Var på gymmet en sväng nu i eftermiddag, och jag kan bara säga att det var ett otroligt klokt val. Ensam i en gymlokal, lite rodd och en hel del enkla men funktionella övningar, såsom squats, plankor av olika slag, situps, olika övningar med hantlar, marklyft och liknande. Så härligt. Jag känner verkligen att jag saknar pumpen hemifrån, helt klart bästa träningen varje vecka. Saknar mina bra instruktörer och att verkligen hinna och prioritera träningen, för MIN egen skull, inte för någon tvingande sjukdoms skull. För att jag vill, kan och orkar. Step. Pump. Zumba. Löpning. Cykling. Simning. Afrodans. Cirkelträning. Det finns så otroligt mycket roligt i rörelsevärlden, så länge man tränar och rör sig av rätt anledningar. För att det är roligt, för att det ger energi i en trött vardag, och för att kroppen faktiskt ska kunna vara tillräckligt stark för att orka med just det livet jag vill leva. Att orka. Jag blir ibland imponerad av min kropp, som faktiskt är här, trots all skit jag låtit den vara med om. Att jag har hyfsat regelbunden mens varje månad, trots att jag var utan den i nästan två år. Att mitt hår på huvudet idag är tjockt och glansigt igen, liksom att mina naglar är hårda, till skillnad från förut när naglarna gick av konstant och då håret var tunnare än någonsin och alldeles livlöst. Att musklerna idag faktiskt bär på någon form av styrka, trots att jag tränar alldeles för sällan, och att mina ben faktiskt orkar springa en mil med mig på, även om jag joggar oregelbundet. Då tränade jag konstant, men orkade ändå ingenting. Bröt ner kroppen totalt men gav den aldrig tid att byggas upp. Gav den ingen som helst näring. Att den fungerar precis som den ska idag gör mig tacksam. Att man kan få så otroligt mycket tillbaka, trots att man en gång förstört allt man haft.

Jag skriver alltid så mycket på mina fridagar. Det är då jag får tiden att tänka, och stanna upp lite. Till viss del tror jag verkligen att vi människor behöver det. Tänka igenom våra liv, väga fördelar mot nackdelar, lära oss att utvecklas med hjälp av våra egna erfarenheter. Samtidigt har jag svårt att tro att man ska grubbla och älta så mycket som jag ibland gör. Antagligen gör jag det för att mina problem inte riktigt är färdigbearbetade, vilket jag iochförsig förstår. Jag kan fortfarande behöva råd, hjälp och stöd ibland, och ja, innerst inne tror jag nog att terapi vore ganska så bra. Ett sätt att verkligen förstå varför jag agerar och reagerar som jag gör. Vad mina tidigare erfarenheter har bidragit till, vad mitt liv har lärt mig och på vilket sätt jag har lyckats utvecklas som människa. Jag vill ju så mycket, men kommer trots det inte så långt som jag ofta vill. Samtidigt kan jag tänka tillbaka på den lilla lilla Linna som fanns för några år sedan. Hon som var den enda som fanns då. Så rädd för livet. Akta dig för människor, människor gör dig illa. Akta dig för dig själv, ingen kan skada dig så mycket som du. Hon som inte litade på någon, och då definitivt inte på sig själv. Hon som var så skadad, av just sig själv, som använde maten och träningen som maktfaktorer över sitt eget mående. Hon som var tvungen att förtjäna att lyssna på musik. Förtjäna. Hur sjukt är inte det. Långa promenader vid lunchtid, skakande armar och darrande ben. Rädslan. För vuxna, för vännerna, för maten, men framförallt för sig själv. Att inte kunna bli allt det hon ville vara. Att inte kunna leva upp till de egna förväntningarna. Att kanske fortfarande inte kunna det. Det är ofta det som kan göra så ont. Att faktiskt inte ha blivit så mycket bättre.

Otryggheten som fanns då är oftast borta. Jag har lärt mig så mycket om mig själv och vad jag kan åstadkomma. Att en människa kan nå precis hur långt hon vill, bara hon försöker. Rädslan för att inte lyckas. Rädslan som ibland faktiskt ser till att inte ens försöka. Ifall att liksom. Hur vore ännu ett misslyckande på skalan? Vad skulle det egentligen bidra till. Att gå ifrån självhatande till självtolererande är svårt, gör ont och är otroligt jobbigt. Att få ifrån tolerans till acceptans är ännu jobbigare, och att så småningom faktiskt komma till att gilla läget och faktiskt börja tycka om sig själv är något av det svåraste som finns. Jag är inte där, inte riktigt än, men jag är faktiskt på god väg. Mot livet och försöken att lära mig att leva för min egen skull, och inte för alla andras. Det är ju jag som är herre i mitt eget liv. För mig ska det bli bra. Mig ska det passa. Jag ska inte behöva vända kappan efter vinden för att nå upp till krav som inte är ämnade för mig, och för att lyckas bli någon jag faktiskt inte kan eller vill vara. Jag ska ju kunna vara mig själv, och vara nöjd och glad över det. Den stora frågan fortfarande kan dock vara vem jag är när jag är mig själv. Linna. Jag vill så gärna känna att jag kan leva ut mitt jag på alla sätt och vis. Oftast kan jag faktiskt det, kanske eftersom jag valt att umgås med människor som oftast kan se min potential och som välkomnat mig att vara just jag. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska fungera. Linna. Glad. Sprallig. Energisk. Envis. Målmedveten. Bestämd. Principfast. Lojal. Rastlös. Viljestark. Högpresterande. Snäll. Självupptagen. Fokuserad.

Sista torsdagen här på Rhodos. Att vara inne på sista veckan känns så stört. Vad ska det bli av allt det här sen liksom? Att se hur solsängar plockas bort, och hur gästantalet minskas är sjukt, men ännu jobbigare är det att inse att jag om en halv vecka kommer vara hemma i kylan igen, helt utan alla mina fina människor här. Inga mer kortspel på balkongen, quizkvällar, drinkar tillsammans, utgångar i byn eller middagar tillsammans. Att inte längre leva i ett hus (eller hotell) fyllt med vänner känns sjukt, och kommer faktiskt bli jobbigare än vad jag trott att det skulle bli. Att inte längre kunna träffa sådana som verkligen betyder någonting. Att inte längre ha den relationen till varandra. Just nu hoppas jag verkligen på att få jobba med dessa sköningar igen, någon gång, någonstans, samtidigt som jag vet att det kanske inte riktigt är möjligt. Är sugen på Kos nästa sommar, och sökandet får helt enkelt starta så småningom. Nu ska jag njuta av det jag har här och nu. Min verklighet i några få dagar till. 

Idag är min sista fridag, det är kallt och ruggigt och jag är ensam ledig, vilket är lite tråkigt. Dock är det också ganska så skönt. Kravlöst på något sätt, att på mitt eget vis få ta farväl av den här ön, som faktiskt också blev min den här sommaren. Livet alltså. Det är så fascinerande. Jag pratade med S igår när vi jobbade, lite om hur märkliga saker och ting kan bli, och vad vi kan ångra i efterhand. Hon ångrade att hon gett upp dansen.Jag ångrar så mycket dumt som jag gjort. När man lägger energin på helt fel saker. När man bara ser livet som en transportsträcka. Det ska bli ändring på det nu. 

Jag skäms fortfarande över hur fokuserat mitt liv är på utseende, matintag och träning. Jag som trodde att jag släppt det, märker mer och mer hur jag kan börja värdera mig själv efter just de faktorerna igen. Som om jag skulle bli bättre ur någon annans ögon bara jag levde upp till några orimliga krav. Som att det är vad som krävs för att bli accepterad. Egentligen är det nog inte acceptansen utifrån som jag strävar efter längre, så som det var för några år sedan. Jag har ju faktiskt vuxit så otroligt mycket som människa sedan den svåra tiden. Idag är det snarare acceptansen inifrån mig själv som önskas. Den som är allra svårast att nå. Den jag bara kan komma till när jag är tillfreds. 

På något sätt känns mitt liv ibland så konstigt. Att alltid ha velat prestera och sträva efter acceptans utifrån är kanske inte så ovanligt, inte heller att vara "duktig flicka" och aldrig be om hjälp, vara självständig och gneta. Frågan är bara vad som gör vissa av oss till det, och andra till någonting helt annat. Jag har ju alltid skullat klara mig själv. Att be om hjälp är fortfarande svårt, svårare än vad jag kunnat tro, att visa mig svag och inte kunna själv. Det känns ju som det fegaste jag kan utstråla. Vem tusan kan uppskatta en sådan människa? Självständighet. Det har funnits i mitt liv så länge, och i det senaste stora bråket jag hade med mina föräldrar var det på något vis just det som allt kretsade kring. Att de kände sig bortskuffade, inte fick vara en del utav mitt liv, inte fick känna sig behövda eller uppdaterade. Egoistiskt. Eller kanske snarare min egen tro om att ingen skulle ha något intresse av att veta vad just jag gör. Jag kan ju själv och vill inte belasta någon annan med delar av mitt liv. Mitt liv som enbart jag bör ha intresse av. Så många gånger som jag har känt att jag inte dugt för att leva upp till alla andras krav och förväntningar. Förhoppningar. Ska jag någonsin inse att det bara är jag själv som kan styra, och som har rätt att kräva någonting av mig själv? Mitt liv är ju bara mitt, på ett eller annat sätt, samtidigt som det känns som en del av så många andras egendom. Så många som vill ha en del av kakan. Av verkligheten. 

Ibland får jag höra att jag är stark. Att jag är modig som vågar saker och ting. Jag frågar mig alltid vad jag har för val? Jag är färdig med min hemort, vill aldrig tillbaka dit som boende, utan finner tryggheten i att flytta runt. Säsongslivet. Jag får ibland höra att jag har lyckats. Med vadå, frågar jag då? Med att kväva mitt eget liv? Med att ställa orimliga krav på mig själv? Med att jobba med precis det jag vill. Med att klara mig själv. Ja. Visst gör jag det. Jag har haft arbete hela tiden sedan jag tog studenten, och ja, innan det också. Alltid någon form av stimulerande sysselsättning. Jag har fått precis de jobben jag velat ha, strävat och kämpat, säkert haft en smula tur också, men framförallt gjort ett för jävla bra jobb. Visat framfötterna. Presterat. Kämpat. Och sett ner på mig själv, för att jag inte nått högre. För att jag inte överträffat allt jag vetat att jag kunnat. För att mitt liv inte är perfekt. 

Det är så sjukt det här med livet ibland. Jag vet inte riktigt vad jag syftar på just nu, mer än det fascinerande i att saker och ting hela tiden sker. Att tiden går. Att dagar blir till veckor, veckor till år, och helt plötsligt kommer vi stå där, nyväckta och klara på det hela att livet faktiskt har pågått så otroligt länge, bara det att vi inte haft vett att njuta av det. Om nio dagar har jag existerat i tjugo år. Tjugo somrar, tjugo vintrar. Det är så sjukt. Vad har jag egentligen gjort under den tiden? Det slår mig ibland, när andra berättar om allt de hunnit med, tävlingsdans hit, storslalom dit, fotbollsresor och liknande. Vad tusan har jag gjort? INGENTING. Det är tragisk. Alldeles för sorgligt för att ens låta vettigt. Vad gör egentligen jag på min fritid? Vad har jag egentligen gjort av mitt liv? Jag kan inte skylla mitt förlorade liv på ätstörningen, det är inte rimligt. Jag vet att den tagit en hel del ifrån mig, men samtidigt vet jag så många som också mått dåligt, men samtidigt lyckats prestera på topp. Så många som gjort allt i sitt liv så mycket bättre än jag. Ibland kan jag bli lite bitter på det. Jag är 20 år och har egentligen ingenting att berätta om. Inte mer än tårar, ångest och kaloritabeller. Matintag och alldeles för mycket gråt. Samtidigt måste jag försöka se det positivt. Jag kan vända det. Jag har möjlighet att göra någonting bättre. Såklart. Det är ju det enda rätta.

Om ett år, när jag alldeles snart är 21 (fy sjutton vad gammalt det låter), då ska jag ha gjort vissa saker. Hunnit med. Lyckats med. Om man nu kan kalla livet för att lyckas. Det enda jag har gjort i såfall är att ha hunnit spräcka alla mina egna illusioner och tankar om vem jag egentligen vill vara. Bryta mot mina egna normer och visioner, krossat mina egna drömmar. Nu gäller det istället att bygga upp dem igen. Göra någonting nytt av dem och verkligen utveckla mitt liv. Jag kanske börjar bli gammal, och ja, tiden kan jag inte rå på, men vad jag gör med den, det bestämmer bara jag.

Under det här året har jag planer. Jag ska ha en fantastisk skidlärarsäsong uppe i Dalarna. Passa på att njuta av arbetet, av alla möjligheter till utveckling, allt jobb och alla roliga kollegor. Jag vill hinna njuta av min skidlärarutbildning, av alla möjligheter till att lära mig saker och ting, till chansen jag får att utvecklas som människa. Jag vill också hinna utvecklas som person, bli tryggare i mig själv, och inte enbart och ständigt mäta mig själv efter prestationer. Lära mig att uppskatta mig själv, även om jag saknar bekräftelse utifrån. Börja lita på mig själv och min egen förmåga. Jag vill också hinna resa, utomlands någonstans. Dessutom vill jag hinna med en sommarsäsong utomlands, kanske på Kos, kanske någon annanstans. Vem vet var? Det finns ju aldrig någon garanti för jobb, men det känns otroligt värt att iallafall försöka. Jag vill verkligen det, just nu. En ny säsongsfamilj. Jag kommer sakna den jag har här. Jag vill också hinna känna mig tryggare i livet. Inse att det springer iväg ifrån mig oavsett, och för att kunna fånga ens en liten del av det, gäller det att försöka leva i nuet. Inte igår. Inte imorgon. Idag. Det behöver jag verkligen lära mig. En stark och stabil kropp är också en av drömmarna. En kropp som kan leva upp till sina funktionella krav, vara stabil och trygg och orka med mitt liv. Jag skulle också vilja hinna utbilda mig till någon typ av träningsinstruktör, kanske step eller pump, eller någonting liknande. Att få inspirera andra är en av mina drömmar, och också en av anledningarna till att skidinstruktörsjobbet känns så spännande. Jag kan ju så mycket, jag måste bara få användning för mina kunskaper.

Under mitt sista tonår har jag nog trots allt också hunnit med en hel del. Kanske inte allt det jag drömde om och förväntade mig, men en hel del annat. Exempelvis en vintersäsong i Sälen, Några intensiva veckor hemma, en underbar vecka i London, ledarskapsjobb i min park och en helt fantastisk sommar där, och så denna höst, sex otroliga veckor här på Rhodos, med människor jag verkligen har tyckt om. Det känns så sorgligt att jag missat så stor del av tiden här med dem, att de har hunnit ha en hel säsong innan jag ens kom hit. Jag tror jag hade trivts fint med dem. Tycker redan så mycket om dem.

Vissa dagar känns det som att man bara behöver prata med någon. Kanske lite senare, möjligtvis imorgon, men allra helst just precis nu. Idag var faktiskt inte en sådan dag, att få lätta på trycket kom istället helt spontant, till en av de människorna här på ön som jag verkligen kommit till att tycka om. Finna någon form av trygghet i. Hon känns ju ganska så lik mig. Vi skruvade i möbler när samtalsämnet kom upp. Relationen till föräldrar, sjukdomar, skolgång och prestation. Om press och viljan att vara bäst, och om ätstörningar. Hur hon så enkelt och rakt frågade om det var anorexi eller bulimi. Att berätta. Att säga tack för att hon lyssnade, det är ju så tabubelagt och känns på något sätt så fel, nästan pinsamt. Att höra henne svara att hon också haft ätstörningar. Bulimi. Att få höra någon annans berättelse av ett så likt helvete som ens eget, bara med olika inslag. Grunden i sjukdomen är till så stor del densamma, även om faktorerna runt omkring är så fruktansvärt olika. Hon vann ännu en del respekt där. Att veta att någon varit i samma sits. Någon som inte dömer. Det är så skönt, betyder så otroligt mycket. Jag är så tacksam över det. Över min möjlighet till så fina människor i mitt liv. Det är dags för fler sådana nu. För att välja och våga. För att leva.

Att få prata jobb med någon, få lätta på trycket inför någon som faktiskt är i precis samma sits som en själv. Att få mötas av någon som lyssnar och respekterar, det är så viktigt. Särskilt när man lever såhär. Tacksamheten till dem. Tacksamheten till mig själv, som faktiskt valt det här, som för en gångs skull litade så mycket på mig själv och min egen förmåga att jag valde livet, och upptäckandet framför något annat. Lyckan över att ibland få finnas till, även om livet alldeles för ofta känns allt för svårt. Det blir bättre. Det vet jag nu.

Just nu känns ganska så mycket uppochner. Någon som jag kommit alldeles för nära är sjuk. Har fått sin diagnos som ett ovälkommet brev på posten. En sjukdom jag inte ens vill önska min värsta fiende. En sjukdom som inte garanterar någon som helst överlevnad. Cancer. Skelettcancer. En tumör på höftbenet. Att han ska vara sjuk gör så otroligt ont i mig. Skär i hjärtat, en smärta som inte går att ta sig förbi. Som en kniv. Jag har gråtit en hel del. Velat bli kramad. Velat krama. Men han finns inte här, är inte ens i närheten, och jag vet egentligen inte ens om jag får finnas i hans liv just nu. Om jag har rätt till det. Han vill inte ha mig i närheten, inte göra det svåra svårare än vad det är. Till viss del förstår jag honom. På ett annat sätt vill jag bara få finnas där, få försöka. Samtidigt vet jag att jag nog inte är ett så vidare bra stöd i det läget, det är ju så svårt att vara stark när ens inre gråter av smärta och oro. Oron är det värsta. Att man aldrig kan veta. Att det inte finns någon säkerhet, mer än vetskapen om att det är cancer. Att det alltid finns en risk med den sjukdomen. Att bara namnet får mig att känna lukten av död.

Har precis sträckkollat på en av mina absoluta favoriter, Gardells allra vackraste historia. Den gör ont i mig, lika ont varje gång. Berör mig på ett sätt man knappt tror att någonting kan göra. Ger mig tårar i ögonen, varendaste gång. Jag gråter över Benjamins förlust av föräldrar och kärlek, över ödet att som död bli inpackad i en sopsäck och märkt som smittorisk, över minnena, när alla vännerna börjar ta slut. När knappt någon längre finns kvar. Smärtan. All denna otroliga smärtan, på både in och utsida. De är ju så vackra. Kärleken. Så otroligt bra beskriven. Så stark. Jag älskar den, har sett serien jag vet inte hur många gånger, och kan inte låta bli att fortsätta. Livets slut.

Jag är så sentimental just nu, över allt och ingenting, och kan omöjligt begripa varför. Saker berör mig så mycket. Är det kanske ålderskrisen som är på väg. 20 år. Idag har jag exakt två veckor kvar som tonåring. Det känns sorgligt. Aldrig mera ung. Vad tusan har jag hunnit med under de tjugo åren jag har levat. Inte är det ens i närheten av allt jag hade önskat fått plats i den tiden. Att ha slösat bort sitt liv känns det som. Bortkastad tid. Så mycket som gått förlorat. Ännu mer tid just nu. När jag låter bli att tänka framåt. När jag låter bli att leva i nuet. Jag måste arbeta mer på det. Lära mig att leva idag, inte imorgon eller igår. Nu är ju faktiskt nu, och som det är nu har jag enbart 11 dagar kvar här på Rhodos. Det känns sorgligt. Tid är lömskt. En vecka kan vara en hel evighet. Två år kan passera på en sekund. Likaså har mitt liv gjort, fram till  nu. Jag minns när jag för ett år sedan hade världens ångest över att fylla 19. Så gammal. En sådan meningslös ålder. Nu är det ännu värre. När man är över 20 har man passerat gränsen. Den magiska. In i vuxenlivet.

Jag har fått lite mer framtidsångest nu. För drygt ett år sedan lovade jag mig själv att ta ETT sabbatsår. Nu är jag redan inne på mitt andra och kan omöjligt se framför mig vad jag kommer ägna mig åt i framtiden. Jag är så fruktansvärt omotiverad för att studera, klarar inte av tentor, skolpress och livet med plugg. Vill inte. Hela mitt hjärta vridet sig av bara tanken på det. Jag känner mig uråldrig som snart är 20 år och helt saknar framtidsplaner, nu när i stort sett alla mina vänner är mitt uppe i studier, vissa till och med färdiga snart. På något sätt känner jag mig så värdelös då. Så misslyckad. Jag som hade så höga ambitioner. Vad blev det egentligen av mig? Ibland tänker jag att livet kanske hade varit enklare för några årtionden sedan. Att allting var lite mer självklart då. Samtidigt undrar jag hur många av de människorna som verkligen arbetar med någonting de brinner för just nu? Gör de precis vad de i själva verket verkligen vill? Jag vet inte. Frågan är väl fortfarande densamma. Hur många idag gör vad de verkligen vill? Oavsett hur mycket möjligheter som finns är det ju svårt att hitta meningen med just sitt liv. Vad är min högsta önskan här i livet? Jag blir så imponerad av min syssling, som reste till Australien för ett år sedan, och som är kvar där nere. Det livet känns så häftigt. Så otroligt modig hon var som verkligen tog den chansen. Som vågade. Jag är så mycket fegare. Vågade inte ens följa med fina vännen på volontärresa. Nu kom ju ebolan i vägen, så resan hade väl ändå inte blivit av, men just min feghet. Jag skäms sådant. Istället blir det ännu en säsong. I Sverige. För fega jag vågade knappt tacka ja till erbjudandet i Österrike. Visst. Jag har mina principer. Och i dem finns värdighet. Jag vill inte slita häcken av mig för noll och ingenting. Jag mår inte bra av det, och jag kan inte stå för det. I det läget var rättvisa arbetsförhållanden viktiga. Skidlärare. Vad gör egentligen en sådan? Hur tusan ska jag lyckas med det?

Idag kikade jag på det program som visades på TV i precis samma veva som min ätstörning bröt ut. Ett program som jag associerar otroligt många känslor med, och som väcker en del ångest och tankeverksamhet. Det var knappast den TV-serien som gjorde mig sjuk, däremot fann jag väldigt mycket stöd och trygghet i den, på väg in i min sjukdom. Tonårsliv. Tre artonåriga tjejer med helt olika liv. Den ena kämpade på med skolan, cheerleading och dyslexi, pojkvän, en strulig far och fina vänner, den andra var mamma till en sju månader gammal tös, var lite på och av med tösens far, hade själv haft en strulig tonår med droger och alkohol, och försökte planera sitt liv på bästa sätt. Den tredje tjejen var en svårt sjuk anorektiker. En tjej som åt runt 600 kcal per dag och som hatade sitt eget utseende och sin fixering kring mat. En tjej som faktiskt ville bli frisk efter sex år av sjukdom och ångest, och som nu kom in på sin fjärde behandling, för att lyckas. Hon blev min största förebild just då. Hennes storlek, hennes matintag, hennes ångest. Jag ville lyckas. Lyckas med att bli smalast, och därmed också sjuk. Jag såg någonting glamouröst i livet med sjukdomen, någonting beundransvärt i att bryta ihop för en knäckemacka med keso till frukost. Jag kunde inte begripa hur man kunde ta sig så långt ner i sjukdomen, såg det som bekräftelse på att man lyckats i sina försök att avstå maten. Jag trodde att det var någonting vackert. I efterhand vet jag att den ångesten finns, utan tvekan. Jag har lidit av den så många gånger. Drömt mardrömmar om mat, vaknat mitt i natten för att kunna träna, och ljugit ihop diverse historier om mitt matintag. Att leva med en ätstörning är som att leva i en enda stor lögn. 

Att se detta väckte stora känslor i mig. Att verkligen inse och få lite perspektiv på hur sjuk en faktiskt har varit är både viktigt och skrämmande. Att jag legat där nere på botten och ropat efter hjälp. Att det var så få som hörde och ville lyssna, desto fler som såg men inte riktigt orkade bry sig. Att jag faktiskt har suttit i det där helvetet, från det att jag var fjorton år, till nitton. Det är skrämmande. Så sjukt många år som gått till spillo. Så mycket som jag fortfarande kan känna mig lockad utav, när den inre demonen väljer att ropa mitt namn. 

För att trotsa mig själv och min tidigare ångest idag gjorde jag faktiskt något oväntat. När jag såg den här dokumentären igen, insåg jag ju verkligen att jag ju vill vara frisk, inte sjuk, och bestämde mig för att trotsa min hjärna som redan njöt av svältendorfinerna. Det blev att ta sig en minitrip ner till restaurangen, få tag på en macka och lite smör, köpa cola, och faktiskt äta. Ännu mer såhär sent på kvällen, bara för att visa monstret att det minsann inte kan få tag på mig nu. JAG bestämmer över mitt liv, mitt matintag och mina val. Sådeså.

Har fått i mig kvällsmat nu, och hela magen har svullnat upp. En halv banan, två skivor vattenmelon och en fralla med smör. Jag skäms. Skäms över att jag fick i mig mat jag inte räknat med att äta, över hur glupsk jag är som äter trots att jag inte är hungrig, och över hur lat jag är som i stort sett bott i min säng i två dagar nu. Vider. Jag vet att min kropp inte tål svält. Att jag aldrig någonsin kommer kunna leva med 5:2 dieten och liknande skit, men ändå, jag trodde verkligen inte att mitt psyke skulle reagera så snabbt. Känslan av värdelöshet som jag använt nästan fyra år av mitt liv till att få bort kommer tillbaka på en sekund. Det är pinsamt. Att inte vara starkare än vad jag är.

Hittade min gamla blogg, från för två år sedan, när projektarbetet höll på att döda mig och då i stort sett hela mitt liv kretsade kring att bekämpa ätstörningen. Det var ett projekt. På ett sätt känns det som att det var en hel evighet sedan, på ett annat sätt var det igår. Två år. Jag kan omöjligt begripa det. Det känns ju som så länge sedan. Det är så absurt att mitt liv såg helt annorlunda ut. Att så mycket kan förändras på så kort tid. Då hade jag nyligen påbörjat tredje och sista året på gymnasiet, väntade på höstlov och på att fylla arton år. Planerade min resa till Stockholm, där jag skulle hänga med mina fina Florida-töser i några dagar och höll på att ta körkort. Samtidigt skulle resten av plugget skötas, jag räknade en hel massa matte, pluggade alldeles för lite fysik B, och skrev lite för långa uppsatser om sociala faktorer i samhället. Jag hade haft mitt allra sista sommarlov och gick runt med en enorm framtidsångest. Jag delade ut reklam varje helg och jobbade extra på gårdshotellet, samtidigt som jag tränade löpning och zumba, hade mängder av intervjuer i samband med projektarbetet och pluggade körteori på tåget på väg hem. Att jag mitt under all skolpress dessutom kämpade på med min ätstörning för att komma över den, känns nästan ännu mer absurt. Hur tusan hann jag? Inte konstigt om jag aldrig hade någon tid eller energi över till någonting. Jag höll ju på att stressa ihjäl mig. Hur mycket förväntas ens kroppen och psyket klara av under samma period i livet? Jag kan omöjligt begripa hur jag klarade det, men bevisligen lyckades jag ju.

Jag minns att jag ofta var arg och besviken på mina vänner, egentligen utan anledning. Jag tyckte att det var orättvist när de gnällde om att det var mycket att göra eller att skolan tog död på dem, när de varken bekämpade anorexi eller pendlade flera timmar per dag. Mitt liv var ju så mycket jobbigare, tyckte jag då. Deras bekymmer hade ju jag med, och jag minns att jag så många gånger när jag tog ansvar över vårt projekt, ville skrika in i A:s ansikte att jag faktiskt inte orkade mer. Att ätstörningen tog död på mig. Att ingen energi fanns kvar till resten av livet. Aldrig att jag vågade säga ifrån över att belastningen var för hög. Aldrig att jag vågade visa mig svag. Istället utkämpade jag mitt krig samtidigt. Gjorde mitt allra bästa hela tiden. Idag blir jag så otroligt stolt över hur långt jag kom. Att jag faktiskt lyckades så bra som jag gjorde, med tillräckligt bra betyg och ett något friare och friskare sinne. Som jag kämpat.

För exakt två år sedan, den 14 oktober, skrev jag den här texten på min blogg.

Sitter just nu i min säng och lyssnar på musik som får mig att börja gråta, av sorg, glädje, och jag vet inte vad. Förstärker mina känslor, får det att göra så otroligt ont. Riktigt skär i mig. Gör både fysiskt och psykiskt ont på samma gång. Jag hade glömt bort den här känslan, var så länge sedan sist. 

 

Upptäcker så många känslor jag totalt förträngt. Försvarsmekanism bortträngning. Ångesten som uppstår. Vetskapen om vad jag har förlorat, vad jag gått miste om och vad jag kunde ha haft. Träffade honom, som jag inte sett på så många månader. Glömt bort vad jag har känt, sett det som en vän, men igår slog allt över mig, tillsammans med ångest och sorg. Ledsen över allt jag missat, glad över vad jag varit med om. Överumplad. Tillplattad. Desperat. Varför var jag tvungen att träffa honom igen? Kunde det inte ha varit bra som det är? Ett minne om en fin vän, såsom jag byggt upp det. Såsom jag ville ha det nu, när jag insett att jag var för dålig för att få någonting mer. Hade för höga murar. Han kom för ett år sedan, började riva och hacka, men jag lyckades bygga upp dem igen. Var för rädd för livet. Igår fick han dem nästan att rivas av sig själva. Att bara smälta undan, nästan försvinna. Saknaden. Längtan. Kramen. Sådär perfekt, varm, trygg och underbar. 

 

Nu sitter jag här med för många frågor. Kommer vi någonsin ses igen? Var det ett farväl för alltid, eller bara ett hejdå vi ses? Ensam? Hur går man vidare, nu när min bild har förstörts? Var är jag nu? Varför? Ställer mig samma fråga hela tiden. Varför dök han upp och förstörde det jag byggt upp nu? Rörde om i mina känslor, och väckte det läskiga till liv. Det underbara. Vet inte hur jag ska ta det, hur jag ska gå vidare. Önskar bara att jag inte tänkte så himla mycket...

 

Jag hade deltagit på gymnasiemässan och träffat grabben som hjälpt mig hitta tillbaka till glädjen i livet igen, hösten innan. Jag saknade honom, tyckte så otroligt mycket om honom och var så fruktansvärt frustrerad över hur kort tid vi hann ses den dagen. Arg på honom över att han varit där och påmint mig var jag också. Jag hade ju lyckats förminska hans del i mitt tidigare liv. Nu stod han där som en livs levande påminnelse, och fick hela mitt inre att brytas ner. Jag minns den känslan så väl. Hur otroligt ledsen jag var. Hur otroligt lycklig jag var över att ha fått träffa honom igen. Hur fruktansvärt ont det gjorde i själen i flera veckor efteråt. 

STARKARE FRIARE LYCKLIGARE

Jaha, vad ska jag egentligen säga? Hej och välkommen 2014, hoppas att du blir det bästa året på länge och att du slår 2013 med hästlängder? Det är ju egentligen precis vad jag hoppas på, men det låter så stört att säga det. 2013 blev ju det bästa året på så många. Säger det något om mitt tidigare liv kanske?

Jag tycker det är så otroligt svårt att summera mitt år. Det har ju varit så dubbelt med allting. Visst har jag utvecklats massor, men sen är det ju så mycket mer jag skulle önska hade hänt. Jag tog avstånd från ätstörningen och är nu friskare än vad jag varit på många år, men är jag verkligen frisk på riktigt? Nej, långt ifrån. Jag har fortfarande allt för många ätstörda tankar som snurrar runt i hjärnan, däremot har jag lättare att ta avstånd ifrån det i övrigt så ätstörda samhället. Jag har betydligt mer perspektiv till det, jag vågar släppa på mitt kontrollbehov, att fika, dricka alkohol och skratta är verklighet nu, och det är ett stort steg.

Jag har också vågat trotsa omvärldens förväntningar och gör numera mer utav det JAG känner för, och mindre utav det som förväntas av mig. Jag försöker leva för min egen skull och inte för någon annan, men det är svårt, mycket svårare än jag någonsin kunnat tro. Jag kämpar varje dag för det, att se livet ur mitt perspektiv och göra det bästa av det utifrån mina egna förutsättningar. Jag vill ju leva lycklig, och för att lyckas med det så gäller det ju att kämpa.

Jag har släppt taget om vänner som inte betyder någonting för mig, jag har lärt mig att jag inte enbart behöver uppskattning utifrån för att duga, utan att jag också måste tycka om mig själv. Jag måste kunna älska mig själv för att kunna älska någon annan, och våga leva mitt liv för att så småningom också våga leva i någon annans liv. Jag har blivit starkare som människa, är mer rakryggad, ärlig och tror mer på mig själv än tidigare. Jag vet vad jag kan på ett nytt sätt, och jag litar på att jag gör det jag ska.

Utkast ifrån januari 2014.

Vet egentligen inte vad felet varit idag. Triggat mig själv till dåliga saker nu i några dagar, som en slags bestraffning för att mitt liv är så fint just nu, som ett straff till mig själv för att jag njutit, jag är ju inte värd det. Inte värd att må bra när jag vet att andra i min närhet mår dåligt. Jag börjar känna mig energilös nu, på två dygn har jag ätit två läkerol, lite vattenmelon, en banan och en smörgås. Jag borde kvida av hunger, istället känner jag seger. Segerkänslan jag levde på när ätstörningen höll mig i sin hand. Jag känner igen den så väl, vet att det är så fel, ändå kan jag inte låta bli att utmana den just nu. För att jag kan. Jag känner direkt hur jag triggas. Om jag klarat mig på såhär lite idag, då klarar jag ju att göra detsamma imorgon, och dagen efter det. Då klarar jag kanske att jobba mig neråt. Mot målet. Det där målet som jag just i min måbraperiod förträngt att jag brukar ha. Jag vill ju inte vara sjuk längre, jag vill ju få leva. Leva frisk. Fri. Ändå känner jag mig lockad till det där livet som på något sätt känns så bekant, trots att jag gjort allt i min makt för att förtränga det. Döva hungern med matbilder på instagram, döva yrseln med te och resorb. Jag har ju gjort det så många gånger förr. Jag saknar det egentligen inte, faller bara in i vanan. Det är ju de första dagarna som är värst. Usch. Jag blir arg på mig själv för att jag lockas. Vill ju bara bort ifrån det. Med sjukdomen hade jag ju aldrig kunnat leva det liv som jag nu lever. Det hade varit fullkomligt omöjligt. Det är ju för att komma ifrån den som jag kämpat alla dessa dagar. Samtidigt är den ju min stora trygghet. På något sätt är jag säker på att jag någon gång i mitt liv kommer komma tillbaka till den. Jag lägger all min kraft och vilja på att se till att det inte blir nu. Nu ska jag må bra. Nu ska jag leva.

Gjorde en webbutbilning idag, för att kunna vara en del av skyddsnätet som upptäcker ätstörningar i tid. Det var en ganska basic utbildning, jag kunde nog redan allt ifrån början, men det kan vara bra att ha gått igenom det. Det gjorde lite ont faktiskt. Högg till i hjärtat och påminde mig om saker som jag förträngt. Det var fiktiva filmer ifrån så kallade ätstörda, och hjälp vad jag kände igen mig. Hur jag skrek på mina föräldrar, vägrade äta mer än vad jag hade bestämt mig för. En mamma som bad dottern smaka det nybakade brödet, för hennes skull. Dottern som tvärvägrar, i panik. I ångest. Jag har själv varit där. Lögnen om att man alltid hade ätit, eller skulle äta någon annanstans, någon annan gång. I något annat liv. Alla oroliga blickar runt omkring en, besattheten, och den inre kontrollen. Kan jag styra mitt matintag och min vikt, så duger jag ju till någonting iallafall. Känslan av att bedöma sig själv efter vad vågen pekade på, och hur många kalorier man fått i sig under dagen. Skammen. Ständigt denna skam. Känslan av att inte duga, varken för sig själv eller någon annan.

Att läsa om symptomen gjorde ont. Det är ju allt sånt där som man förtränger, så snabbt som möjligt. Inte vill vara en del av. Inte vill minnas. Kylan. Att alltid frysa. Att vara kall om händer och fötter, att ha blå tår och fingrar. Blåa naglar och kalla armar och ben. Kroppens sätt att spara energi. Långsam puls. Hur vi kollade pulsen i skolan och min slutade på 43. Paniken i lärarens ögon, och mitt ursäktande svar, något måste ha blivit fel. Allt hår jag tappade. Jag har aldrig haft så tunt hår förut. När det sedan växte ut. Bebishåret överallt. Precis som en liten gloria, av nytt frissigt hår. De insjunkna kinderna och den tomma blicken. Den maniska träningen, som orsakade skavsår på ryggen efter alla situps, blodfläckar på vita tröjor när ryggraden och det hårda golvet skavt sönder huden. Alla blåmärken, precis överallt. Höftbenen som stack ut. Alla kläder som var alldeles för stora. Kampen att klä sig så att kroppen doldes så mycket som möjligt. Alla vägningar. Allt vatten jag gick upp och drack, varje morgon, minst en liter. Det kunde ju hjälpa mig med något kilo på vågen, ifall mamma vägde. Träning mitt i natten. Den ständiga stressen. Det enorma hatet. Att låta det gå två dygn helt utan mat var inte ovanligt, långt därifrån. Att planera när jag skulle kunna äta en apelsin. Jag minns det så väl. Hur skulle jag kunna få plats med den i mitt strikta matschema. Apelsin till lunch istället för gurka? Vilket skulle ge mig mest kalorier? Hur jag iakttog kompisar som helt spontant åt ett päron. Hur gick det till? Begrep de inte att man inte kunde göra så? Allt vatten jag drack innan jag skulle in till skolsköterskan och väga mig. Alla frågor om hur mycket jag åt. Till frukost, till lunch och till middag. Mellanmål? Alla tårar, över någonting så onödigt som mat. Besattheten av att planera mitt liv. Mina måltider kunde planeras in en vecka i förväg, om mamma och pappa ändrade någonting i matplaneringen gick hela livet i stöpet. All jävla ångest. All smärta. Viljan att baka och laga mat, för att se andra äta. För att styra vad som stoppades i. Googlade recept på chokladbollar gjorda på lättmargarin. Gjorde dem på vatten istället, och lite kvarg. Hur sjukt är inte det? Planerade hela veckan för vad jag skulle äta till frukost på helgen, det var ju bara då jag kunde äta. Skulle det bli en tallrik fil, eller kanske en smörgås? Var gröt det nyttigaste? Alla joggingrundor och långa omvägspromenader. Varje dag. Varje ledig minut. Situpsen på skoltoaletten. Squatsen och tåhävningarna på samma ställe. Mitt hemgjorda träningsschema, varje kväll i badrummet. Alla rörelser, alla tyngder som användes. Minst en timme varje kväll. Minst.

Den värsta tiden i mitt liv, helt utan tvekan. Det vidrigaste jag någonsin varit med om. Jag trodde att jag insett hemligheten med livet, med lyckan och med friheten. I själva verket hade jag fastnat i spiralen som tog allt jag ville ha ifrån mig. Jag kunde inte fokusera på någon annan än mig själv, om ens det. Egoistisk. Svårt psykiskt sjuk. Helt tom på livslust.

Idag fick jag beskedet att en nära gymnasieväns pappa gått bort. 7 oktober. Tänker på vad jag gjorde då, hur meningslöst och ytligt mitt liv ter sig, när jag tänker på att hon i dessa dagar har gått runt med världens ångest och stor sorg efter att ha förlorat sin far. En av de viktigaste man har. Jag satt senast igår och började gråta, när jag insåg att en människa som dött är borta, för alltid. Inte bara en begravning bort, utan snarare det faktum att man aldrig mer kommer kunna krama denna människa, aldrig mer höra den prata, aldrig känna dennes lukt. Aldrig skratta tillsammans, eller bli tröstad. Aldrig få reta någon. Aldrig få dela den där vardagen med någon av alla de människor som betyder så otroligt mycket. Tack och lov har aldrig någon utav dem som står mig allra närmast försvunnit. Jag har förlorat en vän till döden, men det var år sedan nu. Ingen annan har behövt gå den vägen. Att då veta att hon vakat över sin far i sjuksängen under tiden som jag funderat på jobb som skidguide eller skidlärare känns så fel. Att hon samma dag som jag höll på att lära mig namnen på alla veckans barn i kidsclub förlorade sin pappa. Att han försvann. Att hon aldrig någonsin mer kommer kunna höra hans röst på riktigt, aldrig mer får krama hans hans. Tänk om det hade varit min far. Jag skulle kunna börja gråta utav bara tanken, precis så som jag gjorde igår. Innan jag ens visste om att detta hänt. Ens pappa. Någon som verkligen funnits med en under hela livet. Någon man vet måste älska en i alla lägen. Någon som jag själv älskar och värderar så otroligt högt. Det är så tragiskt.

Sitter på mitt rum just nu och funderar, funderar över i stort sett allt och ingenting. En återkommande tanke som dyker upp handlar dock om ödet. Var jag hade varit utan det? Utan en mening med mitt liv, för visst finns det väl det? Allt som sker sker ju av en orsak? Eller?

Ibland funderar jag på hur mitt liv hade kunnat se ut. Det hade exempelvis varit väldigt mycket troligare att jag skulle plugga till apotekare i Uppsala just nu, mitt andra år av fem, för att så småningom kunna arbeta som forskare/produktutvecklare inom medicin, än vad det är att jag sitter här. För ett och ett halvt år sedan var jag säker på att det var just det jag ville göra. Det andra självklara valet var näringsfysiolog i Stockholm. Nutrition. Molekylärbiologi. Jag var så säker på att det var precis det som jag ville viga min framtid åt. Avancerade termer, biologi och kemi. Labbrapporter och avancerade experiment. Tankeverksamhet. Utveckling. Jag tycker fortfarande att ämnena är intressanta, men idag kan jag omöjligt se mig själv arbeta med något av det. Just då, när det här var vad jag ville, var jag inne i en prestationens bubbla. För att vara värd något var pluggandet det enda rätta. Tre år kändes fånigt lite, fem år skulle det vara. Avancerat och utvecklande. Lärorikt. Viktigt framförallt. För fler än jag själv. Jag trodde att jag kommit ur min "rädda världen illusion" ändå var jag nästan helt inne i den. Jag ville ju bli någonting stort, för mina klasskompisar, vänner, föräldrar och andra vuxna. Jag ville att människor skulle kunna vara stolta över mig. Se mitt liv som en förebild. Vara imponerade, bekräfta och uppskatta. Vad jag själv ville fanns inte ens i min tankevärld, en värld där det viktigaste av allt var bekräftelse och uppskattning utifrån. Där prio ett var att vara värd någonting i någon annans ögon. I mina egna hade jag inte ens varit vatten värd på flera år.

Därefter började jag sommarjobba i min park. Jag minns så väl hur jag på introduktionsdagen satt där och lyssnade på allas berättelser om deras liv. Om säsongande, ströjobb och arbetslöshet, och det enda jag kunde göra var att se ner på dem. De människorna som inte gjorde någonting vettigt av sina liv. Som slösade bort dem på vintrar i snön och somrar med barn. Vad gjorde de för skillnad för mänskligheten? Hur tusan kunde de gå och lägga sig om kvällarna och vara stolta över sig själva och sin egen insats i livet? Jag var hånfull, kände mig så smart som insett att meningen med livet var att ta sig vidare. Det jag inte hade insett var meningen att utvecklas på sina egna villkor, på den väg man själv vill vandra, dit jag själv vill nå.

Under sommaren fick jag erbjudande om arbete i den lokala matbutiken. Handelsavtal med bra lön och rikliga OB-tillägg, nära till jobbet och kollega med en vän. Jag ville ha villkoren, men var inte beredd att lämna min park och mina finaste kollegor så plötsligt. Det var faktiskt det sista jag ville. Redan då var de viktiga för mig, på mer än ett sätt. Hade jag hoppat av jobbet i min park hade jag utan tvekan bott i Uppsala nu. Inget snack om den saken. Tack och lov för det.

