3 Maj

Fortfarande röd i ansiktet efter två varv runt huseby. Sex kilometer, alltid något. Jag känner mig dock så missnöjd med mig själv när jag svart på vitt ser hur långsamt jag joggar nu för tiden. När ska min toppkondition komma tillbaka? Jag saknar känslan av att aldrig vara svettig, av att vara lätt när jag sprang. Det jag inte saknar är den ständiga yrseln, det låga blodsockret, och känslan av att kunna svimma vilken sekund som helst. Större delen av mina dagar präglades av den känslan. Rädsla. Vad skulle hända om jag svimmade så att någon såg?

De gångerna jag svimmade i min ensamhet var knappast några större problem. Fruktansvärt obehagligt. Tjutande i öronen. Yrsel, och panik. Likadant var det för mig i morse, och med tanke på att jag inte längre är van, var det så otroligt jobbigt. Flashbacks om något. Minns exempelvis när jag svimmade på morgonen när jag pluggat engelska halva natten, inte ätit varken frukost, lunch eller middag ordentligt under hela dagen innan, och bara middag innan dess. Jag hade panik. Ville vara perfekt, inte sitta på en stol i köket och vänta på att falla ännu än gång. Livrädd för att någon annan i familjen skulle vakna. Vad skulle de säga eller göra?

Förutom svimningskänslor och en envis förkylning har dagen varit bra. Matten var dock lite jobbig, med tanke på att vi helt oförberett fick reda på att vi skulle göra ett litet Matte C prov... inte lite panik där alltså!
Eftermiddagen spenderades ute i solen, tillsammans med kemiböcker, och jag lyckades skicka in en av mina två rest-labbrapporter, vilken egentligen skulle varit inne den nionde februari. Men men, bättre sent än aldrig!

Åt en av brors nybakade bullar också, vilket var lättare sagt en gjort. Jag var otroligt sugen, men sen när jag väl satt med bullen framför mig, så riktigt tvingade jag i mig den, fylld av ångest. God var den kanske, jag vet inte säkert. Kunde inte fokusera på smaken, kände bara kaloriernas smak. Fettets smak, kolhydraterna. Äcklade mig själv. Hatade mig själv. Hatar fortfarande mig själv.