Jag fick äntligen träffa en av mina fina sommarvänner häromdagen. Prata lite om saker och ting som passerat sedan vi senast sågs, för nästa åtta månader sedan. Om hur han tillfälligt besegrat sin cancersjukdom, och om hur tacksam han blivit över livet. Om hur vi båda slagits och kämpat mot psykisk ohälsa i allt för många år, och om hur omvärlden struntar i dem som mår dåligt. Inte för att de inte ser, utan för att de väljer att blunda och mörka. Att krisa till det psykiskt verkar ju vara det skamligaste som bara kan hända. Hua mig. Och tänk då att känna någon som krisar. Nej men fy, något sådant kan vi ju bara inte tolerera.

Jag skäms över sveriges syn på psykiska problem. Att det ska vara så svårt att värna om människan istället för att trycka ner. Att det ska vara skamligt att inte alltid må på topp i ett samhälle som mer än väl trycker ner oss. Det är samhället som gör friska människor sjuka, det fick jag lära mig, och det tror jag på. Hur vore det om politikerna kämpade för sådana saker, än strävade efter att förstöra vårt samhälle?

Ibland slår det mig, bara sådär. Hur otroligt långt jag kommit på bara några år. Hur jag när jag sprang min första tjejmil, för knappt två år sedan trodde att jag var helt frisk. Fri. Jag var så säker på att jag hade besegrat min ätstörning för alltid, att den var borta ur mitt liv. Jag ansåg mig vara fullt frisk. När jag ser bilder från den dagen idag ser jag något helt annat. Jag ser en liten tjej, fysiskt frisk, definitivt, men psykiskt? Nej, knappast. Snarare så långt därifrån som man kan komma. Lilla lilla Linna. Jag minns att jag unnade mig bananen efteråt. Unnade mig. En banan. Tyckte att det var syndigt. Att jag fick äta den för att jag förtjänade den. Att förtjäna en banan. Hur sorgligt är det inte egentligen? Lilla lilla jag. Jag blir så ledsen när jag ser den tösen framför mig. Jag var så säker på att jag mådde bra, ansåg att jag var tvungen att göra det. Då hade jag varit normalviktig i nästan ett år, då får man inte längre vara ätstörd. Den rättigheten försvinner redan när man närmar sig undervikt. För att få vara sjuk måste du vara anorektisk. För att ha rätt att må dåligt måste det synas på vågen.

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur dåligt jag verkligen mådde. Att jag verkligen var en av alla de gravt ätstörda töserna och pojkarna med en så skev och verklighetsfrånvarande kroppsuppfattning att det inte finns. Att jag kunnat må så psykiskt dåligt. Velat dö. Velat försvinna, avlida, förintas. Kämpat för att bli tillräckligt sjuk. Det blev jag inte. Kommer aldrig heller att bli. Det är helt enkelt omöjligt. Jag vill aldrig mer må så som jag mådde då. Det går inte riktigt att med ord beskriva hur ont en ätstörning gör. Hur den utarmar hela ens liv för att tillslut enbart handla om mat och träning. Om utseende. Kroppshat och förakt. Detta eviga självförakt. Jag har hatat många människor som ville lägga sig i. Som ville närma sig mig, hjälpa mig att komma förbi min sjukdom. Människor som försökt kämpa för mig. Jag har hatat dem så innerligt. Ändå kan inget slå mitt eget hat mot mig själv. Hatet till kroppen. Föraktet. Känslan av att alltid vara värdelös. Äcklig - så jävla äcklig. Alltid samma känslor. Lite starkare för varje dag. Så starka att en tillslut blir övertygad. Det kommer inget bättre. Detta liv är det enda jag förtjänar. En tid när livet gick ut på att vara värd allting. Att förtjäna, att känna tillåtelse för att få äta. Att absolut aldrig någonsin, under inga som helst omständigheter vara mätt. Jag minns en morgon, när jag svimmat två gånger samma morgon, och slagit i min rygg så att det verkligen kändes som att någon vred om en kniv inuti. Tårarna när jag insåg att jag inte kunde gå till gymmet. Ångesten när jag inte fick vara med på idrotten i skolan. Självhatet för att jag var så jävla svag. Kunde inte ens klara av ett litet ryggbesvär. Det känns som att det var igår, samtidigt som det skiljer ett helt liv.

Idag är jag frisk. I stort sett iallafall. Jag har fortfarande en lite skev syn på mat ibland, men på det stora hela mår jag bra. Jag kan äta i stort sett vad jag vill, när jag vill. Jag svälter inte längre, och jag hetsäter inte heller. Jag försöker äta regelbundet, allsidigt, och jag kämpar faktiskt för att få må bra på riktigt. Fortfarande. Drygt fem år efter att allt gick snett. Dagar som i de flesta människors liv är kantade utav glädje, sprider bara ångest i mitt. Jag som hade kommit så långt- trodde jag. Idag vet jag lite mer om vad det verkliga livet har att erbjuda. Jag vet också att jag snart kommer behöva hjälp. För att komma vidare, för att så småningom kunna ta de sista stegen ut ifrån min sjukdom. För att verkligen kunna välkomna livet på riktigt.

Tillfällen som i många fall varit lyckliga för andra människor, kantas hos mig utav ett stort mörker. Att resa utomlands på riktigt, uppleva olika länder i Afrika samt vara på språkresa i USA, att sluta nian, fylla arton, gå på bal, ta studenten, och så många fler tillfällen ger bara ångest. Känslor jag velat förtränga kommer tillbaka, den lilla djävulen visar sig igen, skriker sparkar och slår för att få mig dit han vill. Idag går jag inte med, då gjorde jag allt för att göra honom lycklig.

Det slår mig ibland, som idag, att jag verkligen kämpat och faktiskt kommit ut på andra sidan. Kriget med mig själv är snart över, och det är dags att på riktigt blicka framåt. Livet väntar faktiskt på mig, någonstans där framme. Det är en bit kvar, men med tanke på de tusen mil jag tagit i mina egna skor, är den inte särskilt lång, bara några fotsteg. Snart är jag framme. Snart är jag frisk.

Idag kan jag äta det allra mesta utan ångest. Jag är inte heller beroende av strikt planering och tydliga scheman för saker och ting, spontanitet är en del utav livet och idag klarar jag av det. Jag har dagar när jag knappt rör mig alls, och jag har dagar när jag kan vara extremt aktiv hela dagen. Båda dagarna värderas lika högt i mitt liv, jag mår bra av det. Jag trivs. Mitt liv kretsar inte längre kring mat eller träning. Jag äter för att leva, men lever tack och lov inte längre för maten. Jag gråter inte längre av att se min kropp i spegeln, och jag tror faktiskt, ibland iallafall att jag är värdefull. På något sätt ska jag ju egentligen veta om det, men att iallafall vissa dagar tolerera och inse mitt eget värde är väldigt mycket bättre än vad det någonsin varit innan. Ett hat en byggt upp emot sig själv under hela livet försvinner inte på en kvart, det tar tid, men nu är jag iallafall i närheten av det. Börjar se knutarna, börjar långsamt och försiktigt att knyta upp.

Ofta vill jag så väldigt mycket, men ser allt för mycket hinder i det hela. Istället slutar det allt för ofta med att ingenting blir gjort, trots att jag från början både har tid och energi så att det räcker och blir över. Just idag är jag trött, nästan utmattad. Det har varit så mycket förväntningar att leva upp till under den gånga veckan, både ifrån mig själv och andra, och resultatet av det blir liksom alltid en helt slut tjej som knappt kan andas utan enbart fokusera på hur dåligt vissa saker gått. Alldeles för dåligt. Liksom andra saker har gått superbra. Ändå är det aldrig det jag ser eller minns. Premiären har varit stressig, men också väldigt rolig. Det har flytit på, jag har kunnat ta den plats jag behövt, och jag har kunnat växa, lite för varje dag, redan nu. Samtidigt känner jag redan nu hur människor börjar misstro mig. Hur det kommer bli problem när gruppen börjar ifrågasätta mer och mer, och om hur gruppen kommer fortsätta tappa samarbetsförmåga nu, till en början. Innan vi gått vidare till nästa fas. Innan vi kommit ur allt det jobbiga. Det är svårt att vara ledare, svårt och lite ensamt. Jag kommer inte in i gruppen på samma sätt, ses aldrig på riktigt samma nivå som de andra, på ett oftast väldigt negativt sätt. Samtidigt har jag ju så roligt. Jag trivs med att få vara runt, att lösa problem på olika ställen och få lite insikt i livet runt omkring på alla ställen. Jag känner mig glad på jobbet,  men också en aning stressad. Stressad över allt jag inte hinner och allt jag inte haft energin till att ta tag i. Allt det jag på något sätt måste lösa nu.

