag måste jobba för det. Jag måste kämpa för att komma någonvart. Jag ska dessutom börja avvänja min kropp vid socker och snabba kolhydrater nu. Det är ingenting som jag vill att min energi ska komma ifrån. Riktig mat ska det vara, med långsamma kolhydrater och riktigt fett. Så naturlig mat som möjligt. Jag vill ge kroppen chansen att läka från insida och ut. Jag vill kunna må bra fysiskt och psykiskt av att leva i den kropp jag gör. Jag vill känna mig stark.

Dessutom vill jag lära mig att leva, på riktigt. Ett liv värt att leva. Ett liv som får mig att må bra, som ger tillbaka. Jag vill lära mig att älska människor på riktigt, och få känna kärlek tillbaka. Få känna mig fri. Att veta att det är jag som bestämmer över mitt liv. Dessutom vill jag känna mig lycklig. Få vara glad på riktigt. Längtar som en tok till Håkankonserten nu. Det är lycka det. På riktigt. Stark, fri och lycklig. Det är målen med 2014.

Den andra januari. Det känns ganska bra. Detta år är verkligen som en nystart. En start mot det riktiga livet. Snart ska jag också vara där på riktigt, och inte gå runt här bredvid i min lilla bubbla. Det känns skönt med ett nytt år, med nya möjligheter och chanser. Allt kan hända, och allt ska hända. Förhoppningsvis enbart i positiv väg. I år är exempelvis första året i mitt liv som jag får rösta, det känns ganska mäktigt. Visst, min röst gör knappast någon större skillnad, men det är ändock en möjlighet att påverka, och det känns himla bra. 2014 är året då jag ska lära mig att uppskatta mig själv och min kropp på samma sätt som jag kan uppskatta så många andra. Det är året då jag förhoppningsvis ska få se ännu lite mer av världen, jag vill utveckla min skidåkning, och jag vill lära mig känna trygghet. Det här är det första året någonsin som jag inte bor hemma. En start på riktigt, för jag har verkligen flyttat hemifrån nu. Visserligen inte på riktigt, jag kommer fortfarande komma hem till hemma igen efter säsongen, men ändå mer än någonsin tidigare. Jag har redan bott i Sälen i en hel månad. Det känns så sjukt. Det är längre än vad jag var i USA, och jag menar, där var jag ju i en hel evighet. Det känns så konstigt att konstatera att det här är mitt hem, och samtidigt veta att det bara kommer vara mitt hem i fyra månader till. Nu är det ju här som jag bor. Mitt kök, mina lådor, min säng och mina garderober. Det är allt bra konstigt det här säsongslivet. Det läskiga är också att veta att efter säsongen kommer jag bara bo hemma i några veckor innan det är dags för nästa etapp. Fram till sista augusti har jag ju faktiskt min tid planerad. Samtidigt är det så himla skönt att se sin tid i etapper och inte bara i någonting evighetslångt som man inte har en aning om hur man ska kunna avklara. Det är allt bra dubbelt det där.

Dagen idag har varit himla bra, betydligt bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig att den skulle bli. Skidåkning med fasters familj och deras vänner stod på programmet, och jag förväntade mig att alla skulle åka himla bra och att jag själv bara skulle typ ramla hela tiden, men det gick helt klart över förväntan. Jag var inte sämst, och jag klarade av att hänga mer riktigt bra. Det blev en del transportåkning ifrån lindvallen till högfjället, lite lunch på det och sedan några hyfsade åk trots tråkigt väder. Därefter väntade egentid i stugan här hemma och kanelpannkisar blev gjorda. Jag kan ju om jag vill liksom. Känslan av att inte vara rädd för varendaste kalori som finns i maten längre är så himla skön också. Jag känner att jag har en helt annan frihet när det gäller matlagning och val av mat iochmed det, och hela livet blir så mycket enklare när inte maten är något problem. Vi äter ju för att leva, inte lever för att äta. Det tog så lång tid att komma förbi den gränsen, och nu är jag äntligen här. Det är en sådan sak som verkligen är värd att njuta av.

Just nu känns Sälen väldigt bra, och det är en härlig känsla. Det känns skönt att inte behöva tvivla på om jag vill vara kvar eller inte, jag trivs bra och har kommit iordning lite mer med mitt liv här. Just nu ser jag mest framemot kommande besök, släkten är här just nu, och om drygt en vecka kommer en fin vän och hennes sambo, vilket ska bli roligt. Lite skidåkning och lite fest tillsammans med dem är ju inte direkt vad jag tackar nej till. Dessutom hoppas jag på att kunna åka hem om tre veckor för att kunna gå på bröllop, då min kusin och hennes sambo ska slå på stort och gifta sig. Bröllop är ju sånt där som inte händer så jätteofta, så det vill iallafall inte jag missa.

I övrigt lyssnar jag och mina stugisar sönder på Håkis, vilket är helt imponerande. Aldrig tidigare har jag mött killar som älskar Håkan, och så lyckas jag bo med två som fullkomligt älskar hans musik. Det är typ ödet. Dessutom gillas Melissa Horn, vilket också känns himla bra. Det är ju som om någon har kopierat min musiksmak och gett dem samma. Himla härligt är det iallafall. Dock slog en tanke mig för några veckor sedan när vi satt i soffan och bara chillade och lyssnade på musik, och en fin Melissalåt kom fram. Jag konstaterar att låten är himla bra, och en av mina stugisar kommer med kommentaren ”Ja, för människor som planerar att ta livet av sig är den nog väldigt fin”. Det var bara en så stark kommentar, och egentligen vet jag inte varför jag reagerade så mycket på just den. Kanske för att det var när jag mådde som allra sämst som jag fullkomligt knarkade sönder hennes musik, eller för att den verkligen hjälper till när man mår dåligt. Inte så att man mår bättre efter att ha lyssnat på hennes musik, utan mer känslan av att man iallafall inte är ensam om att må skit. Det finns alltid någon mer, och den personen har dessutom talangen att kunna sätta ord på känslorna. Det var iallafall viktigt för mig. Läste ett viktigt citat häromdagen också; ”Don't judge me for where I've been. I'm not there anymore.” Så himla klockrent, och så otroligt viktigt. Det finns ju liksom en anledning till att iallafall jag aldrig skulle berätta om psykisk ohälsa för människor innan jag står dem så pass nära att de inte kan smita när de får reda på en sådan sak. Det är liksom för tungt att bära för så många människor, och det är tragiskt. Jag menar, jag är så långt ifrån den enda som mår/har mått dåligt bland familj och vänner, och ändå ligger någon form av prestige i att må så bra som möjligt och hela tiden vara lycklig. Vem är liksom lycklig hela tiden? Inte en enda jävla människa. Livet ser ju inte ut så. Livet består av sorg, ångest, glädje, ilska, vardag utan starkare känslor och så en liten gnutta lycka på det. Det viktiga är ju istället att kunna njuta av sin vardag och hitta fler anledningar till att må bra och faktiskt kunna vara glad över det. Lycklig. Jag menar, hur jävla ofta är en människa det egentligen? Visst strävar jag efter lyckan, och jag vet att vissa faktorer i mitt liv måste vara uppfyllda för att jag ens ska kunna ha möjlighet att känna mig lycklig, men samtidigt är jag medveten om att livet aldrig någonsin kommer att vara en enkel dans på rosor. Visst är det en dans, men en med svåra steg, och det tror jag är viktigt att vi människor är medvetna om. Särskilt i dagens samhälle där vi hela tiden tävlar efter att visa upp hur lyckliga och glada vi är över våra perfekta liv, som i själva verket alls inte är sådär väldans perfekta. Jag blir så arg på sådant. Livet är ju liksom en bergochdalbana, det går upp och ner och det kommer det alltid att göra. Ingenting kan vara perfekt och underbart hela tiden, och det gäller att alla lär sig att förstå det. Just nu är jag på en platå i min bergochdalbana, antingen kommer det tippa uppåt sen, eller så går det neråt. Vad det blir vet jag inte en, men jag vet att det så småningom kommer att hända, oavsett om jag vill eller inte. Livet ser ut så, och det är bara att lära sig.

Jaha, välkommen 2014, typ, eller någonting sånt. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det, mer än typ hej. Hoppas att du blir ett bra år och att du har mycket att lära mig om livet tack. Jag vill utvecklas, bli starkare i mig själv, känna mig trygg i mig själv och inte ständigt behöva söka denna trygghet utifrån som jag tyvärr alltid gör. Jag vill lära mig att prioritera rätt i mitt liv, utifrån vad som fungerar för mig och vad jag vill göra och vart jag vill komma. Jag vill få känna mig vacker, känna mig älskad och känna mig behövd, samtidigt som jag vet att för att dessa saker ska kunna uppstå så måste jag först och främst lära mig att älska och acceptera mig själv och den jag är. För vem är egentligen jag? Det vet jag ju inte ens själv, och hur tusan ska jag då kunna vara den jag vill vara om jag inte ens vet vem jag är?

Visst har jag en hel massa egenskaper som är både bra och dåliga, men det gäller för mig att kunna sortera dem, att upptäcka styrkor i mina svagheter och lära mig hur jag ska kunna använda mig utav mina starka sidor på bästa sätt för att jag ska kunna må så bra som möjligt. Det är det som är mitt främsta nyårslöfte under 2014, att må mitt absolut bästa jag. Jag ska kämpa för att prioritera mig själv, att lära mig släppa på mitt kontrollbehov och leva ett lite friare liv, ett liv som jag känner att jag kan klara av. Jag ska under året satsa på att leva ett liv som jag sedan kan vara stolt och nöjd över, lite fånga dagen princip. Jag vill ju faktiskt kunna säga att 2014 var ett av de bättre åren i mitt liv, precis som alla andra år efter 2014 också ska vara. Det är nu jag har min möjlighet till revansch, till att utvecklas och verkligen bli den jag vill vara. Det är nu jag kan forma mitt liv, och det ska jag verkligen jobba för att göra. Det är nu jag är ung och det är också nu jag måste passa på att leva. Leva idag, inte igår och inte imorgon. Det är lättare sagt än gjort, men jag tror att det är ganska viktigt för mig.

Jag ska under året kämpa för att acceptera mig själv, för att säga farväl till ätstörningen på riktigt och för att hitta ett jag som jag själv kan vara stolt över. Jag vill känna att det är jag och inte några psykiska problem som styr mitt liv, och jag önskar verkligen att jag kan lära mig att kontrollera och styra mitt liv lagom mycket. Vissa saker händer liksom oavsett vad jag kommer planera och styra upp, och att ta dagen och livet lite mer som det kommer är någonting som jag verkligen måste lära mig. Allt löser sig liksom alltid till slut ändå.

Att inte döma människor för lätt är också någonting jag måste jobba på, att ge alla en ärlig chans, och att inse att människor faktiskt kan förändras, jag menar, vad har jag själv gjort om inte just det?Jag måste jobba på att njuta av mitt liv som det är också, att inte hela tiden sträva någon annanstans utan faktiskt kunna stanna upp och gilla läget och livet som det är. Allt kommer jag aldrig kunna påverka, men det jag känner att jag behöver förändra måste jag se till att faktiskt göra det, och inte leva i ett mönster som ändå inte fungerar, det har jag gjort i allt för många år nu...

Jag måste sluta känna panik över att livet rinner ifrån mig, och istället se till att göra dagarna meningsfulla och minnesvärda. Jag vill inte att mitt liv ska bli en transportsträcka, utan jag vill verkligen kunna stanna upp och leva i det, att njuta av enkla saker och inte låta rastlösheten och strävan efter att bli någonting ta över. Jag är redan allt jag någonsin behöver vara, det enda jag behöver göra är att förstå det och ta livet som det blir. Jag är inte meningslös bara för att jag saknar en fin utbildning och en fin titel, sådana saker ska inte ens spela in i hur man uppfattar och bedömer en människa, trots att jag vet att samhället ser det så. Det är alla sådana gränser som jag måste lära mig att ta avstånd från. Att inse att samhället har sina normer, men att det omöjligt går att leva helt efter dem ifall man vill må bra, och det är ju just det som jag vill göra. Att ta avstånd ifrån normer som sänker min självkänsla känns viktigt just nu, för i år ska jag verkligen lära mig att ta hand om mig själv och ge min kropp och själ vad den mår bra av. Det är i den jag ska leva resten av mitt liv, och för att det ska fungera så måste jag acceptera den och låta den bli just så stark och stabil som jag vill att den ska vara. 

I övrigt hoppas jag verkligen att 2014 blir betydligt bättre än 2013, vilket i sig inte borde vara så otroligt svårt. 2013 var ett bättre år än så många tidigare år, men det var långt ifrån ett toppenår. Nu gäller det att ta lärdom av just 2013 och göra 2014 till ett riktigt bra år.

Vad var det egentligen som hände år 2013 då?

- Jag påbörjade sista terminen på gymnasiet.

• Var på Island med klassen, den första resan sedan 2008 som inte ätstörningen tagit över, utan då JAG har kunnat bestämma och styra.
• Balen, en helt underbar och magisk kväll, trots att jag kände mig otroligt ful.
• Helgen i Göteborg tillsammans med Sofia. Håkankonsert, flum och världens finaste helg, Ren och skär lycka.
• Studenten. Ingen magisk dag, utan mest känslan av att vara värdelös och inte duga. Inga toppbetyg, men ett språkstipendie, ett stipendie för projektarbetet och ett certifikat deutsch. Prestationsprinsessan var missnöjd, Malin var glad att det var över.
• Började jobba i min park, och trivdes som fisken i vattnet. Började utvecklas personligt.
• Blev tryggare i mig själv och bestämde mig för att trotsa omgivningens förväntningar och inte börja plugga till hösten.
• Jobbade massor och trivdes så äckligt bra. Hade världens bästa kollegor.
• Jobbade på hotellet hela hösten, och satt i kassan på ICA när det behövdes. Krossade mina egna tankar om misslyckande.
• Hälsade på mina fina vänner i deras nya städer. Färgade håret för första gången i mitt liv och blev brunett.
• Var på konsert med Gyllene Tider mer mamma, Josse och Amanda.
• Lyssnade sönder på Håkan, Kent, Melissa Horn, Winnerbäck och Krunegård. Hittade Hästpojken och fastnade direkt.
• Började umgås med Hedda.
• Fick höra att min förebild såg sig själv i mig, och blev så otroligt glad.
• Fyllde 19 och bestämde mig för att njuta av mitt sista tonår.
• Kämpade för att lämna ätstörning och depression så långt bakom mig det gick, men avslöjade också för några av mina närmsta hur dåligt jag mått.
• Kände mig ensam, men kämpade för att njuta ändå. Det var ju jag själv som valt mitt liv.
• Lillsess flyttade in, att en så liten kisse kan ge så mycket kärlek är inte klokt.
• Jag bestämde mig för att säsonga, och fick jobb både i Sälen och Branäs, men valde Sälen.
• Flyttade hemifrån och kämpade för att inte gråta av saknad till mina katter.
• Började acceptera mig själv och hittade någon form av existensacceptans.
• Köpte skidor och skidutrustning för allt för mycket pengar men kände mig sjukt nöjd.
• Lärde känna en av mina största förebilder.
• Kämpade för att ta avstånd från vänner som tog mer än de gav.
• Försökte tillåta mig själv att må bra i nuet och inte ständigt sträva efter mer.
• Tog hjälp utifrån för att må bättre i min ätstörning för första gången
• En mycket fin mejlvän dog, det kändes svårt, gjorde ont, men blev ändå det avstånd vi förr eller senare ändå hade behövt.
• Gick på anställningsintervjuer för första gången i mitt liv, och fick alla jobb jag blivit intervjuad för förutom ett.
• Började laga mat hemma och konstaterade att det var ganska så roligt trots allt.
• Gick upp i vikt trots att jag ständigt räknade kalorier och mådde skit på grund av det.
• Började dricka kaffe.
• Drack varm choklad för första gången på drygt fyra år.
• Blev blodgivare.
• Umgicks så mycket som möjligt med mina fina vänner.
• Hade extrem framtidsångest i början av året, men efter sommaren släppte den nästan helt och jag orkade inte bry mig om någonting istället.
• Jag slutade vara rädd för mig själv och mina egna impulser, och började vilja leva i stället för att alltid se döden som ett alternativ.
• Jag kämpade för att kunna le utan ångest, och att tillåta mig att vara glad.
• Ville tatuera mig och funderade konstant på vad.
• Höll uppe fasaden om att jag visst mådde bra, tills den sprack en dag på jobbet och en kollega såg igenom all ångest och allt självhat.
• Började må bättre än någonsin.
• Fick klarare åsikter och vilja än tidigare. Försökte lita mer på mig själv.
• Flyttade till Sälen, började jobba, sa upp mig och fick ett nytt jobb. Blev en waynestös.
• Avslutade året med magsjuka och cola i stugan.

Naturligtvis var mitt 2013 så mycket mer. Så mycket småsaker som jag knappt minns men som också var en del av mitt år. I vilket fall som så ska 2014 innehålla så mycket mer. Det ska bli mitt år. Ett starkare, friare och lyckligare år.

Åh, jag hatar att jag är så otroligt kluven just nu, samtidigt som jag verkligen inte vet alls vad jag vill. Folk säger att man ska lyssna på sitt hjärta, men vad gör man om hjärtat är tyst som graven? När man har två alternativ och vill båda nästan precis lika mycket? Det blir så mycket svårare då. Jag kan omöjligt tänka mig en sommar utan min park och mina sagor, jag menar, vad är då sommarkänslan? Samtidigt vet jag inte om jobbet blir alls som jag vill ha det, jag menar, det är ju inte såhär jag har tänkt mig allting. Förra sommaren mådde jag ju bättre än någonsin, kanske för att jag äntligen tagit studenten och visste att jag skulle slippa det folket för tid och evigt, jag slapp känna den prestationspress som jag känt under hela skoltiden och jag kunde äntligen jobba aktivt på att bli av med min ätstörning. Jag hade kollegor som såg mig och som jag hoppas uppskattade mig, jag uppskattade iallafall dem. Det var roligt att gå till jobbet nästan varenda dag, och jag trivdes verkligen som fisken i vattnet. Det var bus hit och dit, barn som var både underbara och fruktansvärt jobbiga och en otroligt härlig stämning. Samtidigt berättar kollegor att stämningen den sommaren var sämre än nästan alla tidigare somrar. Hur kommer det då bli till nästa sommar liksom? En sommar helt utan mina älskade människor. Hur klarar jag jobbet utan Maja och Anna? Det är klart att det kommer att gå, jag klarade ju höstlovet utan större problem, men den här känslan av att ha roligt på jobbet, den fanns ju inte då. Inte den här glädjen varje gång man gick dit, eller lyckan av att vara där. Jag vill ju jobba med mina glädjespridare, mina förebilder och mina mentorer. Jag vill ju må bra på jobbet och njuta av min sommar. Jag är rädd att ha för höga förväntningar på säsongen, att landa i något slags platt fall av ingenting, där drömmar krossas och ingenting blir som jag föreställt mig det. Visst kan saker såklart bli bättre, men också väldigt mycket sämre. Jag är rädd för något slags misslyckande, och om inte annat är jag rädd att det ska bli som det blev här, allt för höga förväntningar och sedan ingenting som man vill ha det.

Hotelljobbet vill jag ha för att kunna ha någonting nytt på mitt CV, för att göra någonting annat inom service och för att komma ur restaurangbubblan lite. Samtidigt är jag rädd för jobbet. Jag är rädd för att fastna i någonting där jag egentligen inte vill stanna och för att bli för trygg i någonting så att jag istället inte vågar ta mig därifrån. Jag vet dessutom inte om jag är färdig med säsongandet än. Kanske behöver jag en sommarsäsong till för att komma i fas och känna mig redo för att gå vidare med mitt liv. Kanske är jag färdig med den delen. Jag är ju bara nitton år just nu, så än så länge borde jag ju vara ganska lugn, samtidigt som jag känner att samhällets krav trycker på. Man måste ju naturligtvis göra någonting vettigt av sitt liv...

Dessutom känner jag att säsongsstilen är så himla skön. Det finns inte så mycket till prestigekrav, allt är ganska så enkelt, det handlar om att jobba, leva, supa och älska. Älska livet, älska vardagen och älska varandra. Till största delen iallafall. Just nu är det så skönt att bara få stå utanför verkligheten lite, orkar liksom inte riktigt ta tag i den just nu. Att bara behöva bry mig om det som är precis runt omkring mig. Jag önskar att jag slapp fatta en massa beslut, önskar att Maja aldrig hade ringt med erbjudandet om jobb, nu är det ju jag som måste bestämma mig, jag kan liksom inte bara glida med, vilket känns ganska så jobbigt. Jag tror liksom att jag behöver en säsongssommar till, ett avslut av säsongslivet kanske, orkar inte bli seriös med livet redan nu. Det känns liksom för tungt. Att jag ska bestämma hur mitt fortsatta liv ser ut. Hur ska jag lyckas med det. Jag kan ju inte ens avgöra hur min vardag ska se ut just nu. Velig, javisst. Men också fundersam. Vill ju bara få ut det bästa av min vardag och göra det mesta av mitt liv. Jag har redan saker i bagaget, men jag vill fylla på med så mycket mer. Jag är ju långt ifrån färdig med livet nu. Det finns så mycket jag vill göra, jag måste bara lista ut hur och var jag vill göra vad. Och i vilken ordning. Vissa säger att det är lugnt, att jag har hela livet framför mig, att jag bara är 19 år, medan andra säger att det är nu jag måste agera, fundera och komma fram till hur jag vill ha min framtid, att jag omöjligt kan gå runt i någon slags låtsasvärld hur länge som helst, att jag inte kan räkna med att ett jobb ska vara roligt. Då blir jag så frågande. Vad ska jag då leva för? Jag är 19 år, har nästan 50 år kvar i arbetslivet. Jag förväntas jobba heltid i femtio år, 40 timmar i veckan 48 veckor om året, med kanske två års undantag för föräldraledighet och så ytterligare två år för vabdagar och liknande. Det blir ca 86 400 arbetstimmar. Det är nästan 11 års dygnet runt arbete, minst sagt sjukt lång tid. Är det då inte jätteviktigt att jag verkligen trivs på mitt jobb, med mitt liv och med min situation. Känna mig behövd, viktig och meningsfull. Är inte de själva syftet med mitt liv? Att trivas. Ska jag då inte lägga energi på ett jobb som jag verkligen kan älska, så mycket att det är värt de 11 hela åren jag kommer sitta med det.

Just nu känner jag mig mest ganska så lack på allt som handlar om att besluta min framtid. Jag vill bli hundra procents frisk, om det nu är möjligt, jag vill få bukt med mitt knä som förstör alldeles för mycket för mig i dagsläget, och jag vill utvecklas som människa, på alla sätt och vis. Jag vill kanske läsa på folkhögskola, bara för att det verkar vara otroligt roligt och utvecklande, jag vill komma igång med min träning, springa när mitt knä tillåter det, och bara få känna att jag lever, på riktigt. Få må bra och vara lycklig. Faktiskt få älska. Det är ju det som jag vill lära mig. Ibland känner jag mig så cynisk. Jag tror på så lite. Det är mina val som för mig framåt. Jag önskar att jag hade ett öde att lita på, den tryggheten som jag hade förut, för några år sedan. Nu vet jag bättre. Det är mina val som styr min framtid, inte ödet. Visst, ibland känns det såklart som att allt bara är upplagt för mig. Utan den där ansökan i början av februari förra vintern hade jag aldrig suttit i min säng på säsong nu. Då hade jag antagligen suttit i en helt annan säng i Uppsala och pluggat till någonting som jag egentligen inte alls ville bli. Av just den anledningen är jag så otroligt tacksam att jag förra februari, på sista ansökningsdagen verkligen skickade in den där ansökan, trots att jag egentligen inte var så sugen på jobbet, och att jag trots allt åkte på den där anställningsinterrvjun på sportlovet, trots att det bara kändes jobbigt. Det var en torsdag, det kommer jag ihåg, och intervjun höll på under nästan en hel dag, gemensam information, gruppintervju och presentation, samarbetsövningar och så en enskild intervju på det. Jag var den sista som blev intervjuad under den sista intervjudagen. Och ja, en vecka senare ringde de upp och erbjöd mig jobb i en korvkiosk. Jag frågade om någonting annat, och sedan blev mitt älskade saltis mitt. Eller om det är hatat. Jag kan inte riktigt avgöra det just nu. Däremot vet jag att om jag inte jobbat med de människor som jag jobbade med förra sommaren, så hade jag aldrig varit den jag är idag. Utan tvekan inte. Jag har min Anna och Maja att tacka för det, det är ett som är säkert.

Det är så läskigt hur livet för oss framåt med hjälp av våra val. Vad hade jag varit annars? Ingenting? Eller vad är jag nu egentligen? En tonåring som kämpar mot sin ålder, som vill vara äldre för att bli respekterad och yngre för att få göra vad jag vill och slippa fatta några beslut. Det är så sjukt mycket som jag vill göra bara. Bli stark. Om det nu ens är möjligt. Bli den jag vill vara. Vad det nu är. Alldeles för svårt egentligen.

Jag vet egentligen inte varför jag behöver skriva så mycket just idag. Jag står mitt emellan alldeles för många val, trots att det egentligen bara är två, och vill veta mer, samtidigt som jag önskar att valen inte ens hade existerat. Jag tackade ju ja till att bli områdesansvarig på saltis häromdagen, och så hade jag fått sms från majsan idag, om eventuell möjlighet till jobb och eventuell förlängning efter sommaren. Det är ju egentligen nästan precis vad jag behöver, jag har ju inte en blekaste aning om hur min höst kommer se ut. Jag har bara varit nöjd över att veta hur sommaren ska bli. Dessutom är jag ju lite tveksam till min ansvarstjänst, jag är osäker på om och hur jag skulle klara det, samtidigt som jag vet att jag aldrig hade blivit erbjuden den här tjänsten om inte ledningen litade på mig och ansåg att jag skulle klara av arbetet. Jag vet ju att det är den största möjligheten till personlig utveckling som finns just nu. Det är ju precis det jag vill. Ändå blir jag tveksam. Tänk om jag är en dålig ledare. Om allt bara kommer bli fel redan från början. Samtidigt vet jag ju att jag vill ha en sommar till i Vimmerby. Jag är inte färdig med säsongslivet än, utan vill få ut lite mer av det, och i min lilla park trivs jag ju så otroligt bra. Det är ju där jag vill vara, det är jag nästan hundra procent säker på. Älskade park.

Allting känns lite konstigt just nu. Det känns som att det var år sedan jag var hemma, när det egentligen bara är en vecka sedan. Vecka sex nu, det är elva veckor kvar av den här säsongen, vilket är så otroligt klurigt. Jag känner att ingenting blivit som jag föreställt mig det, och som det är nu känner jag mig nästan lite utanför. Visst kan jag snacka med folk och så, men det har liksom blivit så att jag inte riktigt hör hemma någonstans. Folk frågar inte längre om jag vill hänga med ut eller om jag vill hitta på något, eftersom jag så många gånger tackat nej. Problemet är ju att det för det allra mesta varit befogat att tacka nej, jag har jobbat en hel del, börjat tidiga mornar och har en helt annan dygnsrytm än vad så många andra här har, vilket pajar så otroligt mycket. Jag vill ju så mycket mer än det här.

Jag har dessutom börjat få framtidsångest just nu. Vad händer egentligen i höst? Hur ser livet ut då? Vad behöver jag göra, och framför allt, vad vill jag göra? Försöker leva efter Håkans ”Ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer”, men ibland är det lättare sagt än gjort. Jag vill så gärna vara en som säger att allt ordnar sig och rycka på axlarna, och ibland klarar jag av det hyfsat, men ofta lever jag i en inre panik där jag oroar mig fem år i förväg. Egentligen spelar det inte mig någon större roll alls vad jag gör, sålänge jag får må bra. Eller kanske, bara jag får börja må bra på riktigt. Det är nog allt jag begär. Att kunna leva ett normalt liv utan ångest och jobbiga tankar. Det kanske är för mycket begärt?

Jag vet iallafall att jag inte vill plugga än. Jag är inte redo för det, inte nu liksom. Jag vill så mycket mer, samtidigt som jag inte kan komma på vad det är jag vill. Jag vill resa och uppleva saker, jag vill ha roligt, jag vill utbilda mig och jobba med någonting som jag trivs med, och framför allt så vill jag känna att jag lever. Att leva och njuta, och inte bara låta livet passera, som det gör nu. Jag vill inte fastna i en karusell där ingenting händer, jag vill komma framåt, växa som människa och hitta en mening i livet. Jag vill hitta en kärlek, jag vill få älska och bli älskad, leva och leva ett liv som jag är nöjd och stolt över. Jag vill ju vara lycklig. Det känns som att det är jävligt svårt att nå dit. Lycka känns som det absolut svåraste någonsin. Det är synd, för ibland vill jag så äckligt mycket.

Vissa dagar är jag så otroligt ledsen helt utan anledning. Med et humör som helt och hållet lever ett eget hullerombullerliv är jag en jobbig människa att leva med, och också att umgås med. Vissa känner mig, är vana och kan hantera det. Vissa orkar inte ens lära känna mig om de träffat mig under mina hullerombullerdagar. Jävligt tung människa. En människa som är svår att komma inpå livet. Krånglig. För analytisk. Tänker alldeles för mycket. Visst är jag medveten om det, men det är jävligt mycket lättare sagt än gjort att göra någonting åt det. Vissa dagar är det ångesten som styr mitt liv. Den jag säger att jag inte lider av längre, den jag låtsas vara fri från. Vissa dagar är det ätstörningen som styr. Den jag också säger inte existerar längre. Den jag kämpar för att trotsa, men istället låter gå fel åt andra hållet. Vissa dagar bestämmer jag, Det är ganska så sällan tyvärr, jag önskar att jag kunde styra över mitt liv mycket oftare, att det verkligen var jag som hade övertaget hela tiden. Det är ju mitt liv, då är det ju jag som måste ha rätt att bestämma. Ibland är jag så trött på mig själv att jag inte orkar mer. Jag funderar i fel banor och är beredd att göra jävligt dumma saker. Samtidigt är jag så otroligt rädd. Det är ju inte vad jag vill med mitt liv. Varken att avsluta det för min eller för de jag älskars skull. Jag vet inte vad jag betyder för dem, det är mycket möjligt att jag förstorar mitt eget värde, men tänk om. Tänk om jag skulle förstöra deras liv, bara för ett tag. Det skulle det aldrig vara värt. Så dåligt går det bara inte att må.

Det som gör ont är att denna period ju skulle vara den perioden då jag mår som bäst. Det är ju så jag har föreställt mig det hela, hela tiden. Sälen. Tiden i frihet. Istället känns det tvärtom, som att de krigande tankarna kommer tillbaka mer och mer hela tiden. Jag stressar upp mig själv över att jag inte kan nå mina egna mål tillräckligt snabbt. Jag har varit där förut, jag är inte rädd. Samtidigt är jag livrädd. Vill aldrig må så dåligt igen. Jag har ju passerat den perioden. Det är över nu. Men jag kommer ihåg alla dagar med den. Det är alldeles för svårt att släppa. En ätstörning som förstört ens liv i så många år. Den har ju varit en del av mig alldeles för länge. Alla tror att jag mår så jäkla bra nu, det gör det ännu svårare att berätta. Jag måste klara mig själv den här gången, utan hjälp utifrån. Det är mitt eget ansvar att se till så att jag mår bra. Det är min egen uppgift att göra livet till det liv som jag vill leva. Det är svårare än vad jag någonsin hade kunnat tro. Jag vill så mycket men saknar antingen kraften eller modet till att fullfölja det. Väljer min egen trygghet istället. Jag r ju ändå så van vid att må dåligt. Jag hatar mig själv för att jag säger så. 2013 var året då jag upptäckte mitt eget värde. Starten på 2014 var när jag förlorade det igen. Värdelös. Hur svårt ska det vara att inse att så inte är fallet. Att resa sig upp ifrån självömkan och hitta en trygghet i livet istället. Tryggheten i mig själv, så att jag orkar och klarar av att leva i livet. Att leva livet. Det var ju inte såhär allt skulle bli, det borde ju iallafall jag ha förstått. Det ska ju finnas så mycket mer, det är ju vad som sägs. Ändå vågar jag inte lite på det fullt ut. Alla visar hur underbart det är, ändå vågar inte jag släppa taget om det som varit min trygghet så länge. Folk vittnar om hur linan blir bredare och bredare, ju mer man vågar vandra. Frågan är hur man ens vågar. Jag vet inte alls. Alla visar på olika saker, olika tryggheter, olika verkligheter. Jag vill vara en del av dem alla, alla utom min egen.

Det svåra är att veta att lyckan ligger i mina egna händer. Det finns ingen som kan göra mitt liv bättre eller styra mina val mer än jag själv. Visst finns det saker som påverkar, men det är ändå alltid jag som måste sätta det sista ordet. Som måste skriva en punkt efter den mening jag är påväg att slutföra. Det är jag som måste välja mitt liv, hur det ska vara. Det finns ingen Shakespeare att be om råd i varandet eller icke varandets befintlighet. Det är mitt eget val, mitt eget ansvar att hitta en mening. Mitt liv. Två ord som känns för starka,. Jag vill ju så otroligt mycket. Så mycket mer än bara det här. Ändå saknar jag modet att ta mig vidare. Jag vill ju bara vara stark. Varför kan inte någon bara komma och hjälpa mig. Lyfta mig. Dela sin trygghet. Göra mig stark, både i mig själv och ute i världen. Det är ju det som vissa tror.