Om vi bara kunnat sträva efter acceptans med lika stor beslutsamhet som vi strävar efter ouppnåelig

Det är så mycket som händer hela tiden, samtidigt som nästan allt står helt still. Som att livet lite sats på paus, här i min sommarstad blir det lätt så. Åren flyter ihop med varandra, man umgås med samma människor sommar efter sommar, har liknande traditioner, går till samma uteställen och dricker samma öl. Alla ältar vi vuxenfrågor och delar cigaretter ute i sommarnätterna. Vi skrattar mycket, pratar och finns. Vi är alla här av olika anledningar, kommer stanna olika länge, och har olika relationer till varandra, vissa enklare, andra något så katastrofalt svåra. Det är svårt att inse att man inte finns samtidigt som man nog definitivt finns. Vilken roll har man själv i någon annans liv, och vilken roll har denna någon annan hos en själv egentligen? Vad är okej, och vad tar bara slut på ens energi helt och hållet? Hur långt kan man sträcka sig, när det handlar om någon annans villkor? När kommer man till den punkten att nej, nu får det fan räcka, jag orkar inte gå och undra/vara reserv/längta/tråna/sakna den idioten något mer. Det är ju inte hållbart. Det är ju inte värt att spilla en massa dyrbara dagar från sitt eget liv på någon som inte ens har vett att uppskatta det. Att karva och skarva på sig själv tills man knappt finns kvar längre. Varför är man så dum att man gör så? För vems skull?