Dagarna känns ofta så konstiga, jag kan inte bestämma om någonting i mitt liv går bra eller dåligt just nu. Jag har totalt förlorat all motivation till att plugga, studera och utvecklas, och har istället bara ork för att göra nästan ingenting. Det känns som att min livsgnista totalt försvunnit, och jag har inte en aning om vad jag ska göra för att få tillbaka den. Jag orkar inte tänka på framtiden, har ingen ambitionsnivå kvar och vill inte se allt som jag verkligen behöver göra. Istället glider jag igenom dagarna, skjuter upp saker och ting hela tiden och saknar totalt intresse av att ta tag i mitt liv. Energin går liksom till helt fel saker.

Jag önskar att jag kunde vara som förut. Effektiv, ambitiös och smal. Mager och liten, både till storleken och till sinnet. Det är liksom nu som jag håller på att växa upp, kan inte komma ifrån det längre. Jag måste förbereda mig mentalt för allt det som väntar i vuxenvärlden. Allt det där som alla gjorde för flera år sedan. Bara det faktum att jag snart kommer behöva dricka alkohol får mig att darra av ångest och panik. JAG kan ju inte dricka sådant, då blir jag ju smällfet direkt. Ångesten och rädslan som avlöser varandra. Båda finns där, konstant. Jag vet inte riktigt vilken som är värst. Självföraktet och besvikelsen över hur mitt liv har blivit finns där också. Ingenting blev liksom som jag tänkte mig, och nu, när min ungdom är påväg att försvinna klandrar jag ständigt mig själv för att allt blivit som det blivit. Det är ju bara mig själv jag kan skylla när det är mitt eget fel.

Samtidigt längtar jag ju faktiskt efter någonting bättre. Jag vet att jag innerst inne vill gå vidare i mitt liv, utvecklas till den individ som jag så gärna vill vara. Den där jag känner att jag verkligen kan stå för att vara. Jag kan inte gömma mig i min ätstörning hela livet, kan inte hålla den kvar, hur trygg den än är, den tar ju så mycket mer än den ger. Ändå vågar jag inte släppa den till fullo, glider kvar i den tillsammans med mitt förakt. Hatet mot mig själv för att jag inte ens klarar av att bli frisk. Inte ens klarade av att bli sjuk på riktigt. Misslyckandena. Känslan av att jag verkligen är totalt värdelös och vetskapen om att det verkligen stämmer. Jag betyder ingenting. Som luft, som en bubbla i bubbelvattnet, som en myra på marken. Någon att trampa på. Någon som förtjänar det som straff på dennes existens. Mitt straff på grund av att jag fortfarande lever.

En sådan där fruktansvärt extremt omöjligt sällsynt dag har passerat. En dag där tyngden och självföraktet faktiskt har blandats upp av en hel massa glädje, ja faktiskt till och med lycka. Ett enda litet telefonsamtal fick hela min värld att glittra, min dag att lysa upp, och mina ögon att blänka.

Det är nämligen så att i detta lilla telefonsamtal ringde en man, en man som berättade att jag passade perfekt i vad de sökte, jag hade den personligheten de krävde och den erfarenheten de önskade för att arbeta på Astrid Lindgrens Värld i sommar. Lyckan. Lättnaden. Sommarjobbet fixat redan nu. Jag duger. Ja, jag passar till och med perfekt för just det här. Känslan är svår att beskriva.Antagligen svår att förstå för den som inte liksom jag känner sig totalt värdelös annars. Bekräftelsen på att jag kanske duger till någonting. Att till och med jag kan göra någon nytta. Euforin var total.

Sedan kom den, ångesten, som ett brev på posten. Inte tusan är jag värd det. Inte för fem öre. Jävla förbannade äckel kan inte göra det. Jag har inte rätt att jobba. Inte rätt att känna mig nöjd och lite stolt över mig själv. Föraktet biter tag i mig igen. Hatet gentemot mig själv kommer närmare och närmare. Nuddar mig. Äter upp mig. Dödar mig långsamt. Vidriga äckelfetto.

Jag är på något sätt så rädd för mitt liv att jag inte vågar leva på riktigt. Jag saknar modet att leva livet fullt ut, att njuta av dagar utan ångest och självhat, och att se mig själv i spegeln och le med hela ansiktet. Istället kallar jag på det, det där livet jag känner till, som jag levt så många år i. Jag behöver inte locka länge innan det kommer tillbaka. Ångesten, föraktet och hatet mot mig själv. Viljan att skada mig själv, jag är ju inte värd någonting bättre. Det finns där i mitt bakhuvud hela tiden, redo att plockas fram, och oftare och oftare gör jag just det. Jag går tillbaka i min personliga utveckling, tar fram ätstörningen som vapen mot livet och gräver ner mig i ångestens förakt och starka smärta. Det är ju min trygghet, den värld jag levt i under större delen av mina tonår. Jag vet inte hur jag ska bete mig utan min räddare, mina mattankar och min självdestruktiva livsstil. Knappast så att jag skär mig eller skadar mig fysiskt mer än att skapa blåmärken och skrapsår, men psykiskt är jag egentligen ett vrak. Jag har karvat på min själ mer än någon annan jag känner nära, brutit ned, byggt upp och förstört igen. Gång på gång, samma visa. För varje gång blir den lite mer ärrad, lite mindre hel. På något sätt är det ju så jag vill ha det.

Mina vänner säger ibland att jag är en ond människa. Att jag tycker illa om folk utan att de gjort mig någonting, och att jag kan skada genom mina tankar. Om de bara visste att det är mig själv jag skadar mest av allt. Det är min insida jag förstör och karvar sönder, för det är ju jag som inte är värd livet. Jag som inte får vara lycklig. Det är ju därför jag kämpar så hårt med att fortsätta förstöra mitt liv när jag i själva verket borde ha gått vidare för länge sen...