Räknar ner dagarna tills UF-mässan är över

Rebeckas artonårsdag, och en dag fylld av ångest och för mycket mat. Ingen bra dag alltså. Allt började fel redan på morgonen, eftersom det regnade och tåget var inställt. Ersättningsbussen kom sent, och jag kom försent till min biologiredovisning som jag inte hunnit öva på... Efter det blev det massa målning och fixning med Muffinsbudet, innan jag åt för mycket lunch, blev intervjuad av lokaltidningen för Senegalprojektet, och höll ett argumenterande tal om barnkonventionen. Massa jobb med Muffinsbudet och Jocke på det, och slutligen hemfärd och överätning, innan jag kom hem, åt, sydde och packade. Helt slut, både i huvudet och kroppen efter att ha sprungit och hämtat saker och lärare hela tiden... Det ska bli så himla underbart när hela den här mässan är gjord. Då ska jag verkligen njuta!
Dagen har känts så jobbig. Jag har bestämt mig för att skolka på historiaprovet på fredag, jag klarar verkligen inte av att skriva det då, efter all stress och press den här veckan. Jag kanske är klen, men det fungerar inte. Frågan är hur jag ska ta mig ur det...

Stressat kvällsflum

Jag känner mig nästan lite panikartad just nu. Ledsen. Allt känns så jobbigt på något sätt. Det är skola igen, och kommer att vara i 6 veckor till innan påsklovet. Efter påsklovet kommer vi åka till Tyskland med skolan, och bo hos tyskar vi inte ens vet vilka det är än. Drygt en månad på oss att lära känna dem, om vi får reda på vilka det är snart, vill säga, Spännande, men ändå konstigt. Lite jobbigt att vi ska åka dit först. Hade de kommit först hade jag kunnat spela upp en fin fasad, och vara som jag själv vill när jag är där. Nu måste jag hålla uppe fasaden hela tiden, eftersom hon eller han kommer komma hit sedan. Att äta minimaliskt och hoppa över måltider där då, känns inte så lyckat, med tanke på att han eller hon kan skvallra när han/hon är här. Det känns ganska jobbigt faktiskt...

Annars känner jag att den här jobbiga perioden kommer nu. Den perioden när jag bara typ vill ta livet av mig, allt på grund av skolan. Denna ständiga press och det egna ansvaret gör mig galen. Jag är för bohemisk för sånt här. Jag är för mysko, för skum, för oordentlig. Jag borde gått något flummigt. Något som representerar mig. Samtidigt kräver jag massor av mig själv. En vän av skolordning kanske man kan kalla mig. Vill att allt ska vara perfekt, och att alla tre siffrorna ska sitta på varenda papper jag får tillbaka. Bevisen för vem jag är.

Den stora frågan är dock fortfarande vad det kommer bli av mig. Vad kommer jag att göra med mitt liv? Ibland känns det som att jag vet vad jag vill, ibland har jag absolut ingen aning. Dietist är något jag funderat på, liksom andra saker inom hälsa. Psykolog, eller något liknande skulle också vara intressant. Jag skulle gärna arbeta på en ätstörningsavdelning. Dietist på en ÄS-mottagning kanske. Riktigt intressant skulle det vara iallafall...

Den saknade skolan har börjat igen... Eller inte! Kan lugnt säga att jag gärna hade haft sportlov i några veckor till. Dagen började i vilket fall som helst med en skiva grovt rågbröd med leverpastej och gurka och bästaste söderteet, innan den fortsatte med spanska i tre timmar. Gissa om det var omotiverande?

Efter det blev det shopping, innan det var dags för ett pass svenska. Mitt argumenterande tal om barnkonventionen känns ju inte lite dåligt alltså, eller min miljöredovisning till imorgon. Har ganska mycket panik över det...

När skolan slutat satt jag kvar och jobbade en liten stund, innan jag gick ett varv runt Ängö, på lite drygt 2 km. Inte så långt, men väldigt skönt. Tåget hem ägnades åt plugg, och sedan middag, fika och te. Ångesten kommer smygande. Varför tog jag de där digestivekexen, nu när jag lyckats slippa undan lunchen? Jag har ju lovar att inte äta socker och fett den här veckan. Usch, mår inte alls bra just nu. 

William, du får mitt hjärta att smälta

Vaknade tidigt imorse, precis som nästan alla andra lovmorgnar också. Det är så himla irriterande. När jag väl får sova, så kan jag inte, men när jag måste gå upp tidigt, då skulle jag kunna sova i en hel livstid. Mysko det där.



Dagen började med övningskörning in mot stan, loppis och massa mys och god mat hemma hos kusin vitamin och söt-William. Världens goaste unge. Att kärleken till en person som existerat i knappt två år kan vara så enorm, det är häftigt det. Fatta då föräldrarnas kärlek. Vi tittade runt i deras finfina hus, som var tusen gånger mysigare än jag trodde, och jag myste för fullt med den lilla gullungen. Att han brukar prata om MIG ibland, att JAG ska hjälpa honom ta på sig strumporna. och att det är MIG han vill vara upplyft hos, det betyder mycket. Min lilla bebis, det kommer han vara länge. Jag blir alltid lika fascinerad av att leka med små barn. De kan leka samma saker i evigheter, rada upp allt i exakt ordning som ingen får röra, för att sekunden efter kasta saker vilt omkring sig, och bara vilja mysa efter det. Så underbar liten unge. Mitt lilla lyckopiller.
Efter det blev det 20 minuter på stan, två par nya byxor och en hel massa ångest. Jeansleggings från VILA, i storlek M/L var vad som behövdes. Gissa hur det känns? Hur fet har jag egentligen blivit? Jag vet att jag väger mer än jag någonsin gjort just nu, och det är verkligen det värsta jag varit med om. På måndag börjar mitt helt nya liv, ett liv utan socker och onödiga kolhydrater. Fettreducerat ska det också vara...

Myskväll med fina tjejer

Det känns lite konstigt allting just nu. För knappt en timme sedan kom jag hem efter en tjejkväll hos fina R. En kväll som verkligen kunde ha varit fylld av skratt och massa skoj, men som istället kändes väldigt dämpad. R var väldigt frånvarande, vilket iochförsig inte är så ovanligt. Det är så tråkigt, det känns verkligen som att vi tappat varandra totalt. Hon verkar inte ha något större intresse av att träffa mig, och jag har inget större behov av henne just på grund av den anledningen. Det är jobbigt, det där. Jag vill ju till viss del att allt ska vara som förut, att vi ska stå varandra så nära som vi gjort, att vi ska vara tighta och glada tillsammans, inte frånvarande. Vi har liksom kännt varandra så länge. Redan som ettåring lärde jag känna en av dem, som fyraåring den andra, och som sexåring den tredje. Att vi umgåtts länge finns det ingen tvekan om, och under högstadiet, när alla var mer eller mindre "mobbade" under en viss tid blev vår vänskap ännu starkare. Vi var ett gäng, en grupp, någon form av samhörighet. Vi skulle hålla ihop i vått och torrt. Hålla kontakten för alltid, träffas varje vecka och hela köret. Hur har det blivit med det egentligen?
När jag blir arg på en situation tar jag nästan alltid till en syndabock, och i det här fallet känns lösningen ganska enkelt. Klart att det är A som är boven i dramat. Naturligtvis är det A som helt plötsligt klampat in i vår lilla bubbla och tagit vår fina vän ifrån oss, vad annars?
I övrigt har dock kvällen varit väldigt mysig, tacos och kladdkaka stod på menyn, och en ångestladdad Linna sitter här just nu, med den starka känslan att hon ätit för mycket. Så sant, så sant. Jag åt alldeles för mycket, och fråga mig inte varför. Det känns liksom inte som att jag har någon botten, vilket är så jobbigt. Jag vill inte äta och bli tjockare än jag redan är, jag vill ju gå ner i vikt och bli smal igen. Mitt mål är ju mina 45 kg, så enkelt är det. Jag måste nå dit innan jag åker till USA i sommar. Jag måste verkligen det. Jag får helt enkelt hoppas att dagen 40 minuterspass på gymmet också kan bidra med någonting.

Du vet väl om att du är värdefull?

De säger att de älskar mig precis som jag är, att jag inte måste visa mig stark inför dem. Att jag kan vara mitt riktiga jag, och inte någon uppbyggd fasad. Det är okej med tårar, som finaste E sa igår. Är det alldeles säkert?

Om någon skulle se hur mycket jag gråter inombords, skulle det inte längre vara okej. Om jag kunde få öppna mitt skal och visa mitt sargade inre, skulle så många fler förstå vilket helvetet jag lever i. Det syns inte utanpå, men det känns inuti. Om ett hjärta kan gråta, gör mitt det dagligen. Svarta stora tårar, blöta och sorgsna. Varför är jag inte riktigt säker på. Kanske är det av ångest inför min vikt, inför vad jag ätit eller över hur lite jag rört på mig. Kanske av saknad efter fina M, eller av besvikelse över mitt misslyckade liv. Jag vet inte, och vet egentligen inte om jag vill veta heller. Jag förtjänar att må dåligt, så enkelt är det. Någon gång i någon tid har jag gjort något som gör att jag är värd att må som jag gör. Ständigt gör jag sådant. Bara det faktum att jag äter, bygger upp min feta kropp och lagrar fett som om det vore svältperiod gör mig värd all den inre smärtan. Jag borde lära mig en läxa, knappast fortsätta som jag gör!

Hur ska jag någonsin kunna visa någon min förstörda själ? Kommer någon ens att vilja se den, eller blundar de hellre för sanningen? På ett sätt vill jag verkligen visa hur dåligt jag mår, få ur mig all smärta och lyfta över den på någon annan. Samtidigt unnar jag inte ens min värsta fiende att må som jag gör. Att förakta sig själv på det sättet, är det värsta som kan ske. Mig själv kan jag aldrig fly från.

Just nu håller jag på och gör iordning födelsedagspresenter till min fina vän som fyller 18 om några dagar, men som vi ska fira ikväll. Vad sägs om öl, godis och massa andra skumma saker?

Öl och godis, två såna där saker som är så himla svåra. Inte nog med att jag tycker öl är så fruktansvärt äckligt, jag skulle aldrig våga dricka det heller. Att dricka kalorier, det är det svåraste som finns. Jag avskyr den känslan mer än någon annan. Det känns liksom inte som att man får något för dem eller vad man ska säga. Äter man dem så tuggar man ju iallafall i sig något, dricker man så bara sväljer man. Det är så jobbigt med alla såna känslor. Jag vill vara normal, samtidigt som jag vill sticka ut. Vara annorlunda, vara den smala, som jag en gång varit. Jag glömmer aldrig när min nya gymnasieklass hade lära-känna dagar på en äventyrsanläggning en bit från staden. Samarbetsövningar var det som stod på programmet, t.ex. det så kallade spindelnätet. Mellan två träd hade man gjort ett nät, med olika stora hål på olika höjder. Varje hål fick bara användas en gång, så det gäller att tänka taktiskt innan man börjar klättra/krypa/lyftas igenom dem. Om någon nuddar nätet plingar en klocka till, och man får göra allt igen. Oftast väljer man stora och starka personer till de stora hålen, någon som går igenom först och tar emot, och någon annan som står kvar och lyfter igenom. Jag var kvar på slutet, eftersom jag var så smal. Jag blev upplyft och fick hålla mig rak när de lyfte mig igenom ett litet hål högst upp. Jag räknades som lätt och tunn så att jag skulle komma igenom. Ändå kände jag mig så himla tjock just då...

Vem har skaffat gymkort?

Ikväll köpte jag, A och S gymkort på det lokala gymmet. Föreställ er summan 500 kronor för ett årskort, så billigt var det! Jag är så grymt taggad på att börja träna igen, lyckas forma min kropp och se kilona rasa. A och jag tränade på för fullt, körde roddmaskin i 20 minuter (-200kcal), crosstrainer i 6 minuter och en del benstyrka, både för lår, vader och rumpa. Sen så joggade jag hem. Så himla skönt! Vetskapen att jag förbrände hela mitt kvällsmål under den knappa timmen på gymmet gjorde att päronet, hallonen och müslin kändes lite mer okej. Många säger ju dessutom att musklerna bryts ned vid styrketräning och att man då måste bygga upp dem så snabbt som möjligt igen. Frukt, müsli och mellanfil kändes som ett ganska bra kvällis då, lagom förhållande mellan kolhydrater och fett typ.
Jag känner att jag låtsas kunna så mycket mer om sånt än vad jag egentligen kan. Inför mina föräldrar kan jag verkligen predika om olika dieter, och påstår hela tiden att vi lärt oss om det i skolan. Skulle inte tro det... Mängder av tidningar, böcker och TV-program har däremot lärt mig en hel del, liksom noggranna observationer av kaloritabeller. De anar inte hur länge jag har räknat dessa förbaskade uslingar, hur besatt jag verkligen är av dem. Trots att jag väger 20 kg mer än jag borde, så kan jag inte låta bli att fortsätta räkna. Det är ju just nu jag behöver det som mest för att lyckas bli av med alla hemska kilon, och bli den jag vill vara.
Den ständiga frågan är dock vem jag egentligen vill vara, och isåfall hur. Det är den vetskapen jag fortfarande söker...

Svårt med motivationen

På något sätt är den här bloggen mitt andningshål. Jag känner att jag kan vara hundra procent ärlig här, att jag inte behöver leva under en falsk fasad. Jag behöver inte visa mig förmer än vad jag är, inte låtsas att jag är rik genom att gå i nya märkeskläder, inte låtsas att jag är smal genom att suga in kinderna och fotografera, inte låtsas att jag talar sanning när jag ljuger så att tungan blir svart. Här är min ärliga sanna blogg, bloggen som ska leda mig någonstans, men jag vet inte vart. 

Just nu sitter jag och försöker skriva på en alkalisk esterhydrolys, ett argumenterande tal om barnkonventionen och en källförteckning till en miljödebatt. Samtidigt. Jag kommer inte så långt, har svårt att fokusera som vanligt. Tankarna på mat och motion tar det mesta av min tid, men det faktum att jag inom en halvtimme kommer vara iväg på en promenad med fina S gör att allt känns lite bättre. Samtidigt blir jag ofta så irriterad på henne. Allt ska vara på hennes villkor hela tiden, så är det bara. Varför är inte mina tankar och prioriteringar lika viktiga som hennes? Varför har hon rätt att neka, men inte jag? 

Dock hade jag aldrig ens fått för mig att neka till en promenad. All motion är viktig, så enkelt är det. Varenda möjlighet till träning ska tas, varenda chans till att röra sig mer än minimum är viktig. En dag utan motion, är en dag i ångestens och panikens tecken. En sådan dag är ingen dag jag vill leva i. 

Tandläkaren bits inte längre

Torsdag förmiddag, och jag riktigt känner hur sportlovet börjar gå mot sitt slut. Tusen skolsaker som måste göras, presenter till fin vän måste fixas, och sommarjobbsansökningar som måste skrivas. Stressiga och jobbiga sista dagar. Utöver det ska tandläkarbesök, träning och artonårsfirande få plats.
Tandläkaren var jag hos imorse, för första gången på två år. Finfina tänder, helt utan hål. Stolt, det är vad jag är över det. Nöjd över att jag aldrig kräks för att gå ner i vikt, det är jag också, även om jag många gånger önskar att jag gjort det. Tänderna hade varit riktigt fula och äckliga då. Sönderfrätta. Inte värt det, absolut inte.
Tandläkarskräck har jag haft i nästan hela mitt liv. Vad jag är rädd för, det vet jag egentligen inte. Kanske för att ha hål i någon tand, eller kanske för att få kritik över att borsta för dåligt. Kritik är jag så otroligt rädd för att få. Jag kan liksom inte tackla den. Säger någon någonting negativt, det behöver inte ens handla om mig, så tar jag genast åt mig. Tar allting så personligt. Det är likadant med positiv kritik. Det fungerar bara inte, så enkelt är det.

Körtjejer är det vackraste jag vet

Jag känner för att skriva något, men vet inte riktigt vad. Jag känner mig så tom just nu, hela jag är liksom tömd. Min kväll har tillbringats med mina underbara körtjejer, sju härliga tjejer mellan 14 och 20 som alla kompletterar varandra perfekt. De betyder så sjukt mycket för mig, är så himla fina. Jag vet inte hur många gånger de klagat på att jag inte ätit, att jag aldrig stått stilla. De har suttit med mig när jag varit tvungen att äta, och ständigt uppmuntrat, som när vi var på McDonalds tillsammans för några veckor sedan. Första gången på evigheter, och absolut första gången tillsammans med någon annan än min familj. Så otroligt ångestfyllt. Trots att ingen av dem vet hur dåligt jag mår och har mått, så förstår de tillräckligt för att veta att det var jobbigt för mig. Att stötta och visa sina bästa sidor, det är de allt bra på.
Det är konstigt att vi känner varandra så bra egentligen. Så lika, men ändå så otroligt olika. Allt från högstadium till högskola, fast förhållande till singlar, fosterbarn till ätstörd. Ändå passar vi så bra ihop. Varenda gång vi ses är som ett nytt möte. Vi lär ständigt känna nya sidor av varandra, ser nya egenskaper, och lär oss om varandras svagheter. Så fina. Så underbara. När de gått känns allt liksom så tomt. Alla mina egna tankar kommer.
Hur kan jag vara värd så fina vänner som de? De måste bara låtsas vara vänner med mig, eller umgås för att de känner sig tvungna. Annars kan väl inte så roliga människor vilja vara med mig? Den paranoida Linna kommer fram direkt. Jag är ständigt säker på att jag inte är värd fina vänner. Vem vill vara vän med en ätstörd normalviktig tjej? Vem vill vara vän med världens tråkmåns, hon som räknar kalorier, men ändå stadigt går upp i vikt? Bra fråga det där. Mina mindervärdeskomplex är enorma. Jag som är så konstig, fet och ful, hur kan jag ha några vänner egentligen? Ändå vet jag att jag har det, både bättre och sämre vänner som står bakom mig. Det finns de som står där i alla lägen, som kommer stötta mig även om världen rasar samman gånger tusen, och de finns de som kommer gå så fort jag förändras. De som ser sin chans att smita, som inte orkar limma ihop resterna av en förstörd tonårstjej. Är det såna jag ska slösa en del av mitt liv på? Egentligen vet jag att det inte är värt det, ändå behöver jag dem. På något sätt...

Jag kämpade mig neråt och saknar varje sekund

Tjejen som inte åt, det är den jag så länge har varit. Vem jag är nu, det funderar jag fortfarande på. Alla kilon jag tappat sitter där de gjorde tidigare igen. Det gick för enkelt, det har gått för snabbt. Jag saknar ångestens rivande klor, dess smärtsamma hån mot mig, och dess ilska. Jag saknar smärtan. Att börja äta var knappast något enkelt val, inte heller ett val som kändes rätt. Jag ville fortsätta vara smal, men samtidigt vara mätt. Att fortsätta prestera, med mat i magen, istället för utan som jag så länge gjort blev värre. Att inse att maten tar för mycket smarta tankar, att ångesten stjäl hela min intelligens inför ett prov, gjorde att jag aldrig någonsin skulle äta frukost igen. Jag hade bestämt mig, men misslyckades så totalt. Att varje morgon vakna och se vågen stanna under femtiosträcket, att varje vecka ständigt kämpa sig längre ner. 45 kg, ett mål att sträva efter, en plats där jag varit och vill till igen.

Vem är egentligen jag?
Linna, 17 år gammal och bor nere i Småland, mitt inne i de mörka skogarna. En liten by med några tusen invånare, fylld av tusentals fördomar och konstiga tankar, och med originalen sittande på Röda Korset. En skola där alla vet vilka alla är, och två affärer där få vågar snatta, eftersom alla känner alla. Rykten som vandrar, och påståenden som byggs på. Klassisk småbygd. En klassisk skvallerby.

Här har då större delen av mitt liv tillbringats. Det var här jag som litet knubbigt barn tog mina första tultande steg och gick hos dagmamma, här jag började skolan och lärde känna mina vänner, som fortfarande betyder massor. Det var i min lilla by som jag lärde mig att för att en människa ska vara bra, tillräcklig, accepterad, ska ett papper vara fyllt av tre bokstäver. Bokstäverna som säger allt, rakt och ärligt. MVG. Min kamp mot toppen började, nästan samtidigt som min kamp mot botten. Det var här jag gick hem från sjuan om dagarna, ständigt kallad tjock, av en ännu tjockare kille med simhud mellan tårna. Här jag slutade med skollunchen, lärare ringde hem, och den läspande skolsköterskan slickade sig om munnen när hon kallade till sina kontroller. Varje fredag gick hon sitt varv runt på skolan, letade nya offer som hon kallade till sin mottagning. Nya utsatta pojkar och flickor. Killar och tjejer. Att den klassföreståndaren som skvallrade mest själv var anorektisk brydde sig få om, och det faktum att skolsköterskan jämförde elevernas storlek med bilder från trean, var bara en liten bagatell. Det var här jag fick min dom, som aldrig blev någon dom på riktigt. Istället var det här jag välkomnades ner i ätstörningarnas kokande svarta helvete, välkomnades ner till Ana, och strävade mot anorexi.

Gymnasiet kom i en helt ny stad, och hela min personlighet grundade i tjejen som aldrig åt, som gick promenader på rasterna, och som ständigt var blå, blek och frusen. Hon med dubbla koftor, och tre par tights. Hon som hade MVG i allt, men sällan sa något. Det var Linna det. Hon som varje morgon vaknade, tränade, vägde sig och drack te. Hon som drack nästan 5 liter vatten om dagen, och var beredd att göra allt för att slippa en måltid. Tjejen med matdagböcker och lite konstiga kläder, hon mer tunnaste håret och dödaste blicken. Hon som levde, fast ändå inte. Hon som kämpade neråt, men aldrig kom så långt som hon ville, det är jag det.
Linna, så vanlig, men ändå så unik, som min fröken alltid sa.

Ny kamp utan mål

Ny blogg och nya tag. Nya tag mot vad, det vet jag inte riktigt. Jag är kluven i den frågan. Ena sidan av mig vill springa tillbaka till min destruktiva personlighet, mot självsvält och ondska, medan den andra delen verkligen vill bli frisk, och leva ett fullvärdigt liv. Frisk kroppsligt, visst är jag det, men betyder det att man är frisk psykiskt också? Inte i mitt liv iallafall...

I vilket fall som är det här jag tänkte samla mina tankar, analysera dem, vilket jag trivs med att göra, och tänka vidare på nya. Läs om ni vill, men känn er knappast tvungna. Livet är liksom som det är, och inte som det har varit eller ska bli.