Sitter ensam med världens ångest just nu, och jag kan ju säga att det är tur att jag sitter på biblioteket med en miljon saker runt omkring mig, för annars hade jag utan tvekan gjort något jag inte borde just nu...
Känner trycket över bröstet, tungt att andas, paniken som hela tiden stegras i min gigantiska kropp. Hatar allt som har med ångesten att göra, mår så himla dåligt. Just idag beror det på att jag fick skjuts av Amanda på hennes cykel istället för att själv promenera i rask takt. Panik, om jag säger så. Samtidigt drömmer jag om att vara normal, vara som alla andra, en del av alla andra. Verkligen tillhöra den där gruppen av människor som lever, och som njuter av att leva. De som kan tillåta sig det, och acceptera hur livet ser ut. Att det vrider och vänder på sig, inte alltid är precis likadant. Att det finns bättre och sämre dagar, och att det bara är att acceptera. För ingen lever det där perfekta livet, det som jag fortfarande är säker på att alla smala människor gör. För det är ju så att bara de förtjänar lyckan.
Jag är så jävla värd min ångest, utan tvekan. Jag gör aldrig som jag själv har bestämt. Följer aldrig mina egna mål, och straffas, nästan alltid. Ångsten är mitt straff, det är den som ska lära mig min läxa, och ändå lyckas den aldrig. Ständigt hittar jag nya saker att äta. Nya saker att göda mig med, bli ännu fetare utav. Hur kan jag? Hur kunde jag svika ätstörningen? Hur kunde jag sluta kämpa för den där smala och perfekta kroppen, och istället acceptera att gå upp i vikt? Jag kommer alltid ångra mig för det, för all framtid. För det här är inte heller något liv jag vill ha, sitta här i skarven, och varken vara smal eller leva på riktigt. För just nu lever jag inte, jag bara överlever. Ångesten dödar sakta men säkert hela mitt inre. Tar mina tankar, skjuter mina drömmar, och förstör mitt liv. Men som sagt, jag är så jävla värd det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar