Precis som vanligt känner jag min en aning efter i mitt liv. Allt rullar på som bara den och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt hur allt är just nu. Jag känner mig bara borta. En aning frånvarande, kan liksom inte ta in att större delen av sommaren redan har gått. Att allt snart är slut och jag står där, ensam och utan framtid, sådär som det alltid känns. För jag har inga planer, trots att jag verkligen borde ha det. Visst har jag alternativ, men frågan är om jag är tillräckligt modig, eller om jag vänder mig till feghetens trygga vrå. Där jag vet min plats och vad som förväntas hända. Där jag känner mig själv och min situation. Just nu lutar det åt tanzania, några månader som volontär, tillsammans med en vän, och ja, det skulle vara helt underbart. Problemet är ju bara hösten. Vad gör man då egentligen? Arbetslös är ju inget hållbart alternativ direkt. Inte det allra minsta skulle jag säga. Ska jag istället använda hösten till sydafrika, och sen låta vintern gå i en säsong? Också det ett tryggt alternativ, någonting jag vet att jag har en lösning för. Det trygga.

Dagarna nu har gått så otroligt fort, och jag saknar pirret som fanns där förra sommaren, när livet fortfarande kändes nytt och sprudlande. Jag trivs verkligen superbra på jobbet, men en andra säsong är inte samma känsla som den första, inte samma folk, inte samma spänning. Särskilt inte nu, med mitt nya jobb. Roligt, definitivt, men ibland också lite ensamt. Det känns sjukt att maskeradfesten redan är gjord, liksom passerad. Det var ju ändå en så stor grej förra sommaren. Alice 20-årsfest var också häromdagen, och idag väntade en tur till Ronneby för loppis. Roligt som alltid.

På något sätt känns det ändå som att jag tagit tillvara på den här sommaren betydligt bättre än förra. En tur till Gotland, innehållande fängelseboende, tandemcykling till fina tofta strand, en hel massa strosande i Visby och en hel del mys. Semester när det är som bäst. Lite Köpingsvik, marknad och en massa kvällsbad, kattungemys, middagar med fina vänner, och ja, en hel del annat som gör livet värt att leva. Jag är bättre på det i år, samtidigt som jag har svårare att inse livets värde. Jag blev för bortskämd med det förra sommaren.

Vet inte riktigt vad livet håller på med just nu. Tiden bara rinner iväg och jag hinner knappt tänka, ändå känns det som att en hel del faktiskt hinns med. Lite middagar med fina vänner, stranddagar på vårt kära öland, kattungemys, simturer, promenader med vänner och hundar, föreställningar i min park, marknader, brända ben och en hel del jobb på det. Kan kanske låta lite tråkigt, men nej, på det stora hela är det väldigt roligt. Jag trivs med mitt jobb, även om jag ofta känner mig maktlös och inte riktigt vet vad som väntas av mig, så har jag för det mesta ganska så roligt, och tycker om mina kollegor. Samtidigt har jag insett att jag inte bara kan irra runt såhär. Jag kan ju ingenting, och jag har ju ingenting efter augusti. Då står jag där, helt utan liv och utan möjlighet till fortsättning. Vad gör jag då? Hur ska resten av mitt år egentligen se ut? Blir det jobb och fjäll, eller blir det resa? Arbetslös och hemmavandrande? Ångestfylld eller glad? Meningsfull eller icke? Det är så svårt. Jag vill ju egentligen så mycket, men kommer liksom ingen vart. Det känns lite som att jag går runt i ett vakuum...