Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Jag har gråtit för mig själv idag, suttit på mitt rum och gråtit för att jag är så jävla fet. Hatat mig själv för att jag inte gör någonting åt det, och skrattat för mig själv för att jag tror att jag är okej som jag är. För att andra människor försöker intala mig det. Varför kan de inte bara erkänna att jag är gigantisk, säga det rakt ut, istället för att bara ljuga mig rätt i ansiktet. Är det så svårt för dem? Fattar de inte att jag bara blir tusen gånger ledsnare när de ljuger, och istället skrattar bakom min rygg? Det känns så i alla fall.

Jag vill gråta nu med, sitter med panik och klappande hjärta, och är redan nervös inför morgondagen, som knappast kommer att bli som den borde. Jag kommer inte få åka med. Jag vet det, känner det på mig och är alldeles säker. Jag är för dålig, för blyg och för rädd. För nervös, skrajsen och liten i psyket. Klen och svag. Socialt efterbliven. Fet, inga fetton får följa med, de bara äcklar ner. Glöm allt. Glöm mig. Glöm den feta.