Känner lite att jag behöver skriva av mig igen, som vanligt. Dagarna har gått och jag har hunnit göra en hel massa faktiskt, både roliga och jobbiga saker. I fredags jobbade jag till exempel den dagen som jag trodde var min sista jobbdag, vilket var ganska tungt. Särskilt med tanke på att jag inte kunde säga hejdå till Maja, som var sjuk. Taskigt läge liksom. Dock blev det en heldag, jag fick nämligen jobba både öppning och stängning, vilket är en upplevelse i sig. Dock fick jag under lördagen ett telefonsamtal från Maja, som undrade om jag inte ville arbeta mer, och senare ett samtal från personalavdelningen om att jag kunde hoppa in som resurs om jag ville, vilket jag minst sagt blev glad över. Sista dagen på saltis är alltså inte gjord än.
Jag har dessutom hunnit med att fatta beslutet att plugget får vänta, vilket känns som det bästa jag gjort i hela mitt liv. Förutom mer tid på saltis innebär det också en möjlighet att säsonga, och de intervjuerna och ansökningarna är i full gång nu, och jag hoppas hoppas och hoppas på ett positivt resultat. Världens roligaste vinter typ. Ifall jag får jobb vill säga. I övrigt har jag också hunnit ringa till lilla lägenhetsvärden och berättat om mina tankar, hunnit jobba, haft tusenfaldig ångest men också världens största lättnad. Jag har hunnit äta middag med finaste jobbarkompisarna och helt och hållet kämpat för att njuta av livet. Det går bra nu.

Jag har haft några så otroligt fina dagar nu, så fina att det nästan gör ont i mig när jag tänker på hur bra jag mår just nu. Har jag verkligen rätt att må så bra? Jo, just nu anser jag faktiskt att jag har det, iallafall i några dagar till, liksom för att ta igen en massa jobbigt typ. Sofia och jag pratade om det häromdagen, efter en underbar kväll med film och musik, hur mycket man egentligen har gått igenom utan att man tänker på det. Att man kanske egentligen är lite stark som klarat av så himla mycket. Kanske iallafall liiite stark?

Jag menar, det är ändå en ganska bra resa när jag tänker efter. När jag läste i en dagbok ifrån förra våren, alltså från för drygt ett och ett halvt år sedan, och jag kan bara konstatera att jag kommit så otroligt långt. Att jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde då. För jag är lyckligare nu. När jag läste om mattankar som idag inte längre är alls så tydliga, om ångest som skrek så högt om min uppmärksamhet och om tvångsträning för att lindra och kunna komma till ro. Det känns bara så otroligt långt ifrån den verklighet som jag lever i just nu. En verklighet som jag för första gången på nästan fem år mår bra i. Jag blir stolt över min resa, för den har innehållit så mycket mer än bara vanliga tonårsproblem. En resa från mobboffer till självständig, från tystlåten till pratglad, från blyg till social. Deprimerad till lycklig, det allra största steget av dem alla. Just nu är jag verkligen det. Lycklig, just för att jag mår bra.