Den förväntade springrundan slutade med svimningskänslor och en promenix med fina Amanda istället. Inte riktigt som jag hade tänkt mig, men bra det också. Lite drygt en timme fylld av motion, inte toppenmotion, men ändå någon. Det är ju faktiskt det allra viktigaste.
Annars har jag redan ätit alldeles för mycket, trots att sommaren kommer med stormsteg. Jag har haft sommarångest i många många år. Drömmarna om magerhet har alltid varit som starkast då, och det är då tankarna och kroppen ständigt har samarbetat. Bara ett kilo ner till, när jag väger 55 kg är jag nöjd. Bara 2 kg till, under femtio till sommarlovet, då är allt som det ska vara. Bara lite till, 45 kg till skolan börjar, det är det enda rätta. Sommaren innan gymnasiet var fylld av sådana tankar. Under semestern gick jag ner tre kilo, tre kilo av skräck inför att ha ätit för mycket, tränat för lite, och inte kunnat väga mig på länge. Inte kunnat ha någon form av kontroll. Jag tränade på toaletten hos pappas kompisar, låtsades gå vilse med min syster, bara för att få gå en lång runda, och lekte med henne på lekplatsen en halvtimme bort i över en timme varje kväll, bara för att få motion. Cyklade på långa upptäcksrundor, och visste inte när det var okej att sluta, anorexin var ju aldrig nöjd, och köpte klänningar i 36, som hängde och klängde på min smala rygg. Ändå såg jag bara ett fetto i spegeln.
Jag strävar också denna sommaren efter en smalare kropp, mer synliga ben, och muskulösa armar. Samtidigt vet jag att mina tidigare viktmål är omöjliga att nå, hur mycket jag än kämpar, så vet också jag att det är omöjligt att gå ner 20 kilo på mindre än två månader. Helt omöjligt. Frågan är hur jag ska göra för att lyckas gå ner tio?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar