Ibland ser jag livet efter gymnasiet som en omöjlighet långt där framme. En del som aldrig kommer att komma, något jag inte kommer uppleva. Jag lever ju här och nu, går i trean och funderar lite för mycket. Eller ganska mycket för mycket ibland. Jag går här och tänker i nuet, men lever minst lika mycket i det som varit. I den tiden då jag visste att jag aldrig skulle få leva i framtiden. I den delen av livet när jag var säker på att dö innan min tjugoårsdag, bara för att jag mådde så dåligt, både fysiskt och främst psykiskt. Ett ras, på alla sätt och vis, en människa på bristningsgränsen. En flicka som tappat tron på livet. Då döden var den del av livet som hägrade, tron på att få slippa allt, slippa räkna, springa, tänka och ångra. Slippa panik, tårar och känslor av värdelöshet. Slippa veta att jag var värdelös. Då, när jag önskade att livet bara skulle ta slut, eller att någon bara skulle komma och rädda mig från allt.
Då såg jag ingen framtid, ansåg inte att det fanns någon mening med att fundera på vad jag ville göra senare i mitt liv, eftersom jag ju ändå aldrig skulle komma dit. Det fanns ingen väg dit, det fanns inget liv. Nu vet jag att jag måste börja fundera. Det är bara lite drygt en månad kvar till min artonårsdag. Till den dagen då jag får kalla mig vuxen på riktigt, får vara vuxen. Får känna åldersångesten över att aldrig mer vara barn, en så mycket enklare ångest än den jag så många gånger känt. En ångest jag kan acceptera och överleva, eftersom jag vet att den inte plågar mig tjugofyra timmar om dygnet. Känslan av att JAG är vuxen... jag längtar, samtidigt som jag bävar. Vill vara liten och stor på samma gång, och kommer aldrig få den ekvationen att gå ihop. Jag vet ju innerst inne att det är omöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar