Sitter fast i meningslöshetens tomrum och kan inte hitta någonting som får mig att vilja gå vidare. Tomrummet,  platsen där min blotta existens gör så ont att jag knappt kan tackla det, är den enda känslan och platsen som jag är värd, det är här jag hör hemma. Jag ska plågas, pinas och skadas. Utav mig själv eller utav andra spelar ingen roll, inte så länge det gör ont. Samtidigt är jag livrädd för smärta, vill inte känna trots att jag vet att jag måste. Jag kommer ingen vart som det är nu, står bara och trampar i mina egna rädslor, fast och klarar inte av att gå vidare. Låtsas att jag lever, att jag har ett liv, men har egentligen ingenting att leva för. Känner mig ständigt så patetisk, så tragisk. Vad är det här egentligen för verklighet? Folk säger att allt är bra nu, att det jobbiga är över och att jag kan blicka framåt. Framåt mot vad, frågar jag då. Mot livet, verkligheten och meningen, får jag till svar. Vilken mening? Hur är det tänkt att man ska kunna hitta den?

Livet, vad innebär det egentligen att leva? När kampen inte längre kretsar kring psykisk överlevnad har allt blivit så mycket svårare. Hur ska man leva, och hur ska jag leva? Vad är kriterierna för att kallas levande? Jag hoppas inte att jag lever i ordets rätta bemärkelse just nu, för isåfall är livet otroligt meningslöst. Det är mörkt, otryggt och jobbigt. Jag vill inte att mitt liv ska se ut så, jag vill vara fri. Fri och trygg i mig själv. Säker på mitt liv och min vilja, inte gå runt såhär i ambivalensens grådisiga universum. Det är inte det livet jag väntat mig, förväntat mig, drömt om. Sjukdomen gav mig en ursäkt till att inte leva, till att vara frånvarande och befinna mig någon annanstans. När inte längre den finns att skylla på står jag ensam, övergiven och tom. Jag tappade ju den trygghet jag fått, den säkerheten som jag med hjälp av den byggt upp. Min plats, mitt liv och min nya verklighet. Platsen där det är tänkt att jag ska befinna mig, var ligger den? Existerar den ens? Antagligen inte. Jag tror inte att tanken är att jag ska leva. Det kan omöjligt vara så. Jag menar, om det hade varit tänkt att livet skulle vara öppet för mig, varför gör det då så otroligt ont att bara existera?

Livet är ganska svårt just nu, samtidigt som det egentligen borde vara enklare än någonsin. Ätstörningen och jag är inte ett längre, vi är två ytterst olika individer, men tyvärr så påverkar vi varandra i allra högsta grad. Min familj övervakar inte längre varenda steg jag tar, jag kan träna utan att veta exakt hur mycket och hur länge, jag klarar av att småäta, att äta glass, godis och kakor (dock med ångest, men ändå) och jag kan umgås med mina vänner relativt bekymmerslöst. Ändå är det någonting som inte stämmer. Ätstörningen finns där i bakhuvudet hela tiden, men det är någonting mer. Någonting som gör hela min tillvaro jobbig, och samtidigt får den att kännas så meningslös. Någonting som gör så ont att det inte går att förklara. Kanske är det den där känslan av att livet rinner ifrån mig, att jag inte klarar av att hålla det kvar. Kanske är det vetskapen om alla de år som gått förlorade, som bara försvunnit ur mitt liv och aldrig någonsin kan komma tillbaka. Eller är det kanske vetskapen att jag fortsätter förstöra mitt liv, hela tiden, som gör så otroligt ont? Jag vet egentligen inte vilket, mitt humör och mitt mående varierar så mycket att det inte är klokt. Ena sekunden älskar jag livet, är positiv, har framtidsutsikter, drömmar och visioner. Andra sekunden är allting nattsvart. Jag ser ingen framtid, ingen mening och absolut inget liv. Jag kan lika gärna gå och gömma mig, dö, försvinna på direkten. Stunderna när jag mår bra får mig att hoppas, att tro på meningsfullheten i livet igen. Stunderna av mörker får mig att må sämre än det bara borde vara möjligt. Jag känner mig så dubbel. Så otroligt falsk. Frånvarande i mitt eget liv, och andra sekunden livs levande, till trehundra procent. Ena dagen kan jag cykla nästan fyra mil, skriva massa sidor psykologi, prata i telefon, gå på promenader, baka, vara i skolan och hinna med i stort sett allting jag vill. Andra dagar orkar jag knappt gå upp ur sängen. Vill det inte ens, hur roliga saker som än väntar mig. Jag saknar energi, motivation och livslust. Klarar inte av att bre en macka utan att fundera på hur jag ska kunna skada mig själv, plåga mig psykiskt. Jag som trodde att jag skulle må bra så fort jag och ätstörningen inte var ett. Istället känns alls nästan värre. Då fanns ju en förklaring, en ursäkt. Idag finns ingenting. Absolut ingenting.
Att vakna ett på natten i full ångest helt utan anledning, att gråtande somna på kvällen, att tackla minsta motgång som ett personligt hat. Det är jobbigt och svårt, och jag vill verkligen inte acceptera att det är så mitt liv ska se ut. Inte när jag vet att jag andra dagar kan vakna halv fem på morgonen, pigg som en lärka och så nyfiken på livet som det bara går. Då när viljan att ta igen alla de år jag missat finns. Då när motivationen får mig att älska allt och alla. Idag var en sådan dag från början. Glädjen över en ny liten kisse, motivationen för att cykla och upptäcka mitt land (notera landet, inte ett nytt land), och att se världen och solen ännu en dag. Nu har allt vänt. Jag kan omöjligt känna någon form av motivation inför att vännerna ska komma ikväll, känner akut och fruktansvärd ångest inför det faktum att någon ska komma till mig, se mig, höra mig, möta min blick. Rädsla. Ångest. Allmän smärta, helt utan naturlig förklaring. Min vardag i en ambivalent värld.

Jag känner att jag behöver skriva just nu, bara skriva av mig. Få ur mig all min ångest, mitt självhat och min inre panik. Egentligen vill jag inte ens skriva, utan skrika. Bara låta omvärlden få höra vad det verkligen är som plågar mig, som ständigt tynger mitt hjärta. Att livet inte alltid är sådär enkelt som det ser ut, sådär smidigt som alla tror. Att jag klarar mig fint, mår bra. Så få vet om vad som gömmer sig inom mig. Ingen mer än jag själv. Mitt liv är mitt och jag tror på att lösa sina egna problem, att ingen tjänar på att jag beklagar mig. Ändå blir det så svårt. Andra klagar, gnäller och går mig på nerverna. Tycker synd om sig själva och skriker ständigt ut sina bekymmer. Samtidigt blir jag anklagad för att inte förstå, eftersom mitt liv ju är så enkelt. Enkelt. Det gör ont i mig att höra, att veta, att förstå. Hur lite omvärlden ser och märker. Samtidigt är det en lättnad. Jag kan omöjligt tycka synd om mig själv, det är ju jag själv som valt mitt liv och då också jag som måste ta konsekvenserna. Det kan tyckas hårt, man väljer ju aldrig en sjukdom, men det är min verklighet. När alla gnäller över hur mycket det har att göra och hur jobbigt allt är känner jag ofta att jag bara vill slå till dem. De skulle bara veta. De slipper ju iallafall kriga mot en förbannad ätstörning och en jobbig depression. Det är inte det livet jag drömt om att leva, men det är ju som sagt min verklighet. Jag har inga alternativ, mer än att genomleva det. Överleva. Kämpa och gå vidare, trots omvärldens oförstånd. För ätstörningar har ju bara smala människor. Deprimerade kan ju aldrig le.