Jag är så velig. Funderar fram och tillbaka åt alla håll och kanter. Längtar och skräms, saknar och är lycklig. Sommarlovet kom som det skulle, sådär underbart och fritt. Kusinens studentfest var också den bättre än väntat, men plötsligt kommer insikten. Jag är inte den jag bestämt mig för att vara. Jag har inte blivit den jag vill vara. Jag är inte mig själv.
Frågan är hur allt ska gå till för att bli mig själv. Är det ens möjligt?
I samband med USA resan känns detta så konstigt. Jag måste tro på mig själv, annars är det ingen annan som gör det heller, men hur lätt är det, när jag inte är den jag vill vara? Känner mig som ett levande frågetecken, ett moln som inte kan bestämma sig för om det ska släppa fram solen och våga tro på vackert väder, eller om det ska regna och åska. Som en obeslutsam liten unge. Ingen riktigt fri vilja, ständigt den där ångestklumpen i magen. Den som talar om att jag inte duger. Men nu ska det bli bra, nu måste det bli riktigt bra. Det finns inga alternativ, för precis som mamma säger, så blir allt vad man gör det till, och jag ska göra det här fruktansvärt bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar