Jag känner mig så otroligt falsk. Så oäkta, äckligt oärlig, och knappast sådär ärlig och rak som jag drömmer om att göra. Jag påstår ständigt att jag mår dåligt över mat och träning, men varför gör jag då ingenting åt det? Istället sitter jag kvar på samma feta rumpa och blir ännu fetare, och äter mat trots att jag vet att jag inte förtjänar det. Varför då?
Jo, kanske är det för att jag är för lat för att ta tag i mitt liv, och hellre sitter här med ångest upp över öronen. Dock är det verkligen inte värt det. Hellre svält och mängder av träning, istället för ångesten från helvetet. Frågan är om min lata, feta och vidriga kropp någonsin kommer att förstå det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar