Fin kväll hemma hos Rebecka, tillsammans med Sofia, Andreas, ångest och chokladbollar. Nya Odd Molly jackan fick guida mig dit, och finaste Melissa fick förgylla min vandring. Dagens träning har varit bra, dagens mat inte fullt lika bra. Reklamutdelning, en mil på motionscykel och två kortare promenader, yeah. Laddar nu upp inför morgondagen i Unicefs tecken...

Kvällstankar

Är det någon som bryr sig om vad jag tänker? Någon som anar hur jag mår? Ofta tror jag inte det. är säker på att det inte är så. Tjock och äcklig. Hur skulle en sådan som jag kunna må dåligt. Människor med ätstörningar är smala, tunna, magra. Inte tjocka jättar. Inte feta troll. Magra skrikor. Tunna ben.

Jag vill också vara sådan. Väga 20 kg mindre igen, inte lämna så djupa avtryck på jorden, som jag nu gör, med min tunga kropp. Komma i mina gamla kläder igen. Skratta, njuta, älska och andas, för det är så livet ska se ut. Vad krävs egentligen för att bli nöjd med sig själv? Uppskatta sig själv för den man är. Uppskatta mig själv för den jag är. Omöjligt. Helt och hållet jävla omöjligt. Ingen som inte är både blind, döv och stum kan uppskatta mig. Absolut ingen. Äcklig, ful, korkad, dålig, kass, vidrig, grotesk. Wannabe. Hatad, älskad. Avskyvärd.

För att komma bort från en del av mina egna tankar har jag börjat läsa en del igen. Johanna Nilsson skriver de underbaraste böckerna man kan tänka sig. Så äkta, så ärliga och så beskrivande. Raka, trovärdiga och längtansfulla. Osäkra. Fina helt enkelt. De skingrar för stunden. Ger mig perspektiv. Låter mig uppleva annan smärta än mig egen. För min del är det underbart, för andra kanske det inte alls fungerar. Jag är rädd att jag gett ut mig själv för mycket, både till olika personer och i olika texter. För mycket information går att få tag på om mig, för mycket går att lista ut. Jag vill ge ledtrådar, men samtidigt vara så otroligt hemlig. Vara diskret, men ändå synas. Samtidigt är jag trött på att vandra på balansgången mellan liv och att leva, för det är skillnad. Ena sekunden har jag ett liv, som jag inte har en aning om vad jag ska göra med, andra sekunden lever jag. Det är stort. Mäktigt, och läskigt. Jag känner mig oviktig i denna stora värld. Liten och meningslös. Stor och klumpig. Tung.

26 april

Hade ett så läskigt samtal med en fin vän idag. Vi såg tillsammans en så otroligt smal, liten, tunn tjej, som hon genast var tvungen att kommentera. Strax efter kom hon in på någon kille hon hade läst om, med 68 kg fördelat på ståtliga 188 cm. 68 kg, på den längden. Helt absurt. Fatta vilken liten kille. Hon hade världens utläggning om detta en lång stund, och för att ha något att jämföra med, jämförde hon med mig. För det första gissade hon på att jag vägde 65 kg, mer än vad jag faktiskt väger, vilket fick mig att vilja gråta. Nu syns det verkligen hur enormt tung, stor och äcklig jag har blivit... Jag kontrade med min egentliga vikt, men la till att jag ju är rund, för det är sanningen, numer sedd ur fler ögon än mina egna.

Hon berättade att jag var lagom, fin i kroppen, jag kunde omöjligt hålla med. Fin, det var jag för 20 kg sedan. Hon tittade på mig, riktigt granskade, och sa att jag verkligen var mycket finare nu, än jag varit förut. Jag försökte hålla masken, kunde inte säga att jag hatar min spegelbild mer än något annat, utan svarade metodiskt att jag mår bättre nu, än jag gjort förut.

Hennes svar förvånade mig. Hon berättade att hon varit himla orolig över mig i ettan. Hur hade det kunnat synas? Sa att jag var finare med färg i ansiktet. Har jag någonsin inte haft det? Orden riktigt etsade sig fast i mitt huvud. Är hon den enda som var orolig, eller var de fler? Var det en tanke hon ägnade, eller flera som malde? Frågor som jag egentligen inte vill ha svar på, för samtidigt som jag ville ha uppmärksamhet, ville jag vara osynlig. Lämnad att svälta alldeles ensam. Lämnad att pina mig själv ifred.

Jag känner mig så sorgsen, vill så gärna berätta om kemilektionen jag satt med på, fylld av riktig panikångest. Berätta om alla frukostar jag aldrig ätit, alla femhundra situpsen vareviga morgon, och varje lunch jag promenerat bort. Beskriva ångesten jag känt, som fått mig att titta längtansfullt på rakhyveln, fundera på hur man gör. Hur ser det perfekta rakbladet ut? Det som jag ville skära mig med, men aldrig vågade. Aldrig var tillräckligt desperat. Lätta mitt hjärta och dela med mig av mina tankar. Tiden är inte mogen för det, inte än. Jag vill tillbaka, kan inte öppna mitt innersta redan nu, det är så omöjligt. Kan inte blotta mig så totalt, inte stå rak och erkänna mig själv, vara helt ärlig med vem jag är. Inte längre. Inte nu.

Ibland liksom känner jag mig riktigt odödlig. Stark, stolt och ärlig. Duktig, intelligent och begåvad. Jag tror på mig själv, och ser faktiskt realistiskt på vad jag kan klara av. Det är mycket sällan, men det händer.

Idag önskar jag hade varit en sådan dag. Just en sån där dag då jag hade litat på mig själv. Jag vet att jag kan skriva, innerst inne. Vet att jag egentligen kan forma underbara meningar och stycken med hjälp av endast penna och papper. Vet att jag kan beröra. Om jag hade gått in med den vetskapen på dagens nationella prov i Svenska B, hade förhoppningsvis provet gått betydligt bättre.
Papperna delades ut, och med tårfylld blick och en otroligt uppmuntrande kommentar från J tog jag emot mitt. Jag var knappast förberedd, varken fysiskt eller mentalt, men hade inget val. Läste igenom alternativen på uppgifter, men kunde inte koncentrera mig. Läste igenom de där alternativen flera gånger, utan att över huvud taget förstå innebörden. Ansträngde mig för att vara fokuserad, men lyckades inget vidare. Först efter en liten stund i mina egna tankar, i den lockande fantasin, lyckades jag komma igång.

Temat "Hälsotrend eller hälsohets" passade mig som handen i handsken, och jag skrev så att pennan glödde om riskerna för ätstörningar i ett samhälle grundat på sjuka skönhetsideal, triggande barnleksaker och bantningsprogram på TV. Precis om samma saker som fått mig att vilja bli smal, tunnare, magrast. Precis det som fått mig att springa rundor i smyg. gråta över en macka, och ha panik över att ha missat en situps. Jag vill dela med mig, visa vad som faktiskt kan hända, och visa hur länge man är fast i det. Jag är knappast fri än, vet inte ens om jag vill bli fri. Vill slippa tankarna, men vara smal.

För tillfället lever jag i en kropp som inte alls känns som min egen. En kropp med ca 20 kg mer fett än för ett år sedan, ingen kropp jag på något sätt kan acceptera. Samtidigt vet jag att tankarna kommer bli starkare så fort jag börjar min kamp om förändring på riktigt. Jag vet hur starka och manipulativa de är, hur svårt det är att stå emot. Ändå dras jag tillbaka. Vill dras tillbaka på riktigt. Jag vill synas, märkas och oroa igen, då vet folk att jag finns. Som det är nu lever jag ändå lite utanför, med fast ändå inte. Ständigt i skuggan av andra. Bakom de starka, de synliga, de märkbara. Vågar aldrig ta för mig så mycket som jag borde. Hamnar ständigt i fel kretsar, blir sedd som en av de svaga. Därför inbillar jag mig ständigt att en annan kropp skulle göra mig stark. Bli en av de starkaste, de snyggaste, och perfektaste. Det är dit jag strävar, det målet jag vill nå...

Det är så himla läskigt nu... Mitt liv rinner bara iväg, utan att jag ser vad som händer. Jag har bara en, max två hela veckor kvar av tvåan på gymnasiaet. Snart är hela andra året slut. Bara sista året kvar. Vad gör jag sen? Hur kommer mitt liv och min framtid se ut? Vad kommer jag göra? Tusen frågor, men bara ett enda svar: det får framtiden utvisa...

Hemma igen efter den första resan NÅGONSIN som jag längtat hem från. Läskigt värre. Visst, min värdfamilj var trevlig i lagom mängd, men det känns helt underbart att träffa min egen familj igen!

Ångesten har funnits där under hela resan, och det har inte gått en dag utan att jag mått dåligt över vad jag ätit, hur vi ätit, på vilka tider, ja allt. Varför så onyttigt, så oregelbundet, så äckligt? Jag äcklar mig själv...

Lämnar mörka och dystra Sverige för några dagar utomlands nu. Njutning, spännande möten och nya kompisar står på programmet. Ett liv att drömma om. Min stora skräck är maten. Maten och träningen. Tänk om jag inte hinner träna, inte någonting. Risken är stor. Matdagboken ska med, allt för att försöka hålla koll och behålla kontrollen under osäkra situationer. Jag hoppas på att kunna ta vara på resan, och inte enbart leva i ett moln av ångest. Njutning är faktiskt också viktigt.

En sammanfattning över dagar som gått

Sofia vägrar sitta still när hon leker med de röda linserna...

Mästerkockarna

Sitter med ångest upp över öronen just nu, allt på grund av alldeles för mycket mat och fika både igår och idag. Samtidigt försöker jag göra mig iordning inför en myskväll hos Ellen tillsammans med mina älskade körtjejer. Det är inte lätt när det är svårt.  Innan inlägget blev färdigt hann jag dessutom komma hem från en underbar körkväll. Ångesten är inte direkt mindre...

Det känns som att lyckan ständigt möter sorgen, bråkar, fightas och inte riktigt kan bestämma sig för vad som är bra och vad som är dåligt. Dagen ha spenderats med Sofia i stan, tillsammans med nya kängorna och massa skratt. Uteliggaren gav oss pest och vi fick ett kvitto från världens sista Domus. Spännande spännande. Sviterna efter gårdagen sitter dock i, ångesten vägrar släppa greppet om mig, vägrar göra mig fri. Istället ligger den där och maler, som en ondskefull klump i magen. Jag vill spola tillbaka, ändra om, och sedan spola fram igen. Spola fram tills livet ser ljust ut, istället för mörkt och grått.

Annars känns allt bara konstigt och dubbelt hela tiden. Jag känner mig som universums mest schizofrena människa, en människa som inte ens kan kontrollera sina egna tankar och sin egen vilja, hur ska jag då kunna leva mitt liv, och vilket liv är det jag vill leva?

Hur ser egentligen det där perfekta livet ut?

Viktigt att inte glömma lilla finisen!

    Var det så underbart som jag trodde att vara smal, väga 45 kg och blek? Knappast just då, särskilt inte med tanke på att alla ständigt tjatade på mig om läkarundersökningar hit och blodprover dit. Ingen förstod att det var psyket som låg bakom det fysiska skicket, inte ens läkaren. Han var dock den första som pratade om ätstörningar. Åh vad jag önskar att jag bett om hjälp då, när jag uppfyllde anorexikriterierna. Nu kan jag inte längre göra det, inte förrän jag är nere på botten igen. Vem tar emot en UNS patiens, när anorektiker och bulimiker behöver den riktiga hjälpen, när de är dom som har rätt till den?

Bus på gång...

                                                                                                                                                                      Statistik har visat att obehandlade ätstörningar, eller ätstörningar som inte behandlas på ett rätt sätt ofta kommer tillbaka, även om de sjuka
upplevs tillfriskna av sig själva och enbart med hjälp av omgivningens stöd. Återkomsten, det är där jag är, jag kan omöjligt släppa mina ätstörda tankar, eller drömmen om den smala och perfekta kroppen. När kommer jag kunna gå vidare, sluta klandra mig själv för alla fel och brister jag gör, och börja leva igen. Eller kommer jag aldrig börja leva på riktigt igen, utan sitta fast i ätstörda tankar för all framtid?

Den stora frågan är dock om jag ens vill ha en frisk

Resultat!

eller en sjuk framtid. Just nu känner jag att jag vill nå botten innan jag kan börja leva och kämpa mig uppåt. Det räcker inte med att leva mitt på hela livet, det är knappast något fullvärdigt liv. Istället gäller det kanske att våga falla, för att sedan fångas upp och klättra hela vägen upp, en gång för alla. Det är min teori, och det är den jag strävar efter att uppnå.

Mitt stora problem är dock att ingen låter mig falla, ingen alls. De låter mig inte ens prova mina vingar och se, eftersom de fullkomligt saknar förtroende. Mina föräldrar och nära släktingar känner mig allt för väl, och är noga på mig,

Självklart var ju allt tvunget att dokumenteras!

angående varenda val jag gör när det gäller mat. Om jag så missar/hoppar över ett glas mjölk blir det ett himla liv, dricker jag hellre te än varm choklad får jag universums utskällning, och om jag föredrar grönsaker framför potatis, så är det en störd del av mig som vill det. Med ens kommer mammas vaksamma blick fram, den blicken som säger allt. Hela ansiktsuttrycket förändras, och jag riktigt ser hur hon tänker. Likadant är det med pappa. Tränar jag mer ena dagen tappar jag kontrollen enligt föräldrarna, och om jag glömmer bort att äta, eller helt enkelt inte är hungrig så är allt sjukt. När kommer de att släppa sin enorma kontroll, och istället låta mig leva som jag vill? Kommer de någonsin att göra det? Mitt mål är knappast att må dåligt hela livet, att leva i ångestens och förtvivlans värld för alltid. Det enda jag vill är att nå den punkten då jag av egen fri vilja faktiskt vill klättra uppåt igen, för med de här psykiska tankarna, har jag i dagsläget inget liv. Inget alls...

Det är lov, och jag har gått upp klockan halv sju. Jag har ångest som bara den över både igår och idag, och hela händerna skakar för fullt. Vågen pekar på 20 kilon för mycket, och kläderna passar inte längre min svullna mage. Är det här det livet jag vill ha?

Skulle inte tro det, inte alls. Hur trevlig kvällen än var igår, var det inte värt det för matens skull. Diet känns som det enda rätta, hårdbantning är det som ska gälla, dock har jag redan misslyckats med det...

Psykiskt instabil

Känner ångesten bubbla inom mig. Ångesten över ovissheten. Hur kommer kvällen bli, vad kommer vi göra, äta, prata om, tänka på, drömma om? Ovisshet skrämmer mig. Att inte kunna planera in exakt hur dagen ska se ut är otäckt, liksom att inte vara helt säker på dagens kaloriintag. Lycka skrämmer mig också. Jag förtjänar inte att vara glad och lycklig, frisk och fri. Jag är inte värd det. Smala människor, magra, har rätt till lycka. De har rätt till mat, lycka och gemenskap. Sådana som jag finns inte i den kategorin.

Det är sådana tankar som gör mitt liv så svårt. Mindervärdeskomplexen är enorma. Varför finns jag egentligen, när jag inte klarar av att prestera som jag vill? Varför lever jag ens? Vad har jag att ge till människor i min närhet, de människorna som påstår att jag betyder något för dem, att de älskar mig? Vad är jag värd egentligen? Vill någon ens ha mig i sin närhet, eller umgås människor med mig bara för att de känner sig tvungna? Det är min stora skräck. Att jag ska vara till besvär, att vara hon den där man vill bli av med, men inte riktigt vågar säga ifrån till. Är jag den hemska, hon som förstör kanske?

Maten är iallafall det som kommer förstöra min kväll. Ångesten bubblar i magen, gör sig påmind, vill ha uppmärksamhet. Ångest över både mat och lycka. Att jag är psykiskt instabil är uppenbart, frågan är hur jag ska göra för att stabilisera mitt psyke?

Vi ska ses ikväll, tjejerna och jag och laga mat. Mat, förknippad med enorm ångest. Vi valde tillsammans ut recept, men hur gör man för att veta att recepten inte innehåller för mycket? Det är det allra svåraste. Kalorier, fett, näring, ångest, kolhydrater.... Allt blir bara fel., hur det än blir. Maten kan bli okej, men dessert sen... Usch så jobbigt. Om det är någon som har tips på en lättare dessert utan för mycket av vare sig socker eller fett får den gärna hojta till...

Drömmer drömmar om att alla försvinner

Jag vaknade med panik idag över att inte ha gått upp tidigare och tränat som jag hade planerat. Jag drömde så himla konstigt inatt. Vi bodde i Stockholm, och jag skulle på inskrivningssamtal på SCÄ, där jag dessutom gick på Multifamily. Jag kände Julia, och vi var jätteglada över att ha kärt känna varandra, och det visade sig typ att vi båda hade massor att ta igen med skolan och allt. Jag var dock jätterädd för att vara för tjock och väga för mycket under hela drömmen, så det var lite otäckt. Men det var en mysig dröm, en ljus och fin sådan. Dock önskar jag verkligen att den var sann...

Att livet inre riktigt blev som det borde, det är lätt att säga. Varför berättar ingen hur det skulle ha varit då? Varför vet ingen hur han eller hon hade velat ha det istället? Att klaga, det är enkelt, men att försöka göra något åt det, är tusen gånger svårare.

Just nu sitter jag och skriver för fullt. Skriver på en tyska uppsats som det inte blir någon ordning med alls, samtidigt som jag funderar på vad jag och mina fina tjejer ska ägna ås åt imorgon kväll. Laga mat står på programmet, och det är inte vilken mat som helst som gäller, utan mat med udda ingredienser. Någon form av tacochili, innehållande kidneybönor, röda linser, krossade tomater, nötfärs och massa kryddor, tillsammans med tortillabröd och grönsaker. Någorlunda okej näringsmässigt också, hoppas jag iallafall...

Annars väntar en hel del tankar på allt och inget, ett planerat köp av universums finaste jacka och lite situps som måste göras innan dagen är slut. Livet rullar på, och jag känner redan paniken inför att lovet är slut...

Jag blir så äcklad av mig själv, så trött på mina egna tankar och på min ständiga glupskhet. Mår dåligt av att se mig själv i spegeln, gråter när jag ätit en godis, och känner lättnad varje gång jag tränat. Hatar mina ben, armar, mage, rumpa, bröst, ansikte och fötter. Är rädd för mat, godis, kakor, fika, ja, allt ätbart. Är det ett liv värt att leva?

Mina tankar är helt schizofrena, men jag vet inte hur jag ska komma vidare. Det är otäckt hur lätt man fastnar i tankemönster. Som igår, till exempel. Då hade jag och Amanda varit på gymmet och tränat i ca 80 minuter, och jag hade dessutom delat ut reklam i ungefär en timme. Ändå hade jag världens ångest på kvällen för att jag inte hunnit göra mina 100 situps, utan bara gjort 30. Hur intelligent låter det? Ätstörningen tar knappast hänsyn till att jag tränat ordentligt innan, utan det jag bestämt för mig själv måste alltid uppfyllas. Jag märker att det blir värre och värre för varje dag som går, ändå varken kan eller vill jag sluta. Att bli smal är ju meningen med mitt liv, det är ju det enda rätta, eller hur var det nu igen? Jag är inte längre säker på varför jag finns, vad jag vill få ut med mitt liv, eller hurdan jag är. Vem är Linna egentligen? Är det bara ätstörningen som  har makten över mina egna tankar, eller har jag själv fortfarande möjlighet att påverka?

Eller som idag, när jag sitter med världens ångest över min dubbla frukost, bestående av mindre än en deciliter mellanfil, müsli och ett knäckebröd med ett hårdkokt ägg. Jag har dessutom tränat och förbränt ca 500 kcal på det. Ändå kan jag inte acceptera mig själv över huvud taget. Blir så otroligt trött på allt...

Jag har ätit godis, och då menar jag inte en eller två bitar, utan en hel massa. Ångesten står mig upp över öronen just nu, och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till... Förslag tas tacksamt emot!

Påskafton

En dag fylld av ångest och självhat, trots att det är självaste påskafton. Vågen i morse visade 4 hg ner från igår, vilket fick mig att le lite inombords, men rädslan för att lägga på mig de hektona under dagen har varit enorm. Middag hos farmor, tillsammans med faster, kusiner och kusinbarn, mysigt, men ångestfyllt.
Hur mycket/lite kan man liksom äta utan att folk ska börja undra och ifrågasätta ens beteende? Är en halv potatis alldeles för mycket, tillsammans med massa sallad och två skivor kött?

Jag avskyr denna kluvenheten, hur ska man liksom banta när alla runt omkring en tittar som iglar på hur mycket man äter, eller hur lite? Hur ska jag göra för att slippa visa upp varenda matvana jag har, för att slippa alldeles för många mål mat varje dag, och för att fortsätta gå ner i vikt, istället för att vända och gå upp? Det är minst sagt lättare sagt en gjort. Åt en godis förut också, som jag fick i påskägget på morgonen. GODIS, usch, onyttigt, äckligt och sunkigt. Fullkomligt onödigt i mitt liv. Det ska inte finnas plats för sånt här, det är inte sådana saker jag ska äta...

Känner mig så otroligt glupsk nu, och jag menar det verkligen. Vi har ätit hemgjorda tekakor med ägg och räkor ikväll, och jag åt lika mycket som resten av familjen. Jag avskyr mig själv över det. Jag måste alltid äta mindre än alla andra, veta att de andra får i sig fler kalorier än jag, men idag misslyckades jag. Usch. Ångest är minst sagt ordet just nu.

Jag känner mig så himla äcklig. Känslan i magen, i tankarna, i benen och i hela kroppen är så typiska för denna jävla ångesten. Jag känner hur hjärtat börjar slå snabbare och snabbare, bultande. Jag känner mig äcklig, grotesk och riktigt avskyvärd. Ingen som väger så mycket som jag kommer någonsin bli accepterad. Ingen som väger som jag kommer någonsin vara älskad, omtyckt och önskad. Ingen kommer någonsin vilja se någon som mig. Jag är för äcklig!

Just nu är jag arg, sur och tjurig över något jag egentligen inte förstår varför. Mina planer och tankar ändrades, kan det vara det det beror på? Antagligen.

Jag märker det mer och mer nu, hur kontrollerande allt det här är, och funderar för fullt på om jag kommit in på rätt spår, eller om det är helt fel väg jag går? Än finns det möjlighet att vända och gå tillbaka, det vet jag. Jag ville/kunde inte äta en daimgodis idag, fick en av Tilda, men spottade ut. Började tänka på hur tjock jag skulle bli om jag åt den, hur glupsk jag var som ville äta den, och hur äckligt det är med så glupska människor. Jag blev verkligen äcklad av mig själv, och spottade ut den ganska snabbt. Inte skulle väl jag, som är så fet, ful och äcklig äta mer än jag verkligen måste? Det känns bara så fel, så otroligt fel.

Håller för tillfället på och städar mitt rum, och uppmuntrar mig själv till att dammsuga. just för att jag vet att jag förbränner mer då, än när jag bara sitter här och skriver. Annars hade jag kunnat skriva hela dagen. Det känns som att jag har mycket att skriva av mig, många tankar jag vill dela med mig av, men inte energi till att göra det just nu. Istället drömmer jag om en plats och en tid då vågen visar många många kilon lägre. Att blicken lär vara dödare och ångesten större i den tiden, är antagligen något jag måste acceptera, om det nu är dit jag vill komma...

Jag vill inte komma till ångestens och ondskans helvete, jag vill inte ner i smärtans grop, utan vill bara vara smal. Tyvärr har jag redan varit på besök där nere, och vet, att bara vara smal inte existerar. Vill man vara fin får man lida pin, och det är minst sagt så det fungerar nere i ätstörningarnas svarta helvete.

Jag tittar mig i spegeln många gånger varje dag, tar klivet upp på vågen så ofta jag känner att det behövs, och försöker att leva som jag önskar att jag gjorde lite oftare. Idag har varit en hyfsat bra dag, till skillnad från igår, men den bästa dagen var onsdagen, då jag klarade mig som jag hade bestämt. Problemet är att en bra dag kräver flera. Om jag gör ätstörningen glad en dag, vet jag att hon kräver flera bra dagar, hon tar dem för givet, och straffar mig efter det. Egentligen är det så fruktansvärt ovärt, men jag vet att det är priset jag kommer tvingas betala för att vara smal. Ofta funderar jag dock på hur de som är smala gör egentligen? Alla kan ju omöjligt lida av anorexi...

50 minuters yoga hemma, och ungefär en timme och 20 minuter på gymmet med fina Amanda får stå för min träningsdos idag. Just nu sitter jag här med mitt efter träningen mellis, bestående av mellanfil och "dinkel och quinoa müsli" till det. Mums, säger jag bara :)

Annasr känner jag hur sjukt snabbt mina tankar förändrats, det är faktiskt lite otäckt. Hur kan allt gå så otroligt snabbt? Igår, när jag skulle ha matteprov på morgonen, och var tvungen att äta frukost satt jag med världens ångest och funderade jättelänge på vad jag skulle äta, likadant var det idag innan träningen. Runt 220 kalorier än så länge, med i stort sett hela dagen är kvar, så det kan hända mycket...

Planeringen var att städa rummet nu, men den stora frågan är alltid om jag orkar ta tag i det. Det är minst sagt vad man kan kalla ett projekt. Litet rum, överfyllt med onödiga "bra och ha saker" och en massa kläder som jag inte förmår mig att rensa ut, eftersom jag fortfarande hoppas på att gå ner alla dessa kilon igen, frågan är om  det kommer att gå. För ett år sedan vägde jag ungefär 18 kilo mindre än vad jag gör nu, och då var jag ändå inte mager. Visst, jag var smal, men knappast så smal som jag borde ha varit med ett BMI på 16. Det är konstigt det där med kroppar. Samtidigt vet jag att jag tyckte att jag var den fetaste som vandrade på denna jord, att jag hade den värsta kroppen som någon människa kunde ha. Jag hatade mitt utseende, men om jag gjorde det då, är det ingenting mot vad jag gör nu.

Min dubbelhaka äcklar mig något extremt, liksom mina dallriga armar, lår och rumpa. Jag kommer inte runt med tummen och pekfingret runt underarmens mitt längre, och kan inte ha på mig mina gamla kläder. Varför ska livet vara så ångestfyllt egentligen?

Den ständigt tveksamma har talat

Jag känner mig så kluven till allting just nu. På vilket sätt har jag svårt att förklara. Nu när jag känner att jag psykiskt är på väg ner igen, dock inte kroppsligt, har jag svårt att välja. Är anorexidiagnosen verkligen den framtid jag vill ha? Är det det livet som jag vill leva, den situationen som jag vill hamna i. När jag frågar mig själv blir svaret JA, det är vad jag vill. Det finns en anledning. Jag söker bekräftelsen, magerheten och skönheten. Jag vill komma tillbaka till den inre styrkan, den egna motivationen och den enorma kraften jag hade förut. Känslan av oövervinnlighet. Den är stark. Starkare än minnen av ångest och panik, salta tårar och stressade rörelser. Starkare än känslan av en hungrig mage och en tom blick. Fruktansvärt stark helt enkelt.

Samtidigt undrar jag vad min ätstörning har tagit ifrån mig? Jag har nu under tvåan märkt mer och mer vad jag missat under ettan. Vänner, öppenhet och frihet. Ärliga svar på vänliga frågor, små portioner av lycka. Allt det som jag sa nej till i ettan, utan att tveka. Vänner var något jag både ville, och inte ville ha. Jag ville ha dem för att känna att jag dög, att jag betydde något, men avskydde dem mer än något annat för att de la sig i. Hatade när en av dem var orolig över att jag aldrig åt, var så arg att jag kunde spricka när en annan bad sin mamma ringa och prata med mina föräldrar om mina matvanor. Förbannad och fylld av avsky över vänlighet och hjälpsamhet. Hur kunde jag? Samtidigt kan jag ibland undra varför inte fler såg vad som hände. Var jag så sluten och otrevlig? Jag vet faktiskt inte.

Det är inte bara mitt första intryck och mina nya vänner under ettan som ätstörningen tagit ifrån mig. Också min syn på mat och normalitet är helt borta. Hur ser en normal portion ut? Jag har inte en aning. Är en potatis normalt, eller kanske tre? Hur mycket ris bör man ta, och hur mycket kött? Jag vet inte alls. Jag saknar helt uppfattning kring vad som förväntas, är normalt och vad som är mycket när det gäller mat. Själv skäms jag nästan över min glupskhet när jag tar en hel potatis, och får panik när jag ska ta pasta eller ris hemma. Hur mycket ska det egentligen vara? Visst, man kan lura många med hjälp av olika stora tallrikar, men det går knappast att göra så överallt. Hur gör man för att äta normalt? I vilken ordning äter man? Det är just sådana saker jag inte har en aning om. Hur gör man för att inte automatiskt ljuga om hur mycket man ätit, för att inte hitta på olika rätter, eller för att inte ljuga ihop olika ursäkter att berätta för allt och alla?

Ena stunden är jag glad över att jag fått befinna mig nere i ätstörningarnas hemliga land, fått lära mig deras koder och hemligheter, och har något att längta till. Andra stunden är jag tacksam mot livet som valde att dra tillbaka mig upp mot ytan igen, som valde att locka mig till den plats där jag egentligen bör vara. Samtidigt hatar jag livet mer än något annat just av den anledningen. Smalt är vackert, och det är nog där jag för alltid kommer att befinna mig...

Wokad kyckling med glasnudlar. Ett enda ord förklarar allt: Ångest!

Förbannade citronkakor

Känner mig riktigt hemsk just nu. Har precis ätit lunch och fick lite flashbacks från förra året, när mamma och pappa verkligen fick tvinga mig att äta minsta grej utöver mitt så kallade "matschema". Lunchen bestod först av en macka med köttfärssås på, vilken åts ytterst långsamt, tillsammans med en stor kopp te. När jag kände mig färdig fanns det fortfarande kvar köttfärssås, som egentligen var min efter att vi delat upp den. Jag kände hur ångesten grep tag i mig, och varenda tanke kom tillbaka när jag tvingades äta upp min köttfärssås, och det kändes sådär hemskt så att jag bara hade kunnat börja gråta. Usch, det var så himla jobbigt. Efter det lyckades jag dock smälla i mig flera stycken av citronkakorna jag bakade igår. Varför? När ska jag ins evad det verkligen är som krävs för att lyckas bli smal?

Är förbannad, trött, ledsen och irriterad just nu. Orkar inte med allt längre. Var hos läkaren förut, för att kontrollera mina leverfläckar. Sist jag skulle göra det vägde jag cirkus 17 kg mindre. Det är så läskigt, så skrämmande. Jag vill verkligen tillbaka till det. Det var den kroppen jag passade i, det är så jag ska se ut. Så enkelt är det. Mina mellanrum mellan låren ska finnas där, liksom mina synliga revben. Nyckelbenet ska sticka ut, och ryggen ska vara knotig och sårig av alltför många situps. Samtidigt minns jag paniken av att missa mina 500 små älsklingar en morgon, känslan av att dricka en liter vatten varje morgon, ifall mamma skulle vilja väga mig. Allt för att bygga upp en känsla av normalitet. Allt, trots att det var så uppenbart att jag inte var frisk. Jag vet inte hur många gånger jag ljög om att jag hade ätit, hur många mornar jag struntade i frukost, och hur många dagar jag gick en promenad istället för att äta lunch. Det värsta är att jag saknar det och vill tillbaka. Det är minst sagt sjukt beteende.

Just nu sitter jag och bävar inför vad vi ska äta till lunch. Lunchen är utan tvekan det mest laddade målet, så onödigt på något sätt. Man klarar sig finfint utan att äta mellan frukost och middag, det vet jag. Jag har levt så så väldigt länge. Jag känner hur ångesten börjar komma tillbaka mer och mer för varje dag. Jag välkomnar den med öppna armar.

Ångest som bara den nu. Andas häftigare, låter självhatet och tankarna virvla fritt just nu, samtidigt som jag bara vill springa tusen mil för att förbränna alla helveteskalorier jag fått i mig idag. Vill bara slippa det, samtidigt som jag vill ner så mycket djupare i det. Ångesten har jag ju redan, och den tunna kroppen måste jag verkligen kämpa på. Allt för att slippa hata mig själv så mycket som jag gör just nu. Det vore värt mycket!

Ångest över hela universum just nu! Varför? Åh vad jag önskar att jag vore bättre på att tänka efter innan jag gör något, istället för efter som jag brukar. Blir som vanligt så otroligt irriterad på mig själv, trots att jag vet att det inte är så mycket att göra åt nu i efterhand. Varför är jag så korkad, så glupsk och så äcklig? Det är bara feta som äter och fikar konstant, och fet, det är det sista jag vill bli.

När vi satt och åt idag, pratade mamma om att jag borde bli så bred som möjligt, knappast bokstavligen talat, utan hon menade att jag borde bli så allsidig som möjligt, och inte grotta in mig i alla mina miljoner fixideer. Dock missuppfattade systeryster det, och tittade på mamma och sa; Nej mamma, Linna vill inte bli så bred som möjligt, hon vill vara så smal som möjligt!

Hon anar inte hur rätt hon har. Så klockrent egentligen, samtidigt som jag just nu inte gör någonting för att komma så långt. Får dock världens flashbacks från för ett år sedan, då jag vägde 47,1 kg denna morgon. Minns det minst sagt som om det var igår eftersom jag tog mängder av prover just denna dag, mot mitt konstiga  magont, som berodde på en enda sak; ätstörning. Jag manipulerade allt och alla till att jag åt regelbundet och ordentligt, att jag mådde bra, förutom magontet, som fick mig att vrida mig i kramper vissa nätter. Väl hos läkaren tog vi tusen blodprover, och jag var livrädd för att ha för lågt kaliumvärde, eftersom han berättade att det var ett tydligt tecken på ätstörningar. Det är läskigt så desperat jag var. Jag hade lite drygt en helg på mig, som jag ansåg det, att försöka höja mitt kaliumvärde, och googlade för fullt för att veta vad jag skulle försöka äta under helgen, allt för att höja mina värden så att ingen skulle fatta misstankar. Just då var jag tacksam över att värdena var bra, mycket på grund av min saltbrist, men såhär i efterhand önskar jag att vi dragit upp allt då, när jag fortfarande var dålig. Med en diagnos skulle hela jag känna mig lugn. Istället känner jag bara en enorm saknad.