Någonting är fel när det gäller mig och nyårsaftnar... förra året var det magsjuka som gällde, i år var det dags för migrän. Jag blir så bitter på det, vet inte alls hur jag ska hantera det mer än att ligga och sova, vila och vara grinig. Hatar när saker drabbar mig och vill bara vara frisk.

Känner mig så orkeslös och matt, hade hjärtklappning och svimningskänslor när jag stod i duschen förut, nu börjar det kännas en aning bättre så länge jag är hyfsat stilla. Jag är fortfarande inne i någon form av bitterperiod i mitt liv, det känns som att jag just nu inte längre gör saker som jag själv vill, snarare saker som jag tror att jag drömmer om, för att uppfylla andras illusioner och drömmar. Att flytta hit kändes så otroligt bra i höstas, men nu vet jag inte längre. Jag trivs inte alls än, visserligen har jag inte hunnit ge det någon ordentlig chans, men ändå. Det är sista dagen på 2014, och jag avslutar den på ungefär samma sätt som jag avslutade första dagen på detta år, med att vara sjuk och ligga i min säng, alldeles för långt ifrån alla dem jag älskar. Jag saknar min familj, men vet att jag inte har så mycket att få ut av att vara hemma hos dem och leva mitt liv där. Att vara arbetslös är ju egentligen fruktansvärt, men just i år har det istället blivit någonting av ett andningshål, tid till att känna, njuta och uppleva lite trygghet. Till att få umgås med min fina familj och hitta tillbaka till vår bra relation igen. Någonting viktigt. Någonting jag aldrig tidigare prioriterat.

Just nu känner jag mig nog för första gången på väldigt länge sugen på att börja plugga igen. På att få fasta rutiner i min tillvaro, på någon form av eget boende som inte innebär att flytta runt hela tiden, och på att träffa samma människor i lite längre tid än några månader. Att hitta en trygghet på en ny plats, att få en ny stad att kalla min egen. Uppsala, Göteborg eller Lund står det mellan. Att kunna vara fri att åka hem och hälsa på då och då, att ha helger, jul, nyår, påsk och midsommar ledigt. Att kunna besöka dem jag vill, och att själv få disponera min tid. För första gången tror jag att jag är redo. Jag börjar bli trött på att flytta runt nu, har börjat sakna fasta punkter i min tillvaro och tror att jag för en gångs skull är redo för livet som student med allt vad det innebär. Nu har jag sett lite annat av livet, har perspektiv och tror att jag faktiskt skulle vara motiverad. Planen är att börja om ett år. Jag ser faktiskt fram emot det.

Just nu är jag inne i någon total ångestperiod när det gäller att skiljas ifrån människor jag älskar. Jag går runt med mer eller mindre panik över att någonting ska hända med någon i min familj, vill bara få vara nära dem hela tiden och leva i en vardag så som man gjorde när man var liten. Jag saknar rutiner som är mysiga, trygga och fasta. Rutiner jag kan utan och innan. Det är någonting jag älskar. Just nu känns det snarare som att jag svävar runt i ett virrvarr överallt och att allt bara blir fel. Jag vill ju ha roligt, men stänger ändå ute andra. Trygghet. En punkt som är viktigare än någonting annat i mitt liv. Liksom frihet, och här uppe är jag allt annat än fri. Jag kan inte ta mig någonstans, sitter fast i ett måndag till fredag jobb som jag knappt vågar tänka på eftersom jag tagit mig sånt vatten över huvudet. Jag är ledsen konstant och saknar min familj och våra rutiner. Det är absolut inte så att jag vantrivs, såsom jag gjorde i Sälen, snarare så att jag inte riktigt trivs än, och inte riktigt orkar kämpa för att börja trivas heller.

Jag längtar efter att bli uttråkad, det säger jag ofta, och det är så sant, så sant. Mitt liv har rullat på i ultrarapid hur länge som helst och jag bara undrar när det ska stanna upp. När jag har tid att känna att dagar får slösas, eftersom de ändå inte behöver fyllas med allt för mycket viktigt. Jag vill att min inre stress ska få dö ut, utplånas, och att jag ska känna att jag inte har tillräckligt med sysselsättning för att fylla mina dagar. Att få känna att tiden går långsamt. Den känslan har jag nog inte riktigt haft sedan högstadiet. Ständigt stressad och ständigt någonting som behöver göras, men som jag skjuter på eftersom jag inte har energin till det. Jag har tretton veckor kvar här uppe, och sedan bara några få veckor hemma innan det är dags att fortsätta och vara iväg i ett helt halvår. Jag frågar mig själv ifall det är det jag vill, och på något sätt undrar jag vad jag skulle ha för alternativ? Vad har jag för framtid hemma när jag går och skrotar och väntar på att bli uttråkad, jämfört med vad jag kan göra när jag tvingas utvecklas och träffa nya människor och lära mig en hel massa saker och ting. 

Just nu är jag mest bara tacksam. Tacksam till livet och möjligheten att få leva tillsammans med de jag älskar allra mest. Livet har fått sig en liten kullerbytta, och insikten om hur snabbt någonting kan vända har slagit mig. Efter en vecka uppe i Idre, där jag framförallt trivts väldigt bra, men också känt mig trängd och fylld av hemlängtan hände det där som inte får hända. Jag körde vår bil, vi var snart framme i Älvdalen, kom ur en kurva och såg framför oss en bil som körde långsamt. Vi saktade in, men när vi närmade oss insåg jag att jag var tvungen att köra om för att inte krocka med bilen som bogserade en annan bil. Vi körde ut i den andra filen, samtidigt som bilen framför oss öppnar förardörren. En olycka kanske? Sekunden efter tappade vår bil fästet och vi började sladda runt på vägen, snurra ett varv och så småningom hamna i diket på vår sida, i motsatt färdriktning, med bilen på högkant. En riktigt skrämmande upplevelse, men ja, vi alla mår ju bra som tur är. Chocken som kom, tårarna som rann när jag fick en kram, sjuktransport, besök på vårdcentralen och så hyrbil hem. Det har inte riktigt lagt sig än, och jag tror inte att det slagit mig hur nära det var att allt gick så mycket värre just då. Det finns ju ingen garanti.

Det skrämmer mig hur lätt allting kan avslutas, och egentligen borde detta ha varit ett uppvaknande för just det här. Så småningom kommer det nog att slå mig, men just nu är jag mest tacksam över vår änglavakt.

Fördriver tiden nu igen. Väntar på ett samtal ifrån sommarjobbet i min kära park, med diskussion inför kommande sommar. Jag vet inte alls vad jag vill. Det känns konstigt att inte vilja tillbaka dit där jag tidigare trivts så otroligt bra, samtidigt som jag vet att jag har dåliga chanser att utvecklas på det arbetet. Jag har nått den nivå jag kan nå, vilket känns lite sådär. Jag vill ju känna att jag får ut någonting mer utav sommaren, något mer än bara ett roligt arbete. Det är där det blir så svårt. Jag vill ju resa och se någonting mer också. Världen utanför min lilla bubbla. Att resa är både bland det bästa och bland det värsta jag vet. Ibland är jag modig, det är sådan jag vill verka, och också sådan jag tror att många ser mig, men innerst inne är jag oftast livrädd. Jag är rädd för att någonting drastiskt ska hända där hemma om jag är borta, rädd för att tappa bort mig själv ännu mer, eller för att inte trivas och faktiskt inte kunna göra någonting åt det. Samtidigt så vet jag ju vilken upplevelse det är. Jag trivs ju så bra när jag bara kommit iordning så som jag ska göra. Att det är omställningstiden som är jobbig, som ger mig ångest och gör att jag vantrivs och bara vill hem, alternativt lägga mig ner och sova tills det blir vår. Gå i ide, sådär som björnarna gör.

Denna vinter blir en utmaning utöver det vanliga. Jag har sökt mig till någonting jag egentligen vet att jag knappt kommer att klara av. Till någonting svårt och läskigt, men också utvecklande och roligt. Jag vill ju lära mig någonting nytt och faktiskt få chansen att växa ännu mer som människa. Det är ju så roligt att utmana sig själv - när det gått bra. Ibland känns det som att jag tagit mig själv en hel del vatten över huvudet. Hur tusan ska jag klara av en sådan här sak egentligen? Skidor, jag som knappt kan åka. Viljan finns där, men räcker det? Det sägs ju att man klarar allt bara man har ambitionen. Jag tvivlar till viss del, samtidigt som jag vet att jag kan, bara jag vill. Det är ju så roligt. 

Ibland tänker jag på kärlek. Jag vet inte varför. Det bara kommer upp. Jag tänker på det som hände i somras med O, hur han mår idag, och hur långt ifrån mina egna tankar och visioner den relationen hamnade. Hur man aldrig får drömma, eftersom verkligheten oavsett slår emot en. Hur ont det gör att krossas. Att bli omkullknuffad och helt och hållet tappa fotfästet. Jag ser bilder som gamla klasskompisar lägger upp, två år tillsammans. Egna lägenheten. Det gör ont. Jag funderar på hur man ens kommer dit. Vad tusan gör man för att träffa någon att älska? Någon som faktiskt älskar en tillbaka. Jag förstår det inte, kan inte det spelets regler, vet inte alls hur jag ska gå tillväga. Vem skulle älska mig? Det sägs att det finns någon för alla där ute någonstans, men hur sjutton ska det gå till? Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att träffa just den där någon. Vem kan det egentligen vara?

Jag hänger inte riktigt med. Känner mig avlägset frånvarande och lite väl borttappad i mig själv, och i alla andra, Hur går det ens till?

Ofta känner jag mig stressad över att mitt liv mer eller mindre bara rinner iväg, utan att jag varken hinner reagera eller ens försöka göra någonting åt det. Jag är mer än väl medveten om att jag aldrig kan stoppa tiden, enbart arbeta på att försöka göra det allra bästa utav den tiden som passerar, ändå är det så svårt att acceptera att mitt liv bara ska passera såhär, nästan helt utan meningsfullt innehåll. Just nu är jag redo för jul, mer än redo. Jag har en jul att ta igen. och jag har verkligen längtat efter detta. Ändå är det så svårt att stanna upp och njuta, att känna att det jag gör duger, och att känna att jag har rätt att leva i denna situationen, att jag faktiskt får och måste ta tillvara på detta nu. Jag är rädd för att låta mina dagar passera i något meningslöst fladder, samtidigt som jag också är rädd för att planera upp dem och sedan inte känna att jag hunnit njuta. Det känns så barnsligt på något vis. Så fånigt. Ibland känner jag mig så otroligt gammal och åldersnojig, och ibland känns det som att hela livet verkligen väntar på mig.

Häromdagen tänkte jag tillbaka på mitt liv sådär som jag ibland gör. Jag tänkte över förebilder jag haft och har, tänkte på mig själv i olika lägen, och började gråta. Av tanken på livet då, för fyra år sedan, då jag var överlycklig över att det snöat på julafton, eftersom jag då var tvungen att skotta snö och fick motion tack vare det. Över såren längs med ryggraden av alla situpsen. Över den lilla lilla flickan som levde med så mycket ångest, så långt bort ifrån det liv hon själv önskat sig. Ibland undrar jag när jag egentligen är färdig med detta, när bearbetningen är klar och jag på riktigt kan återgå till mitt liv. Eller övergå. Hitta den nya mig själv. Hon som faktiskt finns. Ibland känns det så för evigt avlägset, ibland känns det som att hon borde varit här för längesen. Jag tänkte på Rhodos häromdagen, på S där, som fick mig att vilja smaka pommes igen, att våga äta utanför ramarna, att ta glass till lunchdessert, en helt vanlig tisdag, och att våga prova på livet ytterligare lite mer. Jag kände hur jag utvecklades där, hur hon mer och mer kom att bli min förebild. Hon hade vågat. Så mycket mer än vad jag själv gjort. Hej livet, nu är det dags för mig att ta revansch, du har varit borta lite för länge nu vännen. Vi ska ju uppleva en hel massa saker tillsammans du och jag. Kom igen!

Ibland är jag stark. Målmedveten, framåt, krävande och tacksam. Tacksam över att min kropp och jag faktiskt kan vara vänner, över att vi upplevt så mycket tillsammans och över att den fortfarande bär mig, överallt, hela tiden. Att den orkar och ställer upp, trots all misshandel jag utsatt den för genom åren. Det är så sällan vi varit vänner, så sällan jag haft vett att uppskatta dess funktioner. Samtidigt kan jag bli så arg. Så frustrerad över att kroppen inte alltid gör vad jag vill att den ska göra, över att jag i vissa fall helt saknar den teknik och koordination som vissa övningar kräver, över att den ser så annorlunda ut, jämfört med hur jag vill ha den. För drygt ett år sedan rensade jag ut mina försmå jeans. Jeans som var för stora när jag var som sjukast. Igår la jag in dem i garderoben igen. Målbyxor. Målstorlek. Målvikt. Jag skäms över att jag ens tänker de tankarna. Över att jag ibland är beredd på att fullständigt förstöra mig själv igen. Över att jag inte kommit längre med mig själv och mitt liv.