Känslan av längtan efter någonting, efter någon. En längtan, en saknad efter någon som egentligen inte finns. Inte i mitt liv iallafall. Jag vet att jag kan låtsas vara stark i mig själv, att jag är en självständig tjej som med lite vilja klarar det allra mesta. Feminist, socialdemokrat och relativt säker på mina egna åsikter och tankar. Jag har mycket. Vänner, fina betyg och framtidsplaner, jobb som jag trivs med, en familj som jag älskar, katter som betyder massor... ja, och ändå saknar jag någon. Någon med sådär lagom breda axlar och lagom mörk röst. Med lite skäggstubb, bruna ögon och en rygg att dö för, ett bröst att vila mot och en axel att luta sig mot när allt känns mörkt och otäckt. Någon på ens egen sida. En kind att stryka med handen över, ett hår att rufsa till, en näsas konturer att följa med fingertoppen. Jag saknar honom, vem han nu är. Den stora kärleken, eller kanske den lilla. Kärleken i vilket fall som. Mannen med skönheten inom sig, som kan visa känslor, och hantera andra människors känslor. Mannen som jag saknar så mycket att det gör ont i mig ibland.

Det kommer i perioder. När JAG mår bättre psykiskt finns det också plats för saknaden, för tankarna på någonting annat än det här, på den där trygga ryggen. Det är så stor skillnad på bra och dålig från mig där. När jag mår bra kan jag känna den saknaden, har inte fullt upp med mig själv och mina känslor som ständigt spelar mig ett spratt, utan jag kan tänka på honom, honom som jag saknar så himla mycket utan att ens ha mött honom. Energin till saknaden finns, jag känner mig så äckligt normal. Det är alltid bara när jag mår bra tankarna har plats. På honom, på livet som jag vill leva, som jag faktiskt längtar efter. Jag som aldrig trodde att jag skulle vilja leva så.

Just nu känns livet bara så otroligt tungt, och jag har inte en aning om varför. Det är ju nu jag ska vara fri, må bra och leva studentens lyckliga dagar. Istället gråter jag mig till sömns om kvällarna, vrider mig i ångest, och har svårt att fokusera på ens de enklaste saker, eftersom ångesten ständigt väljer att göra sig påmind. Jag är fylld av skam, ständigt denna känsla av att skämmas. Skam över att vara för frisk för att vara sjuk, och för sjuk för att vara frisk. Skammen över ett leende på mina läppar, ett leende som jag knappast är värd, av att förstöra någonting för någon annan, över att inte vara tillräckligt stark i mig själv, knappast vara den jag vill vara. Jag vill ju så mycket mer med mitt liv. Det var ju inte såhär allt skulle bli. Det var ju inte såhär jag skulle leva.

Det har varit många avsked nu på senare tid, och jag vet att dessa påverkar mig väldigt negativt. Likaså känslan av stor stress under en längre period, och nu den totala avsaknaden av den. Tiden som finns till att fundera över mitt liv, till att ångra, hata, och älska. Se på mig själv med de kritiskt granskande ögonen, de som är allra farligast för mig själv och mitt liv. Jag vet att jag har ett destruktivt sätt att se på mig själv och mitt liv, samtidigt så intalar jag mig konstant att det enbart är ett normalt beteende, ett klassiskt kritiskt granskande av mig själv, som inte leder till några negativa konsekvenser. Egentligen är jag så otroligt blåst. 

Det gör ont i mig att allt är över, att det idag var exakt en vecka sedan jag tog studenten, en enda vecka sedan jag lämnade min stora trygghet sedan tre år tillbaka. Min fina skola och mina fina vänner. Känslan av att sitta där framme, i studentmössa och vit klänning och ta emot flera fina stipendier kändes underbar, likaså känslan av att tillsammans med klassen få skrika och hoppa runt på ett flak genom staden. Balen var också den svårslagen, trots att jag inte klarade av att se mig i spegeln på hela kvällen, inte om inte ångesten skulle utlösas fullständigt. Håkanhelgen i Göteborg med finaste Fia var också den helt bäst, och så kom den där dagen slutligen. Studenten. Den delen av mitt liv som jag aldrig skulle få uppleva, den dagen då jag i alla mina svarta tankar redan var försvunnen, förintad, borta. Det kändes ångestfyllt. Att veta att man sedan så länge vetat att man inte skulle leva en viss dag, och sedan uppleva den är jobbigt, men samtidigt finns glädjen och lättnaden. Har jag överlevt så här länge mitt i ångestens svärta, ska jag nog klara av ett tag till. Jag mår ju så mycket bättre nu.

Jag har dessutom börjat jobba, och är iväg långa dagar för en kass lön, men riktigt roligt, ja, det har jag. Det är ett fint gäng, och jag är en del utav allting. Det känns himla bra. Jag känner mig meningsfull, känner att folk uppskattar mig, och tror att jag är viktig. Bara det räcker. Dock kommer den där lilla ångeströsten hela tiden, och berättar för mig att jag inte är värd någonting, ingenting alls. Att jag inte syns eller finns, att människor bara pratar och är trevliga mot mig för att de måste...