Åh. Den lilla lycka, den lilla acceptans, den lilla glädjen och känslan av frihet jag tror att jag lyckats samla upp under en promenad med finaste vännen försvinner på ett ögonblick. En enda text som totalt krossar mitt minimaliska nyvunna självförtroende och min nya energi. Några få enkla rader som slår min tro på mig själv och min lilla glädje i spillror. Jag räknas visst inte. Jag finns kanske inte. Jag trodde att jag hade betytt något för den personen. Att jag iallafall hade varit en del av hennes liv. Uppenbarligen inte längre.
Jag kan inte låta bli att koppla det till min kropp. Då, när vi stod varandra nära, eller iallafall då jag trodde att vi stod varandra nära, var jag smal. Mager. Nu, när jag inte längre är en del av hennes liv, är jag fet. Fetknopp. Äckel. Solklart att ingen vill umgås med mig. Inte vill synas i min närhet, inte vara en del av mitt liv, inte låta mig vara en del av det livet. Som sagt, ingen vill umgås med ett äckel. Inte heller jag.
Ändå kan inte besvikelsen lägga sig. Känslan av värdelöshet går inte att lägga undan, omöjlig att få bort. Den sitter där, fastklistrad med karlssons klister. För jag räknas inte. Är inte längre en del av en gemenskap. Inte en del av ett gäng. På grund av min kropp. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, men istället låtsas jag att allt är bra, och att det inte spelar mig någon som helst roll, utan att jag trivs som det är. Försöker att ljuga både för mig själv och en massa andra. Lögnare. Jag misslyckas gång på gång. Misslyckas med att låta självsäker och världsvan. Misslyckas med att leva mitt liv på mitt sätt, utan lyssnar allt för mycket på den lilla rösten i mitt huvud. Den som ständigt pockar på uppmärksamhet. Som gör sig påmind dag som natt, och som ständigt skriker ut sitt budskap. Banta om du ska vara värd ett dugg. Lyd mina ord. Lyssna. Ge upp ditt liv för mig, du kan ju inte bli mer jävla värdelös än vad du redan är. Lyssna. Försvinn. Tyna bort.
Det är väl den rösten jag har att lyssna på nu. Den enda vännen som kan tänka sig att umgås med mig. Min inre röst. Den enda som kan ta mig som jag är, och hjälpa mig att förändras. Allt för att passa in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar