Att acceptera sig själv kommer aldrig gå

Jag vet inte riktigt var jag är just nu. Förlorad. Borttappad. En i mängden. Min personlighet är ett virrvarr av tankar och frågor, av rädsla och av en helt nyfödd nyfikenhet på livet och på vad livet har att erbjuda. Jag känner mig fylld av energi, livslust och inspiration, samtidigt som jag inte kan bestämma mig för vilket liv som är värt att leva. En kompromiss känns som det enda alternativet, det enda som kan vara bra nog. Om ens det fungerar. Efter en månad i USA, där mängder av tankar kretsat kring kalorier, mat och motion är jag nu hemma igen. En enorm upplevelse rikare, mängder av erfarenheter fullare, och väldans mycket gladare. Glädjen fanns där hela tiden, stöttade mig igenom nätter fyllda med hjärtklappning och trög andning, nätter fyllda med självhat och ångest. För sådana fanns det, en hel del. Ångest över varför jag inte lever upp till mina egna krav, varför jag inte följer mina löften och lyder det jag har bestämt mig för att göra. Varför jag inte lever livet som det är tänkt, som alla förväntar sig. Ångest över att jag är glad. Det är ingenting som jag förtjänar. Resan har hjälpt mig att utvecklas, det känner jag redan. Jag kanske inte har blivit säkrare i mig själv, men jag vet vad jag klarar av och vad jag inte gör. Jag vet hur jag kan trotsa ångesten och vara lite lycklig ändå, och det har jag tagit vara på. Hemma igen kommer dock allt ifatt mig. Mina drömmar om den magiska vikten finns fortfarande kvar, men var finns energin som jag förut svämmade över utav. Den att verkligen ta tag i mitt liv, och bygga upp det där som jag kan trivas och känna mig bekväm i. Motivationen att hitta tillbaka till det där livet som jag innerst inne drömmer om mer än något annat, det där livet som jag inbillar mig är helt perfekt, men som jag egentligen vet är ett rent helvete. Dit ska jag, så enkelt är det. För som det är nu kommer jag aldrig överleva. Jag är inte ett dugg friskare än vad jag var förra sommaren, mår nog till och med sämre psykiskt nu... när ska detta vända och gå framåt egentligen?