Egentligen är jag en väldigt tragisk människa. En sådan som drömmer, föreställer mig saker, och sätter upp höga mål, men som nästan aldrig klarar av att få tanke att bli till verklig handling. Jag börjar lite smått, men ger upp längs halva vägen, krossad av en liten motgång, sopad under mattan som en dammtuss ligger jag sedan där, bortglömd, grå och sorgsen, just för att jag inte lyckades. Inte denna gången heller.
För några år sedan, en vår, bestämde JAG mig på riktigt, och började verkligen kämpa. Jag stupade på mållinjen, uppfyllde alla krav på anorexia nervosa, men vägrade söka hjälp. Var alldeles för rädd för att vara tjock. Istället lyckades jag vända allt på egen hand, på något konstigt sätt, och sitter här idag, smällfet och arg på mig själv. Jag fick ju aldrig min bekräftelse, aldrig något bevis på att jag varit tillräckligt smal, mager och tunn. Aldrig tillräckligt sjuk. Med den diagnosen i bagaget hade jag varit en helt annan människa idag. Då hade jag kunnat börja om, få behandling och slippa alla dessa helvetes tankar. De som plågar mig dag som natt. För ätstörd, det är jag utan tvekan fortfarande. En normal relation till mat, det har jag inte haft på många många år. Om ens någonsin. Jag har ju alltid varit för stor, för klumpig, för operfekt. Äcklig. Inte tillräckligt bra.
Jag tycker fortfarande inte att jag är värd att må bra. Jag förtjänar det bara inte. Jag förtjänar inte att njuta av en valnöt, att tycka att en portion lax med broccoli, ärter och bulgur är gott, att skratta och vara glad tillsammans med vänner, eller att shoppa. Det är fortfarande sådant som är reserverat för de perfekta. De smala, de lyckade. De som lyckas fullfölja de mål de sätter upp. De som når toppen. Dit kommer aldrig jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar