Jag blir så trött på mig själv och mitt eviga ältande. Aldrig gör jag något åt allt jag tänker, aldrig rättar jag till något av alla mina fel. Jag bara gnäller på dem, äcklas av mig själv, och drömmer om ett bättre liv. Kommer jag någonsin att inse att det bara är jag själv som bär på den nyckeln?
Antagligen vet jag det redan, men saknar kraft till att verkligen lyfta den och föra den till dörren. Saknar motivation att trycka ner handtaget och öppna. Samtidigt längtar jag så otroligt mycket till den dagen då jag kan välkomna livet och lyckan igen!
Idag har ändå varit en ganska okej dag. Inköp av mysigaste långklänningen, som jag dessutom kunde ha i storlek 32/34. Det kändes liksom helt stört, med tanke på att jag knappast är en xs. Dock är den himla stor i storleken och sitter perfekt. In love, om man får säga så om kläder. Det är problemet, shopping har blivit en väg till att dämpa min ångest och döva min smärta. En liten "bra och ha sak" där, och ett "basplagg" där, och så känner jag mig med ens mycket gladare och lyckligare. Tror att jag nästan är värd lite glädje, och jag hamnar i en ond cirkel. För glädje, det är fortfarande bara perfekta människor värda, människor med möjligheter, smala kroppar och fina personligheter. Glädjen är inte till för sådana som mig, och jag förstår varför.
Samtidigt som jag vet att jag knappast är värd varken glädje, lycka eller ett bra liv, så gör känslan av värdelöshet mig så otroligt ledsen. Jag vill vara värd något, betyda något särskilt för någon, och vara viktig. Att synas och höras för den jag är skulle vara helt underbart, men istället blir ätstörningen som någon slags mask för det hela. Vem skulle jag vara utan ätstörningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar