"Jag, min egen fånge, säger så: Livet är att förakta sig själv och ligga orörlig på botten av en brunn och veta att solen skiner däruppe. Livet är att vinka ett kort farväl. Livet är att vara en främling för sig själv. Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka och att stöta bort det enda ögonblicket. Livet är att tro sig vara svag och icke våga." - Livet av Edith Södergran

Livet är så läskigt just nu. Det bara rullar på och jag vill bara skrika ut till allt och alla att de ska ta tillvara på de dagar som finns nu, för att inte ångra sig sen. Jag vill att alla ska lyssna och att alla ska förstå, medan jag själv står här bredvid och tittar på. Själv kan jag omöjligt ta in det. Jag är för fylld av ångest över alla dagar i mitt liv som gått till onödiga saker. Den där ångesten som ingen ser, för det finns ju så sjukt många bra bortförklaringar och olika så kallade orsaker till ångesten, Antingen är det nervositet, att man håller på att bli sjuk, lite prestationsångest hit eller dit, oro, men aldrig att någon inser att det är ångest över maten, eller ångest över alla de dagar då jag enbart haft ångest över maten och aldrig gjort något vettigt. Ångest att mitt liv inte blivit som jag drömt om, och en hel massa känslor på grund av det. Ilska över vad ätstörningen tagit ifrån mig och var jag kunde ha befunnit mig utan den. Jobbigt det här.

Idag är det dessutom exakt fem veckor tills jag fyller 18. Fem veckor är alldeles för kort tid, men minst åtta kilon ska bort tills dess. Fram tills på söndag ska 2 bort, och jag ska ligga på under 61 kg, det är det närmsta målet just nu. Det ska verkligen kämpas på och krigas nu!

Jag är fylld av ångest över saker jag borde ha gjort, saker jag gjort, och saker jag inte borde ha gjort. Kort och gott, jag har ångest över allt just nu. Likadant var det igårkväll, när jag låg i min säng med ett snabbt tickande hjärta och ett bröst som försökte stå emot ångestens krafter. Jag hatälskar den känslan. Veckan som gått har varit jobbig, men ändå betydligt bättre än väntad. Tyskarna har varit här, och jag har varit helt grymt jätteförkyld, vilket har hindrat mig från att göra det jag hade planerat. Träningen är lika med noll och viktuppgången ligger på tio kilo plus, minst... Jag hatar det verkligen... Samtidigt vet jag att jag kommer må ännu sämre om jag tränar när jag är sjuk. En vidrig vetskap och en ekvation som aldrig tycks gå ihop. Just nu håller jag på med plugg efter plugg efter plugg, men det känns aldrig som att det går framåt... men men.

Ibland ser jag livet efter gymnasiet som en omöjlighet långt där framme. En del som aldrig kommer att  komma, något jag inte kommer uppleva. Jag lever ju här och nu, går i trean och funderar lite för mycket. Eller ganska mycket för mycket ibland. Jag går här och tänker i nuet, men lever minst lika mycket i det som varit. I den tiden då jag visste att jag aldrig skulle få leva i framtiden. I den delen av livet när jag var säker på att dö innan min tjugoårsdag, bara för att jag mådde så dåligt, både fysiskt och främst psykiskt. Ett ras, på alla sätt och vis, en människa på bristningsgränsen. En flicka som tappat tron på livet. Då döden var den del av livet som hägrade, tron på att få slippa allt, slippa räkna, springa, tänka och ångra. Slippa panik, tårar och känslor av värdelöshet. Slippa veta att jag var värdelös. Då, när jag önskade att livet bara skulle ta slut, eller att någon bara skulle komma och rädda mig från allt.

Då såg jag ingen framtid, ansåg inte att det fanns någon mening med att fundera på vad jag ville göra senare i mitt liv, eftersom jag ju ändå aldrig skulle komma dit. Det fanns ingen väg dit, det fanns inget liv. Nu vet jag att jag måste börja fundera. Det är bara lite drygt en månad kvar till min artonårsdag. Till den dagen då jag får kalla mig vuxen på riktigt, får vara vuxen. Får känna åldersångesten över att aldrig mer vara barn, en så mycket enklare ångest än den jag så många gånger känt. En ångest jag kan acceptera och överleva, eftersom jag vet att den inte plågar mig tjugofyra timmar om dygnet. Känslan av att JAG är vuxen... jag längtar, samtidigt som jag bävar. Vill vara liten och stor på samma gång, och kommer aldrig få den ekvationen att gå ihop. Jag vet ju innerst inne att det är omöjligt.

Det läskigaste och helt klart värsta är att drömmarna om perfektion aldrig verkar vilja försvinna. Gång på  gång försöker jag intala mig själv att jag är okej som jag är, minst lika ofta intalar den där rösten mig att jag måste banta. Fetton har inte rätt att leva. Äckel borde dö fortare än kvickt. Men jag vill inte dö, vill bara leva och låta mitt psyke växa sig starkare och starkare. Klara av det där livet som jag aldrig har klarat innan, utan att förstöra både för mig själv och för andra. För jag vill vara frisk.

Ikväll och igår kväll har helt klart varit två av de bästa kvällarna på länge. Kvällar när jag börjar tro på livet och glädjen igen, känner gemenskap och trygghet tillsammans med människor som jag verkligen tycker om, och verkligen känner att vinden kanske kommer att mojna. Lugna ner sig lite. Hjälpa mig att slappna av.

Gårdagen tillbringades tillsammans med roliga människor på bussen hem från skolan, Teckenspråk, massa kärleksskvaller och en hel del knasigt mys stod på programmet, innan jag och Amanda raggade med SKP-bilen till lill klobo, där finaste Maja och Nate väntade. En helt underbar kväll fylld med prat, fika, engelska och svenska, lite ångest och mycket kärlek. För jag älskar verkligen dessa underbara människor!

Ikväll har vi firat systerysters födelsedag, och mer än någonsin känner jag att jag uppskattar kusinvitamin och lilla William. Min lille bebis. Så gosig unge :) Att jag och kusinen kunde prata om ditten och datten, och att jag fick reda på saker om henne som verkligen fick mig att känna samhörighet gjorde ju inte saken sämre, och det var en enorm känsla av trygghet att sitta tillsammans och bara prata. Så himla mysigt.

Åh. Den lilla lycka, den lilla acceptans, den lilla glädjen och känslan av frihet jag tror att jag lyckats samla upp under en promenad med finaste vännen försvinner på ett ögonblick. En enda text som totalt krossar mitt minimaliska nyvunna självförtroende och min nya energi. Några få enkla rader som slår min tro på mig själv och min lilla glädje i spillror. Jag räknas visst inte. Jag finns kanske inte. Jag trodde att jag hade betytt något för den personen. Att jag iallafall hade varit en del av hennes liv. Uppenbarligen inte längre.

Jag kan inte låta bli att koppla det till min kropp. Då, när vi stod varandra nära, eller iallafall då jag trodde att vi stod varandra nära, var jag smal. Mager. Nu, när jag inte längre är en del av hennes liv, är jag fet. Fetknopp. Äckel. Solklart att ingen vill umgås med mig. Inte vill synas i min närhet, inte vara en del av mitt liv, inte låta mig vara en del av det livet. Som sagt, ingen vill umgås med ett äckel. Inte heller jag.

Ändå kan inte besvikelsen lägga sig. Känslan av värdelöshet går inte att lägga undan, omöjlig att få bort. Den sitter där, fastklistrad med karlssons klister. För jag räknas inte. Är inte längre en del av en gemenskap. Inte en del av ett gäng. På grund av min kropp. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, men istället låtsas jag att allt är bra, och att det inte spelar mig någon som helst roll, utan att jag trivs som det är. Försöker att ljuga både för mig själv och en massa andra. Lögnare. Jag misslyckas gång på gång. Misslyckas med att låta självsäker och världsvan. Misslyckas med att leva mitt liv på mitt sätt, utan lyssnar allt för mycket på den lilla rösten i mitt huvud. Den som ständigt pockar på uppmärksamhet. Som gör sig påmind dag som natt, och som ständigt skriker ut sitt budskap. Banta om du ska vara värd ett dugg. Lyd mina ord. Lyssna. Ge upp ditt liv för mig, du kan ju inte bli mer jävla värdelös än vad du redan är. Lyssna. Försvinn. Tyna bort.

Det är väl den rösten jag har att lyssna på nu. Den enda vännen som kan tänka sig att umgås med mig. Min inre röst. Den enda som kan ta mig som jag är, och hjälpa mig att förändras. Allt för att passa in.

Egentligen vet jag inte hur många gånger jag har försökt, hur mycket jag har längtat och srävat efter det. Den där perfektionen. Den som jag innerst inne vet är ouppnåelig. Omöjlig att nå. Omöjligt att bli perfekt. Jag vill inte tro på det, utan vill kämpa, sådär som jag har gjort förut. Då när perfekt var det enda jag ville bli, när kampen för perfektion var det enda jag levde för.

Det tragiska är hur drömmen inte tar slut. Hur jag har sett en del av helvetet, men ändå vill komma tillbaka till det. Hur mina försvarsmekanismer har trängt bort de värsta minnena, de jobbigaste stunderna, för att spela mig ett spratt och låtsas att jag mådde bra under den här perioden. Att det var den bästa tiden i mitt liv. Att kampen nedåt inte alls var ett helvete utan dess like, utan som en underbar smekmånad, baserad på glädje, lycka och njutning. Jomen tjena, visst njuter väl alla av att smygträna överallt och ständigt gå hungrig. Visst är väl det ett steg på stegen över livskvalitet. Ångest, hunger och inre smärta. Det liksom panik, salta tårar och en kropp som sakta men säkert börjar protestera, som vill ge upp.

För visst är det skönt att frysa konstant, att ha blå tår och lila händer, att vara blå under naglarna, ha ett kritvitt ansikte. En död blick som bara skriker ut ångest är väl härligt, liksom blåmärken och blödande sår längs hela ryggraden, för att kotorna i kombination med tusen dagliga situps har skavt upp den. Blåmärken längs med höftbenen, tunt hår i stripor, bara för att allt annat hår är borta på grund av näringsbrist. Koncentrationsförmågan var lika med noll, liksom förmågan att fokusera på någonting i mer än tre minuter åt gången. Tappade ord, hade enorma inlärningssvårigheter, problem med att vara stilla. Rotat rastlöshet. Äcklad, äcklig. Fet ful och grotesk. Alltid lika dant. Sömnproblem, mardrömmar om mat och panik av att vakna upp efter att ha ätit ett äpple för mycket. Ett äpple.

Många saker jag gjorde då lever kvar. Jag har fortfarande koncentrationssvårigheter, är rastlös och har svårt att lära in. Tack vare min kamp att utplåna mig själv, och min hjärna som sakta men säkert började ge upp.

Ångesten har tagit mig i besittning. Jag har gått upp 1,7 kg på en enda dag. Och jag som ska gå ner ner ner. Raka vägen ner. Imorse var jag nöjd då vågen landade på minus fem hekto, och så kommer idag. Dagen med mat mat och ännu mera mat. Ingen motion, ingenting. Jag känner mig bara äcklig. Vidrigt äcklig. Fettolinna. Fet fetare fetast. Jag kan slå rekord i att gå upp mycket på en dag. Rekord i att bli fetare än fetast under bara några få timmar. Hur lyckas jag egentligen? Jag avskyr mig själv för det. Äckel!

Idag har minst sagt varit en dag i ångestens och minnenas tecken. Känslan av att ha oroliga föräldrar omkring sig, av att alltid frysa, och av att ingenting var roligt fanns där idag. Den inre smärtan, den som kunde gå genom både ben och märg. Ångesten. Paniken. Jag var helt inne i mina egna av sorg för att jag inte är kvar där längre, Av längtan efter en färd tillbaka dit, till den kropp jag en gång lämnat.

Särskilt viktigt är det att jag blir smal till Lucia. Jag vägrar vara en fet Lucia. Jag vill vara smal och bräcklig. Skör. Liten. Petite. Fin. Vacker. Och viktigast av allt. Jag vill vara perfekt. En lucia kan inte väga 62 kg. Det är vidrigt, groteskt och äckligt. En Lucia ska vara smal och fin. Oskuldsfull. Det är min morot just nu. Smal som en sticka.

Känslan av att inte vara värd något hänger kvar. Etsar sig fast i mitt minne, i mina tankar. Inte förrän jag är perfekt duger jag. Kommer jag någonsin att bli det? Kommer jag någonsin att kunna acceptera mig själv, precis som jag är. Att uppskatta mitt eget beteende? Kommer jag någonsin ens att bli accepterad av mig själv, så pass mycket att jag kan leva ett normalt liv?

I fem år har ätstörningar, ångest och oro plågat mig. Knappt en tredjedel av mitt liv. Det är sjukt. Äckligt och sorgligt. Jag vill ju bli helt fri, men på mina egna villkor. Hitta tillbaka till en personlighet som jag kan tänka mig att leva med. Som kan få representera mig på riktigt. Den riktiga jag. Den jag som egentligen inte är ett dugg perfekt. Den jag som faktiskt lever ett liv. På riktigt.

Jag skäms hela tiden för mitt agerande. Skäms om jag äter. Skäms om jag inte äter. Vill inte ljuga, men samtidigt vill jag vara smal. Anorektisk. Sjuk. Jag vill tappa många många kilon innan jag ens kan närma mig ordet nöjd. Bli fin. Vacker och smal. Det enda som är värt att kämpa för. Det mitt liv går ut på.

Visst finns det dagar...

Åh, jag är så otroligt trött på allt. Trött på mitt liv, på mig själv, på alla krav utifrån och på alla krav från mitt så kallade överjag, iallafall är det det enligt Freuds personlighetsteori. Själv vet jag inte var jag befinner mig just nu, någonstans långt borta från den tjejen jag en gång har varit. Jag pluggar, och låtsas att jag tycker det är roligt, njuter av att träna, och låtsas aldrig vara hungrig, eftersom hunger är fult. Jag och ätstörningen har bestämt det, och ätstörningens ord är lag.

Ångesten plågar mig dagligen, påminner mig om vårt tidigare samarbete, som slutade i fin kropp och olycklig Linna. Jag påminner mig om de fina stunderna då jag känt mig lycklig på senaste tiden, såsom tjejmilen, galenprat med Sofia, körlektioner med bästa läraren, Odd Molly shopping och en massa fina dagar med Amanda. För det är sånt jag njuter av. Inte av att göra situps eller jogga på stället för att inte ångesten ska kväva mig. Det är inte det livet jag vill ha.

Ändå vet jag inte hur jag ska göra. Hur jag ska kunna säga ifrån, och få fram min mening, och inte den där rösten inom mig, den som vill göra mig perfekt. För innerst inne vet jag, att jag är accepterad som jag är. Att jag duger även om jag inte har ett BMI på 14, och även om jag bara springer milen på en timme. För jag är okej ändå.