Är det någon som bryr sig om vad jag tänker? Någon som anar hur jag mår? Ofta tror jag inte det. är säker på att det inte är så. Tjock och äcklig. Hur skulle en sådan som jag kunna må dåligt. Människor med ätstörningar är smala, tunna, magra. Inte tjocka jättar. Inte feta troll. Magra skrikor. Tunna ben.
Jag vill också vara sådan. Väga 20 kg mindre igen, inte lämna så djupa avtryck på jorden, som jag nu gör, med min tunga kropp. Komma i mina gamla kläder igen. Skratta, njuta, älska och andas, för det är så livet ska se ut. Vad krävs egentligen för att bli nöjd med sig själv? Uppskatta sig själv för den man är. Uppskatta mig själv för den jag är. Omöjligt. Helt och hållet jävla omöjligt. Ingen som inte är både blind, döv och stum kan uppskatta mig. Absolut ingen. Äcklig, ful, korkad, dålig, kass, vidrig, grotesk. Wannabe. Hatad, älskad. Avskyvärd.
För att komma bort från en del av mina egna tankar har jag börjat läsa en del igen. Johanna Nilsson skriver de underbaraste böckerna man kan tänka sig. Så äkta, så ärliga och så beskrivande. Raka, trovärdiga och längtansfulla. Osäkra. Fina helt enkelt. De skingrar för stunden. Ger mig perspektiv. Låter mig uppleva annan smärta än mig egen. För min del är det underbart, för andra kanske det inte alls fungerar. Jag är rädd att jag gett ut mig själv för mycket, både till olika personer och i olika texter. För mycket information går att få tag på om mig, för mycket går att lista ut. Jag vill ge ledtrådar, men samtidigt vara så otroligt hemlig. Vara diskret, men ändå synas. Samtidigt är jag trött på att vandra på balansgången mellan liv och att leva, för det är skillnad. Ena sekunden har jag ett liv, som jag inte har en aning om vad jag ska göra med, andra sekunden lever jag. Det är stort. Mäktigt, och läskigt. Jag känner mig oviktig i denna stora värld. Liten och meningslös. Stor och klumpig. Tung.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar