Lördag-Ångest
Söndag-Ångest
Måndag-Ångest
Tisdag-Ångest
Ångest varenda ledig dag. Panik över att inte klara av att leva upp till mina egna höga krav. Inte klara av att uppfylla ätstörningens mål. Inte klara av att vara den jag ska vara. Så himla läskigt. Bygger upp en fasad, en fasad som inte representerar en enda del av mig. Tror att jag är deprimerad igen. Ser inget positivt, börjar gråta för minsta lilla, och klarar inte av att se folk i ögonen. Tror på fullaste allvar att alla skulle vara lyckliga och glada utan mig, utan mina problem, och utan mina äckliga tankar. Känner hur folk tittar konstigt på mig, önskar att jag vore någon annan. Umgås med mig, eftersom det är synd om mig. Klarar inte av att få MVG, trots att det är det ända riktiga betyget. Gråter på natten, gråter på morgonen och gråter på kvällen. Ler på dagen, låtsas att jag mår bra. Orkar inte engagera mig i någonting, inte ta något på allvar, inte bry mig. Bara finns. Räcker det att bara finnas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar