Jag känner mest att livet är alldeles för komplicerat just nu. Jag har inte en aning om vad jag vill eller på vilket sätt jag vill lösa saker och ting, samtidigt som jag absolut inte bara vill drälla. Det hela slutar med ett varv i likgiltighetens karusell och jag känner mig sämre än någonsin, varje gång. Värdelös, även fast det ordet är ett av de värsta jag vet. Blir äcklad av mig själv och min egen oförmåga till att fatta ett eget beslut. Hur dålig är det ens möjligt att vara?

Jag som trodde att jag passerat den gränsen nu, att jag kommit ut på andra sidan, självständig på riktigt, och inte enbart som en illusion utåt sett. Att vara fri. Det låter så vackert. Jag vill så gärna säga att jag är där, att jag har gått vidare. Att mitt liv numera är ett liv, och inte enbart en verklighet. Jag vill ju få ut så mycket av livet, hinna med allt jag drömt om, och våga leva på riktigt. Kunna se tillbaka på åren som gått med glädje och stolthet, inte med självförakt och ångest. Jag kan ju så jävla mycket bättre än det här. Visst är jag väl ändå värd något bättre? Eller kanske det bara är vad jag intalat mig, helt utan vetskap eller kontroll på min egen prestation. Att leva i ett prestationssamhälle, jag som trodde att jag kommit ifrån också den biten, slutat jämföra mig med allt och alla och faktiskt hittat min egen rytm i livet. Jag trodde att jag hittat en ny verklighet. Så egendomligt naiv. Det är så lätt att konstatera nu. Samtidigt som jag är friare än någonsin är jag också mer och mer fast i ett bekräftelsebehov som till slut kommer att kväva mig. Jag kommer aldrig att kunna bli den jag vill vara, eller ens bli sedd som den, det är på något sätt lönlöst att kämpa för någonting som ändå aldrig kommer gå att uppnå. Ibland gör det ont i hjärtat när jag tänker på mitt liv. På allt skamligt, allt som jag själv alltid föraktat och skämts för, allt som egentligen bara är en helt vanlig barndom. Allt jag trodde var fult och fel.

Det lilla barnet kanske aldrig kommer att växa upp helt, jag vet inte. Jag kan omöjligt avgöra vad som förväntas utav mig i livet. Hur människor vill eller kan betrakta mig, och vilken tolkning de väljer att göra. Det ska ju inte behöva spela en endaste jävla roll, för jag är ju jag oavsett vad omgivningen tycker eller tänker om mig, och oavsett vilka behov omgivningen kan tänkas visa prov på. Att en så enkel sak ska kunna vara så jävla svår att få in i sin lilla trånga skalle.

Livet börjar bli så konstigt nu framåt hösten, och jag känner att jag inte riktigt hänger med i någonting som händer just nu. Jobbet som jag haft ända sedan maj börjar nu lida mot sitt slut, och det skär lite i hjärtat på mig när mina finaste kollegor börjar sluta och säga tack för sig. Jag vill ju ha samma team igen och igen och igen. Att veta att vi alla aldrig mer kommer arbeta tillsammans känns hårt, liksom att ingenting kommer att bli som det varit. Jag märker att min ledare också börjar känna sig sentimental över detta, vilket gör honom något mer mänsklig.
Jag har fått höra så otroligt mycket fina ord ifrån honom under de senaste dagarna, och det känns som en skön bekräftelse. Jag har gjort ett bra jobb, jag förstår det nu. Ändå har jag under hela sommaren känt mig tveksam på min egen kompetens, på vad jag kan och inte kan, samtidigt som han säger att han märkt hur jag undan för undan blivit tryggare både i mig själv och i mitt arbete. Det känns så roligt att höra.

Samtidigt börjar paniken sakta smyga sig fram, vad händer efter den här sommaren? Hur kommer hösten och det fortsatta livet att bli? Vad kommer jag göra i vinter? Jag vet att jag egentligen inte behöver stressa, att jag söker på för fullt och egentligen inte kan göra sådär väldigt mycket mer just nu, att allt faktiskt brukar lösa sig till slut, men ändå blir jag stressad. Inte desto mindre stressad när vännen min tjatar om ett tanzania långt där borta, och när jag faktiskt är sugen blir det ännu svårare. Vad ska man egentligen göra av sitt liv? Vad kommer egentligen hända med allt?