Känner mig något mer peppad på livet efter ett samtal med bästa M, men som det är nu känns faktiskt det allra mesta kaos. Det är liksom konstigt och jobbigt alltihop. Ingen som riktigt lyssnar eller bryr sig om vad man har att säga, ingen som uppmuntrar en för fem öre, och ingen som väljer att se vad som görs. Varje gång man säger någonting så är man bara jobbig och krånglig, och som det är nu är det bara jag som ifrågasätter saker och ting. Är det jag som är vettig eller jag som är blåst?
Trivs varken med jobbet eller med någonting runtomkring, men det känns ju för dumt att inte vilja vara kvar, med tanke på hur mycket jag har sett framemot det här jobbet. Vill ju inte komma hem med svansen mellan benen, men som det är nu är jag verkligen inte nöjd med situationen. Fick ny kraft förut när jag pratade med M, och hon rådde mig verkligen till att prata med den personalansvariga, så jag måste ta tag i det. Som det är nu kan jag inte ha det. Som det är nu vill jag verkligen inte ha det. Just nu vill jag mest bara åka hem. Se samma gamla saker som jag alltid ser annars och få göra samma saker som innan. Leva som jag känner till. Inte särskilt roligt, men ändå bättre än vad jag har det nu. Jag hatar att jag känner såhär, att det inte är bättre...

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva eller säga. Egentligen borde jag vara så otroligt lycklig just mnu, jag lever ju det livet som jag trodde att jag önskade mig. Det var ju jag själv som så gärna ville komma till just Lindvallen och jobba och inte sitta fast någon annanstans, men just nu känns det som att jag ångrar mig lite. Det är ju inte som jag hade tänkt mig. Jag sitter mitt ute i ingenstanset i en stuga tillsammans med människor som är helt olika mig och som verkligen får mig att förminska mig själv. Det är ju inte så det ska vara. Jag vill ju bara få må bra, nu när det mesta runt omkring klickat, men som det känns nu är allt bara helt fel. Jag saknar mamma och pappa, mina katter, syskon , julstämningen och alla mina vänner, och istället sitter jag här i snöriket och vantrivs. Det värsta är stoltheten. Oavsett hur dåligt jag trivs känns det som att jag omöjligt kan åka hem, just för att jag bestämt mig för detta. Jag kan ju inte springa hem med svansen mellan benen. Det känns jobbigt och ingenting är som jag tänkt mig det. Det är inte som restaurangbiträde jag ska arbeta, utan som någon typ av bartender, trots att jag har noll koll på allt sånt. Det känns jobbigt. Jag bor precis på det sättet som jag inte hade velat bo, mitt ute i ödemarken tillsammans med sex killar, där alla är helt olika mig. Det känns liksom inte jättebra. Som det är nu i början jobbar vi typ aldrig, vilket innebär att man hinner gå hemma med ångest och vantrivas, och jag önskar bara att vi kan komma igång nu. Jag vill jobba jobba jobba, så mycket det bara går och glömma allt liv runtomkring. Det var ju inte såhär jag ville ha det. Jag vill träffa alla dem som jag älskar nu direkt. Få krama om mamma och pappa, ligga i Tildas säng och kolla på Sunes jul och bara få glömma bort det här dumma påhittet att sitta i Sälen. Det var ju inte såhär jag skulle ha det. Vi skulle ju vara ett härligt gäng som alla bodde tillsammans och hade skitkul, inte såhär. Jag hade aldrig räknat med att man kunde sakna någon eller något så otroligt mycket som jag gör nu. Jag vill ju ha jul på riktigt. Imorgon är det dessutom premiär på lodgen, och som det är nu har jag ingen koll på någonting. Jag saknar ALV så att det gör ont i mig, vårt häng och gäng, alla rutiner och allt det som jag utan problem kunde. Jag saknar folket, stämmningen och snacket. Alla de människorna som betyder så otroligt mycket för mig, men istället för att kunna vara med dem så sitter jag fast här ute i ingenstanset. Idag har det snöat en massa också, och jag vill ingenting annat än att känna mig trygg igen, tillsammans med mamma och pappa. Jag vill bara vara liten just nu. Jag vill vara hemma, sitta i soffan tillsammans med mamma och pappa och bara mysa. Vakna i min säng och få en gomorronkram av mamma. Jag vill gosa Alfons och Lillsess, pussa dem på magen och bara mysa. Bara få känna mig trygg, älskad och uppskattad. Få vara liten och ledsen, ha rätt att må dåligt igen. Det värsta är också rent fysiskt, när alla andra pratar om hur de ska åka hem när vi är lediga tre dagar på rad och jag bara sitter här, och ingenting kan göra. Jag kommer inte hem om jag inte är ledig i minst fyra dagar i sträck. Minst. Det tar elva timmar att åka hem. ELVA timmar. Det är sjukt länge, och det är ingenting som jag kan göra bara sådär. Vill ju bara ha dem nära. Jag är ju också mammig, och det är först nu jag inser hur mycket jag älskar dem. Nu när jag inser att jag kommer sitta här fram till maj. Jag vill inte. Inte som det är nu. Just nu vill jag bara åka hem och leva det trygga hemmaisoffanlivet. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit. Det värsta är nog det psykiska. Vetskapen om att jag inte kan komma hem till dem jag älskar. Annars hade det ju inte varit några problem att stå ut, om jag hade vetat att det hade varit en vecka eller två, men nu vet jag att det rör sig om fem månader, och jag har inte ens varit här i en hel vecka. Det är tragiskt. Vill sitta med mamma och pappa i stugan igen och bara mysa. Få vara med dem, träffa dem. Krama dem. Jag skäms för att jag känner såhär, jag får ju inye göra det, eftersom det indirekt var jag som önskade det här. Jag kunde ha valt Branäs, det hade kunnat bli underbart, och det hade kunnat bli skit. Just nu känns allt bara skit. Jag vill känna folk, inte behöva lära känna. Jag vill bo bra, jag vill trivas, känna att jag har kontroll, just nu har jag ingenting. Det är vid såna här tillfällen jag märker hur starkt mitt kontrollbehov är. Maktlösheten är den absolut värsta känslan som finns. Att inte veta vad som gäller, att inte kunna alla sociala koder, att inte ha kontroll över situationen, utan bara förväntas glida med. På intervjuerna kändes ju allt så otroligt bra, men nu är allt bara kaos. De enda människorna jag sett är restaurangare, inte den typen av roliga människor som jag träffat tidigare. Inte den typ av människor som jag vill hänga med dygnet runt. Jag saknar trygghet och kärlek, från familj och vänner. Uppskattning och vetskapen om vad som förväntas av mig. Som det är nu vet jag bara att allt för mycket krävs. Jag skäms. Jag får ju inte ge upp. Jag måste ge det tid. Allt kommer tillslut. Jag vet det ju såväl, men just nu känns allt bara fel. Det är inte det här livet jag vill ha fram till maj 2014. Definitivt inte. Jag vill ju vara lycklig, ha riktigt roligt och må sådär bra som jag gjorde nästan hela sommaren. Få må bra. Visst, det är otroligt bra att testa på en hel massa nya saker, men just nu skriker min hjärna bara NEJ! Det är kortslutning och kontrollbehovet säger ifrån. Skriker. Vill inte vara med nu. Jag vill kunna situationen. Känna mig bekväm. Jag älskar utmaningar, på lagom nivå, men inte utmaningar som jag aldrig känner att jag kommer kunna hantera. Blanda drinkar. Hur i hela fridens namn gör man det. Festa? Så himla kul tycker jag ju inte ens att det är. Jag är en sån typisk tjejkvällsmänniska ju. Sitta i soffan och dricka vin och bara prata, älta och skratta. Det är vad jag älskar. Att vara ute och dansa, festa loss och vara galen, nej, det är inte riktigt min stil. Jag har inte det behovet, och det är inte det roligaste jag vet, men jag känner mig som en pensionär när jag säger det. Gammal som gatan, och sån vill jag ju inte vara. Vill ju bara känna att jag passar in, men som det är nu så gör jag verkligen inte det. Jag är fortfarande rädd för kalorierna i alkohol, vill inte för mitt liv bli fetare än vad jag redan är. Trots att jag ständigt säger att jag släppt ätstörningen så vet jag att den finns kvar, visserligen i liten mängd, men