Åh. Jag vet inte om jag mår jättebra eller jättekonstigt nu. M ska sluta på jobbet och jag känner bara en tomhet. Nu är det E och jag som ska regera på jobbet, och frågan är hur vi ska lösa allt utan vår ledare. Det känns bara så konstigt. Jag kommer sakna henne så otroligt mycket. Hon är verkligen en av de förebilder som verkligen har betytt någonting i mitt liv. Iallafall i mitt liv just nu. Hon har varit en energigivare utan dess like, fått mig att inse mitt eget värde och hjälpt mig att hitta en del av min identitet. Jag har utvecklats så otroligt mycket i sommar. Känt att jag hittat väldigt mycket mer av mig själv. Så bra som jag mått denna sommar är det otroligt länge sedan jag gjorde senast. Det känns så dubbel. Samtidigt som jag är så himla tacksam för allt hon hjälpt mig med, blir jag så ledsen när jag vet att hon kommer sluta. Visst, jag klarar mig själv nu, men det har betytt mycket att ha henne. Jag vet att jag aldrig hade varit där jag är idag utan henne och utan denna sommaren. På något sätt vill jag få henne att förstå det, att inse hur värdefull hon varit för min självkänsla och självkännedom, men jag vet inte på vilket sätt jag ska förmedla det. Hon har många likheter med mig. Ärlighet. Hatar fjäsk. Rak och envis. Därför vet jag inte riktigt hur jag ska kunna nå fram till henne och få henne att förstå hur mycket hon har hjälpt mig. Hur tacksam jag är utan att det blir fel. Utan henne och några andra hade jag knappast varit där jag är idag, då hade jag fortfarande suttit fast i min självdestruktiva spiral.
Ett mejl jag skickade till en god vän häromdagen...

Shit också vad mitt liv känns skumt just nu, samtidigt så känner jag att beslutet att inte plugga är det bästa beslut jag någonsin fattat i hela mitt liv. Det känns verkligen som att jag har utvecklats en hel massa som människa bara genom att fatta det beslutet och leva utan prestationspressen de här månaderna. Det var länge sedan jag mådde så bra som jag har gjort den här sommaren och hösten liksom. Bara insikten om att mitt liv faktiskt är mitt liv, och att det bara är jag som måste bestämma vad det ska bli av det, liksom insikten om att livet inte kretsar kring prestige och kring att uppnå saker som andra kan vara stolta över, utan snarare kring att må bra, vara lycklig och känna sig nöjd över sig själv och sin egen insats känns så himla bra. Det känns liksom som att jag blivit en hel massa år visare på denna sommar, liksom att jag lärt mig väldigt mycket mer om mig själv.

Jag skulle tro att mina kollegor (världens bästa) har ett finger med i spelet, bara det här att alltid känna sig uppskattad för den man är och inte för det man gör, att få höra att någon man ser upp till ser sig själv i en, och veta att människor tror på en och verkligen vill ha en i sin närhet. Att få umgås med människor som verkligen ger energi och inte bara tar varje dag har verkligen betytt massor. På något sätt känner jag mig bara så himla nöjd och stolt över mig själv över min personliga utveckling. Att inse sitt eget värde är bland det häftigaste jag någonsin gjort.

Haha hjälp vad jag skriver, men just nu är jag inne i en sån himla måbraperiod när jag verkligen inser hur tacksam jag är över det som hänt. Att jag faktiskt litar på mig själv och vet att jag duger genom att bara vara den jag är. Bara det att verkligen ha kunnat vara sig själv och visat sitt rätta jag under hela sommaren betyder så himla mycket. Virriga kaosmalin som på något sätt ändå har en hel massa koll men är ganska så galen. Himlans roligt i vilket fall som.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen, för samtidigt som jag mår bättre än någonsin på vissa sätt, känns det som om jag kommit in i en period av lite sämre mående igen. Kanske beror det på att jag jobbar så lite, och att jag håller på att gå in i någon form av orosdepression. Eller beror det på livet i allmänhet. Jag vet inte riktigt vad faktiskt, mer än att det är jobbigt att inte till fullt ut kunna njuta av situationer som jag tidigare mått så himla bra i. Kanske beror det på att M vill sluta och att jag då isåfall blir ensam kvar på jobbet, med vetskapen om att ingenting kommer bli likadant då? Kanske är det det. I vilket fall som börjar ensamheten på fritiden komma ikapp mig. Jag behöver mina vänner. Jag behöver en konkret sysselsättning. Gymmet har varit min räddning denna veckan, liksom R som jag besökte i hennes nya stad. Jag saknar dem så otroligt mycket, nästan så det gör ont. Jag har ett mycket stort socialt behov, och att vara helt utan dem nu gör ondare än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig. Att leva ensam. Utan vännerna att prata med är jobbigt...

En dag på jobbet kan vara så otroligt olika beroende på vem man jobbar med. Idag var det jag och M som regerade, eller kanske snarare var arga på chefen tillsammans och diskuterade en hel massa saker. Det är så skönt att prata med henne, hennes ärlighet gör mig alltid lika glad. Idag blev det sommarkänslor, uppväxter, tonår och lite annat som pratades om, och att verkligen känna att jag kunde berätta för henne om hur jag mått betydde så himla mycket. Att hon lyssnar. Att hon gång på gång konstaterar att vi är så lika, att hon ser en yngre version av sig själv i mig, och på något sätt ger det mig så himla mycket hopp och en enorm vilja att verkligen vilja leva livet på riktigt. Vi var förbannade på samhället och idealen inom arbete ihop, och på något sätt kändes det bara så himla skönt. När hon berättade att hon inte blev förvånad blev det på något sätt en sådan bekräftelse. Det allra finaste är ju att få höra att man är lik sin förebild. Det betyder bara så otroligt mycket.