Jag kan verkligen inte förstå vad det är som väntar just nu. På ett sätt känner jag mig så läskigt redo, och ser bara fram emot sommaren som kommer, men på ett annat sätt känner jag mig som ett litet vilset barn. Ett litet barn som inte har en aning om vad som väntar, och som definitivt inte vet hur det ska hantera situationerna som uppstår. Min andra säsong. Det låter så lite. Mina förebilder hade precis samma utgångsläge, och ändå kändes de så mycket smartare. Jag känner mig bara så liten. Så virrig. Samtidigt som jag är virrig har jag ju ändå ganska så mycket koll. På vissa saker iallafall. Det är det som är så skumt. På ett sätt begriper jag verkligen inte hur tusan jag ska hinna få iordning allt till på fredag, samtidigt som jag ändå är ganska säker på att det kommer att ordna sig. Det har det ju gjort hittills iallafall. Det går ju, bara man vill.

Det är så klurigt att packa bara, då latheten ständigt sätter in. Jag menar, visst kan jag åka hem och hämta saker, ifall det är någonting jag behöver, men samtidigt vill jag ju inte behöva åka hem hela tiden. Jag vill ju bara få njuta av säsongslivet, sommaren, parken och staden. Leva. På riktigt. Det är fan dags nu.

Sitter och bara fördriver tid, när jag egentligen har så mycket viktigare saker att ta tag i. Att passa på att njuta. Att packa. Att förbereda mig. Det är så snart nu. Alldeles för snart. Nästa flytt. Lite närmare den här gången, men nästan ännu jobbigare, just på grund av det. Hur ska jag nu hantera allt, när jag helt plötsligt bara kan åka och hämta någonting som jag behöver, eller faktiskt kan hälsa på hemma mer ofta än ibland. Är det egentligen någonting som jag ens vill? Jag tror inte det. Jag behöver komma bort. Leva mitt eget liv. Få vara självständig igen, samtidigt som jag bara skulle vilja bo hemma och få livet serverat på ett silverfat så länge som det bara är möjligt. Det är väl bara att inse. Det är helt enkelt inte möjligt så länge till.

Nitton år gammal. Jag vet inte om jag ska räkna det som gammal eller ung. På jobbet är jag ung. Liten och oerfaren. Naiv. I vanliga livet känner jag mig gammal. Känner det som att hela mitt liv bara flutit iväg framför mig, medan jag stått stilla. Som att allt redan passerat. Allt som borde ha inträffat. Allt som aldrig hände. Ibland känner jag mig som en äldre dam. En dam som missat sitt liv genom att hålla sig kvar i det förflutna. Jag är livrädd för att bli en sådan. Jag vill så gärna vara en del av livet, vara en del av verkligheten. Frågan är hur det kommer att gå i sommar, när jag inte längre bara får glida med, utan är den som måste fatta alla beslut.

Det är lite för mycket som gör ont just nu, samtidigt som jag egentligen är ganska så glad. Det är så mycket minnen som kommer över mig, så mycket som bara slår mig som ett slag i magen. En dunk i huvudet. Det gör ont att komma tillbaka till den plats man upplevt så mycket på, och mått så otroligt bra på, alldeles ensam. Att se spåren ifrån människor man tycker så mycket om, men veta att deras skratt inte kommer att eka i väggarna en sommar till. Att jag inte kommer få krama dessa människor varje dag, inte skratta åt alla konstiga kommentarer, eller få flumma runt tillsammans med just dem. Istället är det jag som ska klara av att leda min grupp. Vara en ansvarstagande och respektingivande ledare. Vara stark och kunna ge svar på tal. Att tåla att bli prövad. Att stå upp för mig själv och mina människor. För denna sommar ligger faktiskt en alldeles för stor del utav kontrollen hos mig. Min arbetsplats ska fungera och det är jag som har ansvar att dra i alla trådar så att allt blir som jag vill.

Det obehagliga är att vara tillbaka i lokalen där jag spenderat alldeles för mycket tid egentligen. Att hitta alla minnen som ligger kvar, som om ingen ens rört cafeet på ett halvår. Precis som när vi lämnade det i november, fast ändå inte. Egentligen är jag privilegierad. Jag har fått vara med om stängning, och jag får vara ansvarig för öppning. Känner mig på något sätt alldeles för liten för det. Nitton år. Hur kan jag ens vara så ung fortfarande? Min andra säsong bara. Så kort tid. Samtidigt vet jag ju att min förebild hade nästan samma förutsättningar. Något år äldre, men så mycket mognare. Så mycket modigare och mer redo för utmaningen som väntade. Nu är det min tur att bli likadan. Jag har gett mig sjutton på att klara av det. Det måste gå, får inte finnas några alternativ. Och egentligen gör det ju inte det. Jag vet vad jag kan och att det här antagligen är precis den utmaningen som jag behöver. Jag måste låta mig växa i mitt yrkesliv. Våga misslyckas för att någon gång också kunna lyckas. Det är ett projekt i sig. Att vara stark. Att verkligen försöka. Jag kan ju bara göra mitt bästa, mer kan ju egentligen ingen begära, som Eddie alltid sa. Fast vad händer om mitt bästa inte räcker, om det inte är tillräckligt bra. Hur klarar man sig då? Ge allt man har men inte komma någon vart. Det är svårt sånt där. Jag vill ju leverera så mycket mer än vad jag någonsin kommer klara av. Jag vill ju bara duga.

Samtidigt är jag inne i någon saknadsperiod efter en person och ett liv jag aldrig har upplevt. Jag saknar att bli älskad, att själv få älska. Att verkligen få vara en viktig människa i någons liv, och inte bara en person långt borta i periferin. Jag vill ju så mycket mer. Jag har ju så mycket mer att ge. Samtidigt har jag svårt för det där med människor. Har svårt att vara mig själv innan jag verkligen kan lita på någon. Klarar inte av att öppna mig, att ge en bit av mig till någon, förrän denne givit en del av sig till mig. Det tar tid. Alldeles för lång tid, och det är få som orkar vänta. Det är så svårt det där. Hur tusan ska någon någonsin kunna se mig som något vackert. Som någon vacker. Antagligen är det omöjligt. Det känns verkligen så. Det är så svårt. Att vilja så mycket med inte kunna uttrycka det. Jag vill så gärna lära mig att hantera mitt liv på ett vettigt sätt. Att sluta krisa vore en dröm så onåbar att det inte finns. Det är ju sådan jag är. Livet går upp och ner. Ena sekunden älskar jag, andra hatar jag. Något. Inte någon. För hur skulle det gå till?

Jag funderar på det ibland. Ifall någon någonsin skulle kunna älska mig. Kunna falla för min personlighet. Tycka om den jag är. Det känns så avlägset. Varför skulle någon tycka om mig liksom? Jag har liksom inga höga kort att spela ut alls. Inga jokrar att nyttja, ingenting. Jag är ju bara jag. Varken mer eller mindre. Frågan är om det någonsin kommer att duga.

Ibland, när en bara helt plötsligt får en sådan där enorm lust att bara skriva, att skriva av sig om de mest obetydliga sakerna, ja, det är då jag sätter mig vid den här bloggen. För att ventilera mina tankar med ingen alls, för att lagra dem i internets evighetslånga lager, och för att faktiskt kunna gå tillbaka till dem, någon annan gång när jag antingen är så glad som bara jag kan vara, eller så obeskrivligt ledsen att jag inte vet vart jag ska ta mig till. Att veta att jag gått igenom samma sak flera gånger förut. Att jag alltid klarar mig. Att allt alltid löser sig tillslut. Det är ju så det är, och det är också så jag vill kunna leva. Att gå tillbaka, hämta kraft och inspiration ifrån mig själv, ifrån mina egna fängslande tankar och ord när allt känns mörkt. Att alltid ha något, och förhoppningsvis någon att falla tillbaka på, den dagen jag faller igen. Jag gör det ganska ofta. Faller, landar ibland hårt, slår i och har ont i flera veckor, ibland mjukare och skadan är läkt betydligt snabbare. Jag är nog lite sådan som person. Rastlös och fallande. Någon som lägger sin lycka i andras händer fick jag en gång höra. Någon sådan vill jag verkligen inte vara, ändå vet jag att det i vissa lägen är sant. Jag vill så gärna tro på ödet, lita på en högre makt som enbart vill mig väl, medan jag ändock vet att det enbart är jag själv och mina val och handlingar som styr mitt liv. Lyckan kommer lyckan går. Den Gud älskar lyckan får. Någon form av tro finns där, eller iallafall vilja att tro. Att finnas. Att kunna hitta någonting starkare bakom våra tvetydiga val och oklara handlingar. Någon som kan både hjälpa och stjälpa. Någon som finns.

I vilket fall som var det mitt liv nu som behöver ventileras. Bara skrivas ner. Spaltas upp och bli något så enkelt som ett vanligt liv på en vanlig blogg. Jag kom hem från Sälen den femtonde april. Det är snart tre veckor sedan. Den sextonde arbetade jag, var på kören och träffade mina godingar, promenerade med Amanda, försökte hitta en rytm. Den sjuttonde promenerade jag med Jesper, arbetade och var i dockhuset. Den artonde var det långfredag, bakning, handling och en helkväll med mina finaste töser, vin, drinkar och en massa skratt. Den nittonde innebar städning av dockhuset, grillning med familjen och en mysig altankväll. Den tjugonde, påskdagen, spenderades hos faster och kusinerna, tillsammans med den sötaste av hundar, och på kvällen väntades min milrunda, så välbehövlig, så uppskattad. Den tjugoförsta, annandag påsk, spenderades hos mormor och morfar på middag, och den tjugoandra var städdag i rummet mitt och lite bakande fick också plats. Onsdagen den tjugotredje var jag, syster och mor i stan, shoppade, njöt av varandras sällskap, och på kvällen väntades fika med fina körvänner. Torsdagen den tjugofjärde innebar en tur till Gekås och Ullared tillsammans med kusinerna mina, och en hel massa fynd införskaffades. Fredagen den tjugofemte innebar däremot arbete för att kompensera shoppingen, och lördagen den tjugosjätte innehöll en trip till Kosta, lite muminmuggar, solande, packande och njutande, eftersom jag söndagen den tjugosjunde april for till Uppsala och min fina vän. Valborgsveckan spenderades i ett underbart vackert London, och idag, den fjärde maj kom jag åter hem. Redo för arbete imorgon. Arbete på nya arbetsplatsen, på gamla arbetsplatsen. På säsongsjobbet i min fina park. Det känns väl sådär om jag ska vara ärlig, jag hade verkligen inte tackat nej till en veckas semester till. Det hade känts så fint, så underbart att få lite mer tid till att slappna av och komma ifatt mig själv efter senaste tidens stress. Samtidigt blir jag rastlös av minsta tid hemma. Vet omöjligt hur jag ska kunna sysselsätta mig, vill så gärna ha någonting att göra för att inte klia sönder av oro i själen. För att inte behöva tänka eller ta tag i mitt liv, utan bara kunna glida med.

Jag är nog lite sådan som person. Vill kunna ta saker lite som de kommer, samtidigt som jag i andra lägen kräver strikt planering och struktur. En fast punkt. Ett strikt schema. En människa är så konstig sådär. Så lik, men ändå så olik.