visst finns den. En slags trygghet. En väg till kontroll. Det är det som är så sjukt. Varför sitter jag ens här när jag lever med det kontrollbehov? Det enda jag kan svara på det är sommaren. Tack fina fina sommar och underbara ALV-gäng. Tack alla fina människor för att ni fanns i mitt liv, hjälpte mig växa och utvecklas. Tack för att jag fick vara en del av ert team. Jag älskar er. Det är så sant. Utan denna sommar hade jag aldrig varit där jag är idag. Utan denna sommar hade jag suttit i Uppsala och pluggat till apotekare, ett yrke jag egentligen inte alls vill ha. Verkligen inte. Fy sjutton vad tråkigt. Jag vill arbeta med människor. Med tankar, känslor och dess påverkan. Med hälsa. Med välmående, på ett eller annat sätt. Jag vill hjälpa andra människor att växa och utvecklas, att bli starka i sig själva, fast för att kunna hjälpa andra gäller det att själv vara stark och trygg. Veta vem man är och hur man mår. Känna sig själv och våga leva. På riktigt. Det är ju det som jag vill göra nu också, men det är så otroligt svårt. Jag vill bara få njuta, leva och älska, inte sitta fast i ett ångestmoln fyllt av sorg. Jag måste ändra min inställning, och själv välja mitt liv, hur nu det ska gå till. Jag måste bli positiv, jag vet att det gör allting så mycket enklare, men ändå är det så otroligt svårt. Hur gör man egentligen? Hur gör man egentligen för att må bra mer ofta än ibland? Att vara trygg och älska sitt liv. Jag vill ju så gärna kunna göra det, men får inte riktigt till det. Som det är nu sitter jag med dator, tv och musik, bara för att slippa känna mig så otroligt ensam. Jag vill vara en del av någonting större. Det finns ingenting som jag mår så dåligt av som ensamhet. Jag är en lagspelare, en lagspelare som kräver kontroll över andra. Något svår att spela med. Lite opålitlig. Lite falsk, men samtidigt så otroligt äkta. Just nu är jag så otroligt trött. Trött av alla intryck, men också trött på mig själv och det liv jag alltid lever. Så trött på min egen otrygghet och mitt behov av bekräftelse. Vill ju bara få känna mig nöjd, nöjd med mig själv utan omgivningens bekräftelse, sådär som jag kände i somras. Då när jag mådde så bra att jag inte trodde det var sant. Då när jag var lycklig.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva eller säga. Egentligen borde jag vara så otroligt lycklig just mnu, jag lever ju det livet som jag trodde att jag önskade mig. Det var ju jag själv som så gärna ville komma till just Lindvallen och jobba och inte sitta fast någon annanstans, men just nu känns det som att jag ångrar mig lite. Det är ju inte som jag hade tänkt mig. Jag sitter mitt ute i ingenstanset i en stuga tillsammans med människor som är helt olika mig och som verkligen får mig att förminska mig själv. Det är ju inte så det ska vara. Jag vill ju bara få må bra, nu när det mesta runt omkring klickat, men som det känns nu är allt bara helt fel. Jag saknar mamma och pappa, mina katter, syskon , julstämningen och alla mina vänner, och istället sitter jag här i snöriket och vantrivs. Det värsta är stoltheten. Oavsett hur dåligt jag trivs känns det som att jag omöjligt kan åka hem, just för att jag bestämt mig för detta. Jag kan ju inte springa hem med svansen mellan benen. Det känns jobbigt och ingenting är som jag tänkt mig det. Det är inte som restaurangbiträde jag ska arbeta, utan som någon typ av bartender, trots att jag har noll koll på allt sånt. Det känns jobbigt. Jag bor precis på det sättet som jag inte hade velat bo, mitt ute i ödemarken tillsammans med sex killar, där alla är helt olika mig. Det känns liksom inte jättebra. Som det är nu i början jobbar vi typ aldrig, vilket innebär att man hinner gå hemma med ångest och vantrivas, och jag önskar bara att vi kan komma igång nu. Jag vill jobba jobba jobba, så mycket det bara går och glömma allt liv runtomkring. Det var ju inte såhär jag ville ha det. Jag vill träffa alla dem som jag älskar nu direkt. Få krama om mamma och pappa, ligga i Tildas säng och kolla på Sunes jul och bara få glömma bort det här dumma påhittet att sitta i Sälen. Det var ju inte såhär jag skulle ha det. Vi skulle ju vara ett härligt gäng som alla bodde tillsammans och hade skitkul, inte såhär. Jag hade aldrig räknat med att man kunde sakna någon eller något så otroligt mycket som jag gör nu. Jag vill ju ha jul på riktigt. Imorgon är det dessutom premiär på lodgen, och som det är nu har jag ingen koll på någonting. Jag saknar ALV så att det gör ont i mig, vårt häng och gäng, alla rutiner och allt det som jag utan problem kunde. Jag saknar folket, stämmningen och snacket. Alla de människorna som betyder så otroligt mycket för mig, men istället för att kunna vara med dem så sitter jag fast här ute i ingenstanset. Idag har det snöat en massa också, och jag vill ingenting annat än att känna mig trygg igen, tillsammans med mamma och pappa. Jag vill bara vara liten just nu. Jag vill vara hemma, sitta i soffan tillsammans med mamma och pappa och bara mysa. Vakna i min säng och få en gomorronkram av mamma. Jag vill gosa Alfons och Lillsess, pussa dem på magen och bara mysa. Bara få känna mig trygg, älskad och uppskattad. Få vara liten och ledsen, ha rätt att må dåligt igen. Det värsta är också rent fysiskt, när alla andra pratar om hur de ska åka hem när vi är lediga tre dagar på rad och jag bara sitter här, och ingenting kan göra. Jag kommer inte hem om jag inte är ledig i minst fyra dagar i sträck. Minst. Det tar elva timmar att åka hem. ELVA timmar. Det är sjukt länge, och det är ingenting som jag kan göra bara sådär. Vill ju bara ha dem nära. Jag är ju också mammig, och det är först nu jag inser hur mycket jag älskar dem. Nu när jag inser att jag kommer sitta här fram till maj. Jag vill inte. Inte som det är nu. Just nu vill jag bara åka hem och leva det trygga hemmaisoffanlivet. Jag vill att allt ska vara som det alltid har varit. Det värsta är nog det psykiska. Vetskapen om att jag inte kan komma hem till dem jag älskar. Annars hade det ju inte varit några problem att stå ut, om jag hade vetat att det hade varit en vecka eller två, men nu vet jag att det rör sig om fem månader, och jag har inte ens varit här i en hel vecka. Det är tragiskt. Vill sitta med mamma och pappa i stugan igen och bara mysa. Få vara med dem, träffa dem. Krama dem. Jag skäms för att jag känner såhär, jag får ju inye göra det, eftersom det indirekt var jag som önskade det här. Jag kunde ha valt Branäs, det hade kunnat bli underbart, och det hade kunnat bli skit. Just nu känns allt bara skit. Jag vill känna folk, inte behöva lära känna. Jag vill bo bra, jag vill trivas, känna att jag har kontroll, just nu har jag ingenting. Det är vid såna här tillfällen jag märker hur starkt mitt kontrollbehov är. Maktlösheten är den absolut värsta känslan som finns. Att inte veta vad som gäller, att inte kunna alla sociala koder, att inte ha kontroll över situationen, utan bara förväntas glida med. På intervjuerna kändes ju allt så otroligt bra, men nu är allt bara kaos. De enda människorna jag sett är restaurangare, inte den typen av roliga människor som jag träffat tidigare. Inte den typ av människor som jag vill hänga med dygnet runt. Jag saknar trygghet och kärlek, från familj och vänner. Uppskattning och vetskapen om vad som förväntas av mig. Som det är nu vet jag bara att allt för mycket krävs. Jag skäms. Jag får ju inte ge upp. Jag måste ge det tid. Allt kommer tillslut. Jag vet det ju såväl, men just nu känns allt bara fel. Det är inte det här livet jag vill ha fram till maj 2014. Definitivt inte. Jag vill ju vara lycklig, ha riktigt roligt och må sådär bra som jag gjorde nästan hela sommaren. Få må bra. Visst, det är otroligt bra att testa på en hel massa nya saker, men just nu skriker min hjärna bara NEJ! Det är kortslutning och kontrollbehovet säger ifrån. Skriker. Vill inte vara med nu. Jag vill kunna situationen. Känna mig bekväm. Jag älskar utmaningar, på lagom nivå, men inte utmaningar som jag aldrig känner att jag kommer kunna hantera. Blanda drinkar. Hur i hela fridens namn gör man det. Festa? Så himla kul tycker jag ju inte ens att det är. Jag är en sån typisk tjejkvällsmänniska ju. Sitta i soffan och dricka vin och bara prata, älta och skratta. Det är vad jag älskar. Att vara ute och dansa, festa loss och vara galen, nej, det är inte riktigt min stil. Jag har inte det behovet, och det är inte det roligaste jag vet, men jag känner mig som en pensionär när jag säger det. Gammal som gatan, och sån vill jag ju inte vara. Vill ju bara känna att jag passar in, men som det är nu så gör jag verkligen inte det. Jag är fortfarande rädd för kalorierna i alkohol, vill inte för mitt liv bli fetare än vad jag redan är. Trots att jag ständigt säger att jag släppt ätstörningen så vet jag att den finns kvar, visserligen i liten mängd, men visst finns den. En slags trygghet. En väg till kontroll. Det är det som är så sjukt. Varför sitter jag ens här när jag lever med det kontrollbehov? Det enda jag kan svara på det är sommaren. Tack fina fina sommar och underbara ALV-gäng. Tack alla fina människor för att ni fanns i mitt liv, hjälpte mig växa och utvecklas. Tack för att jag fick vara en del av ert team. Jag älskar er. Det är så sant. Utan denna sommar hade jag aldrig varit där jag är idag. Utan denna sommar hade jag suttit i Uppsala och pluggat till apotekare, ett yrke jag egentligen inte alls vill ha. Verkligen inte. Fy sjutton vad tråkigt. Jag vill arbeta med människor. Med tankar, känslor och dess påverkan. Med hälsa. Med välmående, på ett eller annat sätt. Jag vill hjälpa andra människor att växa och utvecklas, att bli starka i sig själva, fast för att kunna hjälpa andra gäller det att själv vara stark och trygg. Veta vem man är och hur man mår. Känna sig själv och våga leva. På riktigt. Det är ju det som jag vill göra nu också, men det är så otroligt svårt. Jag vill bara få njuta, leva och älska, inte sitta fast i ett ångestmoln fyllt av sorg. Jag måste ändra min inställning, och själv välja mitt liv, hur nu det ska gå till. Jag måste bli positiv, jag vet att det gör allting så mycket enklare, men ändå är det så otroligt svårt. Hur gör man egentligen? Hur gör man egentligen för att må bra mer ofta än ibland? Att vara trygg och älska sitt liv. Jag vill ju så gärna kunna göra det, men får inte riktigt till det. Som det är nu sitter jag med dator, tv och musik, bara för att slippa känna mig så otroligt ensam. Jag vill vara en del av någonting större. Det finns ingenting som jag mår så dåligt av som ensamhet. Jag är en lagspelare, en lagspelare som kräver kontroll över andra. Något svår att spela med. Lite opålitlig. Lite falsk, men samtidigt så otroligt äkta. Just nu är jag så otroligt trött. Trött av alla intryck, men också trött på mig själv och det liv jag alltid lever. Så trött på min egen otrygghet och mitt behov av bekräftelse. Vill ju bara få känna mig nöjd, nöjd med mig själv utan omgivningens bekräftelse, sådär som jag kände i somras. Då när jag mådde så bra att jag inte trodde det var sant. Då när jag var lycklig.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag borde tycka att allt är himla bra och trivas som fisken i vattnet typ, men som det är nu känner jag mig bara malplacerad. Jag sitter på mitt rum, i min stuga och vet liksom inte vad jag ska ta mig för. Jag känner mig utanför och vet inte riktigt vad som förväntas utav mig. Det är så svårt. Intron på jobbet idag kändes hyfsat bra, förutom att typ ingen av dem som ska jobba på mitt jobb nu i vinter känns särskilt rolig alls. Alla var mest dryga och lite sådär frånvarande. Jag söker efter en A, eller en M. Vet att jag inte kommer jobba med dem mer, och att jag inte får jämföra nya jobbarkompisar med dem, men det är svårt. Alla känns på något sätt så otroligt dryga...

Fick nya svar från Vimmerby idag också, ska få va där jag ville och inte på det cafét där jag hamnade, vilket känns jätteskönt. Nu kan jag vara nöjd över mitt sommarjobb, och njuta av vetskapen att jag har arbete fram till den sista augusti. Trygghet, eller tråkighet, beroende på hur man ser det. Trivs så himla bra där, så jag är nöjd. Helt klart bästa arbetsplatsen jag varit på. Jag hoppas att denna också lever upp till mina krav och önskemål.

Var och badade idag också, efter introduktionen, bad utomhus i varmt vatten, saunavärld och så lite surf på det. En timmes konstant rolighet, tillsammans med T och D. Himla skojigt var det minsann, det piggade upp min annars ganska så deppiga dag. Jag saknar att ha någon att prata med dygnet runt, att ha någon som står en nära. T är den närmsta jag har, och frågan är ju hur pass väl jag känner henne. Jag har jobbat med henne i en vecka, och nu hänger jag efter henne konstant. Känns väl sådär, samtidigt som jag är så otroligt glad över att ha henne här. Pratade med A idag också, och med H. Jag saknar dem så otroligt mycket att det inte är klokt. Trodde aldrig att jag skulle sakna mina kompisar så sjukt mycket som jag faktiskt gör. Vill bara ha dem nära hela tiden, krama dem, flumma med dem, skratta med dem. De betyder så mycket. Jag älskar dem. Pratade med mor och far också, och med systern min. Saknar mina katter något enormt också, vill bara ha någon form av trygghet och närhet tillsammans med några av de jag älskar. Vill bara krama och skratta. Älska.

Jaha. Då var det första december och första advent, och för första gången i mitt liv har jag ingen som helst julstämning. Jag sitter i en stuga i Sälen, i en källarlägenhet som stinker gammal fylla trots vädring tillsammans med två skumma snubbar och vetskapen att jag ska bo här i fem månader. Det är jävligt lång tid. Just nu känns det ju sådär, men jag är ganska säker på att det kommer bli bättre med tiden. Jag saknar så himla många människor just nu. Vill bara vara dem nära, och det blir så uppenbart när man sitter ensam på en plats där man knappt känner en kotte. Visst, jag har ju Therese, men hur bra känner vi varandra egentligen?

Jag vill ha M här, en trygghet, en fin vän. Jag saknar henne, liksom jag saknar S och A och en hel massa annat fint folk. Jag vill träffa dem, krama dem och prata bort en hel massa tid med dem. Jag vill ha roligt, på riktigt. Förhoppningsvis kommer det bli så här också, åtminstone är det precis vad alla säger, men just nu känns det liksom lite deppigt. Saknar ALV lite, tänkte på maskeradfesten, på jobbjargongen och hela ALV-livet och känner hur mycket jag vill tillbaka dit igen, jag trivdes ju så himla bra. Jag vill jobba med Anna igen, med Maja och med en hel massa annat kul folk. Jag vill tillbaka. Jag saknar dem. Samtidigt vet jag att ingenting någonsin kommer bli som det var den här sommaren. Vi kommer aldrig jobba tillsammans igen, vårt lilla crew, och det känns lite jobbigt. Jag tycker ju så mycket om dem. Är så tacksam för att jag fått lära känna dem.