Nästa stora beslut handlade om hösten. Det blev jobb istället för plugg eftersom den lilla tösen äntligen började inse att världen var skev och att hon skulle leva för sin egen skull, inte för någon annans. Det blev ströjobb under hela hösten, tillsammans med beslutsångest om vilket fjäll jag skulle välja. Också där hade kanske livet kunnat gå en annan väg? Det slutade med Lindvallen. Ett beslut jag är nöjd över, även om jag ibland inte kan låta bli att fundera på hur en vinter på något annat fjäll hade tett sig. Jag bytte jobb där på fjället, flyttade runt och var krånglig, för min egen, mina värderingars och min arbetserfarenhets skull, och ja, det blev bra, med kollegor som fortfarande betyder väldigt mycket för mig. Jag kom närmre en vän från tidigare, och lärde känna så många nya sidor av både henne och mig själv, eftersom hon hela tiden tvingar mig att utvecklas, och jag uppskattade henne som ett av mina största stöd i olika situationer. Jag fick jobberbjudanden som förändrade sig, fick helt plötsligt möjlighet att avancera i min kära park, och var överlycklig, eftersom jag året innan lovat mig själv att inte komma tillbaka ifall jag inte bevisat att jag lyckades prestera och kunde avancera. Ändå blev jag tveksam när jag satt där med erbjudandet i min hand. Vad skulle hända? Hur skulle jag lyckas leda andra människor? Jag som inte ens vet vilken väg jag själv ska gå? I samma veva kom nästa jobberbjudande fram, helt utan att jag ens velat ha det. Fast jobb på hotell, receptionist, med hrf-lön och egen lägenhet. Med min vän som chef. Det var lockande, även om jag minst sagt befann mig i en kris när jag velade mellan mina båda alternativ. Jag ville ha det ena arbetet, det andra livet, men tillslut var jag tvungen att fatta ett beslut. Det slutade med hotellet. För framtidens skull. Inte för min egen.

Där hjälpe mig ödet på vägen tror jag, för helt plötsligt uppstod omständigheter som fick mig att börja tveka. Som fick mig att använda allt det mod jag hade till att ringa min före detta chef, den jag sagt tack men nej tack till, den jag tidigare vänt ryggen till, och be om att få komma tillbaka. Jag tror aldrig att jag skämts så mycket. Han blev glad över mitt samtal, och inom en halvtimme hade jag fått tillbaka det erbjudande jag tidigare tackat nej till, för hotellets skull. Jag tror aldrig att jag tidigare känt en sådan lättnad. Jag var så otroligt glad att jag grät där på jobbet, Av lycka, trygghet och lättnad. Jag visste vad som väntade, och var så otroligt tacksam över det.

Jag sökte aldrig till någon skola denna vår, trots att jag fortfarande kände av omgivningens förväntningar. Mer än ett sabbatsår, vilket slacker. Nolla. Oambitiös. Icke målmedveten. Lat. Orden haglade inuti mitt eget huvud, men innerst inne visste jag. Jag var och är helt enkelt inte redo för livet bakom skolbänken än. Det är inte det jag vill få ut utav mitt liv just nu, inte på långa vägar. Inte nu medan det finns så otroligt mycket annat spännande att upptäcka ett tag till. Det inser jag för varje dag som går. Jag är så långt ifrån färdig med det här.

Istället återvände jag till min fina park, som ansvarig den här sommaren, och när jag stod där, de allra första två veckorna och förberedde allt inför öppningen, kunde jag inte ens ana vilken fin sommar jag skulle få. Den bästa hittills, helt klar. Att få leda arbetet, att få instruera, hjälpa människor och framför allt mig själv att utvecklas tillsammans med världens roligaste jobb och underbara arbetskollegor kunde det inte bli bättre. Så många fina människor som jag lärt känna i sommar. Jag trodde aldrig att det ens skulle kunna hända. Visst har det varit utmaningar, visst har jag gråtit av frustration och känslan av att inte duga, att inte leva upp till förväntningarna som ställts, men på det stora hela har det varit så otroligt fint. Jag är så tacksam över att jag fick möjligheten till det här arbetet, trots att jag en gång tackat nej. Så tacksam över att ha någon att rådfråga och spy av mig inför. Någon som funnits där, ännu en sommar för mig. Alla fina människor jag lärt känna. Som jag fått se utvecklas och växa, som jag fått umgås med varje dag, i regn och solsken, med skratt och med tårar. Det är en ära. Det finaste jag varit med om i arbetsväg. Sammanhållningen som finns här finns ingen annanstans. Jag vet det så väl. Därför är jag så lycklig över att ha fått vara en del av den i två hela somrar nu.

I samma veva som sommaren tog slut kom ångesten tillbaka. För första gången någonsin i mitt liv stod jag med en helt oskriven framtid i mina händer. Jag hade absolut ingenting, jo, halvtid i min park under september och en ynka liten höstlovsvecka, men resten av mitt liv? Jag övervägde till och med att söka skola till vintern, bara för att ha någon form av sysselsättning, men tack och lov lät jag bli. Mitt i allt jobbsökande inför vintern dök det nämligen upp. Det där lilla facebookinlägget om att en barnklubbsvärd söktes till Rhodos, med tyska som krav. Med chanser på noll sökte jag, samtidigt som mina föräldrar skrattade åt mig, men vips, knappt två veckor senare flyttade jag ner. Ner hit, till denna vackra ön, på bekostnad av att hälften av vinterns arbete gick upp i rök, eftersom jag inte hade möjlighet att delta på någon intervju. Istället kom jag tillbaka till sommar igen, till kollegor där majoriteten är uppskattade och viktiga för mig, men där vissa missbrukar sin position fullständigt. Ändå är jag stolt. Stolt över att jag sökte ett arbete som tedde sig helt omöjligt att få, så otroligt glad över att jag hade möjligheten att ta mig hit ner. Att mitt liv fortfarande är så pass fritt att det fungerar. Jag är ju fortfarande ung, inte ens tjugo år fyllda. Ändå känner jag mig ibland så otroligt gammal.

I samma veva dök helt plötsligt en hel massa möjligheter till vintern upp, och helt plötsligt satt jag med erbjudande ifrån tre olika enheter, varav den ena i Österrike. I alperna. Stoltheten över att ha fått det arbetet blandades med känslan av att någonting var fel. Jag vet inte vad, men just därför slutar det istället med ett svenskt fjäll i vinter, och ett yrke jag aldrig tidigare provat på. Skidskollärare. För att utvecklas som person, och för att få arbeta med någonting som verkligen är roligt. Jag ser så mycket framemot det, men kan samtidigt inte låta bli att fundera på ifall jag valt bort någonting annat, som skulle ha blivit bättre? Jag tror inte det. Någonting jag insett hittills är nämligen att ödet faktiskt vill någonting med vad som sker. Som att varje väntan, varje val, varje beslut är en lärdom inför framtiden. Någonting jag kommer att ha nytta av. Någonting som kommer hjälpa mig att utvecklas. Det är jag så otroligt tacksam över.

Att ha blivit så otroligt älskad av någon, att ha behövt någon så fruktansvärt mycket i sitt liv, att tidigare varit så beroende av någon, och sedan sakta men säkert börja stå på egna ben. Att hitta sig själv som enskild individ och person, och inte enbart som en del av en tvåsamhet eller en sjukdom. Att växa som människa och bli hel, ensamt hel, inte hel tillsammans med någon. När en relation snarare utvecklas till ett förbivuxet föräldraskap, istället för den kärleksrelation den var menad att vara. Att älska en människa som är svårt sjuk i ätstörningar, depression, självdestruktiva beteenden och suicidtankar är mycket svårt. Ifall personen du är kär i var frisk i början av ert förhållande och sedan blir sjuk, är människan du nu lever med så otroligt långt ifrån den du en gång blev förälskad i. En människa som sakta men säkert har försvunnit. En sjukdom som kommit istället. Att vara tillsammans med en psykiskt sjuk person är som att vara pojkvän, förälder, bästa vän, vårdare och psykolog på samma gång. Att försöka väcka livsgnista blir plötsligt ditt ansvar, liksom att se till att någon äter, andas, inte skadar sig, inte är allt för ledsen. Att finnas för att trösta, och ditt liv blir en allt större del av dennes, den sjuka personen går under ditt ansvar. Visst, du känner dig kanske behövd, bekräftad, stark och trygg, men hur friskt är detta ur ditt perspektiv? En svårt ätstörd person är uppäten av sin sjukdom, och har ytterst lite, eller kanske ännu bättre, knappt någon kärlek alls att dela med sig utav. Dennes liv går ut på att tillfredsställa en sjukdom som aldrig kommer kunna sprida glädje, att viga sitt liv åt att räkna kalorier, träna som en idiot för att få bekräftelse ifrån en diagnos är ingenting du kan mäta dig med. Anorexin är det viktigaste i dennes liv, och jag lovar, ingenting annat kan slå den, oavsett hur mycket kärlek, tid och energi du plöjer ner. Inte så länge personen ifråga är svårt sjuk i sin ätstörning. Visst, hon kommer uppskatta att du fanns där för henne, efteråt, men just nu är du enbart ett hot emot hennes livs stora kärlek, sjukdomen. Du kommer försöka hindra henne för att följa den, kommer försöka tvinga henne att äta, stoppa henne från att träna. Du kommer bli sparkad, hatad, föraktad. Du förstör ju för meningen med hennes liv. Hon kommer vara så beroende av dig, och du kommer vara så otroligt viktig i hennes liv när hon är påväg mot friheten. Ett allt. Den tryggaste punkten som finns, meningen med kampen, och så vidare. 

Frågan är dock vad som händer sedan? När personen i fråga blivit friskförklarad, självständig och stark i sig själv, utan sin sjukdom. Kan du lita på henne, nu när du inte längre behöver kontrollera henne. Kan du hantera att du inte längre är ensam om att vara viktig i hennes liv, att hon inte längre behöver dig för att rent fysiskt kunna överleva. Kan du glädja dig med henne, eller känns det svårt att bli lite undanskuffad? Att lita på henne, att tro på henne, och att veta att hon klarar sig. Hur ofta håller förhållandet när beroendefasen passerat? Hur långt går det att komma efter att ha vandrat igenom helvetet tillsammans?

Ja, hur definierar man det där med att må bra egentligen? Jag såg ett program igår på datorn som granskade självskadebeteende, och jag kände mig så stolt över att den världen är så fruktansvärt långt borta idag. Stolt över att inte leva med ett konstant behov av blåmärken över hela kroppen, av att nypa, riva och slita i mig själv. Jag lever inte längre i ett destruktivt helvete tillsammans med en ångest som hotar att spränga kroppen inifrån och ut så fort jag inte gör som den säger. Jag lever inte heller med ett behov av att svälta för att få bekräftelse, med en sjukdom som aldrig kommer få mig lycklig. Inte heller med ett pockande behov av att straffa mig själv för allt jag inte har gjort, eller alla fel jag kommer att göra. Jag är frisk och fri nu, till 98 % av all min tid. Det gör mig så jävla stolt. Jag har hittat nya vägar till bekräftelse, bortom destruktivitetens tjocka väggar, nya vägar för att bli uppskattad, sedd och respekterad. Det är nog få som uppskattar lättnaden i det livet lika mycket som jag. Det värsta är hur långsamt en tillfrisknad går, hur lurad man hela tiden blir över hur allt känns. Det som jag för två år sedan såg som den största friheten, är idag en del av ett sjukdomsförlopp så långt borta. Det liv jag levde för fyra år sedan är en mardröm jag aldrig kommer att glömma, även om jag förträngt de värsta delarna. Ibland slår det mig. Att jag har tagit mig såhär långt ifrån mitt eget helvete, att min kropp är helt otroligt amazing som har klarat det här. Att den fortfarande tar mig framåt. Hur grymt får någonting vara egentligen? Fascination på högsta nivå. Jag tillåter mig just nu att skryta över mig själv, att vara så otroligt jävla stolt över vad jag har åstadkommit. Det har tagit tid, men varenda minut av det har varit värt det. Att slippa leva ett liv, där milslånga promenader är det enda som kan bota rastlösheten, där svält ger endorfinkickar icke jämförbara med någonting annat, och där det destruktiva beteendet känns som den enda vägen till överlevnad. Att gå ifrån det livet är det absolut värsta jag någonsin har gjort. Att komma hit där jag är idag är det absolut bästa. Jag är frisk idag. Frisk och fri, och framförallt så otroligt jävla lycklig i jämförelse. Det är så värt att må bra, på riktigt, och att faktiskt kunna se gnistan i ögonen. Att se livet speglas i ett uttryck, att inte se ångesten genom ett panikslaget ansikte. Där ögonen är själens spegel vill jag för all framtid slippa se bottenlös ångest och panik. Jag vill se nyfikenhet och lycka. Jag vill leva det liv som är mitt, medan det är mitt. Jag har fått en plats och en tid här på jorden. Det gäller trots allt att ta vara på den. Lärdomarna som min sjukdom gett mig hade jag aldrig någonsin velat vara utan, men det gäller också att släppa taget och inse att det är över nu, inte hålla fast i den trygga handen. Det går inte att leva fri, och samtidigt finna tryggheten i en ondskefull sjukdom. Det gäller att gå vidare, inte titta bakåt, och framförallt inte börja sakna. För innerst inne vet jag ju, att den sjukdomen inte är någonting alls att sakna, även om den gav mig den identitet som jag just då behövde. Jag är så mycket starkare nu. Jag kan själv.

Jodå, nu har vi flyttat och jag kommer spendera kommande tre veckor på all inclusivehotell med minimalt med motion. Detta hade kunnat ge mig världens ångestattack, men istället väljer jag att ta det hela med ro. Jag behöver ju inte ta mig till jobbet, jag bor ju på det. Jag slipper laga mat, den får jag serverad, och när jag hinner/orkar har jag möjlighet att simma/gymma vilket är nice. Jag trivs här. Maten här känns så mäktig. Jag klarar att hantera det på riktigt, och ja, jag har sagt länge att jag känner mig frisk, men för varje steg i rätt riktning jag tagit har jag ju insett hur icke-frisk jag varit stegen innan, och jag  är tvungen att säga likadant här. För första gången på flera år kan jag äta tills jag är mätt, varken mer eller mindre, utan hets eller ångest. Jag är stabil helt enkelt. Nöjd på något sätt. Kroppen och psyket tvingar inte till sig all den extra näringen, men har heller inget behov av att snåla. Jag lever. På riktigt tror jag. Det är ganska häftigt faktiskt. Efter att ha levt ett halvt liv i en fasad så finns jag helt plötsligt på riktigt. Det betyder så mycket att jag faktiskt har kommit till den punkten i livet när jag kan känna så. På något sätt har vetskapen om vintern också gett mig sådan ro.