Från att ha tyckt
att Tyskland var fantastiskt och att jag hade det så himla bra, till
vart jag har kommit nu är det ljusår. Jag hade det bra, otroligt
bra till och med, men efter att jag lärt känna en av de finaste
vännerna så blev allt komplett. Det här självklara i vem man
skriver till såfort man upptäcker någonting roligt, fult, dumt,
patetiskt och spännande. Vem man pratar om allt mellan himmel och
jord, växlar mellan högt och lågt, fint och fult, utan att behöva
bry sig det allra minsta. Vem man kan vara sig själv till hundra
procent med, som man orkar och vill hänga med under trettiotre vakna
timmar på en och samma helg, vem man skrattar så man nästan kissar
på sig med, eller berättar om varenda konstig craving man kan ha
för. Det är så himla fantastiskt att ha lärt känna en sådan
människa här. Det är magiskt. Om man kan använda ordet kompiskär
så är det rätt ord, så tacksam över att ha lärt känna en vän
som betyder så otroligt mycket. Som finns för att hon vill, inte
för att hon måste. Det är så skönt. En sådan stor trygghet.
Det roliga är att
på bara några veckor har vi verkligen gått ifrån att vara
främlingar i samma klass, genom kallpratet, till nivå bestie, till
nivån måste gå ut till toan och skratta för att den vi sitter vid
samma bord som snackar så mycket rappakalja, kan prata hela nätter
om allt och inget, och bara vara. Jag hade aldrig räknat med att
hitta en sån vän här.
Tänk om man bara
hade vetat det för sju veckor sedan, att man tack vare en liten helg
i Bryssel, lite paketinslagningar till födelsedagar och ganska så
rena tillfälligheter kan hitta vänner som betyder guld. Det är så
fantastiskt.
